Terry Pratchett och stenåldern

Jag var nyligen med i Geekpodden för att än en gång – i egenskap av deras litteraturexpert – tipsa om böcker.

Podden har en serie avsnitt som handlar om olika tidsepoker, och denna gång tog vi upp stenåldern, vilket var ett perfekt tillfälle för mig att prata om ’The Evolution of Man: Or, How I Ate Your Father’ av Roy Lewis.

I podden sålde jag in boken med att den har samma humor som Terry Pratchett och Douglas Adams, men om man är ett Pratchett-fan så är det särskilt en sak med ’The Evolution of Man’ som jag tycker är spännande.

Något som särskiljer Skivvärlden från annan fantasy är hur våran verklighet blöder in och påverkar den. Det är inte bara att de djupa budskapen har en samklang med vår vardag, utan det är på ett mera konkret sätt som när Pratchett beskriver fantasy i termer som kvantfysik, kärnreaktorer och matematiska modeller. I många berättelser invaderar vår verklighet bokstavligen Skivvärlden, som när Hollywood beskrivs som ett utomdimensionellt monster i Moving Pictures.

The Evolution of Man kör något i samma stil, fast med stenåldern istället för fantasy, och jag tror inte att det är en omöjlig teori att det var här Pratchett fick det ifrån. Boken är ett självklart tillskott till ens läsresumé om man gillar Pratchetts författarstil.

Geekpodden-avsnittet hittar du här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Game Angry

Skall jag vara kortfattad så är ‘Game Angry : How to RPG the Angry Way’ den bästa bok med tips till spelledare jag någonsin har läst. Den vänder sig till totala nybörjare – med intentionen att man skall läsa den här boken innan man ens testar att spelleda första gången – och växlar sedan fort upp till en så avancerad nivå att jag själv måste sitta och föra anteckningar för att hänga med.

Men trots det kan jag inte helhjärtat rekommendera boken. Men låt oss först tala om vad som är bra med den.

‘Game Angry’ är skriven Scott Rehm, även kallad the Angry GM. Och säg inte det här till någon – det här får bli din och min lilla hemlighet – men varje gång någon frågar mig om något gällande rollspel så tjuvkikar jag alltid på the Angry GMs blogg för att se om han skrivit något om det först. En gång frågade min fru mig efter ett kakrecept; jag gick då och kollade en av the Angry GMs artiklar och bytte helt enkelt bara ut alla monster mot kakingredienser. Så bra är han!

Bloggen har ett så stort arkiv av artiklar i specifika ämnen så jag inte kunnat räkna dem – det skulle ha tagit minst flera minuter – och i ‘Game Angry’ har han kondenserat ner all denna kunskap i en lättillgänglig form.

Det förklaras vad rollspel är, hur tärningar används på bästa sätt, hur man får folk att glömma att man sitter runt ett bord och larvar sig och istället tro på den berättelse man upplever, val och konsekvenser, skådespeleri, berättelsestrukturer, ja – allt. Trots att boken är tunn är den matig och rak på sak.

Ett kapitel jag gillar extra mycket är det om spelledarens ansvar, och att man inbland behöver ta tråkiga beslut. Scott Rehm kan ibland vara hård, men jag gillar hur han förklarar att när man blir äldre blir ens tid allt mer dyrbar. Om man har en spelgrupp som träffas varannan vecka för att spela rollspel så har alla deltagare aktivt valt bort flera andra aktiviteter just för att spela rollspel – de väljer det framför att gå ut på krogen, lära sig ett nytt språk eller vara hemma och vila upp sig. Om man då har någon som kommer sent eller på annat sätt förstör så är det ett tråkigt men nödvändigt jobb att lösa detta eftersom alla redan offrat så mycket för att vara där.

Men trots allt positivt jag har att säga är det svårt att rekommendera boken till folk. Det första – och lite tråkiga – hindret är att den är så … ja … ful.

Jag gillar att teckna, och har tränar upp mig till en rätt bra nivå (följ mig gärna på Instagram för att se mina illustrationer). Men jag är fortfarande bara en amatör. Även om man  sätter mina teckningar bredvid en dålig professionell tecknare och mina illustrationer vid första anblicken verkar bättre, så kan fortfarande en dålig professionell tecknare en massa om komposition, färgskala och redigering, vilket jag inte har någon aning om. Och det som tar mig två timmar hårt arbeta att utföra kan en dålig professionell tecknare åstadkomma på en kvart.

Jag har sett mycket fula böcker i mina dagar, men det här var första gången jag kände att jag kunde ha gjort ett bättre jobb själv.

Jag vill inte klanka ner på en annan konstnärs arbete, men teckningar i en kommersiell produkt har ett viktigt uppdrag, och det är att inbjuda till läsning och ge produkten ett proffsigt utseende. Den här boken ser ut som något man hittat längst in i en kristen bokhandel på en nerlagd flygplats. Jag vet inte om Scott Rehm och illustratören är kompisar, eller har någon annan konstig relation, men han har inte fått valuta för sina pengar.

Jag kan inte släppa detta, men det skulle kännas skämmigt att ge bort boken åt någon i present. Så ful är den.

Ett annat problem som ligger boken i faten är att Scott Rehm kan vara otrevlig och nedlåtande. Han beter sig som att han är den enda som förstår hur saker egentligen ligger till och alla vi andra är ointelligenta i jämförelse. Jag kan väl hålla med om att han är intelligentare än alla oss andra, men då är det desto viktigare att vara ödmjuk.

Till bokens försvar är Scott mer from i just ‘Game Angry’ än i andra sammanhang, men om man är bekant med honom sedan tidigare så känner man igen stilen. I boken tipsar han hela tiden om att man skall läsa vidare på hans blogg – där han hela tiden kallar folk för korkade idioter – så jag vet inte. Det kan vara att han försöker vara rolig, men jag tycker mest hans stil är pinsam.

Samtidigt verkar han ändå jättetrevlig när man hör honom prata. Det finns ett avsnitt av Happy Jacks RPG Podcast – där han bland annat pratar om den negativa arga  nördstereotypen – där han öppnar upp och berättar att Dorys förtvinande identitet i Hitta Nemo får honom att gråta. Kan otrevliga människor erkänna sådant? Eller är alla otrevliga människor mer mångbottnade än vad vi tror?

Nu har vi verkligen kommit ifrån ämnet, så jag skall försöka sammanfatta.

Boken är ful och har en stundtals tråkig och raljerande humor. Men om du tar rollspel på allvar, och verkligen vill förbättra ditt spelledarskap, så är Game Angry den absolut bästa boken du kan läsa. Och har du skinn på näsan kan du efter det fortsätta läsa vidare på Scott Rehms blogg The Angry GM.

 


Mer litteratur för spelledare:

Finna Dolda Ting | Never Unprepared | OdysseyRobin’s Laws of Good Game Mastering

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Leave a comment

Gothcon 2019

Ännu ett Gothcon avklarat, vilket även innebär ett nytt avsnitt med Geekpodden. Trots att jag är deras rollspelsexpert så blir det ändå alltid så att jag är med rätt lite i konventsavsnitten eftersom jag har så mycket att göra, men jag hann se till att de fick testa Chock: Åter från Graven (som jag jobbat på). Som spelledare fick de själva Björn Flintberg – hjärna bakom Eloso Förlag som sakta men säkert tar över spelvärlden.

Något som skilde 2019 från tidigare år var att jag börjat arrangera rollspel igen. Det var ju något jag brukade göra varje år, men sedan tog paus ifrån när jag fick mitt andra barn.

I år blev det ett skräckäventyret ‘Cube of Filth’; nu håller jag på med lite extra korrektur och lägger sedan upp det här för nerladdning. Jag har inte bestämt mig gällande nästa år, men jag sugen på något mer humoristiskt. Toon kanske? Det har jag alltid velat testa.

Något jag länge velat göra är att åka till Lincon också, men det har tyvärr oturen att krocka med min sons födelsedag varje år. Han är i och för sig spelintresserad, så vi skulle kunna åka tillsammans som en födelsedagspresent … fast jag åker ju i och för sig för att jobba. Jag får fundera på det.

Kanske skall ge Nordsken en chans istället? Jag har hört mycket gott om det konventet, så jag skall bara när det är och…

Näe! Det krockar ju med födelsedagen också. Och med Lincon. Sluta förstöra med liv, Nordsken! >:-I

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , | Comments Off on Gothcon 2019

Redaktör för svenska Call of Cthulhu

Om det var något som hörde en plingande klocka precis så var det för att jag nyligen levlade upp hos Eloso Förlag.

Som ni minns har jag agerat textdoktor och hjälpt till med fluff-texterna till deras rollspel ‘Chock: Åter från Graven’. Nu är det arbetet gott som klart, och går allt som planerat kommer rollspelet tryckas till augusti senare i år.

 

Jag har nu fått större ansvar och kommer agera redaktör för den svenska utgåvan för Call of Cthulhu. Jag kommer även ansvara för ‘Chock: Beredskapstid’, vilket är en syskonprodukt till vanliga ‘Chock: Åter från Graven’.

Call of Cthlhu kommer bli en svensk översättning av Call of Cthulhu 7:th edition, dock med fluff och lore baserad i Skandinavien. Tänk er Ithaqua i Norrland och deep ones gömda i Göteborgs hamnkvarter.

‘Chock: Beredskapstid’ är ett självstående rollspel i samma setting Chock, men som utspelar sig under 40-talet. Utöver att slåss mot monster kommer spelarna även behöva oroa sig för kafferansonering och att inte prata bredvid mun med tyska spioner.

Planen är att ‘Beredskapstid’ skall släppas samtidigt som ‘Åter från Graven’ medan översättningen av Call of Cthulhu kommer i oktober.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Redaktör för svenska Call of Cthulhu

Lords and Ladies

Vi har nu kommit till tredje häxboken*, och jag måste på en gång säga att jag är kluven.

Tittar man på storyn kan man vid första anblicken säga att den är enkel. Alver, mer lika skitstövlarna från Shakespeare än hjältarna från Tolkien, försöker ta över häxornas hemland Lancre, och häxorna.

