Hogfather

Nu har jag kommit så långt i min läsning av Discworld att jag måste fråga mig varför jag fortsätter. Självklart handlar det mycket om en trygghet och det säkra i att återvända till samma författares värld gång på gång. Men vad är det egentligen läsningen ger mig? Det finns tusentals fantastiska böcker av nya författare, varför skall jag läsa en till att Terry Pratchett?

Hogfather handlar om hur verklighetens auditorer kommit på en plan att äntligen få till sitt perfekta universum genom att mörda Hogfather (Discworlds motsvarighet till Jultomten).

Självklart kan de inte avlägsna Hogfather för egen maskin, men det finns inga regler som hindrar dem från att köpa en tjänst från Ankh-Morporks lönnmördargille och låta människor göra grovjobbet. Och det är här vi hittar kärnan i varför jag fortfarande tröskar igenom böckerna.

Pratchett brukar antingen vara extremt metafysisk (som i Döden-böckerna) eller lågmält socialrealistisk (som i vakt-böckerna), men i Hogfather är det första gången han verkligen väver samman de två världarna i en och samma berättelse.

En av bokens bästa citat beskriver både handlingen, men även bokens paradoxala existens, på ett bra sätt:

HUMANS NEED FANTASY TO BE HUMAN. TO BE THE PLACE WHERE THE FALLING ANGEL MEETS THE RISING APE.

I Hogfather får vi en unik mix av det jordnära och det fantastiska i att en grupp hamnbusar och mördare åker till tandfens palats för att mörda jultomten. Vid första anblicken går det inte att förstå varför antagonisterna åker till just tandfen, men det de är ute efter hos henne är alla barns sparade tänder. Med hjälp av dem kan de använda uråldrig magi för att få dem att helt enket sluta tro på tomten, och på så vis få honom att samtidigt sluta existera.

Men barn – och vuxna – behöver något att tro på, även om det inte är sant, för annars slutar världen vara den fantastiska plats den faktiskt är. Solen kommer inte längre vara solen, utan bara ett stort brinnande gasmoln ute i rymden. Ett perfekt universum för auditorerna, där människor mitt sitt abstrakta tänkande slutar att definiera saker som egentligen inte finns.

Låt mig ge ett nytt citat, som egentligen bara är en fortsättning på det föregående:

YOU HAVE TO START OUT LEARNING TO BELIEVE THE LITTLE LIES.

“So we can believe the big ones?”

YES. JUSTICE. MERCY. DUTY. THAT SORT OF THING.

“They’re not the same at all!”

YOU THINK SO? THEN TAKE THE UNIVERSE AND GRIND IT DOWN TO THE FINEST POWDER AND SIEVE IT THROUGH THE FINEST SIEVE AND THEN SHOW ME ONE ATOM OF JUSTICE, ONE MOLECULE OF MERCY. AND YET—Death waved a hand. AND YET YOU ACT AS IF THERE IS SOME IDEAL ORDER IN THE WORLD, AS IF THERE IS SOME…SOME RIGHTNESS IN THE UNIVERSE BY WHICH IT MAY BE JUDGED.

Jag tänker ofta tillbaka på det här citatet. Frihet och godhet finns egentligen inte. Det är skrämmande när man tänker på det, men samtidigt hoppfullt att vi kunde hitta på det.

Och det är väl därför jag fortfarande läser Pratchett, för att han ger något unikt som ingen annan kan ge: en salig röra av en heist movie, en romantisk julkomedi och en filosofisk utläggning som aktivt får mig att tänka över min moraliska karta.

Jag brukar brodera ut de här bloggposterna om Discworld, men jag tror jag redan har sagt allt jag har att säga om bokens kärna. Om man läser citaten ovan så vet man sedan om detta är en bok man behöver läsa eller ej.

Den går ju att läsa fristående … och jag undrar om det inte är bättre så. För det är små saker i Discworld-serien som börjat gnaga. Många partier, som de med trollkarlarna eller nattvaktens besök på köpcentret, behövs egentligen inte. Scenerna är roliga, men de för varken fram berättelsen eller budskapet.

Är detta den enda Discworld-bok man läser så påverkas man inte av vinjetterna, men efter att ha läst hela biblioteket känner man igen dem och tycker att de urvattnar berättelsen. De hade passat bättre som noveller man läste vid sidan om.

SAMMANFATTNING

Discworld-böckerna blir allt svårare att rangordna. Det är mer andra titlar att förhålla sig till, och en viss mättnad börjar krypa över mig desto längre jag kommer. Som ensamstående bok är Hogfather bättre, men i relation till hela Discworld-serien blir den lite sämre.

Men eftersom de saker som urvattnar boken finns i alla Discworld-böcker lyckas den ändå ta tredjeplatsen. Den är unik, den är spännande och den får mig att växa som människa.

Och vad tar jag för lärdom med mig som författare? Ja … skriv inte för mycket böcker? Någonstans blir refrängen för lång.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Hogfather
  4. Wyrd Sisters
  5. Feet of Clay
  6. Men at Arms
  7. Moving Pictures
  8. Witches Abroad
  9. Soul Music
  10. Lords and Ladies
  11. Reaper Man
  12. Mort
  13. Pyramids
  14. Interesting Times
  15. Eric
  16. The Light Fantastic
  17. Equal Rites
  18. The Colour of Magic
  19. Maskerade
  20. Sourcery

 

 

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Leave a comment

Of Dice and Men

I min serie bloggposter om rollspelsböcker har jag tidigare läst Finna Dolda Ting som diskuterar den svenska rollspelshistorien, och nu har vi kommit till den punkt på vår resa där vi skall ta ett steg bakåt hela vägen till USA och rollspelshistoriens begynnelse i Of Dice and Men. Eller ja … Dungeons & Dragons begynnelse, snarare. Fast det är ju typ samma sak.

Det finns många böcker om Dungeons & Dragons, och om man läser någon av dem så är det minsta man kan begära en bra historiebok. En bok som ger en tydlig överblick över fenomenets förutsättningar, framväxt och relation till sitt samhälle.

Alla dessa punkter kryssar Of Dice and Men i utan problem, och man känner sig utan tvekan som en DnD-expert efter att ha läst klart. Men Of Dice and Men lyckas även kryssa i allt som krävs för att vara en bra bok. Vi får nämligen följa med på författar David M. Ewalts personliga resa: hur han spelade rollspel som barn, hur han växte ifrån det och sedan hade turen att återupptäcka det igen.

Men låt oss ta en sak i taget.

Historia

En av de saker som verkligen slår mig är hur oorganisk rollspel är som kulturform. Det känns inte som något naturligt som borde finnas. Men på något sätt tog skaparna Gary Gygax och Dave Arneson sina krigsfigurspel och funderade på om det inte skulle vara roligare att styra en enskild gubbe var istället för ett kompani. Och hade det inte varit kul att vara magiker som slogs mot drakar istället för grenadjärer i Napoleons armé?

Egentligen skulle det fortsatt ha varit ett hårt regelstyrt spel, dock med viss möjlighet för domaren – eller ”spelledaren” – att göra regelbeslut i stundens hetta. Precis som i krigsspelen var det fortfarande viktigt att räkna varje fot och väga varje matranson i packningen. Det skulle egentligen inte ha något med improviserad teater eller samberättande att göra.

Det finns ett uttryck på engelska som kallas för lightning in a bottle, och här gled den oljiga blixten sakta men säkert ner i flaskan när spelarna upptäckte att det var ganska lätt att improvisera. Eftersom spelledaren hade mandat att hitta på saker fanns det inget som hindrade spelarna att komma med egna idéer. Måste vi slåss mot orcherna? Kan vi inte först klättra över borgmuren så att vi kan smyga in och hugga dem i ryggen?

Och det gick att leva sig in i sin karaktärs öde på ett sätt man aldrig gjorde när man spelade krigsspel. Visst, ”vanliga” brädspel kan vara så engagerade att du hamnar i en affekterad katarsis, men du kommer aldrig känna dig som en hel legion franska grenadjärer samtidigt. Du kanske stundtals kände dig som en fransk general, men bara när det gällde truppförflyttningar; du behövde inte hålla tal för dina decimerade trupper efter ett förintande nederlag.

Många läsare vet redan mycket av detta på förhand när de läser boken, men det boken gav mig var hur den belyser vilka pionjärer Gygax och Arneson var, och vilket outforskat territorium de var tvungna att uppfinna nya naturlagar i.

De var banbrytare men hade samtidigt ingen aning om vad de sysslade med. En av de mest slående scenerna är när Gygax bygger en barriär av skrivbordslådor, mellan sig och sina spelare, för att förstärka inlevelsen; spelarna kommer bara höra hans röst och inte se hans ansiktsuttryck. Folk hade trott jag var vansinnig om jag testade något sådant idag.

Men boken handlar ju inte bara om den kreativa processen … vilket också hade räckt till en egen bok. Det handlar även det praktiska och det ekonomiska, och det oundvikliga tragiska förfallet.

Arneson och Gygax var inga företagare. De var två flummiga konstnärstyper som råkade finna en guldgruva, och när pengar och höga insatser kom in i bilden kunde de inte samarbeta något vidare.

Nu överlevde fortfarande Dungeons & Dragons som fenomen trots att Arneson och Gygax vänskap inte gjorde det, men det får mig att tänka på hur många fantastiska kreationer som aldrig fått se dagens ljus för att det inte funkat bakom kulisserna. Varenda spel, varenda bok och varenda film måste ha överlevt ett osynligt gatlopp som fällt tusentals av dess syskon.

Att bli vuxen

Bokens starkaste sida är den personliga resan som Ewalt gör. Han spelade mycket rollspel som barn, men sedan mognade han, blev vuxen och började syssla med riktiga grejer istället. Det var av en slump han skulle prova rollspel igen, och då bara för att skriva en distanserad artikel kring ämnet.

Men desto mer Ewalt upptäcker att han fortfarande älskar rollspel, desto mer ifrågasätter han varför han överhuvudtaget tvekat med att börja igen. Till slut finner han en trygghet för att fullt ge sig hän till en aktivet som på alla sätt gör hans liv bättre och uthärdligare.

En stor del av mitt liv är knuten till rollspel, och jag associerar rollspelandet mycket till åldrandet och min vuxna identitet.

När man gick i grundskolan och gymnasiet var man så ängslig och sneglade på vad de populära killarna och tjejerna gjorde. Man frångick sitt riktiga jag och försökte emulera något som i bästa fall bara var flyktiga fasader.

Tyvärr är det många som aldrig växer ur den fasen. Många vågar bara tycka om saker ifall de vet att många andra gillar det först; det värsta som kan hända är att stå själv och vara tvungen att försvara sin konstiga och/eller unika smak.

När mina barn frågar mig varför det är så mycket fel i världen förklarar jag att vuxna egentligen bara är barn som blivit hårigare, tjockare och olyckligare. Ingen är vuxen på riktigt.

Men en sak vuxenlivet förhoppningsvis för med sig är just att bli trygg i sin egen identitet. Man kan gilla rollspel – eller fotboll, tatueringar eller bdsm – och det gör inget vad andra tycker.

Och jag är glad över att jag vågar göra något som gör mig själv lyckligare. Och jag blev även glad av att författaren drog samma slutsats i sitt liv.

Det bästa med den här memen är att jag har en rollspelskompis som heter Simon på riktigt.

SLUTORD

Saker och ting förändras. Både människor och rollspel. Och de kommer fortsätta göra det.

I sitt sökande efter barndomens rollspel så får Ewalt möta Frank Mentzer, en av Gygax närmaste vänner, och skall få spela rollspel med honom. För Ewalt är det som att få sitta ner vid kung Arthurs runda bord för att få smaka på heliga graalen – något så nära man kan komma urkällan till Rollspel.

Men efter Ewalt för graalen till sina läppar så … upptäcker han är det är rätt trist. Mentzers spelledande består mest i att beskriva diametern i tomma rum. Sedan letar spelarna efter fällor, slår lite tärningar och spelledaren svarar ”nej, inga här heller, ni går till nästa rum.”

Detta var i och för sig den renaste formen av rollspel – så nära Arneson och Gygax originalversion man kunde komma – men det var inte det rollspel som Ewalt lärt sig att älska nu. Det är svårt att få in blixten i flaskan, men det kan även vara svårt att få ut den igen.

Men vi har fortfarande glädje av att känna och förhålla oss till ur-rollspelen från Dungeons & Dragons början. Det viktigaste med den här boken är att komma ihåg att rollspel kommer fortsätta att förändras, och att även jag kanske är fast i min tid. Jag kommer kanske inte gilla de rollspel som kommer om tio, tjugo eller femtio år. Det behöver jag vara beredd för.

Men samtidigt … gör det egentligen någonting?

Om Mentzer spelare hade roligt när de kartlade rum efter rum, gjorde det egentligen något att det inte var Ewalts grej?

Alla rollspel är inte för alla spelare. Det enda vi behöver ha gemensamt är trygghet och ömsesidig respekt.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Of Dice and Men

Podcasts att lyssna på i sin ensamhet

Är du en sån där person som konstant har en pdcast eller ljudbok i öronen? I så fall har jag två roliga tips till dig.

Jag var nyligen med i Geekpoddens senaste rollspelsavsnitt där vi diskuterade rollspelsklyschor. Jag är ju en person som gillar ”klassiska” klyschor (eller troper, som man också börjat säga) och ser dem som en bra springbräda för vidare inspiration, så det blev ett givande samtal på det där sättet det bara blir när skäggiga män med starka åsikter pratar i munnen på varandra. (Jag tror dock jag var den enda med skägg, svårt att säga när man spelar in via discord).

Avsnittet hittar ni här.