Samtidigt har Granny Weatherwax blivit gammal och insett att hon snart skall dö. Alverna är övermäktiga, minnet börjar svika henne, och medan hon och de andra var bortresta i Witches Abroad har yngre och coolare häxor flyttat in och gjort anspråk på deras territorium.

Dessutom slutar Magrat som häxa. Hon skall gifta sig med Lancres kung – med stort bröllop och allt – men ingenting blir som hon har tänkt sig och hon kommer på kant med både sin blivande make och sina gamla häxkollegor.

Det låter kanske lite krångligt, men det är det egentligen inte. Boken är, på vissa plan, väldigt enkel i jämförelse med de andra.

Visst, den har fortfarande många djupa partier och tänkvärda scener. Precis som förra häxboken har Lords & Ladies en av mina favoritscener i hela serien**.

Men det här är första Discworld-boken som känns som en film, och det i negativ bemärkelse.

Visst, det har gjorts filmer av varierande kvalité på Discworld-böckerna, men jag talar nu om en som skulle bli godkänd av och överleva Hollywoods administrativa och ekonomiska maskineri. En vanlig enkel film.

Det är så mycket som pågår utöver det visuella i Pratchetts böcker, och de underskattar inte sina läsare, vilket gör det svårt att översätta dem till filmens värld. Särskilt skurkarna – och hur Pratchett använder dem för att fördjupa sig i olika typer av ondska – är ett bra exempel.

Låt oss titta på inkvisitorn*** Vorbis från förra boken, Small Gods. Det hemska med honom var inte hur farlig eller skrupelbefriad han var. Det boken istället lyfte fram var hur lätt han hade för att få andra ordinära människor att begå onda handlingar. Redan i början av boken beskriver Pratchett hur Vorbis förstått att det finns inget en psykopat kan göra som en vanlig man, som bara går till jobbet för att tjäna sina pengar och hänga med polarna, inte kan göra bättre.

Det finns inget bra sätt att visa det i ett visuellt medium; antagligen skulle man nöja sig med en brittisk berättarröst som sa det rakt ut till publiken. Men med Pratchetts böcker är det just så mycket som sker på det inre planet.

Och om vi ändå pratar om skurkar; jag tycker även alverna känns som filmskurkar.

Låt mig först säga att jag tycker att de är … ja … okej. Det är lite coolt att Pratchett beskriver dem nästan mer som fantasy-utomjordingar från en annan dimension än ett regelrätt fantasy-folkslag. Och de har en sann kärna av relaterbar ondska som är alldels för sann: att vi människor förlåter nästan vilket beteende som helst om en person är vacker. Ett av bokens bästa citat är:

““If cats looked like frogs we’d realize what nasty, cruel little bastards they are. Style. That’s what people remember.”

Men problemet är att alverna egentligen inte har någon riktig personlighet; de går inte att relatera till på samma sätt som överstepräst Dios eller hertig Felmet. Alverna är trista, och de gör mig ledsen att de är en av de få antagonister som kommer att återkomma i framtida böcker.

Det känns inte som att poängen med alverna är att vi skall lära oss något om ondska och mänsklighet. Det känns som om att vi skall bua på dem medan huvudpersonerna spöar upp dem en efter en.

Och det var också en sak som kändes konstigt – alverna för stryk till höger och vänster. De beskrivs som ett enormt hot – och hade faran känts konkret för läsaren hade det kunnat funka – men de är en grupp PG-13-töntar. Jag har precis läst boken, men jag kan ändå inte utesluta att någon alv blir sparkad mellan benen.

Men bokens största synd är att den handlar om att huvudkaraktären gör sig redo för döden … och sedan inte dör. Det skulle vara för sorgligt, och det kan vi inte ha i Hollywood.

När jag tänker på de tre saker som beskriver Granny Weaterwax för mig så är det att hon är en realist, att hon är gammal och att hon hade kunnat bli den farligaste onda häxan i världen. Att hon då valt – och accepterat – en naturlig och ödmjuk död hade perfekt knutit ihop säcken för hennes karaktär.

 

SAMMANFATTNING

Boken är inte dålig. Jag vill inte ens säga att den är ojämn. Det mesta är bra, och mycket är oerhört bra. Till exempel planteras det väldigt bra hur Granny överlever i slutet av boken, och det knyts snyggt ihop med de underliggande teman som boken har.

Men känslan och strukturen känns helt fel; den ligger som en tråkig hinna över hela boken.

Det jag tar med mig som författare är att man skall omfamna bokmediets starka sidor istället för att underlätta för en filmvan publik, och att om man låter bokens tema vara att huvudkaraktären gör sig redo för döden så är fusk att inte låta karaktären möta just döden..

Det var svårt att besluta mig om jag tyckte den här eller Reaper Man var bättre. Reaper Mans toppar är högre, men Lords and Ladies har egentligen inga riktiga dalar trots att den gör mig frustrerad. Men i slutändan är nog det viktigaste att man ändå känner för karaktärerna i Lords och Ladies, trots bokens brister, på ett sätt man inte känner för karaktärerna i de sämre partierna av Reaper Man.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Moving Pictures
  5. Witches Abroad
  6. Lords and Ladies
  7. Reaper Man
  8. Mort
  9. Pyramids
  10. Eric
  11. The Light Fantastic
  12. Equal Rites
  13. The Colour of Magic
  14. Sourcery

 

 

* Eller fjärde, om man räknar Equal Rites.

** Duellen mellan Weatherwax och Diamanda, och sättet som hon vinner och/eller förlorar den på.

*** Okej då, “exkvisitorn”.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Lords and Ladies

Odyssey : The Complete Game Master’s Guide to Campaign Management

Är det något jag med frustration insett på äldre dagar så är det att det mesta av spelledarens arbete inte sker vid själva spelbordet. Ens förmåga att designa bra dungeons eller improvisera ihop fascinerande karaktärsporträtt kommer aldrig till användning ifall du inte kan navigera folks livspussel tillräckligt bra för att sätta fungerande scheman.

Odyssey handlar om Campaign Management. Den går igenom de bästa sätten att få igång en kampanj, lösningar på långsiktiga problem som kan dyka upp över tid och hur du på bästa sätt avslutar den när du är klar.

Det låter rätt trist … och skall jag vara ärlig så var jag inte jätteimponerad när jag läste boken första gången. Det kände som att det mesta var uppenbara saker som “prata ihop dig med dina spelare, innan kampanjen, så att alla är intresserade av genren du valt”. Det är väl en sak som vettiga spelledare gör ändå?

Men jag har ju – precis som de flesta – haft kampanjer som aldrig riktigt kommit igång, eller dött för tidigt. Jag blir fortfarande sorgsen av att tänka på dem, men när jag läste Odyssey började jag se på dem på ett annat ljus. Innan hade jag bara ryckt på axlarna och sagt att det var otur, men med boken i hand kunde felsöka vad som gått snett.

Odyssey känns för tung för att ge till en nybörjare, och mycket känns uppenbart för en erfaren spelledare, men boken har låtit mig sätta ord på och beskriva de misstag jag tidigare gjort. Den har även gett mig verktyg för att minimera risken för att de händer igen.

Och på tal om att minimera risk så vill jag lyfta fram ett guldkorn. Eller guldkorn låter för futtigt, låt oss säga en guldtacka. En guldtacka som helt fick mig att helt ändra hur jag spelleder – nämligen kapitlet vid namn Risk Management.

Kortfattat handlar Risk Management om att man i förväg tänker ut vilka risker som kan finnas inför en kampanj och hur stora oddsen är för att de skall inträffa. En risk kan till exempel vara att en viss spelare inte kommer en viktig session, eller att en spelare lämnar kampanjen helt och hållet. De risker som har störst chans att inträffa funderar man över en stund, och tänker på hur man kan förbättra oddsen till sin egen favör, och funderar även lite på vad för skadekontroll man kan göra om risken ändå inträffar.

Alla har hört historier om kampanjer som blivit sådär för att spelarna inte nappat på de story hooks man gett dem. Ibland är det för att man spelar med skitstövlar som bara tycker om att sabba (“Äsch, jag vill inte döda en drake – jag skall starta en bordell för bullywuger.”), men det kan även hända under andra omständigheter.

Varje gång jag börjar en ny session – oavsett ifall det är självstående konventspel eller första delen i en kampanj – funderar jag på hur jag kan minska risken för detta. Ett enkelt sätt är att inte spela med skitstövlar, men ibland så tackar även vettiga spelare nej till plot hooks. Ibland kan ett uppdrag gå helt emot deras karaktärskoncept, vilket är svårt att med god vilja spela runt, så jag ser numera alltid till att spelarna designar karaktärer som vill göra det som äventyret handlar om.

Skall de gå och döda en drake? Då ordnar vi att de spelar äventyrare som gärna vill bli berömda … kanske genom att döda något stort och farligt?

Men om mina spelare (som inte är skitstövlar) inte vill slåss mot draken trots att de vill bli berömda? Drakar är livsfarliga, så det är ju inte konstigt om en purfärsk level 1 fighter tvekar inför ett sådant uppdrag.

I bakhuvudet har jag redan tänkt ut en scen där spelarna istället måste fly från draken som anfaller deras by. Istället för att handla om striden skall spelarna försöka rädda folk ur brinnande hus och sedan föverleva i den efterkommande skogsbranden.

Och om spelarna fortfarande inte är intresserade av min nya idé? Och jag inte kan improvisera? Istället för att tvinga fram något dåligt erkänner jag att jag har slut på idéer och inte kommer kunna erbjuda dem en rolig session denna kväll. Låt oss spela brädspel istället.

En annan stor risk som kan förstöra en kvälls nöje är ifall man råkar döda hela spelargruppen i en strid, en så kallad Total Party Kill.

Vi säger det inte rakt ut, men rollspel handlar om att spelarnas karaktärer skall vinna; det är inte tillfredsställande eller kul att förlora, på samma sätt som att Star Wars skulle vara en sämre film ifall alla dödades av jawas i början. Men paradoxen är att spelarnas seger inte känns tillfredsställande ifall det inte finns en riktig chans för ond bråd död. Hur löser man det?

Inför varje farlig strid tar jag mig en funderare gällande risken att hela gruppen dör, och hur önskvärt det är.

För att minska risken för en TKP ser jag till att striden är balanserad. Jag skickar inte en fullvuxen drake på ett level 1-party och tittar förvånat på högarna med kol som blir kvar. Till exempel kan draken vara ung – en som är skrytsam och gör korkade val – eller en så rysligt gammal så att den ser dåligt och är lätt att gömma sig ifrån.

Jag påminner mig själv om att de flesta i en strid inte är ute efter att döda motståndarsidan till 100%. Banditer vill ha pengar. Soldater vill erövra en plats. Slavjägare vill ta dig till fånga.

För att förtydliga så pratar jag nu bara om hela spelgruppens död. I de flesta situationer är det fortfarande okej att en spelarkaraktär stryker med … förutom just i början av en kampanj. Oavsett hur man vrider och vänder på det så är det tråkigt att som spelare lagt ner tid och energi på sin nya karaktär, sett fram emot att få prova den och sedan dö omedelbart på grund av en critical hit i huvudet.

Det jag börjat göra, i början av mina kampanjer, är att öppet förklara för spelarna att de första striderna är övning; vi har stödhjulen på. Spelarna kan fortfarande bli skadade – och kanske förlora ett öga eller två – men ingen kommer behöva göra en ny karaktär om de inte själva vill.

Den här typen av öppen kommunikation går självklart att vrida åt andra hållet. Vid vissa väl valda tillfällen, en bit in i kampanjen, har jag tittat mina spelare djupt i ögonen och förklarat att den fienden de har framför sig just nu inte kommer ta några fångar. Den är vansinnig och blodtörstig. Om spelarna inte blir situationens herrar så är det sista gången de kommer få se sina karaktärer.

Så för att sammanfatta är jag glad att jag läste Odyssey, den fick mig att levla upp mitt spelledarskap avsevärt. Även om många delar av boken bara handlade om att sparka in redan öppna dörrar så fick den mig att få upp ögonen för hur viktigt det är att som spelledare lägga energi på arbetet runt själva spelet.

Odyssey går att läsa självstående, men är andra delen i Enginge Publishings trilogi om spelledning. Du kan läsa min recension av första delen, Never Unprepared, här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Odyssey : The Complete Game Master’s Guide to Campaign Management

Magic the Geekpooden

Det kan vara stort att tro, men kortspelet Magic the Gathering var under lång tid den främsta av mina hobbies – mycket större än både tv-spel och rollspel.

Jag började 1995 med Fourth Edition (och missade tyvärr de fyra första coola expansionerna) och spelade aktivt till första Ravnica-blocket 2005. Jag spelade lite Magic Online ett tag efter det (typ upp till Lorwyn-blocket), men även det rann ut i sanden till slut.

På senare tid beklagar jag mig ofta över Magic och hur många brister det hade i sin design, men kan inte förneka att det förtjänade min kärlek tack vare att det var ett så roligt verktyg för självuttryck. De lekar man byggde sa något om vem man var, och trots att jag anser att andra kortspel (som Hearthstone och Android: Netrunner) egentligen är bättre spel så har Magic the Gathering en större tyngd. Det märks att spelet designades för över tjugo år sedan, vilket gör det klumpigt och slumpartat, men just dess historia och stora antal kort gör spelet mer lämpat som en kreativ spegel för din personlighet.

På grund av detta bönade och bad jag att få vara med i Geekpoddens senaste avsnitt om ämnet. Det var över ett halvår sist jag var med – resten av podden bor i Trollhättan och jag i Göteborg – men Magic the Gathering kunde jag bara inte missa.

Ni kan lyssna på avsnittet här.

Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Magic the Geekpooden

Skriver på böckerna till Chock

Tidigare har jag skrivit  äventyr till Eloso Förlags kommande skräckrollspel Chock: Åter från graven, men nu har jag levlat upp och hjälper även till med själva regelböckerna
Medan huvudförfattarna Björn Flintberg och Daniel Lehto speltestar reglerna för fullt hjälper jag till med flufftexter runtomkring. Till exempel arbetar jag just nu med texter om alla hemliga sällskap och kulter som befolkar spelvärden.
 
Chock kommer som alfa-pdf till Gothcon, och sedan i riktig tryckt form i augusti. 🙂
 
fnord
Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Skriver på böckerna till Chock

Anmälan öppen till Gothcon 2019

Det var några år sen sist, men jag har börjat arrangera på Gothcon igen och nu är anmälan för mitt nyaste scenario öppet.

Äventyret heter Cube of Filth, och spelarna är ungdomar som jobbar på en simhall. De har fått tillåtelse att ha en röjarfest över helgen när det är stängt, vilket skulle vara illa nog med tanke på med alla alkoholiserade kids som kommer slåss i simbassängerna. Men halvvägs genom festen händer något med belysningen och gäster börjar försvinna spårlöst. Det tar emot att ringa föräldrar eller polisen, så man får försöka lista ut vad som har hänt innan allt spårar ut totalt.

Som regelsystem kommer jag använda År Noll-systemet från Fria Ligans spel. Det är lätt att lära sig (vilket är viktigt om man skall rycka in och spelleda på kort varsel), men det är också så avskalat och brutalt så jag inte kan förstå varför det inte finns ett skräckrollspel med de reglerna.

Anmälan till äventyret hittar du här. 🙂

Som alltid behövs det spelledare, så är du intresserad kan du kontakta mig på jonas[a]trevligascenarion.se så ser jag till att du får ett äventyr i handen i god tid.

Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Anmälan öppen till Gothcon 2019

Small Gods

Jag undrar vad Terry Pratchett hade skrivit om vår samtid ifall han fortfarande varit vid liv och vid sinnes fulla bruk. Alla generationer känner kanske likadant, men ibland är det svårt att inte tro att världens undergång står för dörren med ökade samhällsklyftor, fascismens återkomst och klimathotet.

Small Gods tar upp det trigger-inbjudande ämnet religion, men inte på ett provocerande sätt utan snarare respektfullt men naket.

Jag kommer ihåg att när jag var barn – ett ganska korkat och självgott barn – så hur chockad jag blev när jag läste boken. I en kort passage pratar den om hur alla stora gudar – Zeus, Oden, Jehova, Allah – är stora skägg i himlen, och att det beror på att det är vad våra fäder var när vi var små: stora skägg långt där uppe. Det var första gången jag förstod att det var vi människor som hittade på gudarna, och inte tvärtom.

Och det är vad Small Gods handlar om: hur vi skapar våra kyrkor och gudar, och vad det innebär.

Fast detta är egentligen inte det viktigaste med boken. Small Gods är ingen essä eller argumentationstext – det är en berättelse.

Small Gods utspelar sig i teokratin Omnia (långt från tidigare böckers Ankh-Morpork och Ramtopparna) och handlar om novisen Brutha. Han är godtrogen, långsam och lite småfet, och hans egentligen enda positiva egenskap är att han har ett fotografiskt minne. Boken börjar med att han hör en mystisk röst när han arbetar i grönsakslandet. Först tror han att det är en demon som försöker besudla hans själ (Bruthas lärare har varnat om detta flera gånger), men det verkar vid första anblicken bara vara en simpel sköldpadda som vill ha hans uppmärksamhet.

Fast det visar sig att sköldpaddan egentligen är Bruthas gud – Om – och att han har varit fångad som en sköldpadda de dödligas värld i flera år, vilket är konstigt eftersom Om är allsmäktig och därför borde kunna förvandla tillbaka sig hur lätt som helst.

På Skivvärlden är det så att gudar får sin makt genom att folk tror på dem. Desto mer troende du har – desto mäktigare mirakel kan du utföra. Fast en risk är att om du blir för stor – för mäktig – så är det inte längre dig folk tror på. Allt görs fortfarande i ditt namn, men det är kyrkan och dess ritualer och makt som håller folk i ett järngrepp.

Man kanske åkallar dig när man har syndat, men man tror inte att du personligen skall komma och knacka på dörren för att slita dig till helvetet – och det är kyrkans män och inkvisitionen du fruktar.

Det Om hade tänkt var att komma ner som en majestätisk tjur, eller kanske en flammande eldspelare och välja ut en profet, men blev istället en simpel sköldpadda. Han har nämligen väldigt få troende kvar… eller mer exakt sagt bara en troende kvar… och det är den patetiske Brutha.

Så Om behöver lista ut vad som har gått fel och hålla Brutha till liv tills han fått lite sexigare troende igen. Men samtidigt planerar ledaren för inkvisitionen – bokens antagonist Vorbis – att inleda ett heligt krig mot grannationen, och han har en plan som bygger på att någon har ett perfekt fotografisk minne. Någon som Brutha.

Men allra mest handlar boken om hur Brutha växer som person – hur han handskas med Vorbis utstuderande ondska och Oms banala inbilskhet – och det får mig nog att gilla den här boken mer än både Guards! Guards! och Wyrd Sisters.

Jag visste att Small Gods skulle nå till toppen, men jag var inte alls säker på hur den skulle stå sig mot den yttersta eliten av Discworld-böcker. Det finns vissa minimala brister i boken – i samma magnitud som hur konstlad slumpen är i Guards! Guards! och hur platt romansen är i Wyrd Sisters – men Small Gods har fortfarande något de andra inte har: en fullbordad berättelse.

Med Vimes och Granny Weatherwax känns det som om Pratchett redan föreställt sig att det skulle komma uppföljare, så karaktärerna ändras inte så extremt, men Bruthas berättelse blir färdig i Small Gods. Mer böcker med Vimes och Weatherwax var självklart välkomna, men mer böcker om Brutha behövdes inte.

Just nu känns det som jag är i guldåldern av Discworld-böcker. Senare böcker är inte dåliga, men jag undrar om jag inte kommer bli trött på Vimes och Weatherwax efter ett tag. Något jag aldrig kommer att bli på Brutha.