Mitt andra tips, där man tyvärr inte får höra min vackra röst med däremot ändå känner mig närvaro, är Syndikatets actual play av mitt rollspelsäventyr Skräcken på Wiiks Herrgård. Det är introduktionsäventyret till Chock: åter från graven, och för mig är det en sällsam upplevelse eftersom det är den första AP:n på ett av mina egna alster.

Första avsnittet hittar ni här.

Illustration av rollpersonen ‘Gittan’.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Podcasts att lyssna på i sin ensamhet

Call of Cthulhu till backare

Hur firar man egentligen påsk?

Det var så länge sedan jag firade högtiden, så när det framgick att Gothcon var inställt hade jag ingen aning om vad jag skulle göra istället. Men min mamma förklarade för mig, att det är så praktisk i Sverige att man firar alla högtider likadant; det enda man behöver byta ut är musten. Praktiskt och enkelt.

Eloso skulle ha släppt de fysiska Call of Cthulhu-böckerna till Gothcon, men har valt att avvakta på grund av covid-19. Även om mycket av materialet var klart så är det inte säkert att förlaget skulle överleva ekonomiskt med tryckkostnader och lagerhållning utan konventsförsäljningen.

Däremot har vi släppt grundböckerna digitalt till kickstarter-backare, så tillhör du den trogna skaran är det dags att kolla din e-post.

Böckerna säljs för digital försäljning tre veckor efter backar-släpp, och vi fortsätter att ge ut digitalt material till backarna varannan vecka.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Call of Cthulhu till backare

Äventyr till Handbok för Superhjältar

Utöver att ge ut ’Call of Cthulhu’ och ’Chock: åter från graven’ ger Eloso också ut rollspelet  ’Handbok för superhjältar’, baserat på den populära bokserien.

På förlagets hemsida har det börjat dyka upp gratis äventyr – eller ’case files’ – för nerladdning, och ett av de jag har skrivit har precis blivit tillgängligt: Den avundsjuke polisen.

I äventyret konfronteras karaktärerna i deras hem av en polis som vill tala med deras föräldrar. Han misstänker nämligen att de är superhjältar i smyg och vill för deras egen säkerhet få dem att sluta. Fast egentligen vill han ta reda på deras hemligheter för att själv bli superhjälte, så senare i äventyret instigerar han falska brott för att lura dem i en fälla.

Äventyret går att ladda ner här. 🙂

Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Äventyr till Handbok för Superhjältar

Feet of Clay

Terry Pratchett är min favoritförfattare. Han är (i huvudsak) fantasyförfattare. Men trots detta har jag svårt för fantasy som genre, och föredrar Stiftelsetrilogin framför Sagan om Ringen.

Det var inte förrän jag satte mig ner och läste om Feet of Clay som jag kunde konkretisera varför.

Den största skillnaden mellan fantasy och science fiction är inte att i den ena genren har man svärd och i den andra laserpistoler. Skillnaden är istället att de två genrerna är anpassade för olika typer av världssyn och budskap.

Alla berättelser har budskap, ibland rent av budskap som författaren inte tänkte sig. Men det är ändå något väsenskilt mellan berättelser där författaren haft ett aktivt arbete med ett budskap under skrivprocessen.

Tolkien sa själv flera gånger att Sagan om Ringen inte var en allegori för någonting. Striden om Midgård skulle inte spegla andra världskriget, och ringen skulle inte spegla atombomben. Skriver man fantasy så är man främst intresserad av att hitta på något nytt och skilja det från läsarens riktiga värld.

Istället tar science fiction det samhälle vi redan har och skjuter det framåt i en ny teoretisk riktning, så därför handlar science fiction ofta om något mer än själva handlingen. Genren avhandlar och kritiserar därför samhällets orättvisor och utmaningar. Trots att det var länge sedan jag läste Stiftelsetrilogin så resonerar den fortfarande i mig eftersom jag kan använda den som referens när jag ser på min omvärld och försöker vänja mig vid en värld som blivit för stor med kunskap är i förfall.

Men fantasy handlar inte om vårt samhälle och dess utmaningar. Där blickar man istället tillbaka till ett romantiskt ’det var bättre förr’ som aldrig existerat, där riddare var riddare och vackra prinsessor var vackra prinsessor. Att vara okritiskt värdekonservativ är en del av fantasyns dna.

Tänk om en ättling till Gustav Vasa hade stormat in i riksdagen och sagt att Sverige var hans att styra på grund av hans födslorätt? Även om han varit släkt med Gustav Vasa på riktigt hade han varit en vansinnig galning … men i fantasy hade han varit berättelsens huvudperson.

I Sagan om Ringen kommer Aragorn tillbaka till Gondor för att ta tillbaka sin rättmätiga tron. Den som hans förfader Isildur hade för tretusen år sedan. Han har inte ens någon särskild politisk eller statsmannakompetens, men det är ändå rätt för att hans blod är finare än alla andras.

Och det är väl något som gjort att jag fortsatt att läsa Pratchett i vuxen ålder. Han använder sina berättelser för att säga något om världen jag lever i, och jag upptäcker nya saker i hans böcker varje gång jag läser.

I jämförelse med förra boken är Feet of Clay fullproppad med innehåll, budskap och diskussion. Boken kan läsas som ett vanligt mordmysterium, och handlar då om hur krånglig världen är i jämförelse med de mysiga deckargåtor som Sherlock Holmes handlar om. Det har begåtts ett par mystiska mord som inte borde hänga ihop, men ledtrådarna säger motsatsen, och samtidigt håller även Ankh-Morporks härskare Vetinari på att sakta men säkert förgiftas – något som kommendör Vimes måste lösa innan det är försent.

Boken kan läsas som en berättelse om ett samhälle i förändring, om hur minoriteter av alla de slag behöver och kräver mer plats och andingsutrymme i en värld där folks instinkt är att vara nöjda så länge allt funkar (vilket förändring är ett hot mot). Utöver vanlig arbetskraft till staden i stort får även nattvakten allt mer unika rekryter, som dvärgen Cheery Littlebottom som utmanar även de mer toleranta karaktärernas idéer om genuskonventioner.

Boken kan läsas om ai och den kommande robotrevolutionen. Förlåt, sa jag robotar? Golems menade jag förstås. Golems är ostoppbara maskiner som kan göra allt en människa kan billigare, bättre och snabbare, och trots deras effektivitet avskyr folk dem på grund av hur de kommer byta ut oss förr eller senare. Och längs stadens mörka gator vandrar det runt en ny typ av golem, en golem inte byggd av människor utan istället av andra golems.

Och boken handlar även om monarkins vara och icke vara. För nu när Vetinari står vid dödens port är det ett perfekt tillfälle att installera en kung igen. ”Alla” vet att kapten Carrot är den rättmätige arvingen, men stadens mäktiga män och kvinnor har nu hittat bevis att det är den avskyvärde korpral Nobbs som har rätt till tronen. En man som kanske inte är lika stilig som Carrot, men som har en mycket bättre fördel: han kommer inte hindra överklassen att växa sig fetare, vilket är en av kungens främsta plikter.

Den här boken har inte bara fått mig att tänka på samhällets förändring, utan även hur jag själv förändrats som läsare. För när jag var liten var jag uppbragt över hur antagonisterna tänkte sno tronen från den ”rätta” kungen, Carrot.

Jag var så nyfiken och undrade hur Carrot skulle bli som kung, och var övertygad om att han skulle bli det i någon av de sista böckerna.

Något som både mitt nuvarande och unga jag hade gemensamt är kärleken till förändring i berättelser, och jag tyckte då att det skulle vara spännande att se hur kung Carrot skulle jämföras med den upplyste diktatorn Vetinari.

Nu i vuxen ålder är jag glad att det inte blev så; Carrot själv tycker att monarki är en dålig idé. Fast boken insinuerar fortfarande att han skulle blivit en ”bra” kung. Hade jag fått önska fritt hade Carrot fortfarande blivit kung (för jag älskar förändring), men sedan att Pratchett låtit Carrot misslyckas, för det hjälper inte att vara en god kung eftersom hela systemet ändå är fel i grunden.

Feet of Clay har allt jag önskar i en bok. Den vidareutvecklar tidigare böckers koncept och är kompakt med tankar och idéer, och i jämförelse med Interesting Times känns det att den har åldrats med värdighet och var före sin tid. Ja, förutom med en sak.

En av bokens karaktärer är en golem vid namn Dorfl. Han är inte mycket mer än en maskin i början av berättelsen, men blir allteftersom mer autonom och en egen individ … förutom att han inte har en själ egentligen … och … ja, de bitarna skulle man kunna diskutera i evigheter. Dorlf är en sympatisk karaktär, och det är meningen att man skall tycka om honom. Det är lätt att göra det.

Problemet är att det förekommer en scen kort efter att han vaknar till självmedvetande. Han går bärsärkagång och hämnas på flera av sina tidigare ägare, och det gör han genom att sexuellt misshandla dem. Man kanske hade kunnat förklara bort det med att han är nervös och arg i en värld som han inte riktigt förstår, men boken presenteras det istället som en humoristisk anekdot.

De tidigare ägarna behandlade inte ens Dorfl särskilt illa, så det var inte som att det var karmisk rättvisa. Och boken gör det tydligt att han även ger sig på några helt oskyldiga assistenter som inte hade med saken att göra.

Jag tycker inte att det finns ämnen som författare bör undvika, men att detta används för humor (och inte problematiseras på minsta sätt) gör mig ledsen. Dorfl ställs aldrig till svars för detta, eftersom det är roligt med gamla män som får saker uppkörda där bak med våld.

Nu kan man diskutera humoristiskt sexuellt våld i evigheter, men det som fick mig att börja fundera på det var den här filmen av Pop Culture Detective.

SAMMANFATTNING

Böcker måste handla om någonting, och gärna flera saker samtidigt.

En bok som bara handlar om en mordutredning kan vara kul, men är ingenting man kommer bära med sig länge.  Men använder man en mordutredning för att berätta om stress och oro, eller samhällets systematiska ondska, så får du ett rikare narrativ.

Egentligen är Feet of Clay en perfekt bok, och den hade hamnat i topp tre om det inte var för scenen jag nämnde innan. Då hade jag rent av tyckt den var bättre än Guards! Guard!.

Hur hanterar man som läsare något som går emot ens egna värderingar?

Det jag tar med mig är att jag inte reagerade på scenen första gången jag läste den. Jag kom inte ens ihåg det, vilket gjorde mig så överraskad när jag läste om scenen. Men man förändras som läsare med åren. När jag läser om den igen om tio år kanske jag inte reagerar lika starkt, eller så är det något annat som får mig att ta en extra funderare.

Men som sagt är boken bra. Man är tillåten att tycka om saker även ifall det finns bitar man inte uppskattar. Den kvalar inte in på topp tre, men nästan.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Feet of Clay
  5. Men at Arms
  6. Moving Pictures
  7. Witches Abroad
  8. Soul Music
  9. Lords and Ladies
  10. Reaper Man
  11. Mort
  12. Pyramids
  13. Interesting Times
  14. Eric
  15. The Light Fantastic
  16. Equal Rites
  17. The Colour of Magic
  18. Maskerade
  19. Sourcery
Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , | Comments Off on Feet of Clay

MRO, CoC och corona

Vad är det de brukar säga? Må du leva i intressanta tider?

Den här veckan kommer Agenterna från MRO ut och går snart att köpa via välbeställda bokhandlar. Däremot blir det inga signeringar eller releaseevent för att fira och marknadsföra detta, vilket alltid är tråkigt.

Jag är dock inte så orolig. Man kan göra de där sakerna när allt lugnat ner sig, vilket dock kommer leda till en ketchup-effekt när alla författare tänker samma sak.

Men jag har fördelen att jag kommer kunna hålla nya event när de resterande böckerna kommer. Istället för att göra en tjock bok delade jag upp den till fem tunnare och mer läsvänliga kortromaner, så jag får slå på stora trumma när del tre kommer istället. Allt arbete är ju klart, så tredje delen är ingen uppföljare som bara blir gjord beroende på om de två första delarna säljer bra.

Men Agenterna från MRO är inte det enda som som känt av coronas påverkningar, även Call of Cthulhu har blivit påverkat. Planen var att släppa grundböckerna till Gothcon, men det konventet blev såsom mycket annat inställt. 

Man hade kunnat släppa böckerna ändå, men eftersom så mycket av försäljningen bygger på konventssäsongen skulle det riskera att sänka Eloso. Därför är det bättre att vänta med de fysiska produkterna till typ sommaren. Istället gör vi ett digitalt släpp till påsken, viket man kan läsa mer om här.

 

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on MRO, CoC och corona

Fiasco med Geekpodden

Fiasco är ett av de rollspel jag spelar alldeles för lite.

Fast enligt vissa så stämmer inte den meningen. Inte för att jag råkar spela för mycket Fiasco, utan snarare för att Fiasco kanske inte egentligen är ett rollspel. Kanske är det ett storyteller-spel, eller ett party-spel, istället.

Men oavsett vad Fiasco är så har det fått mig att expandera min verktygslåda till rollspel.

Innan Fiasco så var storyn i rollspel något som bara hände av sig själv, vilket ofta brukar räcka. Vi människor har en underförstådd känsla för berättelsers osynliga regler och följer ofta dem även när vi inte känner till dem. Men Fiasco fick mig att verkligen tänka på vad som är en konflikt i en rollspelsberättelse, och nu när jag har en mental bild av konceptet är det lättare att leka med.

Med vad är Fiasco då?

Det är som ett rollspel, men man har ingen spelledare. Istället har man en litet tabell – en playbook – som under strukturerade former låter en slumpa fram karaktärer, platser och drivkrafter.