SAMMANFATTNING

Jag skulle kunna prata så mycket mer om Small Gods. Till exempel om hur Vorbis står sig som skurk mot Dios, vad historiemunkarna tillför eller hur unika en gudomlig sköldpadda och en fåne med fotografiskt minne är som huvudpersoner, men det behövs inte. Det viktigaste är hur Brutha förändras genom boken och att hans berättelse blir klar, vilket är det jag tar med som författare denna gång.

Jag skrev ju rent av samma sak om Sourcery: hade händelserna påverkat Rincewind, och i grunden förändrat honom, så hade det räddat det som i slutändan blev den sämsta Discworld-boken.

När jag började läsa så föreställde jag mig att Small Gods skulle hamna på en tredjeplats, men nu när jag läst klart och funderat så blir det en förstaplats ändå. För mig är det här den bästa Discworld-boken. Jag behöver dock lägga till att det är väldigt tätt mellan böckerna. Hade jag läst dem i ett vakuum, och inte haft fler häx- och vaktböcker framför mig att läsa.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Moving Pictures
  5. Witches Abroad
  6. Reaper Man
  7. Mort
  8. Pyramids
  9. Eric
  10. The Light Fantastic
  11. Equal Rites
  12. The Colour of Magic
  13. Sourcery
Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Small Gods

Bok 3, utkast 1 – klart!!!

Jag trodde jag inte skulle bli klar förrän i februari, men här har vi nu första utkastet av min tredje bok: Digitala Klyftans Profetior.

Just nu består utkastet av 78629 ord utspridda över 322 sidor, men jag behöver erkänna att ett och annat kapitel består av anteckningar i stil med [för gudS skull – vad skall hända här?].

Nu kommer manuset få ligga och vila någon månad innan jag tar tag i det, så att jag får lite distans. Har under tiden rollspel till Eloso och Gothcon att skriva… och en rolig bonusnyhet att berätta inom en snar framtid.

 

Posted in Nyheter | Tagged | Comments Off on Bok 3, utkast 1 – klart!!!

State of the Scenario 2019

Det är ett nytt år och en bra punkt för att ta nya tag. Hur har det gånga året varit, och hur ser det ut framåt?

 

ROMANER 

Bok 2 – Agenterna från MRO

Jag har varit rätt tyst om hur det har gått för Agenterna från MRO, mitt andra stora romanprojekt. Det jag egentligen hade tänkt berätta var att jag varit hos olika förlag, men boken ändå nått vägs ände för att istället hamna i skrivbordslådan – antingen för att återkomma o framtiden, eller helt enkelt nöja sig med att vara ett viktigt steg i en större process.

Fast det har kanske dykt upp en liten öppning ändå. Det är inte helt säkert än, men det är ändå för tidigt att avsluta kapitlet. Jag får återkomma om det.

Bok 3 – Digitala klyftans profetior

Det jag i huvudsak suttit med under året är mitt tredje romanprojekt: ‘Digitala klyftans profetior’. Första utkastet är nästan klart, och jag hoppas på att vara färdig med det redan i februari.

Fröet till boken föddes på mitt mugglarjobb. Jag arbetar som bibliotekarie, och utöver att vara ett ställe för övergivna böcker fungerar även bibliotek även som ett demokratiskt fångstnät. Vi hjälper de som inte kan svenska att skriva ut asylhandlingar, de som inte äger datorer att söka jobb på internet och de barn vars föräldrar som inte har råd att få tillgång till kvalitetskultur.

Och vi hjälper äldre som inte förstår sig på det digitala samhället.

Detta är ett problem som ofta smiter folk förbi. Seniorer är redan utanför samhället och har svårt att göra sina röster höra, och om man försöker få samhällets uppmärksamhet genom Ring P1, istället för Facebook och Twitter, så hörs man ännu sämre.

Hur gör man om man inte vet hur man använder BankId? Man googlar, förstås. Men om man inte kan använda Google? Man kanske kan fråga sina barnbarn, men det är två olika saker att kunna använda något själv och att förklara för någon annan hur det fungerar – särskilt för en målgrupp med inlärningssvårigheter som ålderdepressioner och demenser. Och de flesta som kan använda BankId vet inte ens vad ett BankId äregentligen.

Det här har fått mig att undra – hur kommer samhället se ut när jag är gammal? Vad är det för digitala innovationer som jag inte kommer kunna förstå mig på när internet är gammalmodigt? Drönare? AR? Neosemaforer?

‘Digitala klyftans profetior’ kommer bli en dystopisk roman, med influenser från Momo eller Kampen om Tiden och Earthbound, och första utkastet blir som sagt klart i år. 🙂

 

ROLLSPEL

Jag har då och då frilansat för rollspelsföretag, men det har bara varit småsaker och det mesta väntar fortfarande på publicering.

Men i år har jag börjat samarbeta med Eloso Förlag. Det började med ett äventyr till Chock om spöket la llorona, men efter det blev jag ombedd att även skriva för Sagospelet Äventyr. Ett scenario är redan inskickat (även det skräck, dock för en yngre publik) och fler är på väg.

Eloso kommer också att ge ut en svensk översättning av Call of Cthulhu, och jag skall fråga om de behöver äventyr till det med. Jag är ju ett stort H.P Lovecraft-fan. 😉

 

Gothcon

Förr var jag och arrangerade på Gothcon varje år, men sedan fick jag barn och fick dra ner på det. Men barnen har blivit större – och rollspelsintresserade – så jag har känt att det är dags att börja arrangera för konvent igen.

Anmälan är inskickad, och även detta kommer bli skräck. Äventyret heter Cube of Filth och utspelar sig på en fest som spårar ur i en simhall, och jag kommer berätta mer om det lite längre fram.

Något jag alltid velat göra är att åka till andra konvent, kanske Lincon eller Nordsken, och jag skall försöka ta mig till åtminstone ett av dem i år.

 

Trevlig Spelledare

En tjänst jag lanserade under 2018 var Trevlig Spelledare, där det går att hyra mig som spelledare.

Jag har inte skrivit någon bloggpost eller gjort reklam för Trevlig Spelledare här på bloggen. Jag tänkte att det bara skulle vara en liten syssla vid sidan om. Det började med att jag ofta blev tillfrågad av vänners vänner och bekanta att komma och spelleda för dem, och att jag då alltid behövde svara att jag inte hann på grund av mitt mugglarjobb.

Jag började skämta om att ifall jag fick betalt kunde jag ta ledigt från mitt vanliga jobb och komma och spelleda… men när jag sedan funderade så insåg jag att det inte var en dum idé. Hade jag en modell till hands skulle folk kunna köpa loss mig.

Så det var egentligen bara tänkt som en sidogrej… men det har redan gått förvånansvärt bra. Till exempel är rollspel en perfekt aktivitet för bibliotek – med läsfrämjande och kreativt samberättande – så nu tar jag ledigt från mitt egna bibliotek för att åka till andra bibliotek och spela rollspel.

Men jag har även varit hos Bearded Ladies – studion bakom Mutant Year Zero: Road to Eden – för att låta dem testa på papper- och pennarollspelet Mutant, och har planer att besöka mer företag i framtiden.

Så om du har inte får spela tillräckligt mycket rollspel i ditt liv, segla gärna in på www.trevligspelledare.se och ta kontakt med mig så ordnar vi något. 🙂

 

BLOGGEN

På grund av mina bibliotekariegener är det alltid farligt nära att jag ger upp och blir bokbloggare, men jag gör mitt yttersta för att låta bli. Trots detta har jag inte kunnat undvika att läsa och recensera både Terry Pratchetts Discworld-böcker och böcker om hur man spelleder.

Eller nja, recenserar är fel ord. Terry Pratchett är min stora förebild, så jag snarare analyserar hans böcker och försöker hitta lärdomar som jag kan ta med mig som författare.

Och handböckerna för spelledare… ja, det är väl rena recensioner. Tror jag. Det har bara blivit två stycken än, så det är för tidigt för att avgöra ett mönster.

Det skulle blivit fler, både rollspel och Discworld, men jag gjorde det fatala misstagen att börja läsa Sagan om de Två Tornen OCH It av Stephen King samtidigt. Det var ingen som sa till mig att de är lika tjocka som tjugo vanliga böcker! Och de böcker jag läser utöver det är i mugglar-tjänsten, så då blir det ungdomsböcker om självmord och tonårsångest för hela slanten.

Men jag är gott som klar med Tolkien och King, så det kommer att bli fler recensioner inom en snar framtid.

 

FRAMTIDEN

Så vad kommer hända under 2019?

 

* Första utkasten av Digitala klyftans profetior blir klart.

* Mer bloggande om spelledning och Discworld.

* Återkomsten till Gothcon.

* Scenarier till El Oso.

 

Det täcker det mesta ganska bra. Jag har lite novellprojekt som ligger och puttrar också (inklusive min senaste skräcknovell), men de kommer i andra hand.

Om jag skulle sätta upp ett mål så är det att varva ner från mitt mugglarjobb och lägga mer tid på Trevliga Scenarion. Just nu är fördelningen så att jag jobbar 80% som bibliotekarie och 20% med den egna verksamheten, och trots att bibliotekarie är ett roligt yrke har jag alltid velat vara min egen chef.

Ja, det blir ett bra mål – att med gott samvete kunna gå ner i procent med mugglarjobbet. Det känns som att det är goda odds för att de skall gå under 2019.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , , , , , , , | Comments Off on State of the Scenario 2019

Stålbjörnen

Jag är ett stort fan av superhjältar, men det är svårt att älska superhjälteserier. De har en marknadsmodell där de har en hel armé av stingsliga tecknare och författare som sprutar ut sig så mycket serier de kan på kort tid, ungefär som de tusen aporna med skrivmaskiner. Visst, någon gång då och då skriver de Shakespeare, men oftast är det bara skrynkliga papper som luktar banan

Jag skulle vilja dela min kärlek till superhjältar med mina barn, men det går inte riktigt att köpa en Batman-serie på måfå och sätta i handen på dem. Man får inte en spännande berättelse som utforskar Batmans psyke medan han löser ett coolt mysterium.

Istället hamnar man mitt i en crossover-event där Batman tillsammans med fyra Monitors reser i tiden för att retconna allt som hände under New 52 med mål att förklara varför Americas Best Comics nu är i samma kontinuitet som DC Animated Universe (förutom Batman Beyond, för det har vi inte rättigheterna till).

Och ingenting kan egentligen hända eller utvecklas på riktigt – Batman kan aldrig bli gammal och Jokern kan aldrig besegras. Superhjälteserier är i ordets allra sämsta betydelse en massproducerad såpopera.

Med detta superhjälteformade hål i mitt hjärta blev jag så glad när jag stötte på Stålbjörnen, det man får om man kombinerar Bamse och Superman.

Hade detta varit en vanlig serie i en ordinär serietidning så hade det inte varit mer än en kort episod, en liten parodi där man tittade på amerikanska superhjältar med Bamses glasögon. Men författaren Stefan Johansson har tagit det här på allra största allvar och istället gjort ett… ja… ett riktigt superhjälteepos. Ett epos med allt det som är bra med superhjältar, men ändå med en tydlig riktning och en röd tråd.

Men det bästa är att Stålbjörnen inte bara är ett kärleksbrev till Bamse och Superman. I äkta superhjältemanér introducerades parallella världar efter ett tag, och varje värld är (oftast) en kombination av en svensk och en amerikans serie. Att läsa Stålbjörnens äventyr är som ett smörgåsbord av seriehistoria, och mina barn vill konstant lära sig mer om de olika berättelsernas förlagor.

Fast ibland undrar jag om författaren Stefan Johansson bara skrivit Stålbjörnen för mig och ingen annan. Hur många andra knäppskallar kan egentligen vara bekanta med Watchmen och Gnuttarna, eller Sandman och Mafalda?

Jag behöver tyvärr lägga korten på borden och säga att jag är partisk. Jag har både gästtecknat och fått en cameo, så jag har gått från fan boy till en del av konspirationen och svågerpolitiken.

Men det var nog min kärlek till serien som fick stackars Stefan att förbarma sig och släppa in mig i värmen, precis som en hundvalp som säljer svavelstickor vid jul.

Man kan läsa serierna på Stålbjörnens hemsida, men bästa läsupplevelsen får man av att följa med på Instagram.

Äntligen en del av Stålbjörnen-kanon. 😀

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , , | Comments Off on Stålbjörnen

Witches Abroad

Witches Abroad är tredje boken i häxserien. Magrat Garlick – den yngsta häxan med det sämsta självförtroendet – får ärva ett trollspö efter en god fe, men får också i uppdrag att resa till det exotiska landet Genua för att hindra en prinsessa från att gifta sig mot sin vilja.

Storyn är egentligen mer avancerad än så – med familjédraman, personkemi och filosofiska resonemang – men låt oss hålla oss kvar vid berättelsens struktur en stund till.

Nästan halva boken tas upp av Margrets och de andra häxornas resa till Genua. Det är inte tillräckligt mycket för att jag skulle säga att det blir en road trip-berättelse… men tillräckligt mycket för att det skulle påminna mig om Rincewind-böckerna.

Tittar man på min rakning-lista så befolkas botten just nu av Rincewind. I mina ögon är hans böcker inte mycket mer än en serie dåligt ursäktade sketcher, och det pågår något liknande i Witches Abroad.

Jag tycker inte parodi är en särskilt rolig genre. Det hade inte gett mig så mycket om någon av Pratchetts böcker varit en direkt parodi på Sagan om Ringen. En risk med parodier är att läsaren inte är bekant med ursprungsmaterialet och inte förstår varför man skall skratta åt att Rincewind måste förstöra en magisk näsring tillsammans med en kompetent trollkarl vid namn Bandalf Beige. Och även om man fattar det knasiga med en ring i näsan istället för runt fingret så är det bara roligt en liten stund*.

Pratchetts första böcker var parodiska, men lyfte snabbt blicken för att visa en större bild av det komiska i vår omgivning.

Wyrd Sisters är inte en parodi på King Lear. Moving Pictures är inte en parodi på Borta med Vinden. Small Gods (som vi skall prata om nästa gång) är inte en parodi på bibeln. Det finns parodi långt därinne, men det är bara en liten del av den stora helheten om våldets eskalering, berömmelsens tomhet och religionens lockelse.

Men i Witches Abroad får vi nästan riktiga parodier. Under sin road trip stöter häxorna på Rödluvan, väcker Törnrosa ur sin sömn och får huset från Trollkarlen från Oz kastat över sig.

Fast det är något som får den enklare humorn att funka på ett sätt som det inte gör i Rincewinds böcker, och det är att den har en tematisk baktanke.

Pratchett älskar att blanda in vetenskapens hårda kalla språk i mytologins rymliga särk, och här pratar han om hur berättelser är sin egen naturkraft. De formar verkligheten runt sig, lika starkt som tyngdkraften, och får särskilda händelseförlopp att återkomma gång på gång. Berättelser är starkare än verkligheten eftersom verkligheten inte syns utan berättelserna – utan berättelser är verkligheten bara snurrande atomer och tomhet.

Bokens antagonist, en häxa vid namn Lilith, förstår sig på berättelsemagi och utnyttjar den genom att hjälpa folk att bli huvudpersoner i olika sagor. Hon påstår att hon gör det för att hjälpa dem och ge dem lyckliga slut, men det blir snabbt tydligt att hon gör det för sin egen skull. Alla vet ju att det inte är cirkusartisterna som är de viktigaste på cirkus, utan han med den stora hatten i mitten av manegen.

Scenen där häxorna möter stora stygga vargen är ett hjärtskärande exempel på detta. Det är en vanlig varg som fått lite mänsklig intelligens av Lilith för att kunna spela skurken i den klassiska sagan, men den tänker nu för mycket för att kunna jaga effektivt och är inte tillräckligt smart för att klara sig hos människorna. Den tynar sakta bort på grund av svält och existentiell ångest, och trots att scenen är rolig slutar den med att vargen ber Granny Weatherwax att fort avsluta dess lidande.

I Rincewind-böckerna finns det ingen poäng med humorn, men här har (nästan) varje scen ett starkt band till bokens överhängande tema.

Så halva boken är en road trip med högt och lågt. Sedan börjar den riktiga storyn med konfrontationen mellan häxorna och Lilith i Genua. Och mitt intryck är lite blandat där med.

Först måste jag säga att det är uppfräschade att få besöka en annan plats än Ankh-Morpork. Som jag nämnt tidigare börjar Skivvärlden kännas som en liten plats där alla känner alla, och då är det behövligt med vidgade horisonter.

Men eftersom en så stor del av boken redan spenderats på annat så känns det här partiet stressigt och stundtals platt. Vi introduceras till den stackars prinsessan  och en zombie som egentligen är Genuas rättmätiga härskare och … ja, det där var väl egentligen en spoiler, men jag brydde mig inte särskilt mycket om den karaktären när jag läste boken och gör det fortfarande inte. Det är sällan Pratchetts karaktärer bara får en axelryckning från mig.

Men trots allt detta så lyckas ändå boken med konststycket att producera två av mina favoritscener i hela Discworld-serien. Och denna gång vill jag absolut inte spoila, men om du redan läst boken kan du följa fotnoten för att se vilka två scener jag pratar om.**

SAMMANFATTNING

Jag är egentligen inte helt nöjd med Witches Abroad, men den får mig att tänka att inte alla böcker behöver vara perfekta. Den hade kanske varit bättre om den bara fokuserat på konflikten i Genua istället för resan dit, men bokens struktur lyckades ändå motivera fram en sådan kreativitet så att mina favoritscener finns här. De hade kanske fallit bort – eller inte känts lika mycket – om resten av boken varit bättre.

Det gör det lite svårt att rangordna boken… hm…

Precis som Reaper Man är den ojämn men med väldigt höga toppar, och Reaper Man har också några av mina favoritpartier (istället för bara favoritscener). Men dalarna är inte lika låga i Witches Abroad, och det känns som samma berättelse istället för två olika, så Witches Abroad får ta fjärdeplatsen.

  1. Guards! Guards!
  2. Wyrd Sisters
  3. Moving Pictures
  4. Witches Abroad
  5. Reaper Man
  6. Mort
  7. Pyramids
  8. Eric
  9. The Light Fantastic
  10. Equal Rites
  11. The Colour of Magic
  12. Sourcery

 

*: Tar man däremot ut näsringen ur parodikontexten blir det plötsligt mycket roligare. Det är så absurt med en ring som man först måste fästa i näsan för att bli osynlig att den kan bära hur många scener som helst utan att behöva ha något med Tolkien att göra.

**: (Sättet Granny besegrar Gogols voododocka, och ”this one”.)

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Witches Abroad

Skriver för Eloso Förlag

Jag har den senaste tiden suttit på min kammare och i smyg skrivit scenarion åt Eloso Förlag. Jag har varit inblandad i lite olika projekt, men utan att avslöja för mycket kan jag berätta att jag bland annat bidragit med ett äventyr till det kommande Chock – Åter från Graven.

Chock är ett klassiskt skräckrollspel som släpptes i Sverige på 80-talet och var en översättning av Chill. Chock – Åter från Graven är en modern nytolkning som finansierades via Kickstarter och kommer släppas under den delen av 2019 då det fortfarande är mörkt och hemskt ute.

Äventyret jag bidrar med blandar svensk och sydamerikans mytologi, två områden jag är extra inläst på. (Andra områden jag påstår vara påläst på är slavisk mytologi, bibliotekskatalogisering, te och att lägga sig tidigt. Så man kan säga att jag har sex strängar på min lyra.)

Återkommer med mer info inom en snar framtid. 🙂

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Skriver för Eloso Förlag

Vad är ett Megagame?

Jag har varit med i ett nytt avsnitt av Geekpodden och denna gång testade vi att köra ett Mega-Game och… ja… vad är egentligen ett Megagame?