Oftast representerar tabellerna banala och småbonniga saker. Här är det inga episka rymdoperor eller långa fantasyepos; det är släktmiddagar, bröllop och klassåterträffar som gäller. Men eftersom tabellerna är så noga med att baka in ordentliga konflikter i berättelserna blir de minst lika dramatiska och spännande som de rollspel där man slåss mot orcher eller robotar.

Som sagt spelar jag Fiasco för sällan, men jag fick turligt nog spela det nyligen med Geekpodden. Så har du varit nyfiken på spelet (eller blivit intresserad efter att ha läst mina ord om spelet) är det en perfekt möjlighet till att få mer smak av Fiasco.

Du kan lyssna på avsnittet här.

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Fiasco med Geekpodden

Maskerade

När man blir tillräckligt känd så kommer det ett skede då folk inte längre vågar säga när man gör fel. Ens lägstanivå kan fortfarande vara mycket hög – det är därför man har blivit känd – men ens verk börjar dra sig med onödigt fett.

Maskerade är den boken i Discworld-serien där jag började undra om Terry Pratchett nått den nivån där han hade mer makt över sina redaktörer än tvärtom.

Maskerade handlar om hur häxorna Granny Weatherwax och Nanny Ogg behöver få tag i en tredje häxa efter att Margrat blivit drottning i förra boken. En potentiell kandidat de haft ögonen på är Agnes Nitt, men hon har nyligen flyttat till storstaden Ankh-Morpork för att jobba som sångare på operan. De två äldre häxorna bestämmer sig för att resa ditt och tala lite förstånd med henne. Men när de anländer visar det sig att en mördare är lös och folk som arbetar på operan dör en efter en.

Och ja … det är inte mycket mer än så.

Det känns som Pratchett fick idén ”Hade det inte varit kul om Weatherwax och Ogg interagerade med en opera?”, och vid första anblicken låter det som en roligt koncept. Fast det leder inte till mycket mer om några skämt om hur knäppt opera är.

Frågan jag tycker man egentligen skulle ha ställt är ”Hade det inte varit kul om Weatherwax och Ogg interagerat med konstnärer (vilka i detta faller råkar vara operasångare)?”.

Det hade gett boken ett djup, med vilket jag menar att det skulle kunna gå att prata om bokens tankar med andra bokälskare. För det är ju något särskilt med konstnärer. Vad är det som egentligen får dem att slita och lida, ofta helt i onödan, istället för att ta ett vanligt åtta-till-femjobb? Är konsten ett hantverk, ett kall eller ett jobb? Hur bör man som människa förhålla sig till ära och berömmelse?

Men ingen sådan diskussion förs i Maskerade. Det bara händer lite saker och sen är det klart.

Men … ibland undrar jag om jag inte är lite sträng mot Maskerade. Har boken verkligen sämre djup än till exempel Wyrd Sisters, en bok som handlar om teater? Om man tar Maskerade och studerar den objektivt i ett vakuum, verkar den inte lite djupare då?

Fast det är problemet med konst, eller hur? Den existerar inte i ett vakuum. Maskerade är den femte häx-boken, och den tjugonde Discworld-boken. Även ifall boken är ”okej” så smakar det illa i jämförelse med de mer unika exemplar som kommit innan.

Fast även om detta varit den första häxboken, eller ens den första Discworld-boken, så finns det saker som jag hade reagerat på.

Agnes Nitt är gravt överviktig, ett av hennes främsta karaktärsdrag som hon brottats med hela sitt liv, men Terry Pratchett skriver som om han – och karaktärerna – aldrig har sett en tjock person förut. Varenda mening om Agnes börjar med att kommentera hennes kroppshydda och resten av karaktärerna behandlar henne och övriga överviktiga individer som ufon.

Fetma är en problematik, men jag känner inte att Pratchett hjälper mig att förstå och empatisera med problematiken. Låt oss jämföra med Small Gods, vilken tar upp religion. Religion är i bästa fall godtycklig hitte-på för vuxna och i sämsta fall ett aktivt verktyg för att göra världen sämre. Men trots det så behandlar Pratchett – en hård ateist – ämnet med både stor respekt och kunskap.

Det enda jag tänker efter att ha läst Maskerade är ”gu’ va knasigt med tjockisar”.

En annan besvikelse är bokens antagonist, eller snarare hot-eskaleringen från tidigare böcker.

I första häxboken slåss häxorna mot en galen hertig. I andra boken slåss de mot Esme Weatherwaxs magikunniga syster. I tredje boken slåss de mot alver som försöker invadera deras hem. Varje gång har det varit en stegring som känts farligare än förra gången.

I Maskerade? Här slåss de mot en frustrerad opera-direktör som inte är särskilt bra på någonting.

Stegringar av antagonisters hotnivå är något man kan diskutera länge, och utan att gå in på det för mycket kan vi åtminstone säga är att det inte går att öka farlighetsnivån på nya skurkar i det oändliga. Man urvattnar tidigare antagonister, och får tillslut en hjälte som blir tvungen att fråga sig vad man skall göra efter man räddat hela universum.

Men istället för att göra en skurk farligare kan man göra honom viktig. Alla skurkarna i de tre tidigare böckerna var på ett personligt plan viktiga för Weaterwax att övervinna. Vad har hon att bevisa för läsaren i att överlista en tråkig opera-direktör? Det finns inget i hans personlighet som testar, frustrerar eller utmanar henne. Hela konflikten känns som något som passat i en prolog till en mer relevant berättelse.

Men trots att varken humorn eller skurken känns viktigt så råkar berättelsen vara viktigt. Jag pratade om det i Sourcery: även en dålig berättelse räddas av om den visar en viktig episod i en karaktärs liv. Detta är en av de få saker Maskerade lyckas med.

Huvudhäxorna har förlorat en av sina medlemmar, och måste få en ny: Agnes Nitt. Det är i den här boken Nitts framtida öde stakas ut utan återvändo, och jag är tacksam över att vi som läsare fick vara med när det hände.

SAMMANFATTNING

Det här boken gjorde inget intryck på mig.

Försöker jag nysta i varför så är det bland annat för att humorn inte funkar. Den bara pekar på något och säger att det är roligt, men den visar inte vad som är roligt.

Skurken och den underliggande tematiken känns inte heller viktig eller engagerade. Visst, boken visar upp en viktig tidsperiod i en av karaktärernas liv, men jag önskar att boken handlar mer om det. Nu bara råkar episoden hända samtidigt som en tråkig komplott i ett operahus.

Boken hamnar näst sist på listan, precis över Sourcery.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Men at Arms
  5. Moving Pictures
  6. Witches Abroad
  7. Soul Music
  8. Lords and Ladies
  9. Reaper Man
  10. Mort
  11. Pyramids
  12. Interesting Times
  13. Eric
  14. The Light Fantastic
  15. Equal Rites
  16. The Colour of Magic
  17. Maskerade
  18. Sourcery

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Maskerade

MRO landar i mars

Nu är det bestämt: på Fantastika 2020 i Stockholm släpps de två första delarna ur ’Agenterna från MRO’.

Jag kommer vara på plats tillsammans med Undrentide Förlag för att signera … det var ju ändå några år sedan sist jag besökte Fantastika. Hoppas vi ses där. 😎

Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on MRO landar i mars

State of the Scenarion 2020

I början av varje år brukar jag i lugn och ro sätta mig med en kopp te, kontemplera över året som gått och med en fundersam blick studera det kommande året.

Men nu? Vid Odens skägg – jag är fortfarande på förra årets löparbana i full galopp. 2020 kommer handla om hinna köpa nya löparskor på vägen innan de gamla fattar eld!

Detta momentum kommer till största delen från Eloso Förlag. Frilansat hade jag gjort lite här och var innan bara, så jag blev både förvånad och smickrad när Eloso erbjöd mig att ta en stor del av ansvaret för deras skötebarn Chock – Åter från Graven. Det blev ett bra samarbete, och ledde till att jag raskt gick från frilansare till redaktör till slutligen delägare.

Men allt handlade inte om Chock. Tillsammans med Undrentide Förlag redigerade och förberedde jag min kommande bok Agenterna från MRO.

Jag gav ut min förra bok – Havet Under Oss – för fem år sedan, och har tänkt på Agenterna från MRO konstant sedan dess. Och frukten av alla möda kommer skördas 2020.

På sätt och vis skall också Elosos frukter skördas i år. Chock har inte varit ute tillräckligt länge för att göra en ordentlig analys av hur bra det gått, och till Gothcon kommer vårt andra stora projekt: Call of Cthulhu Sverige. Då är det ni som avgör om jag sprungit tillräckligt fort eller inte.

 

Bok 3:s framtid

Mycket av det här året kommer handla om att lyfta ett vått finger i luften och se vad vinden blåser. Tid är en finit resurs, och hur skall jag fördela den mellan Rollspel och Böcker?

Bokprojekt 3 – Den digitala klyftans profetior – är ju redan påbörjad och ett första utkast ligger i byrålådan väntar på att bli genomläst och slaktat till 40%. Men sådant tar tid. Om inte Agenterna från MRO går som jag önskat – och Eloso går desto bättre – kanske den får ligga där ett bra tag.

Men samtidigt … hm …

För lite mer än tio år sedan gick jag på en skådespelarutbildning vid namn Teaterskolan Boris, en ettårig förberedande skådespelarutbildning med stark förkärlek till Stanislavskij.

Skolan gick tyvärr i konkurs under tråkiga former efter några år; att vara bra konstutövare var inte samma sak som att vara bra rektor eller administratör.

Skådespelare blev jag aldrig – tyvärr – men jag lärde mig väldigt mycket som jag har haft glädje av, både som författare och rollspelskreatör. En av orsakerna att jag är så förtjust i The Angry GM är just hans vurm för Stanilsavskij och hur hans tankar förhåller sig till berättelser.

Något jag alltid burit med mig är i ett samtal jag hade med skolans rektor. Jag frågade vad som skiljer en amatörförfattare från en riktig författare … för trots att jag egentligen ville bli skådespelare funderade jag redan då på det skrivna ordet.

Det rektorn svarade var att en amatörförfattare skrev för att hon ville, en riktig författare för att hon inte kunde låta bli.

Så det kanske är lite oärligt att säga att allt ligger i vågskålen. Även om all min tid går åt till Elosos rollspelsprojekt kanske jag ändå sitter där 05.15 på morgonen för att redigera boken vid sidan om. Men ett litet tag framöver nöjer jag mig med att bara springa ett maraton.

 

TLDR

Inga stora planer i år – det gäller bara att få förra årets affärer i ordning.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , | Comments Off on State of the Scenarion 2020

Interesting Times

Vi har nu kommit till det som i mina ögon är den bästa Rincewind-boken, men det säger kanske inte så mycket.

Det är mycket jag gillar med Interesting Times. Den handlar om hur Rincewind blir skickad till The Agatean Empire, en enorm diktatur bakbunden av byråkrati och traditioner – ämnen som Pratchett behandlar med vanlig uppseendeväckande bravur.

När jag läste boken – en av de första jag läste själv istället för att få uppläst för mig – så var jag bara bekant med Stora Onda Imperier liknande Tolkiens orcher och Star Wars galaktiska rymdhär. Dramaturgiskt hade de en ytterst enkel roll – att vara Stora och Onda för att visa vilken farlig situation hjältarna befinner sig i – men det berättades aldrig mycket mer än så. Men redan som barn var jag intresserad av de socioekonomiska aspekterna och försökte föreställa mig hur ett samhälle skulle se ut ifall det Onda Imperiet verkligen tog över makten. Vilken typ av politik skulle de föra? Hur skulle jobben se ut?

Med dessa socioekonomiska funderingar var det en stark upplevelse att få se bakom draperiet på the Agatean Empire och se att det mesta där var skit eftersom fina ämbeten delades ut till folk på grund av deras efternamn, och de som faktiskt behövde bevisa någon hantverksmässig kunskap fick skriva uppsatser i poesiform istället för att faktiskt lära sig hantverket på riktigt. Terry Pratchett introducerade mig till meritokrati och nepotism långt innan jag visste att orden fanns.

Men nu har vi bara pratat om de stora tankarna. Vad handlar egentligen boken om? Varför åker Rincewind till the Agatean Empire?

Meh. Det är inte så viktigt.

Det bästa sättet att beskriva handlingen är ’krystad’ eller ’konstlad’.

Först blir Rincewind med krånglig magi tvångsteleporterad från ena sidan världen till det magiska universitetet som han lämnade i Sourcery. Sedan blir han teleporterad en gång till för att hamna i the Agatean Empire. Av en slump råkar han hamna precis där hans gamla kompis Cohen (från The Light Fantastic) befinner sig. Efter ett tag lämnar Rincewind Cohen för att bli kidnappad av landets motståndsrörelse, vilka ser honom som ett helgon. Han flyr, men blir kidnappad av dem igen. Hela boken bygger sedan mot en stor episk belägring vilken Rincewind flyr ifrån för att ramla ner i ett hål och hitta en magisk armé med golems som löser hela konflikten. När alla har tröttnat skall han teleporteras hem igen, men något blir fel och han hamnar istället på en helt ny kontinent så att han kan få vara med i nästa bok.

I Sourcery pratade jag om att en av de saker jag inte gillade med Rincewind var att han aldrig utvecklades, men i och med den här boken behöver jag nyansera den tanken lite. Det är ju så att en karaktär inte måste utvecklas och ha en character arc för att vara bra eller läsvärd. Jag tycker fortfarande att karaktärer som utvecklas och förändras är bättre, men en karaktär kan istället – i rätt typ av berättelse – få vara ikonisk och statisk.