Jag var först lite skeptisk till det hela och tackade bara ja till att vara med eftersom det var så mycket folk från podden som skulle vara med (en crossover i stil med Crisis on Infinite Geeks).

Det jag hade fått förklarat för mig var att ett Megagame var en hybrid av rollspel, lajv och brädspel. Det spelet vi skulle köra var ett känt scenario vid namn Watch the Skies, arrangerat av Gothenburg Megagames, som handlar om hur utomjordingar tar kontakt med världens länder.

Spelarna var uppdelade i olika lag där (nästan) varje lag representerade ett land, och i själva landet hade alla specifika roller. Jag var till exempel Rysslands utrikesminister och sprang konstant i FN där vi grälade och försökte lösa olika kriser i världen.

Det fanns en tydlig struktur, liknanden de man finner i brädspel – vid vissa tidpunkter var man tvungen att sitta vid sitt lags bord och vid andra var man tvungen att sitta på sin rolls områdesbord (i mitt fall FN-bordet). Men annars fanns det stort utrymme för improvisation och initiativ på samma sätt som u rollspel. Rysslands forskningsminister började på en gång forska fram zombievirus (vilket det inte fanns något om i reglerna) och jag skapade falska flyktingläger för att dra in pengar till statskassan (vilket inte heller fanns något stöd för i reglerna).

Men det handlade också en del om att leva sig in i sin roll. Det fanns inga poäng som utsåg vilka som blev vinnarna, utan man hade egna agendor. Ett av våra mål var att sabba så mycket som möjligt för Ryssland, men det fanns inga spelmekaniker som belönade oss för det – eller heller några som skulle hindra oss att alliera oss med USA. Det enda som gjorde en sådan allians otänkbar var den personlighet som tillskrivits Ryssland.

Och vad tyckte jag?

Jag älskar ju brädspel, lajv och rollspel redan som det är – och att få de bästa bitarna ur kakan hoppressad till en lång intensiv hamburgare var helt fantastiskt. Jag är officiellt såld på Megagames .

Så lyssna gärna på Geekpodden-avsnittet och skapa er en egen bild om Megagames är något för er. 🙂

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Vad är ett Megagame?

Reaper Man

Denna gång har vi kommit till andra delen av böckerna om Döden, men istället för en lång sammanhängande berättelse (som i de flesta andra i serien) får vi två sammanlänkade berättelser.

I min barndom satte bokens ena parti starka spår i mig och är något av det bästa jag läst, medan det andra kom jag knappt ihåg. Inte ens huvudpersonens identitet hade fastnat.

Det ena spåret handlar om Döden och några av de få återkommande antagonisterna i bokserien: the auditors of reality. Till det yttre ser de ut som gråa transparenta kappor som fladdrar för vinden, men man kan egentligen inte kalla dem varelser eller ens individer – vårt mänskliga språk är inte tillräckligt avancerat för att riktigt förklara vad de är. Men deras ansvar är att alla trista naturlagar beter sig som de skall, för ingen skulle uppskatta om vatten började frysa vid hundra grader Celsius eller gravitationen fick för sig att köra sidledes.

Finns det något auditorierna har svårt för så är det levande varelser, i synnerhet människor, för det är svårt att få världen att fungera när fantasi och abstrakta koncept blandas in i bilden. Det finns till exempel ingen orsak att vara rädd för kyla eller mörker eftersom de inte ens existerar. Det enda som finns är frånvaro av värme och ljus, men människor har ändå mage att tillskriva mörkret och kylan personlighet och makt.

Döden började för länge sedan som en enkel representation av vad livets slut betydde för människorna, men mänsklighet smittar av sig och han har blivit mer och mer… personlig. Auditorerna ser till att Döden får gå i pensoon, och ger honom rent av lite liv att leva ut som tack för besväret. Berättelsen handlar om hur Döden förhåller sig till sin nya existens och insikten om att han skall dö – en insikt han förstår mycket bättre än alla andra.

Den andra berättelsen… ja… nu blir det rörigt.

Där får vi följa trollkarlen Windle Poons (som hade en ganska stor roll i Moving Pictures) efter att han har dött. Det tar ett tag för auditorerna att hitta ett nytt bra system efter Dödens tvångspensionering, så det sprudlar av extra livsenergi överallt. I Windle Poons fall leder detta till att hans ande reser tillbaka till hans kropp och gör honom till en zombie. Berättelsen är sedan en lustig historia om hur besvärligt det är att vara odöd. Folk kan… till exempel tycka att det är oartigt att man inte uppskattade sin begravning tillräckligt mycket?

Men samtidigt dyker det upp snöglober överallt… i alla fall bara i Ankh-Morpork*. Ni vet, den där trista turistprylen som man skakar så att det snöar i den? De är egentligen ägg som kläcks till kundvagnar, vilka är delar av en sorts parasitstäder som suger energi ur riktiga städer. Och kundvagnarna förvandlas till ett stort köpcentrum i slutet och… ja…

Om det inte redan är tydligt så är partiet med Döden den fantastiska delen av boken medan den med Windle Poons är den… roliga men rätt spretiga biten. Det här är andra (eller kanske rent av tredje) gången jag läser boken, och ändå var det svårt att hänga med ibland. Reaper Man är den första i serien som ibland fått mig att undra vad det är jag läst.

I Windle Poons final går han in i köpcentret och drar ner en svart sak ur taket… och det får hela varuhuset att gå under? Är detta någon brittisk metafor som jag inte fattar? Har alla varuhus i Storbritannien en sjävlförstörelseknapp i taket? Eller skulle det vara en discokula? En svart discokula?

Enligt Reddit** så är det en kamera eller en högtalare, men det känns trots förklaring snopet. Det är som om Luke Skywalker skulle förstöra Dödstjärnan genom att gå in i ett fik och knuffa omkull en kyl.

Egentligen är delen med Windle Poons inte dålig. Den är rätt kul. Han går med i en självhjälpsgrupp för vandöda som bland annat inkluderar en olycklig småfet medelklassvampyr och en banshee (vackert översatt till ’åkerspöke’ på svenska). Åkerspöket är så blygt att han bara vågar skjuta in lappar under folks dörrar där det med läskig handstil står ’oooOOOOooooOOOOooo’. Det är jättegulligt, men långt från lika bra som resten av boken, vilket jag tycker är något av det bästa Pratchett skrivit.

Det handlar om döden och orättvisan i att allt skall ta slut, men hur det ändå är vackert att vi har fått existera överhuvudtaget. Vi får scener med dagsländer som irriteras över nutidens ungdom och tycker allt var bättre i förr (för några timmar sen). Vi får scener med träd som lever i århundraden, där vintrarna blinkar förbi som sekunder och de inte ens ser de människor som dödar dem en efter en.

Redan från de första sidorna griper boken tag i en, för när Döden först får reda på att han är entledigad blir han först glad; han har aldrig haft ett eget liv innan. Han har varit den som väntat när folks tid tagit slut, men han har aldrig haft någon tid som varit hans.

Det är vackert, men glädjen förbyts snabbt i ångest när Döden måste inse hur slutgiltigt och kort livet är. Han försöker ha ett vanligt liv som dräng, men kan inte stå ut med hur vi människor frivilligt sätter upp klockor överallt. Vad är det för fel på oss? Varför vill vi ständigt påminnas om förfallet och entropin?

Sedan tar hans liv slut. Och den nya Döden kommer för att hämta honom…

 

SAMMANFATTNING

På alla de andra sammanfattningarna jag skrivit om Pratchetts böcker har jag nämnt något som jag tagit med mig som författare, men när jag läser Reaper Man vet jag inte vad jag skall säga. Jag tror aldrig jag kommer kunna skriva lika bra som om Döden och hans lidande.

Fast det är i och för sig Pratchetts nittonde bok, om man räknar med icke-Discworld som Good Omens och Bromelia-trilogin. Och det är bara halva som är så bra. Så det att ta med sig är kanske… att skriva så mycket som möjligt? En hoppfull tanke.

Men var skall jag placera den? Jag tycker att Döden-partierna i boken är det bästa Pratchett skrivit, mer givande för läsaren är både Guards! Guards! och Wyrd Sisters. Men det komiska Windle Poons-partiet är däremot sämre än både Moving Pictures och Pyramids.

I slutändan sätter jag den på en fjärdeplats, precis över Mort (vars styrka var att det var den första boken som kände unikt discworldig, men som inte riktigt har Reaper Mans djup eller humor).

  1. Guards! Guards!
  2. Wyrd Sisters
  3. Moving Pictures
  4. Reaper Man
  5. Mort
  6. Pyramids
  7. Eric
  8. The Light Fantastic
  9. Equal Rites
  10. The Colour of Magic
  11. Sourcery

 

 

 

*: I teorin borde de dyka överallt på Skivvärlden, antar jag, men vi får aldrig se något om hur alla andra städer faller för stadsparasiter. Antagligen tänkte inte Pratchett på det. Det var det jag pratade om förra gången – Skivvärlden börjar kännas liten. Det finns bara en viktig plats och ett fåtal viktiga personer, inte mer.

**: Jag skämde ut mig på Reddit genom att få för mig att varuhus blir warehouse på engelska. Fick många svar som förklarade att parasiten symboliserade en shopping mall. :-/

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Reaper Man

Ny skräcknovell

Jag har nyligen avslutat första steget på ett av mina skrivprojekt: en skräcknovell vid namn Ögonätaren.

Handlar om en man som vaknar i sin lägenhet mitt i natten för att någon sparkar på dörren. Han tror att det har kommit någon för att döda honom – det har skett flera mord i området – men det som egentligen händer är att personen utanför sett en annan person klättra in genom lägenhetsfönstret och försöker väcka han som bor i lägenheten.

Jag fick idén när en av mina kompisar berättade hur det begåtts mord där han bor och hur han därför börjat sova med en stor kniv under sängen.

Innan jag skickar novellen till förlag skall den gå genom testläsare och redigeras. Om du som läser detta vill vara med och läsa (ja – även du den där läskiga typen som tjuvläser över axeln) så är det bara att maila mig på jonas [kanelbulle] trevligascenarion.se så skickar jag en kopia till dig.

Första meningen: Sindre kunde inte låta bli att stirra upp på mannen som klättrade mot lägenhetsfönstret.

Sista meningen: Jag hoppas det inte var det, i alla fall.

Posted in Nyheter | Tagged | Comments Off on Ny skräcknovell

Pirater 1.5 och 2.0

För länge sedan skrev jag introduktionsäventyret till Mylingspels nya upplaga till Pirater, och det är äntligen här. Nästan. Version 1.5 är här i alla fall.

Egentligen skulle mitt äventyr inte bli publicerat förrän i 2.0 – den riktiga andra upplagan – men Mylingspel tryckte en liten samlarutgåva till senaste Gothcon där pengarna skulle gå till välgörenhet. Eftersom man hade en hel del material för 2.0 färdigt slängde man in det och fick en inofficiell version 1.5.

1.5 skulle var tänkt som en engångsgrej, men råkade recenseras i senaste Fenix som en riktig produkt. Det blev en liten efterfråga på den, och Mylingspel bestämde sig att släppa den som pdf.

Version 2.0 är fortfarande på väg, men vill man läsa sitt äventyr kan man köpa 1.5 redan nu här. Det är som sagt ett introduktionsäventyr som tar spelaren från skitiga hamnkrogar till fina födelsedagar hos adeln för att slutligen stå öga mot öga med de vandöda på en ö bortom tid och rum.

Posted in Comics | Tagged , , , | Comments Off on Pirater 1.5 och 2.0

Moving Pictures

På ett sätt är det väldigt lätt att förklara Moving Pictures: det är en humoristisk berättelse om hur filmkonsten kommer till skivvärlden och tar alla med storm. Alkemister har bildat en ny stad utanför Ankh-Morpork vid namn Holy Wood och vi får följa studenten Victor Tugelbend när han blir stjärna i en knasig bransch.

Även en bok som inte var mycket mer än så hade fortfarande varit läsvärd och kul, men som vanligt får Terry Pratchett med så mycket mer. Pratchett spinner vidare på att när vi tror oss se en hjälte framför oss på en film så ser vi faktiskt inte en hjälte. Vi ser inte ens en skådespelare som låtsas vara en hjälte. Det vi egentligen ser är ljus som skjutits genom en serie bilder, målade på plast och octocellulosa, som åker förbi så snabbt så vi inte hinner se bilderna var för sig. Men våra hjärnor får oss att tro att ljuset på duken framför oss verkligen är något vi kan relatera till – en berättelse – och att detta är en magi minst lika farlig som “vanlig” trollkarsmagi som också handlar om att ändra hur vi ser verkligheten.

En bok som bara var en humoristisk drift med Hollywoods historia hade räckt, men vi får nu även ett kosmiskt mysterium om hur varelserna från källardimensionerna använder Holy Wood-magi för att göra verkligheten svagare och sig själv mer verkliga.

Det här konceptet – idéer som starka personifierade koncept med egna lömska agendor som aktivt påverkar människor – är en idé Pratchett återkommer till flera gånger, men det är i Moving Pictures han använder den först. Jag är själv alltid lite skeptisk när karaktärer inte gör saker för att de själva väljer det utan för någon diabolisk makt påverkar dem (till exempel är det inte Victors egen idé som får honom att vilja bli skådis utan det är istället Holy Wood-magi som utnyttjar honom), men eftersom detta är första gången så är det okej.

Men även om det inte varit okej så hade jag ändå gillat boken, för det är inte blandningen av lovecraftiansk skräck och filmsatir som är bokens starkaste kort; det är karaktärerna.

Av alla böckerna hittills i serien är den här den mysigaste i mina ögon, och den som var sorgligast att lämna.

Det har tagit tid för mig att formulera vad jag gillar så mycket med karaktärerna i den här boken, och jag tror det beror på att alla har lämnat sina bekvämlighetszoner. Alla bra berättelser handlar om hur huvudpersonen lämnar något tryggt och förståeligt och måste anpassa sig till en ny situation, och här är varenda karaktär i en helt ny värld. Det har aldrig funnits en filmbransch på skivvärlden innan (i alla fall inte på flera tusen år), och ingen vet hur man skall förhålla sig till  dess kreativitet, arbete och berömmelse. Alla är inslängda i något okänt och tvingas att anpassa sig och skriva nya regler i bara farten. Det är inget som känns statiskt i boken, och situationen tvingar till och med de plattaste karaktärer att visa upp nya och intressanta sidor.

Men det finns ännu en aspekt som gör den här boken spännande för mig, för i mina ögon markerar den ett paradigmskifte i Discworld-serien. Ett paradigmskifte som representeras bäst av Mustrum Ridcully, Unseen Universitys senaste (och för oss sista) ärkekansler.

Innan Moving Pictures och Ridcully är trollkarlarnas universitet som en annan värld. Då var det ett förändligt skurknäste med ond bråd död bakom varje hörn, från och med nu blir det istället ett pensionat för smålustiga akademiker.

Det ges en god förklaring bakom skiftet i berättelsen – att Ridcully har en så invasiv och stor personlighet så att de andra trollkarlarna lugnar ner sig och slutar med sina lönnmord – men den bakomliggande förklaringen är att Pratchett fram tills nu provat sig fram till vad Discworld borde vara och från och med den här boken känns mycket säkrare.

Den här typen av förändring är bra – det är precis det här jag saknade i Eric. Och Ridcully är en fantastisk karaktär, så det är inte svårt att förstå som man förstår varför Pratchett inte lät honom stryka med som alla andra ärkekanslerer. Men efter detta förändras inte skivvärlden lika ofta igen, på gott och ont.

Moving Pictures är en perfekt milstolpe för när vi lämnar seriens första, och lite farliga, era och istället går in i en mer stabil gyllene period. Utöver Ridcully fick ju även andra bikaraktärer som den talande hunden Gaspodde* och trollet Detritus** komma tillbaka för att bli en permanent del av inredningen.

 

SAMMANFATTNING

Jag gillar Moving Pictures, och det gjorde nog Pratcett också eftersom så mycket som introduceras här blir en så tydlig del av Discworlds kärna. Men den får mig att tänka på vilken svår balansgång det är att ha återkommande karaktärer i en bokserie med flera parallella berättelser.

Innan Moving Pictures kändes Discworld på något sätt… större? Efter den här boken så är det alltid CMOT Dibbler vi möter när Pratchett skall skriva en scen med en kvasi-hederlig köpman, som om det bara skulle finnas bara en sådan i hela Ankh-Morpork? En stad på en miljon innevånare? Jag gillar Dibbler, men jag vill inte se honom varje gång.

Jag får nog återkomma till den tanken mer i framtiden, eftersom fortfarande är tidigt i serien och det inte är förrän långt senare man undrar om det bara bor trettio personer i Ankh-Morpork. Oavsett vilket är Moving Pictures fantastisk och tar rent av en tredjeplats tack vare sina karaktärsporträtt.

  1. Guards! Guards!
  2. Wyrd Sisters
  3. Moving Pictures
  4. Mort
  5. Pyramids
  6. Eric
  7. The Light Fantastic
  8. Equal Rites
  9. The Colour of Magic
  10. Sourcery

 

 

 

*: Utan att spoila för mycket – Gaspoddes berättelse tar egentligen slut i Moving Pictures, så det var knappast från början tänkt att han skulle komma tillbaka.

**: Detritus har varit med i tidigare böcker, men det är egentligen här han första gången är en riktig karaktär. Det är kul hur han ändras av händelserna här och bestämmer sig för att skaffa ett riktigt jobb i Men at Arms, men sedan händer det knappast något nytt med honom.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Moving Pictures

Finna Dolda Ting

Historia är skolans viktigaste ämne. Det är rent av viktigare än grundämnena Svenska, Matte & Engelska, och enda orsaker till att vi behöver Svenska är för att det är nödvändigt för att läsa Historia.

Det här är vad jag brukar säga på skämt till mina lärarbekanta för att provocera dem… fast det är inte helt osant. Jag tror att världen hade varit en mycket bättre plats – och folk varit mer trygga i sig själva och inte tagit ut sina aggressioner på dem som var svagare – om man kunde se på sin omvärld med historiska glasögon.

Jag har börjat en bloggserie där jag går igenom olika böcker om hur man blir en bättre spelledare, men ville även inkludera böcker som tar upp rollspelens historia. Att recensera en handbok är lätt – jag säger helt enkelt hur användbar den är. En historiebok är inte riktigt “användbar” på samma sätt, så jag får formulera dess värde på ett annat sätt: borde man läsa Finna Dolda Ting? 

 

Finna Dolda Ting, skriven av Anna-Karin & Daniel Linder Krauklis, går igenom rollspelshistoria. Den börjar med rollspelens födelse i USA och Dungeons & Dragons men snabbt flyttar fokus till Sveriges egna rollspelshistoria som började med Drakar och Demoner men som snabbt expanderade i en flora av olika titlar

Det jag gillar mest med det här partiet av boken är att det inte bara är en historia om de olika företagen som gav sig in i branschen och deras produkter, vilket hade kunnat förvandlas till en trist lista med datum. Boken väver även smidigt in gemene mans perspektiv och upplevelser. Genom flera inblickar i olika personers första möten med rollspel får vi en tydlig bild vad rollspel betydde för många, hur rollspelen på olika sätt letade sig in i folkhemmet och hur målgruppen åldrades och förändrades

För den som redan är namnkunnig när det gäller rollspels-Sverige är det som ett parti bingo med folk man känner igen när de pratar sig varma om vad rollspel. Till och med min evige rival Patrik Centerwall har blivit citerad, vilken var en glad överraskning för mig första gången jag läste boken. 