I den typen av berättelser är det inte karaktärens resa som är det viktiga, utan det som händer runt omkring. Karaktären ändras inte, men efter berättelsen har karaktärens närvaro istället förändrat sin omgivning. Mitt favoritexempel är Lucky Luke. Han är egentligen rätt trist – likadan varje gång – men han låter oss som läsare följa med och uppleva knasiga städer och kreativa antagonister. Det är inte hjälten som är the selling point – det är allt annat.

Men vet du vad som skiljer Rincewind från andra ikoniska och statiska karaktärer? De vill vara med i berättelsen. Rincewind gör allt för att undvika den, och kan inte driva berättelsen framåt för egen maskin. Istället måste författaren röra upp himmel och helvete för att tvinga Rincewind att vara med trots att han inte tillför något.

De två första Rincewind-böckerna var en parodi på rollspel, och Interesting Times känns som värsta sortens spelledare som försöker railroada en obstinat spelare som gjorde en wizard utan magic istället för något vettigt som en ambitiös barbarian.

Jag önskar faktiskt att det var Cohen som boken handlat om. Han har allt en huvudkaraktär behöver.

Redan i The Light Fantastic var Cohen gammal, och i Interesting Times har han insett att hans liv inte fungerar längre. Han bestämmer sig därför för att försöka utvecklas och göra något stort, något viktigt, genom att försöka ta över hela agateanska imperiet och bli ny kejsare. Det betyder att han har ett mål, vilket berättelsen kan kretsa kring, och befinner sig i ett nytt skeende i sitt liv som skiljer sig från de vi tidigare sett honom vid; åldern har kommit ifatt, och på sitt eget direkta sätt försöker han anpassa sig till detta genom att höja insatserna.

En person som bidraget till denna förändring är den före detta läraren Saveloy. Efter att han mötte Cohen bestämde han sig för att lämna lärarlivet bakom sig och också bli barbar. Saveloy håller också på att förändras, och att se hur han och Cohen interagerar och speglar varandra är fascinerande.

Det är just förändringen som gör det så intressant. Det betyder att man inte vet var någonstans deras berättelser och karaktärsark kommer sluta. Det är bara att jämföra när RIncewind möter en av de få karaktärer som borde räknas som en gammal vän: Two-Flower, turisten som drog igång berättelsen i The Colour of Magic. De känns precis likadana som när vi såg dem senast, och därför väcker det inga känslor hos läsaren som Cohens nya kamp med sitt åldrande.

Och på tal om ålder – är det något Intersting Times inte har gjort så är det att åldras med värdighet.

The Agatean Empire är inte en genomtänkt och mångfacetterad plats som Ankh-Morpork. Det är bara Discworld-Asien, skriven av och för västerlänningar som stirrar på det på håll och tycker att det är lite knäppt. Hi hi – de äter hundar i Asien, och har du sett hur feta deras brottare är?

Det känns onödigt och slappt. När jag läste de två första Rincewind-böckerna kändes inte Two-Flower ens asiatisk – istället kändes han exotisk, vilket en asiatisk person skulle ha gjort för en euroinspirerad person från Ankh-Morpork. Och det är ju så man skall hantera verkliga kulturer i fantasykontext: inte kopiera kulturen, utan ta ut den aspekt som är viktig för berättelsen.

Låt oss ta Animal Farm, till exempel. Egentligen handlar den om Ryssland och stalinismen, med grisarna som representanter för kommunisternas diktatur. Men boken handlar inte om Ryssland – grisarna heter inte saker som Piganof och är inte ett gäng fyllbultar som blivit redlösa på vodka. Orwell tittade istället på vad som hände i Ryssland, vad det politiska läget handlade om och lyfte ut det.

Det går att läsa Animal Farm utan att veta att det är Ryssland som är förebilden, och det går att lyfta ut bokens teman och applicera på andra diktaturer och orättvisor.

 

SAMMANFATTNING

Det är mycket som inte funkar i boken, men det fanns ändå saker jag gillade. Cohen och Saveloy är bäst, och egentligen är Rincewind bättre i den här boken än de andra han varit med i. Han kan inte som andra hjältar lösa problem med övervåld, så när han inte bara flyr (eller får allt löst genom deus ex machina) är det kul att se hur han hanterar olika motgångar. I den här boken ser jag att han är en bra karaktär på pappret – han är bara ingen bra huvudperson.

The Agatean Empire passar in i Discworld alls. Det känns inte som en riktig och unik plats som Ankh-Morpork, och det är konstigt att ställa dem sida vid sida. Frågan är dock hur man skall … hur skall jag uttrycka mig? … bli inspirerad av andra kulturer när man skriver fantastik.

Det man skall akta sig för är att bara kopiera kulturen rent av och göra en spegling av den. Istället skall man se vad det är som är fascinerande med kulturen – vad som kulturen skulle handla om ifall den var en litterär karaktär – och lyfta ut det, eftersom det kan  omtolkas på många sätt utan att exkludera grundkällan.

Nästa gång vi kommer möta Rincewind kommer han vara i Discworlds motsvarighet till Australien. Och vet ni vad den boken hade kunnat handla om? Ett land som tidigare var en fängelsekoloni. Ett land där alla djur är livsfarligt giftiga. Ett land med marginaliserad ursprungsbefolkning. Istället får vi bumeranger, kängurus och högljudda personer som dricker öl.

Det var svårt att placera boken på listan.

Som jag sa i början är detta den bästa Rincewind-boken, men samtidigt tycker jag den blivit sämre med åren … medan Eric däremot blivit bättre. Men trots sina brister har Interesting Times en fullgod berättelse, medan Eric bara består av komiska vinjetter.

(Jag undrar förresten om jag får ändra i listan i efterhand? Funderar på knuffa ner Lords and Ladies några snäpp.)

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Men at Arms
  5. Moving Pictures
  6. Witches Abroad
  7. Soul Music
  8. Lords and Ladies
  9. Reaper Man
  10. Mort
  11. Pyramids
  12. Interesting Times
  13. Eric
  14. The Light Fantastic
  15. Equal Rites
  16. The Colour of Magic
  17. Sourcery

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Interesting Times

Monsterboxen läser min skräcknovell

Podcasten ’Monsterboxen’ – hem till Sveriges näst sexigaste röst – har under december hållit på att läsa skräcknoveller med steampunk-tema. 🙂

Novellen utspelar sig i en chilensk gruva, där de vanliga arbetarna börjar bli utbytta mot uppgraderade arbetare, som med slangar och implantat kan arbeta längre och starkare … dessutom utan att klaga och för mindre lön. Men längts ner i gruvorna dyker det upp ett monster som sliter de nya finarbetarna i stycken, så en av de gamla förmännen får i uppdrag att ta sig ner för att fånga monstret innan fler värdefulla resurser går till spillo.

Novellen går att lyssna på här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Monsterboxen läser min skräcknovell

Chock är här

Efter lång tids väntan är Chock: Åter från Graven äntligen här.

Jag är numera en av de mer involverade i projektet, men som ni kanske minns började det blygsamt med att jag på frilansbasis skickade in ett äventyr om det sydamerikanska äventyret La Llorona. Men precis som man börjar som springpojke och därifrån jobbar sig upp till den som vet hur kopiatorn fungerar till den som gör nästan allt växte uppdragen och ansvaren allt eftersom.

Men låt oss gå igenom produkterna en efter en berätta hur jag varit inblandad.

Grundboxen agerar stommen i Chock, den består av två böcker, en för spelare och en för spelledare,  det var här jag hamnade efter jag skickat in mitt frilansäventyr.

Mycket av böckerna var klara, men det fanns en del upprepningar och saker som kommit i fel ordning. Det behövdes ett utomstående öga, vilket jag kunde bidra med. Efter att jag strukturerat upp texten fanns det flera textluckor att fylla, och den rollen föll naturligt på mig.

Det var alltså inte jag som tog konstnärligt kommando och sa att boken skulle till exempel må bra av en text gällande dramatiska kurvor, utan det var något som redan var bestämt – men ogjort – som jag fyllde på.

Efter att jag blivit klar med min del av grundböckerna blev jag informerad om att Eloso skulle släppa en bok om beredskapstiden.

Från början var planen att ha ett häfte med fyra äventyr av Anders Fager, vid namn ’Någonstans i Sverige’, som utspelade sig under beredskapstiden, men Eloso kände att tidsepoken var så intressant att de behövde en egen bok om bara det.

Här fick jag fria konstnärliga tyglar och började arbeta fram material. Jag skrev bitarna som handlade om lore och monster, medan Elosos in-house historiker Daniel Pettersson efter ett tag fick huvudansvar för det historiska materialet.

Tyvärr fanns inte tiden för att få ut en egen Beredskapstids-bok, utan Eloso lånade bara lite material från boken och lade till i ‘Någonstans i Sverige’. Men råtexten för stora boken är gott som klar, så min förhoppning är att den kommer ut vid ett senare skede.

Äventyren i ‘Någonstans i Sverige’ är som sagt skrivna av Anders Fager, men jag arbetade fortfarande som redaktör och agerade bollplank, så mina svettiga fingrar fick vara med i kakan i alla fall.

Efter min del med Beredskapstid blev klar fick jag ansvar för Sju Sorters Skräck, en exklusiv äventyrssamling som var till för backare och för att sälja på mässor. Flera av äventyren – till exempel de skrivna av Tomas Arfert, Gabrielle de Bourg och Pelle Nilsson –  var klara, men några av de andra som var tilltänkta skulle inte hinnas färdigt så jag ryckte in och fyllde på.

Något som blivit vanligt på Eloso är att någon på förlaget påbörjade ett äventyr, men hade andra ansvarsområden som var mer pockande (som sättning eller försäljning). Jag hoppade då in och skrev klart deras äventyr. I Sju Sorters Skräck är ’Halmstadssommar’ och ’Uppdrag Krylbo’ två sådana alster.

Och det kändes som full circle när jag till slut fick sitta och vara redaktör för mig eget äventyr – La Llorona – som också skulle med i Sju Sorters Skräck. Det var ju det äventyret som började min resa på Eloso. En resa som började som frilansare och slutade i delägarskap.

Från vänster till höger: Ola, Jenny, Daniel, Nicklas, Björn, en gangster

Jag blev tillfrågad under Bokmässan, men pappren skrevs på först igår: jag är numera delägare i företaget tillsammans med:

  • Björn Flintberg (grundaren)
  • Daniel Lehto (som var med från start och ligger bakom Sagospelet Äventyr)
  • Jenny Lehto (ägare av Lehto AB tillsammans med Daniel)
  • Nicklas Estberg (filmskapare från Rännsten Film)
  • Ola Larsson (illustratör)

När folk frågat mig vad det innebär så har jag svarat att jag numera jobbar mycket mer för mindre betalt … vilket på sätt och vis är sant. Men när man var frilansare ville man göra ett bra jobb för att få en bra förhandlingsposition för framtida jobb; nu vill jag istället göra ett bra jobb för att det kommer gynna mig bättre på lång sikt.

Jag har tidigare skämtat om att en av mina tillgångar för förlaget är att jag bor i Göteborg, fast det har också haft ett korn av sanning i sig. Eloso har som ambition att sprida sitt folk över landet – till exempel för att undvika en Stockholmscentrering – och att jag då är belägen på västkusten har varit en riktig fördel.

Till exempel betyder det att jag kan hålla särskilda releasesläpp på SF-Bokhandeln. Redan nu på onsdag, 11:e december, kommer jag hålla låda på SF-Bokhandeln. Utöver att köpa signerade ex kommer man även kunna få tag i den exklusiva Sju Sorters Skräck.

Länk till Facebook-eventet hittar ni här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , , | Comments Off on Chock är här

Nu är det officiellt – MRO är på väg!

Det har varit svårt att hålla tyst om det så länge, men nu kan jag äntligen berätta att mitt nästa bokprojekt – Agenterna från MRO – kommer att bli verklighet.

Om vi börjar med lite praktiska detaljer så är inte Agenterna från MRO en enda bok, utan istället fem kortromaner. Från början skrev jag den som en enda sammanhängande bok som bestod av fem fristående akter.

Vissa läsare – särskilt de med en fäbless för fantasy eller ryska klassiker – älskar böcker som är tegelstenar. Men när jag skrev ut boken och höll den i min hand så fick bibliotekarien i mig ont i magen. Detta var inte en Tegelsten med stort T, men ändå tjockare än en vanlig bok, och i en värld där folk har svårare att läsa och läser allt mindre så kändes det för mycket att begära.

Men en kortroman – coolare och tjockare än en novell – det var väl något som skulle passa den läsande nutidsandan perfekt? Den tanken gillade min inre bibliotekarie.

Så detta är alltså inte ”första delen av fyrtioåtta”. Och första delen är inte skriven med en cliffhanger och en förhoppning om att få skriva en uppföljare när jag blivit rik och berömd. Det är som fem delar i en tv-serie, alla med en början och ett slut, men som ändå bildar en sammanhängande kedja i en större berättelse.

Men vad är det faktiskt jag har skrivit? Vad handlar Agenterna från MRO om? För att citera förlagets hemsida:

Alla kan inte vara hjältar, i alla fall inte agenterna i Monarken och Rikets Ord. Där hamnar alla som ingen annan vill ha – antingen för att de är för korkade eller för farliga – och det är i denna brokiga skara som Gåva finner sig. Hon är MRO:s senaste medlem, tvångsrekryterad för sina språkkunskaper … i alla fall på pappret.

I första boken är rikets drottning på dödens rand och MRO får i uppdrag att hämta hem en utländsk druid som sägs kunna bota henne, vilket är Gåva och de andra agenternas sista hopp för att rädda sitt skamfilade rykte.

I andra boken är MRO gäster på en mäktig friherres bal med mål att så diskret som möjligt avvärja en snart ofrånkomlig stadskupp.

När jag skrev boken så tänkte jag skriva något torrt och gubbigt; karaktärerna dricker kaffe och fiser, och de pratar politik och bokföring. Men när min förläggare hade läst bok så tittade hon på mig och sa ”Men Jonas, den här boken är ju späckad med olycklig kärlek, infekterade föräldrarelationer och tonårsångest! Det här är ju en ungdomsbok!”

Så där satt jag med en ungdomsbok – från 9 år och uppåt – och en existentiell kris i knäet. Jag kanske inte var så gubbig som jag alltid trott?

Nåja. De två första delarna – ’Den oärliga början’ och ’Den stulna vändpunkten’ – kommer ut i början av 2020 i samarbete med Undrentide Förlag.

TLDR:

  • Mitt andra bokprojekt – Agenterna från MRO – blir snart verklighet.
  • Det blir fem sammanhängande kortromaner.
  • De två första delarna kommer i början av 2020.
  • Det är ett low-fantasy spiondrama.
  • Böckerna är från 9 år och uppåt.
  • Jag har ännu en tid kvar innan jag får bli en riktig gubbe.
Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Nu är det officiellt – MRO är på väg!

Soul Music

 

Jag tyckte inte om Soul Music när jag läste den som barn, och hade låga förväntningar inför denna omläsning. Men … jag blev minst sagt positivt överraskad. Det var svårt att sätta fingret på varför, för boken känns mer svåranalyserad än tidigare delar i serien.

Men låt oss ta det från början.

Soul Music är den tredje delen i serien om Döden, och handlar om hur han låter sin mänskliga adoptivdotter dö. Det är hans plikt att göra det, men han får svårare att hantera sitt dåliga samvete än förväntat. Han lämnar sitt ämbete bakom sig, vind för våg, och rollen faller istället på Susan, hans barnbarn genom adoption.

Men det är inte allt. Samtidigt är det en bard vid namn Ymp som reser till Ankh-Morpork för att bli berömd musiker. Det är hans öde att bli mördad vid en misslyckad spelning, men hans gitarr (som han nyligen köpt under mystiska omständigheter) förhindrar detta och gör så att han överlever, trots att han i Dödens historieböcker står som avliden. Men gitarren påverkar samtidigt världen omkring sig och … ja … det finns inget vettigt sätt att säga det, får folk att bli galna i rock’n’roll.

Det är spretigt, och samtidigt är det en stark blandning av för denna bok unika idéer med återanvända koncept från tidigare delar i serien. Om vi börjar att tala om strukturen så påminner den om Reaper Man – med en berättelse om Döden och en annan om en mystisk kraft som invaderar Skivvärlden – men här hänger trådarna bättre ihop. De bygger på varandra, och känns inte bara så två berättelser som råkat blanda ihop sina kapitel inom samma bokpärmar.

Men idén om en yttre kraft från vår värld – läsarens värld – som tränger sig in var gammal redan i Reaper Man (där det handlade om en parasitisk stormarknad). Första gången var ju i Moving Pictures med sina Hollywood-filmer, och musikinvasionen i Soul Music når inte samma höjder.

Det stora problemet är att text om musik blir platt. Soul Music blev filmatiserad i en animerad version för länge sedan, och efter att ha sett den – och hört låtarna – känner man att det är något som saknas i boken.

Men musikhumorn är även skev. Det är fullt med ordvitsar faller platt om man inte är utbildad i musikhistoria, vilket får humorn att kännas intern och exkluderande. Det har jag sällan känt i de tidigare böckerna, och det finns två scener från Moving Pictures och Soul Music som visar skillnaden tydligt:

I Moving Pictures har köpmannen Dibbler (som förekommer i båda böckerna, vilket får parallellerna att kännas starkare) en lång utläggning om hur han skall förbättra hans stora romantiska mastodontfilm. Han får något maniskt i blicken och försöker sedan övertyga sina åhörare att det filmen behöver är en stor haj

Detta är självklart en syftning till Jaws, men idén om att på en höft slänga in haj i ett dramatiskt epos är så roligt att det står på egna ben, även om man aldrig hört talas om Steven Spielbergs film.

I Soul Music är det istället en scen där Ymp skall sno ett piano åt en bandmedlem vid namn Glod, och går då runt och säger att han är ’on a mission from Glod’.

Visst, hade det bara varit en snabb kommentar i förbifarten hade det kanske passerat obemärkt, men Ymp och hans kumpan pausar scenen, stirrar på varandra och för en lång diskussion om varför de formulerar sig så underligt.

Det känns inte längre som om Pratchett skriver för mig, utan istället för sina musikpolare. Något jag aldrig upplevt i hans andra böcker.*

Men plotten i bokens bägge trådar är bra, och nystar i mycket som sitter kvar efter att man har läst. Musikdelen bearbetar hur man bör förhålla sig till konstnärslivet – om man bör se det som ett hantverk eller en passion och hur kändisskap kan vara destruktivt.

Delen med Susan bearbetar istället om plikt, ansvar och förändring, och framför allt just förändring vill jag prata om en stund, för det är en av bokens starkaste sidor.

Kommer ni ihåg när jag skrev om Sourcery, den sämsta Discworld-boken? Hur jag sa att den hade kunnat vara läsvärd om den resulterat i en förändring i Rincewinds liv? Handlat om ett viktigt paradigmskifte istället för att bara vara ännu ett äventyr? Och att jag sa att en av orsakerna till att Moving Pictures var så bra för att alla karaktärerna var i en situation ny för dem, vilket verkligen satte deras karaktärsdrag på prov?

Soul Music har båda delarna.

Mort och Ysabel från första Döden-boken kommer inte tillbaka. Boken börjar med att de dör, vilket inte bara gör Soul Music mer intressant att läsa, utan även gör Mort mer spännande. Att läsa den är nu som att öppna en tidskapsel.

Och Susans liv välts över ända i Soul Music. Hon hade ingen aning om (eller hade snarare förträngt) att hon var Dödens barnbarn, så allt är nytt och spännande och tvingar henne att växa upp fort och själv förändras.

Förändring och karaktärer som växer kommer man långt med, vilket jag kanske inte kunde ta till mig när jag var barn. Men det stack ut flera saker – både då och nu – som var svåra att förbise.

Bokens mänskliga antagonist – musikgilles sekreterare mr Klete – är inte mycket i jämförelse med Vorbis och Dios. Men han fick mig att upptäcka något med Pratchetts antagonister: han beskriver alltid att de är galna eller sinnessjuka. Han gör det på olika sätt, och mr Klete beskrivs att ha byggt sin galenskap av ogalna delar, men han är ändå galen.

Mr Klete är inte galen. Han maktfullkomlig och bryr sig inte om andras lidande, vilket är alldeles för vanligt för att kunna klassas som galenskap. Nästan ingen av Pratchets skurkar är det (med vissa få undantag), och det gör mig ledsen att han beskriver dem så. Det känns som fusk.

Det kommer bli kul när vi långt in i framtiden kommer till boken Night Watch. Jag tycker egentligen inte den är så bra, men den har en av Pratchetts bästa skurkar: psykopaten mr Carcer. Han har starkt format min uppfattning om vad ondska är och inte är. I den boken kommer vi verkligen kunna nysta i galenskap och normalitet.

Något som också stack i ögonen är hur mycket skit skolan och bildning får. Susan kommer från en fin flickskola, och använder sin bakgrund (och hennes förkärlek till logik) som identitetsförsvar i början av boken, och alla karaktärer är på henne konstant för hur dumt det är.

Jag arbetar som skolbibliotekarie, och det möter ofta ungdomar som tycker att skolan är avskyvärd och att utbildningssystemet är sett slöseri med tid. Jag brukar hålla med den. Skolan är avskyvärd; det finns bara en enda sak i hela världen som är värre än att gå i skolan, och det är att inte göra det.**

Vad är liksom alternativet till utbildning? Livets hårda skola? Där man lär sig att folk med mörk hy och rolig dialekt är farliga istället för fascinerande? Att det är bättre att vara maskulin och aggressiv än en fjolla som läser böcker och ödmjukt lär sig om sin omvärld?

Och jag blir så ledsen när folk klankar ner på logik. Logik är inte en världssyn som handlar om hur allt skall fungera perfekt, och att allt som inte passar in i den modellen är larviga hallucinationer. Det är ett verktyg för att försöka förstå saker bättre.

Detta gestaltas bäst i historien om humlan som inte kan flyga.

Den handlar om hur korkade forskare är. Forskare har nämligen kommit fram till, med hjälp av logik, att humlor inte borde kunna flyga. Men humlan, som inte bryr sig om logik utan lever ute i verkliga världen, flyger ändå.

När folk berättar den här historien för mig brukar jag alltid fråga: ”Vilka vetenskapsmän?”

Berättelsen är en skröna, och har den ett korn av sanning så handlar det om en forskare som upptäckte att en aerodynamisk modell inte kunde förklara humlans flykt särskilt bra och därför ansåg att modell behövde modifieras. Vilket precis är vad vetenskap handlar: att lära sig nya saker och modifiera det man redan vet.

Och att då Pratchett – som så uppenbart är så kunnig och allmänbildad och en vän av kunskap – spenderar en hel bok om att baktala logik och bildning … det är jättekonstigt.

Om jag får göra ett snabbt sidospår och ge en podcastrekommendation, så tycker jag – att om du gillar Pratchett lika mycket som mig – borde ge bokklubben Pratchat en chans

Något de ofta tar upp är att de tycker att Pratchett sällan lyckas sy ihop sluten ordentligt, och jag har väl inte riktigt hållit med förrän Soul Music.

Det byggs upp för en stor klimax, men den får inte särskilt mycket tid för sig när den väl händer. Däremot läggs energi på att bygga upp att Döden åker motorcykel för att ta sig till klimaxen. Visst, lite tufft – och det ser snyggt ut på en t-shirt – men det känns taget ur luften.

Och det stora moraliska dilemmat – om hur stort ansvar Döden och Susan har, och om de skall rädda folk de älskar – sveps helt åt sidan. Det visar sig att det inte är rätt att ändra i folks öden … förutom ibland när boken nästan är slut.

När allt annat metafysiskt och moraliskt bearbetades så bra i boken så var det tråkigt att inte slutet fick samma omtanke. Jag föreställer mig Pratchett började sin böcker med en cool idé (troll och dvärg och rock’n’roll’) och sedan tänker ut slutet allra sist.

 

SAMMANFATTNING

Oj, det här blev den längsta blogposten hittills. Men det säger väl en hel del om hur mycket Soul Music talade med mig som läsare, och hur den lyckats hålla sig kvar.

Det är svårare att dra författarlärdomar denna gång, i alla fall till en dramaturgiskt passande slutkläm. Blir jag tvungen att välja något så är det väl att inte fylla din bok med internhumor som bara en viss intressesfär förstår … kanske … och att planera slutet tidigt i skrivprocessen?  Som sagt, svårare material att jobba med.

Var hamnar boken på skalan? Jag trodde att den skulle sjunka ner mot botten, men Soul Music var som sagt en positiv överraskning.

Frågan jag ställer mig nästan varje gång är ”är denna bok bättre än Reaper Man”. Det är en bra måttstock att sikta på. Den är bättre än Lords & Ladies … men sen blir det svårt med Witches Abroad. Den har ju också sina brister, och även som jag skulle beskriva Soul Music som en djupare bok så har den inga fantastiska toppar på samma sätt som Witches Abroad. Det blir därför en sjundeplats med snäv marginal.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Men at Arms
  5. Moving Pictures
  6. Witches Abroad
  7. Soul Music
  8. Lords and Ladies
  9. Reaper Man
  10. Mort
  11. Pyramids
  12. Eric
  13. The Light Fantastic
  14. Equal Rites
  15. The Colour of Magic
  16. Sourcery

* För den som undrar är repliken från Blues Brothers. I och för sig en bra film, men långt från lika tidlös som Jaws. Det gör humorn in te bara intern, utan även daterad.

** Lånat från mitt favoritcitat av Winston Churcill: ’Democracy is the worst kind of governement, except all the others’. Det är något jag bär med mig när obildade människor och extrema politiker försöker övertyga mig om att en mer auktoritär värld skulle vara att föredra.

 

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Soul Music

Chock närmar sig

Jag har det senaste året arbetat med Elosos kommande rollspel Chock: Åter från Graven. Spelet har blivit försenat flera gånger, men nu verkar det – om gudarna är med oss – att grundboxen kommer att komma ut i handeln till jul.

Under sommaren fokuserade jag på Chock: Beredskapstid (som handlar om 40-talet) och Chock: Någonstans i Sverige (en äventyrssamling av Anders Fager). Arbetet med grovtexten blev färdiga för ett bra tag sedan, men eftersom allt annat blev försenat så har de produkterna fått vänta. Jag har därför ryckt in och istället arbetat med Chock: Sju Sorters Skräck, en äventyrssamling till kickstarterbackarna med äventyr från författare som Gabrielle de Bourg, Tomas Arfert och Pelle Nilsson.

Jag har jobbat mig allt längre och längre in i Eloso, och under Bokmässan blev jag erbjuden att officiellt bli en del av familjen – och är numera en riktig representant för förlaget. Jag är fortfarande tillgänglig för övriga frilansarbeten – kanske om Bläckfisk Förlag vill ha gräsmattan klippt, till exempel – men den mesta av min tid kommer att gå åt till Eloso från och med nu.

Men som sagt är det ett tag kvar tills Chock kommer ut i handeln, men i senaste numret av Fenix släppte vi vårt första äventyr: Willboms Vilja. Vi har också släppt snabbstartsregler gratis på vår hemsida, så att du redan idag kan köra äventyret och få en känsla för spelvärlden i väntan inför jul.

Snabbstartsreglerna hittar du här.

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Chock närmar sig

Spelledning och snack på Bokmässan

Det var en romantisk middag, mellan mig och Eloso Förlag. Vi satt med varsitt glas vin – alkoholfritt i mitt fall – och såg varandra djupt i ögonen.

Eloso: Du är så flitig Jonas. Vi vill att du hjälper till och arbetar i våran monter.

Jonas: Tihi – det säger du säkert till alla lockiga killar!

Eloso: Och du har en så vacker röst. Kan du inte vara med i vår panel och prata om Call of Cthulhu Sverige?

Jonas: Om du är där – då kommer jag!

Eloso: Och du är så bra med barn. Kan du inte spelleda Handbok för Superhjältar och Sagospelet Äventyr?

Jonas: Nu rodnar jag.

Eloso: OchdessutomborduiGöteborgochharenstorkällare.

Jonas: … va?

Eloso: Pallarnamedböckerkommernästavecka. Oj, så mycket klockan är. Tack för vinet.

 

Kärlek är ibland skakigt, men det har i alla fall resulterat i ett fint samarbete denna gång.

Jag kommer alla dagar stå i Elosos Monter och spelleda rollspel för barn, och dessutom på fredagen delta i diskussionen om Call of Cthulhu Sverige. De andra spelskaparna kommer mest prata innehåll, men bibliotekarien i mig hoppas vi även hinner prata om översättningen och hur det kommer vara en läsfrämjande åtgärd i en värld där allt färre läser.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , | Comments Off on Spelledning och snack på Bokmässan

Play Unsafe

Efter att jag började recensera böcker för spelledare så har jag fått flera rekommendationer på Play Unsafe, boken som lär en den ädla konsten att improvisera. Boken sägs ha revolutionerat hur många förhåller sig till hobbyn, och har en säker plats i mångas spelledarkanon.

Min reaktion efter att ha läst den? Jag hade nog för höga förväntningar.

Boken börjar med att motivera varför det är bra att improvisera i rollspel, och hur det är mycket bättre än planering. Den går sedan igenom ett fåtal enklare improvisationstekniker, som ’Yes, and’.

För den som inte hört talas om ’Yes, and’, eller ’Ja, och’ som det kallas på svenska, går det ut på att inte blockera andras idéer, utan istället bygga vidare på dem.

Jag spelade nyligen rollspel för barn, och hade planerat en stor fight mot en drake för dem i slutet. Spelsessionen hade tidigare innehållit pusslande och karaktärsspelande, så jag visste att det var just dramatisk action som behövdes för att tillgodose alla smaker vid bordet.

Men då föreslog en av spelarna att de istället skulle försöka bli vän med draken.

Istället för att säga ”Nej” – eftersom jag på förhand bestämt att det skulle bli en strid – så sade jag istället ”Ja … och draken behöver er hjälp att besegra den onda kungen som skickade er. Han är den riktiga skurken.” Jag bejakade spelarnas input och byggde vidare på den.

Och om vi tar detta exempel med oss när vi fortsätter att prata med boken så kommer vi till en av de saker jag är missnöjd över. Den förklarar hur bra improvisation är, ger några ytterst enkla tekniker … och sen är det inte mycket mer än så.

För vissa kommer läsningen vara revolutionerande. Jag stöter fortfarande på spelledare som är fast på 80-talet och tycker det svåraste med äventyrsdesign är att hindra spelarna från att sabba deras vision. Men att idag säga att improvisation är en stor och viktig del av rollspel är inte särskilt kontroversiellt, utan en del av samtidsandan.

Men Play Unsafe slår sig rent av för bröstet och säger att improvisation alltid är bättre än planering. Författaren började inte ha bra rollspel förrän han slutade med planeringen; hans bästa rollspel är numera några stödord på en servett.

Jag ser inte improvisation och planering som två binära lägen som aldrig kan mötas. Det är två verktyg att använda vid olika tillfällen vid olika behov. Man skall inte överplanera rollspel av flera orsaker, men helt improviserade spel har också sina fallgropar och problem. Och det är som sagt det jag saknar med den här boken, djupare råd och hjälp om när och hur man improviserar på bästa sätt – inte bara en uppmaning om att Improvisera Mera!

Men det som stör mig mest är hur författaren skryter om hur man inte skall planera, och sedan låter halva boken handla om dramaturgiska strukturer. Han använder inte just den termen, men det är precis vad det är – hur man får till ett bra tempo med hjälp av planteringar. Att spela från höften med hög improvisation är en fullgod spelstil, men något man riskerar att offra är just dramaturgi.

Visst, det går att ha dramaturgiska kurvor i bakhuvudet medan man improviserar för att få bättre spelupplevelser. Men vet du vad man också kan ha i bakhuvudet medan man improviserar för att få en bättre upplevelse? God planering. Men mannen, planering håller dig tillbaka, liksom. Släpp dig fri, änna!

Pft! Planering håller en inte tillbaka mer än dramaturgikurvor och planteringstrukturer.

Här är Never Unprepared en bättre bok. Den har mantrat att man skall planera precis lagom – planera dina svaga områden och unna dig att improvisera dina starka.

Så för att sammanfatta – Play Unsafe börjar först skryta om att improvisation är det enda sättet att köra rollspel (vilket jag inte håller med om) och börjar sedan motbevisa sig själv med att diskutera planering.

Som sagt, inte nöjd.

MEN … det var några saker i boken jag gillade ändå.

Något som improvisationsträning handlar om är att våga göra fel, och att våga visa sig sårbar. Skolan och samhället arbetar hårt för att lära oss att inte visa oss sårbara – ingen vill vara den där fånen som säger något högt som ingen skrattar åt.

Men om vi vill säga fantastiska saker så måste vi väga säga fåniga saker först, och inte se det som misslyckanden utan istället som en del av processen. Det gör inget att allt inte blir perfekt, och detta lyfter boken upp väldigt bra. Den ger en mandat att våga ta risker.

Men det jag verkligen tar med mig – som en som har flera teaterimprovisationskurser i bagaget – var bokens parti om att spela uppenbart, eller obvious.

När vi i stundens hetta (eller för den delen under lång planering) försöker hitta på något bra så krånglar vi ofta till det. Om man kommer på något komplext och oväntat så verkar man mycket smartare, vilket känns tryggare, men den typen av idéer är ofta krystade.

Det anses vara en bedrift att tänka utanför lådan, men vet du vad som också är svårt? Att lyckas tänka innanför den, och hitta något enkelt som fungerar.

Så nu – när jag behöver komma på något – så har jag börjat fråga mig själv vad det mest uppenbara svaret på frågan är. Då ser man plötsligt både skogen och träden, och verkar rätt smart i slutändan ändå.

Så halvokej bok, mer viktig för vissa läsare än andra. Har några bra poänger, men förtjänar inte sin stjärnstatus.

 


Mer litteratur för spelledare:

Finna Dolda Ting | Game Angry | Never Unprepared | OdysseyRobin’s Laws of Good Game Mastering

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Play Unsafe

Call of Cthulhu Sverige

För några dagar sen sjösattes kickstartern för Call of Cthulhu Sverige.

Som jag nämnt tidigare arbetar jag för Eloso Förlag som redaktör, både för det här projektet och Chock: Åter från Graven. Det innebär att jag till exempel har kontakt med skribenter, ser över historiska texter, och ansvarar för att äventyren håller en viss nivå.

Om jag är tvungen att välja är jag nog mer en Chock-människa än en CoC-människa. Trots att Chock också är en licenserad produkt – alltså ett varumärke Eloso betalar för att få låna – så känns det ändå mer som ett eget projekt än Call of Cthulhu, ett av världens största rollspel. Men jag är mer nyfiken på hur det skall gå med Call of Cthulhu, eftersom det är första projektet i sitt slag på länge: en svensk översättning av en redan känd engelskspråkig rollspelsprodukt.

När man kollar på den svenska marknaden så konsumerar vi de flesta fantastik- och rollspelsprodukterna på engelska. Finns det verkligen ett behov av en översättning för ett så litet språk som svenska?

Men bibliotekarien i mig undrar om detta inte har ett existensberättigande ändå. Det finns mer läsare än vad man tror där engelskan är en allt för stor tröskel att ta sig över.

Rollspel är ju inte längre bara en hobby för arga äldre vita män. När jag spelat rollspel för barn, och de frågat mig om ’det där Dungeons & Dragons från Stranger Things’, så har ljuset slocknat i deras ögon när de sett att böckerna inte är på svenska.

Och i min egen familj finns det dyslexi, där läsandet inte är en fröjd utan en strid som måste vinnas. Där är engelskan ännu ett hinder från litteraturens underbara ängar.

Så jag hoppas verkligen vi lever i en värld där ett stort spel kan få lov att finnas på ett sätt som passar den lilla läsaren. 😊

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Call of Cthulhu Sverige

Cube of Filth

Så där. Nu har jag fixat till och städat det äventyr jag arrangerade för Gothcon och gjort äventyret redo för nerladdning.

Förr i tiden brukade jag arrangera på konventet varje år, men tog en liten paus på några år för att jag blev småbarnsfar. Men nu när de växt till sig kände jag att det var dags att börja igen, och resultatet blev skräckäventyret Cube of Filth.

För er som inte fick chans att spela det kommer en liten beskrivning:

Alla trista sommarjobbstimmar har varit värt det. För att fira att sommaren är slut har ni fått låna simhallen – er arbetsplats – över helgen för att ha världens bästa fest.

Men efter att festen börjat kryper något upp ur bassängen – något som tar över folk och får deras kroppar att trasa sönder. Och samtidigt hoppar era vänner ner i vattnet för att undersöka det som ligger på botten och inte komma tillbaka.

Det är gjort för År Noll-regler, men är lätt att köra friform eller konvertera till ett annat system.

Det här var första gången jag arrangerat skräck på konvent (något jag kanske tänkt över en gång till om jag vetat vad framtiden skulle ha planerat för mig). Till nästa år blir det istället en ny genre – rätt nära några av mina tidigare äventyr, men ändå med ett lite mer unikt fokus.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Cube of Filth

Men at Arms

Vad är det som gör en berättelse bra? Och hur mycket dåliga saker kan en bra berättelse komma undan med?

Jag har tänkt mycket på filmen Superman vs Batman på sistone. I striden mellan de två titelhjältarna har Batman övertaget över Superman och skall avsluta jobbet, men Superman ber då honom att ‘rädda Martha’, vilket är namnet på hans mor.

 

Detta får Batman att stanna upp, eftersom hans mor också heter Martha. Han kommer ur sin affekt och det leder till att han och Superman lägger sina meningsskiljaktigheter åt sidan.

 

När jag hörde talas om scenen första gången tyckte jag den lät fin och human, och kreativ dessutom. Men i allmänhetens ögon har detta blivit en scen man gör narr av – något extra skrattretande i en för övrigt dålig film.

 

Men jag tror att om resten av Superman v Batman varit en bra så hade man inte haft något emot den. Även om man ansett att scenen var objektivt dålig hade man haft överseende och låtit den passera obemärkt.

  

Men at Arms – andra delen i vaktserien – är en av de bättre böckerna i Discworld-serien, men har flera stora brister som fick mig att pausa mitt läsande. Det var som om skådespelarna glömde sina repliker och kulissen föll över ända. Men resten av boken är så bra så det soppades in under mattan. Varför?

 

Det är mycket som händer i Men At Arms. Nattvakten måste ta in nya rekryter för att bättre representera Ankh-Morporks varierade befolkning. Samtidigt håller Vimes på att pensionera sig och gör sig redo för ett främmande liv i överklassen. Och utöver det sker egendomliga mord i staden med ett nytt högteknologiskt vapen.

 

Jag hade tänkt att säga att alla de här sakerna hade räckt till en egen bok … och det stämmer i viss mån. De nya rekryterna representeras av dvärgar och troll, vilket självklart symboliserar minoriteter, och vid första anblicken skulle man kunna fylla en hel bok med den relationen … men risken är att det skulle blivit övertydligt, och symboliken obekväm.

 

Samma sak med pistolen, det så kallade högteknologiska vapnet. Det funkar i samband med resten av boken – och pistolen målas upp som farlig och mystisk – men det hade inte kunnat bära hela boken själv. Det hade känts töntigt efter ett tag. Jaja, en pistol – sådant ser jag på tv varje dag.

  

När jag försökt formulera för mig själv vad det är som får delarna att fungera tillsammans så är det att de hänger ihop med bokens överhängande tema. Boken handlar inte om minoriteter, nya vapen eller överklassen: den handlar om förändring.

 

Ankh-Morpork håller på att förändras och försöker anpassa sig efter sina nya innevånare, vilket inte är lätt eftersom många faktiskt är kriminella ligister. Och överklassen gör sitt yttersta för att hålla tillbaka förändringarna, inte för att de varken tycker de är rätt eller fel, utan för att det är bekvämt som det är just nu och inte värt att ta risken. Och samtidigt kommer pistolen påbörja en era av aldrig tidigare skådat våld där vem som helst – från vilket avstånd som helst – kan döda sin medmänniska.

 

Att helheten är större än delarna gör att man inte hålls tillbaka av bokens stora missar.

 

Något boken försöker göra är att sälja in hur fruktansvärd pistolmorden är. Inte pistolen i sig, utan att morden är så känslokalla och utan mening. Alla andra mord finns det förklaringar bakom – som att de är beställningsjobb för Lönnmördargillet – men bakom de här finns inget annat än motivlös nihilism.

 

Ankh-Morpork beskrivs alltid som en jävla skithåla full med skurkar och drägg. Menar du verkligen att det inte pågår planlösa mord och dråp hela tiden?

 

På tal om planlösa saker så är det mycket som bara händer av en lycklig slump, precis som i Guards! Guards!. har med de andra mystiska morden att göra. Det är inte som att den här kroppen har kulhål (som de andra), utan de vet att det är något skumt eftersom ingen skulle mörda någon utan orsak. Jaha du.

 

Även ledtrådar fås för lätt. En gång undersöker vakterna ett museum och går därifrån, och flera timmar senare får en av dem ont i foten. Det visar sig att en liten skylt – med tillhörande nål – fastnat i undersidan av skon. Och på en gång nickar de klokt med varandra och säger – ja – detta är en ledtråd från platsen vi var för flera timmar sedan. Det finns ingen chans i världen att den kommer från någon annanstans i den här gigantiska staden.

 

Jag blir frustrerad när jag tänker på de här sakerna, men … det gör ingenting. Hade boken varit dålig hade de lyfts fram i artiklar med namn som “De fem mest korkade scenerna i Men at Arms” men nu glider de bara förbi. Och de gör sitt jobb. De får karaktärerna till de platser i storyn de behöver vara.

 

 

SAMMANFATTNING

 

Den här boken får mig att tänka mycket på teman. Är det egentligen något man skall bestämma i förväg som författare, eller kommer det av sig själv om man skriver bra berättelser med uttänkta narrativa strukturer, mångdimensionella karaktärer och unika idéerna.

 

I rangordningen sätter jag den precis över Moving Pictures. Den boken hade inga egentliga skavanker, men den här kändes mer relaterbar eftersom den handlar om mer verkliga saker än ett äktenskap mellan Hollywood och lovecraftianska tentakelmonster.

 

Det jag tar med mig som författare är att det inte går att skriva perfekta berättelser, men däremot tillräckligt bra för att det dåliga inte skall märkas.

 

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Men at Arms
  5. Moving Pictures
  6. Witches Abroad
  7. Lords and Ladies
  8. Reaper Man
  9. Mort
  10. Pyramids
  11. Eric
  12. The Light Fantastic
  13. Equal Rites
  14. The Colour of Magic
  15. Sourcery

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Men at Arms

1873 – steampunksamling

Förlaget Swedish Zombie har gett ut ett flertal novellsamlingar på fantastiktema. Deras senaste samling – 13 Svarta Sagor: 1873 – har steampunk som tema, och jag bidrar med en novell vid namn Finarbetare.

När man tänker steampunk som genre så är det ofta de fantastiska uppfinningarna som står i centrum, men genren tog sin början i att belysa sociala orättvisor. Steampunken tog inspiration från genren cyberpunk (som genom att driva allt på sin spets i framtiden belös de allierande klyftor vi har i vårt samhälle) och flyttade till en annan minst lika orättvis tidsepok: den viktorianska eran.

Då var industrialismen ny, och oräkneliga arbetare stod utan sätt att försörja sig då maskiner tog över deras jobb, och de arbetare som hade försörjning levde ofta en farlig tillvaro i en värld utan säkerhetsföreskrifter eller fackföreningar.

Novellen ‘Finarbetare’ utspelar sig i en chilensk gruva, där de vanliga arbetarna börjar bli utbytta mot uppgraderade arbetare, som med slangar och implantat kan arbeta längre och starkare … dessutom utan att klaga och för mindre lön. Men längts ner i gruvorna dyker det upp ett monster som sliter de nya finarbetarna i stycken, så en av de gamla förmännen får i uppdrag att ta sig ner för att fånga monstret innan fler värdefulla resurser går till spillo.

1873 går just nu att stödja på Kickstarter här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on 1873 – steampunksamling

Terry Pratchett och stenåldern

Jag var nyligen med i Geekpodden för att än en gång – i egenskap av deras litteraturexpert – tipsa om böcker.

Podden har en serie avsnitt som handlar om olika tidsepoker, och denna gång tog vi upp stenåldern, vilket var ett perfekt tillfälle för mig att prata om ’The Evolution of Man: Or, How I Ate Your Father’ av Roy Lewis.

I podden sålde jag in boken med att den har samma humor som Terry Pratchett och Douglas Adams, men om man är ett Pratchett-fan så är det särskilt en sak med ’The Evolution of Man’ som jag tycker är spännande.

Något som särskiljer Skivvärlden från annan fantasy är hur våran verklighet blöder in och påverkar den. Det är inte bara att de djupa budskapen har en samklang med vår vardag, utan det är på ett mera konkret sätt som när Pratchett beskriver fantasy i termer som kvantfysik, kärnreaktorer och matematiska modeller. I många berättelser invaderar vår verklighet bokstavligen Skivvärlden, som när Hollywood beskrivs som ett utomdimensionellt monster i Moving Pictures.

The Evolution of Man kör något i samma stil, fast med stenåldern istället för fantasy, och jag tror inte att det är en omöjlig teori att det var här Pratchett fick det ifrån. Boken är ett självklart tillskott till ens läsresumé om man gillar Pratchetts författarstil.

Geekpodden-avsnittet hittar du här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Terry Pratchett och stenåldern

Game Angry

Skall jag vara kortfattad så är ‘Game Angry : How to RPG the Angry Way’ den bästa bok med tips till spelledare jag någonsin har läst. Den vänder sig till totala nybörjare – med intentionen att man skall läsa den här boken innan man ens testar att spelleda första gången – och växlar sedan fort upp till en så avancerad nivå att jag själv måste sitta och föra anteckningar för att hänga med.

Men trots det kan jag inte helhjärtat rekommendera boken. Men låt oss först tala om vad som är bra med den.

‘Game Angry’ är skriven Scott Rehm, även kallad the Angry GM. Och säg inte det här till någon – det här får bli din och min lilla hemlighet – men varje gång någon frågar mig om något gällande rollspel så tjuvkikar jag alltid på the Angry GMs blogg för att se om han skrivit något om det först. En gång frågade min fru mig efter ett kakrecept; jag gick då och kollade en av the Angry GMs artiklar och bytte helt enkelt bara ut alla monster mot kakingredienser. Så bra är han!

Bloggen har ett så stort arkiv av artiklar i specifika ämnen så jag inte kunnat räkna dem – det skulle ha tagit minst flera minuter – och i ‘Game Angry’ har han kondenserat ner all denna kunskap i en lättillgänglig form.

Det förklaras vad rollspel är, hur tärningar används på bästa sätt, hur man får folk att glömma att man sitter runt ett bord och larvar sig och istället tro på den berättelse man upplever, val och konsekvenser, skådespeleri, berättelsestrukturer, ja – allt. Trots att boken är tunn är den matig och rak på sak.

Ett kapitel jag gillar extra mycket är det om spelledarens ansvar, och att man inbland behöver ta tråkiga beslut. Scott Rehm kan ibland vara hård, men jag gillar hur han förklarar att när man blir äldre blir ens tid allt mer dyrbar. Om man har en spelgrupp som träffas varannan vecka för att spela rollspel så har alla deltagare aktivt valt bort flera andra aktiviteter just för att spela rollspel – de väljer det framför att gå ut på krogen, lära sig ett nytt språk eller vara hemma och vila upp sig. Om man då har någon som kommer sent eller på annat sätt förstör så är det ett tråkigt men nödvändigt jobb att lösa detta eftersom alla redan offrat så mycket för att vara där.

Men trots allt positivt jag har att säga är det svårt att rekommendera boken till folk. Det första – och lite tråkiga – hindret är att den är så … ja … ful.

Jag gillar att teckna, och har tränar upp mig till en rätt bra nivå (följ mig gärna på Instagram för att se mina illustrationer). Men jag är fortfarande bara en amatör. Även om man  sätter mina teckningar bredvid en dålig professionell tecknare och mina illustrationer vid första anblicken verkar bättre, så kan fortfarande en dålig professionell tecknare en massa om komposition, färgskala och redigering, vilket jag inte har någon aning om. Och det som tar mig två timmar hårt arbeta att utföra kan en dålig professionell tecknare åstadkomma på en kvart.

Jag har sett mycket fula böcker i mina dagar, men det här var första gången jag kände att jag kunde ha gjort ett bättre jobb själv.

Jag vill inte klanka ner på en annan konstnärs arbete, men teckningar i en kommersiell produkt har ett viktigt uppdrag, och det är att inbjuda till läsning och ge produkten ett proffsigt utseende. Den här boken ser ut som något man hittat längst in i en kristen bokhandel på en nerlagd flygplats. Jag vet inte om Scott Rehm och illustratören är kompisar, eller har någon annan konstig relation, men han har inte fått valuta för sina pengar.

Jag kan inte släppa detta, men det skulle kännas skämmigt att ge bort boken åt någon i present. Så ful är den.

Ett annat problem som ligger boken i faten är att Scott Rehm kan vara otrevlig och nedlåtande. Han beter sig som att han är den enda som förstår hur saker egentligen ligger till och alla vi andra är ointelligenta i jämförelse. Jag kan väl hålla med om att han är intelligentare än alla oss andra, men då är det desto viktigare att vara ödmjuk.

Till bokens försvar är Scott mer from i just ‘Game Angry’ än i andra sammanhang, men om man är bekant med honom sedan tidigare så känner man igen stilen. I boken tipsar han hela tiden om att man skall läsa vidare på hans blogg – där han hela tiden kallar folk för korkade idioter – så jag vet inte. Det kan vara att han försöker vara rolig, men jag tycker mest hans stil är pinsam.

Samtidigt verkar han ändå jättetrevlig när man hör honom prata. Det finns ett avsnitt av Happy Jacks RPG Podcast – där han bland annat pratar om den negativa arga  nördstereotypen – där han öppnar upp och berättar att Dorys förtvinande identitet i Hitta Nemo får honom att gråta. Kan otrevliga människor erkänna sådant? Eller är alla otrevliga människor mer mångbottnade än vad vi tror?

Nu har vi verkligen kommit ifrån ämnet, så jag skall försöka sammanfatta.

Boken är ful och har en stundtals tråkig och raljerande humor. Men om du tar rollspel på allvar, och verkligen vill förbättra ditt spelledarskap, så är Game Angry den absolut bästa boken du kan läsa. Och har du skinn på näsan kan du efter det fortsätta läsa vidare på Scott Rehms blogg The Angry GM.

 


Mer litteratur för spelledare:

Finna Dolda Ting | Never Unprepared | OdysseyRobin’s Laws of Good Game Mastering

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Game Angry

Gothcon 2019

Ännu ett Gothcon avklarat, vilket även innebär ett nytt avsnitt med Geekpodden. Trots att jag är deras rollspelsexpert så blir det ändå alltid så att jag är med rätt lite i konventsavsnitten eftersom jag har så mycket att göra, men jag hann se till att de fick testa Chock: Åter från Graven (som jag jobbat på). Som spelledare fick de själva Björn Flintberg – hjärna bakom Eloso Förlag som sakta men säkert tar över spelvärlden.

Något som skilde 2019 från tidigare år var att jag börjat arrangera rollspel igen. Det var ju något jag brukade göra varje år, men sedan tog paus ifrån när jag fick mitt andra barn.

I år blev det ett skräckäventyret ‘Cube of Filth’; nu håller jag på med lite extra korrektur och lägger sedan upp det här för nerladdning. Jag har inte bestämt mig gällande nästa år, men jag sugen på något mer humoristiskt. Toon kanske? Det har jag alltid velat testa.

Något jag länge velat göra är att åka till Lincon också, men det har tyvärr oturen att krocka med min sons födelsedag varje år. Han är i och för sig spelintresserad, så vi skulle kunna åka tillsammans som en födelsedagspresent … fast jag åker ju i och för sig för att jobba. Jag får fundera på det.

Kanske skall ge Nordsken en chans istället? Jag har hört mycket gott om det konventet, så jag skall bara när det är och…

Näe! Det krockar ju med födelsedagen också. Och med Lincon. Sluta förstöra med liv, Nordsken! >:-I

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , | Comments Off on Gothcon 2019

Redaktör för svenska Call of Cthulhu

Om det var något som hörde en plingande klocka precis så var det för att jag nyligen levlade upp hos Eloso Förlag.

Som ni minns har jag agerat textdoktor och hjälpt till med fluff-texterna till deras rollspel ‘Chock: Åter från Graven’. Nu är det arbetet gott som klart, och går allt som planerat kommer rollspelet tryckas till augusti senare i år.

 

Jag har nu fått större ansvar och kommer agera redaktör för den svenska utgåvan för Call of Cthulhu. Jag kommer även ansvara för ‘Chock: Beredskapstid’, vilket är en syskonprodukt till vanliga ‘Chock: Åter från Graven’.

Call of Cthlhu kommer bli en svensk översättning av Call of Cthulhu 7:th edition, dock med fluff och lore baserad i Skandinavien. Tänk er Ithaqua i Norrland och deep ones gömda i Göteborgs hamnkvarter.

‘Chock: Beredskapstid’ är ett självstående rollspel i samma setting Chock, men som utspelar sig under 40-talet. Utöver att slåss mot monster kommer spelarna även behöva oroa sig för kafferansonering och att inte prata bredvid mun med tyska spioner.

Planen är att ‘Beredskapstid’ skall släppas samtidigt som ‘Åter från Graven’ medan översättningen av Call of Cthulhu kommer i oktober.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Redaktör för svenska Call of Cthulhu

Lords and Ladies

Vi har nu kommit till tredje häxboken*, och jag måste på en gång säga att jag är kluven.

Tittar man på storyn kan man vid första anblicken säga att den är enkel. Alver, mer lika skitstövlarna från Shakespeare än hjältarna från Tolkien, försöker ta över häxornas hemland Lancre.

Samtidigt har Granny Weatherwax blivit gammal och insett att hon snart skall dö. Alverna är övermäktiga, minnet börjar svika henne, och medan hon och de andra var bortresta i Witches Abroad har yngre och coolare häxor flyttat in och gjort anspråk på deras territorium.

Dessutom slutar Magrat som häxa. Hon skall gifta sig med Lancres kung – med stort bröllop och allt – men ingenting blir som hon har tänkt sig och hon kommer på kant med både sin blivande make och sina gamla häxkollegor.

Det låter kanske lite krångligt, men det är det egentligen inte. Boken är, på vissa plan, väldigt enkel i jämförelse med de andra.

Visst, den har fortfarande många djupa partier och tänkvärda scener. Precis som förra häxboken har Lords & Ladies en av mina favoritscener i hela serien**.

Men det här är första Discworld-boken som känns som en film, och det i negativ bemärkelse.

Visst, det har gjorts filmer av varierande kvalité på Discworld-böckerna, men jag talar nu om en som skulle bli godkänd av och överleva Hollywoods administrativa och ekonomiska maskineri. En vanlig enkel film.

Det är så mycket som pågår utöver det visuella i Pratchetts böcker, och de underskattar inte sina läsare, vilket gör det svårt att översätta dem till filmens värld. Särskilt skurkarna – och hur Pratchett använder dem för att fördjupa sig i olika typer av ondska – är ett bra exempel.

Låt oss titta på inkvisitorn*** Vorbis från förra boken, Small Gods. Det hemska med honom var inte hur farlig eller skrupelbefriad han var. Det boken istället lyfte fram var hur lätt han hade för att få andra ordinära människor att begå onda handlingar. Redan i början av boken beskriver Pratchett hur Vorbis förstått att det finns inget en psykopat kan göra som en vanlig man, som bara går till jobbet för att tjäna sina pengar och hänga med polarna, inte kan göra bättre.

Det finns inget bra sätt att visa det i ett visuellt medium; antagligen skulle man nöja sig med en brittisk berättarröst som sa det rakt ut till publiken. Men med Pratchetts böcker är det just så mycket som sker på det inre planet.

Och om vi ändå pratar om skurkar; jag tycker även alverna känns som filmskurkar.

Låt mig först säga att jag tycker att de är … ja … okej. Det är lite coolt att Pratchett beskriver dem nästan mer som fantasy-utomjordingar från en annan dimension än ett regelrätt fantasy-folkslag. Och de har en sann kärna av relaterbar ondska som är alldels för sann: att vi människor förlåter nästan vilket beteende som helst om en person är vacker. Ett av bokens bästa citat är:

““If cats looked like frogs we’d realize what nasty, cruel little bastards they are. Style. That’s what people remember.”

Men problemet är att alverna egentligen inte har någon riktig personlighet; de går inte att relatera till på samma sätt som överstepräst Dios eller hertig Felmet. Alverna är trista, och de gör mig ledsen att de är en av de få antagonister som kommer att återkomma i framtida böcker.

Det känns inte som att poängen med alverna är att vi skall lära oss något om ondska och mänsklighet. Det känns som om att vi skall bua på dem medan huvudpersonerna spöar upp dem en efter en.

Och det var också en sak som kändes konstigt – alverna för stryk till höger och vänster. De beskrivs som ett enormt hot – och hade faran känts konkret för läsaren hade det kunnat funka – men de är en grupp PG-13-töntar. Jag har precis läst boken, men jag kan ändå inte utesluta att någon alv blir sparkad mellan benen.

Men bokens största synd är att den handlar om att huvudkaraktären gör sig redo för döden … och sedan inte dör. Det skulle vara för sorgligt, och det kan vi inte ha i Hollywood.

När jag tänker på de tre saker som beskriver Granny Weaterwax för mig så är det att hon är en realist, att hon är gammal och att hon hade kunnat bli den farligaste onda häxan i världen. Att hon då valt – och accepterat – en naturlig och ödmjuk död hade perfekt knutit ihop säcken för hennes karaktär.

 

SAMMANFATTNING

Boken är inte dålig. Jag vill inte ens säga att den är ojämn. Det mesta är bra, och mycket är oerhört bra. Till exempel planteras det väldigt bra hur Granny överlever i slutet av boken, och det knyts snyggt ihop med de underliggande teman som boken har.

Men känslan och strukturen känns helt fel; den ligger som en tråkig hinna över hela boken.

Det jag tar med mig som författare är att man skall omfamna bokmediets starka sidor istället för att underlätta för en filmvan publik, och att om man låter bokens tema vara att huvudkaraktären gör sig redo för döden så är fusk att inte låta karaktären möta just döden.

Det var svårt att besluta mig om jag tyckte den här eller Reaper Man var bättre. Reaper Mans toppar är högre, men Lords and Ladies har egentligen inga riktiga dalar trots att den gör mig frustrerad. Men i slutändan är nog det viktigaste att man ändå känner för karaktärerna i Lords och Ladies, trots bokens brister, på ett sätt man inte känner för karaktärerna i de sämre partierna av Reaper Man.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Moving Pictures
  5. Witches Abroad
  6. Lords and Ladies
  7. Reaper Man
  8. Mort
  9. Pyramids
  10. Eric
  11. The Light Fantastic
  12. Equal Rites
  13. The Colour of Magic
  14. Sourcery

 

 

* Eller fjärde, om man räknar Equal Rites.

** Duellen mellan Weatherwax och Diamanda, och sättet som hon vinner och/eller förlorar den på.

*** Okej då, “exkvisitorn”.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Lords and Ladies

Odyssey : The Complete Game Master’s Guide to Campaign Management

Är det något jag med frustration insett på äldre dagar så är det att det mesta av spelledarens arbete inte sker vid själva spelbordet. Ens förmåga att designa bra dungeons eller improvisera ihop fascinerande karaktärsporträtt kommer aldrig till användning ifall du inte kan navigera folks livspussel tillräckligt bra för att sätta fungerande scheman.

Odyssey handlar om Campaign Management. Den går igenom de bästa sätten att få igång en kampanj, lösningar på långsiktiga problem som kan dyka upp över tid och hur du på bästa sätt avslutar den när du är klar.

Det låter rätt trist … och skall jag vara ärlig så var jag inte jätteimponerad när jag läste boken första gången. Det kände som att det mesta var uppenbara saker som “prata ihop dig med dina spelare, innan kampanjen, så att alla är intresserade av genren du valt”. Det är väl en sak som vettiga spelledare gör ändå?

Men jag har ju – precis som de flesta – haft kampanjer som aldrig riktigt kommit igång, eller dött för tidigt. Jag blir fortfarande sorgsen av att tänka på dem, men när jag läste Odyssey började jag se på dem på ett annat ljus. Innan hade jag bara ryckt på axlarna och sagt att det var otur, men med boken i hand kunde felsöka vad som gått snett.

Odyssey känns för tung för att ge till en nybörjare, och mycket känns uppenbart för en erfaren spelledare, men boken har låtit mig sätta ord på och beskriva de misstag jag tidigare gjort. Den har även gett mig verktyg för att minimera risken för att de händer igen.

Och på tal om att minimera risk så vill jag lyfta fram ett guldkorn. Eller guldkorn låter för futtigt, låt oss säga en guldtacka. En guldtacka som helt fick mig att helt ändra hur jag spelleder – nämligen kapitlet vid namn Risk Management.

Kortfattat handlar Risk Management om att man i förväg tänker ut vilka risker som kan finnas inför en kampanj och hur stora oddsen är för att de skall inträffa. En risk kan till exempel vara att en viss spelare inte kommer en viktig session, eller att en spelare lämnar kampanjen helt och hållet. De risker som har störst chans att inträffa funderar man över en stund, och tänker på hur man kan förbättra oddsen till sin egen favör, och funderar även lite på vad för skadekontroll man kan göra om risken ändå inträffar.

Alla har hört historier om kampanjer som blivit sådär för att spelarna inte nappat på de story hooks man gett dem. Ibland är det för att man spelar med skitstövlar som bara tycker om att sabba (“Äsch, jag vill inte döda en drake – jag skall starta en bordell för bullywuger.”), men det kan även hända under andra omständigheter.

Varje gång jag börjar en ny session – oavsett ifall det är självstående konventspel eller första delen i en kampanj – funderar jag på hur jag kan minska risken för detta. Ett enkelt sätt är att inte spela med skitstövlar, men ibland så tackar även vettiga spelare nej till plot hooks. Ibland kan ett uppdrag gå helt emot deras karaktärskoncept, vilket är svårt att med god vilja spela runt, så jag ser numera alltid till att spelarna designar karaktärer som vill göra det som äventyret handlar om.

Skall de gå och döda en drake? Då ordnar vi att de spelar äventyrare som gärna vill bli berömda … kanske genom att döda något stort och farligt?

Men om mina spelare (som inte är skitstövlar) inte vill slåss mot draken trots att de vill bli berömda? Drakar är livsfarliga, så det är ju inte konstigt om en purfärsk level 1 fighter tvekar inför ett sådant uppdrag.

I bakhuvudet har jag redan tänkt ut en scen där spelarna istället måste fly från draken som anfaller deras by. Istället för att handla om striden skall spelarna försöka rädda folk ur brinnande hus och sedan föverleva i den efterkommande skogsbranden.

Och om spelarna fortfarande inte är intresserade av min nya idé? Och jag inte kan improvisera? Istället för att tvinga fram något dåligt erkänner jag att jag har slut på idéer och inte kommer kunna erbjuda dem en rolig session denna kväll. Låt oss spela brädspel istället.

En annan stor risk som kan förstöra en kvälls nöje är ifall man råkar döda hela spelargruppen i en strid, en så kallad Total Party Kill.

Vi säger det inte rakt ut, men rollspel handlar om att spelarnas karaktärer skall vinna; det är inte tillfredsställande eller kul att förlora, på samma sätt som att Star Wars skulle vara en sämre film ifall alla dödades av jawas i början. Men paradoxen är att spelarnas seger inte känns tillfredsställande ifall det inte finns en riktig chans för ond bråd död. Hur löser man det?

Inför varje farlig strid tar jag mig en funderare gällande risken att hela gruppen dör, och hur önskvärt det är.

För att minska risken för en TKP ser jag till att striden är balanserad. Jag skickar inte en fullvuxen drake på ett level 1-party och tittar förvånat på högarna med kol som blir kvar. Till exempel kan draken vara ung – en som är skrytsam och gör korkade val – eller en så rysligt gammal så att den ser dåligt och är lätt att gömma sig ifrån.

Jag påminner mig själv om att de flesta i en strid inte är ute efter att döda motståndarsidan till 100%. Banditer vill ha pengar. Soldater vill erövra en plats. Slavjägare vill ta dig till fånga.

För att förtydliga så pratar jag nu bara om hela spelgruppens död. I de flesta situationer är det fortfarande okej att en spelarkaraktär stryker med … förutom just i början av en kampanj. Oavsett hur man vrider och vänder på det så är det tråkigt att som spelare lagt ner tid och energi på sin nya karaktär, sett fram emot att få prova den och sedan dö omedelbart på grund av en critical hit i huvudet.

Det jag börjat göra, i början av mina kampanjer, är att öppet förklara för spelarna att de första striderna är övning; vi har stödhjulen på. Spelarna kan fortfarande bli skadade – och kanske förlora ett öga eller två – men ingen kommer behöva göra en ny karaktär om de inte själva vill.

Den här typen av öppen kommunikation går självklart att vrida åt andra hållet. Vid vissa väl valda tillfällen, en bit in i kampanjen, har jag tittat mina spelare djupt i ögonen och förklarat att den fienden de har framför sig just nu inte kommer ta några fångar. Den är vansinnig och blodtörstig. Om spelarna inte blir situationens herrar så är det sista gången de kommer få se sina karaktärer.

Så för att sammanfatta är jag glad att jag läste Odyssey, den fick mig att levla upp mitt spelledarskap avsevärt. Även om många delar av boken bara handlade om att sparka in redan öppna dörrar så fick den mig att få upp ögonen för hur viktigt det är att som spelledare lägga energi på arbetet runt själva spelet.

Odyssey går att läsa självstående, men är andra delen i Enginge Publishings trilogi om spelledning. Du kan läsa min recension av första delen, Never Unprepared, här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Odyssey : The Complete Game Master’s Guide to Campaign Management

Magic the Geekpooden

Det kan vara stort att tro, men kortspelet Magic the Gathering var under lång tid den främsta av mina hobbies – mycket större än både tv-spel och rollspel.

Jag började 1995 med Fourth Edition (och missade tyvärr de fyra första coola expansionerna) och spelade aktivt till första Ravnica-blocket 2005. Jag spelade lite Magic Online ett tag efter det (typ upp till Lorwyn-blocket), men även det rann ut i sanden till slut.

På senare tid beklagar jag mig ofta över Magic och hur många brister det hade i sin design, men kan inte förneka att det förtjänade min kärlek tack vare att det var ett så roligt verktyg för självuttryck. De lekar man byggde sa något om vem man var, och trots att jag anser att andra kortspel (som Hearthstone och Android: Netrunner) egentligen är bättre spel så har Magic the Gathering en större tyngd. Det märks att spelet designades för över tjugo år sedan, vilket gör det klumpigt och slumpartat, men just dess historia och stora antal kort gör spelet mer lämpat som en kreativ spegel för din personlighet.

På grund av detta bönade och bad jag att få vara med i Geekpoddens senaste avsnitt om ämnet. Det var över ett halvår sist jag var med – resten av podden bor i Trollhättan och jag i Göteborg – men Magic the Gathering kunde jag bara inte missa.

Ni kan lyssna på avsnittet här.

Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Magic the Geekpooden