Om det finns några brister i boken så är det i mina ögon de två kapitlen som tar upp Lajv och Friform. Lajv har ju egentligen inte så mycket med bordsrollspel att göra längre – vilket boken i och för sig är tydlig med – och kapitlet kändes inte relevant för helheten. Egentligen är Lajv ett ämne som skulle behöva en egen bok, vilket gav kapitlet en tråkig dubbelroll av att både vara för långt (för att inte slösa på läsarens tid) och för kort (för att ge ämnet den kärlek det förtjänar)

Friform-kapitlet har samma problem… men det lyckades även få mig negativt inställd till friform-rörelsen

Jag skall på en gång vara ärlig med att jag inte är en stor friform-spelare utan istället tycker om regler och struktur, och jag håller även med om att reglerna i rollspelens begynnelse oftast var skräp. Men intrycket jag fick när jag läste kapitlet var att friforms-spelarna använde sitt ogillande av den tidens regel-paradigmer som ursäkt för att klanka ner på andras spelglädje (”ni har kul på fel sätt”) och aktivt saboterade andras konventsupplevelser. När jag ser på de fantastiska friformsspel som finns idag – såsom Fiasco och Ten Candles – så ser jag ingen punkt på resan från dåtidens oändliga tabeller till nu som ursäktar ett sådant beteende

Jag tror inte bokens mål var att ge mig en så negativ syn av fenomenet, vilket gör mina nya fördomar extra olyckliga.

Men för att komma tillbaka till min viktiga fråga i början – är detta en bok du borde läsa?

Boken tar upp den enorma svackan och moralpaniken rollspel hamnade i efter sin första guldålder, och belyser hur vi är i en ny guldålder idag. Och eftersom vi ofrånkomligen kommer hamna i nya svackor – eller motsvarande omskakande historieskiftningar – så kan det ge en större trygghet och förståelse för sin omvärld om man kan sätta in sin rollspelshistoria i en större kontext

Så för att svara på frågan… ja! Läs den om du är intresserad av rollspel. Och bli sen mer intresserad av vanlig historia också, till exempel genom att lyssna på Hardcore History. I alla fall tills det finns fler böcker om svensk rollspelhistoria att välja mellan och vi kan jämföra dem med varandra och på så sätt utröna vilken som är bäst.

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , | Comments Off on Finna Dolda Ting

Eric

Jaaa… vad skall jag säga?

Eric är inte sämre än Sourcery i alla fall. Men den är lätt en av de mest udda böckerna i serien. Den gavs från början ut på ett annat förlag, var illustrerad och mycket kortare än de andra. Men det är inte bara omständigheterna som sticker ut, även berättelsen i sig gör det.

Böckerna om Rincewind har oftast bara känts som en serie olycksaliga incidenter som Rincewind utsätts för, men berättelsekänslan har ändå funnits i bakgrunden. Eric känns istället som en rad Monty Python-sketcher.

Men vad handlar boken egentligen om?

Senast vi såg Rincewind så förpassades han till the dungeon dimensions, och trots att Sourcery enligt mig är den sämsta Discworld-boken så tyckte jag ändå det var ett passande avslut för karaktären. Men det blir helt ogjort, för här börjar det med att en demonologist (vid namn Eric) försöker framkalla en demon för att uppfylla sina önskningar och råkar få en Rincewind istället.

Det är synd att en av de få sakerna jag gillade med Sourcery inte räknas längre, men skall jag vara ärlig så är ändå inledningsscenen i Eric mycket bra. Eric är inte mer ett barn (utklädd till gubbe med lösskägg) och tror bara att Rincewind är en demon som fejkar eftersom en riktig människa aldrig skulle kunna verka så patetisk på riktigt. Men tyvärr lyckas inte boken fortsätta vara lika hysterisk som inledningen, för resten är extremt ojämn.

Hindra mig om ni har hört den här förut: Eric och Rincewind anländer till ett primitivt samhälle och blir på en gång behandlade som kungar trots att de knappt förstår vad folk säger. Kan det vara så att deras värder tänker offra dem på något sätt? Ett skämt som redan var gammalt på Looney Tunes tid?

Boken slutar med att de hamnar i helvetet, och här lyckas boken nästan bli genial. Bokens antagonist – demonkungen Astflg – har insett att man skött helvetet på fel sätt. Döda människor har ju egentligen inga nerver kvar för att känna smärta, så när man torterat dem så har de mest låtit sig bli plågade av gammal hävd. För att skapa ett riktigt helvete vill därför Astfgl låna det värsta från människors moderna samhälle och utsätta sina offer för den förkrossande själsdödande ångest man bara kan få av ett riktigt tråkigt kontorsjobb. I hans helvete skall inte Sisyfos knuffa upp en sten i all evighet – Sisyfos skall gå på vidareutbildning i stenlogistik.

Astflg är det bästa med boken och hans berättelse är mycket intressantare än Rincewinds. Han är nytänkande, men ingen av de andra demonerna gillar honom och hans idéer eftersom han är så besvärlig, och de vägrar inse att det egentligen är han som har rätt. Hans helvete är mycket hemskare än något de andra fantasilösa demonerna kan hitta på. Astfgl har utvecklats medan de andra demonerna har stått still.

Och här har vi skrapat på en av bristerna i Pratchetts författarskap, en som är extra tydlig just med Rincewind: han utvecklas aldrig.

Rincewind borde ha blivit traumatiserad efter sin tid i the dungeon dimensions, men han är fortfarande samma karaktär som i The Colour of Magic. Det enda man skulle kunna säga är att han blivit mer extrem. I The Colour of Magic var han en vanlig tönt, men i the Eric är han bokstavligen universums mest otursbenägna person. I The Colour of Magic var Rincewind berest – i senare böcker har han mot sin vilja besökt alla kontinenter, flytt från helvetet och the dungeon dimensions, varit med om skivvärldens skapelse, åkt till månen och sist men inte minst till och med fastnat i våran egen värld (Roundworld, som vi kommer prata om längre fram).

Nu har jag inte kommit så långt i de andra serierna än… men av vad jag minns är det likadant med Vimes och Weaterwax. De blir bara mer extrema karaktärsporträtt, men deras situationer förändras åtminstone. Vaktstyrkan och det politiska läget förändras ständigt runt Vimes och tvingar honom att agera annorlunda än i tidigare böcker, medan Weaterwax omgärdas av nya kompanjoner i ett Lancre som i alla fall försöker bli mer och mer modernt. Rincewinds situation förändras aldrig – han springer runt och vill hem.

Nu är ju i och för sig inte böckerna rena uppföljare till varandra. De är självstående och det går – i viss mån – att börja med vilken bok man vill. Det är ju en fördel i sig, men det skulle knappast funka med Eric. Har man aldrig läst en Rincewind-bok innan så är det nog svårt att smälta trollkarlen som inte är en demon och hans konstiga låda med ben.

 

SAMMANFATTNING

Det finns saker med den här boken jag gillar, och jag tycker rent av att den är roligare än The Colour of Magic och The Light Fantastic. Men trots att helvetet och Astfgl är litterärt uppfriskande så känner jag mig ändå lite tömd efter att ha läst boken. Tänk om det hade kunnat vara så att Rincewind blivit en mer heroisk person, mer mån om andras väl och ve, efter hur han stått upp mot Coin i förra boken? Hade det inte varit mer intressant att läsa om den förändrande Rincewind än samma som vi alltid fått?

Det hade rentav gjort Sourcery retroaktivt bättre. Man hade inte behövt ändra någonting. Hade Rincewind varit en ny man i Eric pågrund av Sourcery hade den blivit mer läsvärd eftersom den då skulle handla om en viktig period i hans liv. Men Sourcery handlar inte om någont viktigt i Rincewinds levnadsbana, och egentligen inte Eric heller.

Det får bli det jag tar med mig som författare denna gång: fokusera på de viktigaste bitarna av dina karaktärers liv. Om det inte är viktigt för dem, varför skulle det vara viktigt för oss?

  1. Guards! Guards!
  2. Wyrd Sisters
  3. Mort
  4. Pyramids
  5. Eric
  6. The Light Fantastic
  7. Equal Rites
  8. The Colour of Magic
  9. Sourcery
Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Eric

Steampunk i P4 Extra

En av de bästa sakerna med att vara bibliotekarie är att få prata om litteratur och böcker, vilket jag fick göra nyligen i P4 Extra då de hade ett litet inslag om steampunk.

Nu handlar ju steampunk om mycket mer än litteratur, men det var där allting började. Det var författaren K.W Jeter som myntade begreppet för att beskriva sin bok Morlock Night, och inspirationen var hämtad från författare som H.G Wells, Mary Shelley och Jules Verne.

Lyssnar man på poddversionen så dyker jag upp vid 0.52. Lyssnar man istället på avsnittet i sin helhet här så dyker jag upp vid 1.36.

Oavsett vilket så måste detta innebära en markant ökning för mig i Tafe & Hocker’s Swedish Steampunk Index. 🙂

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , | Comments Off on Steampunk i P4 Extra

Hatkärlek till Tolkien

“Vi skall spela in ett nytt Geekpodden-avsnitt. Kan du vara i Trollhättan om tjugo minuter?”

Vissa saker är lättare att höra än andra klockan 19.45 när man är småbarnsförälder, men jag lyckas vara med i Geekpodden då och då i alla fall. Nyligen fungerade livspusslet så bra att jag än en gång fick dela med mig mina kunskaper som litteraturexpert för att prata om den nya Tolkien-romanen ‘The Fall of Gondolin‘… om man med litteraturexpert menar “den på plats som faktiskt läst minst antal verk av Tolkien”. Det var en ödmjuk upplevelse.

Jag har ofta snackat skit om Tolkien här på bloggen… och jag står väl fortfarande i viss mån för vad jag har sagt… men det har hänt något sedan dess.

Min son ville att vi skulle testa att läsa Sagan om Ringen högt, vilket jag var lite skeptisk till. Jag trodde inte att han skulle gilla den, men det visar sig att han sitter som trollbunden när vi tragglar oss igenom födelsedagsfester och trädgårdsmästarskvaller. Och jag finner – till min stora förvåning – att jag också njuter rätt mycket med av boken.

Jag trodde aldrig det skulle hända, men jag har blivit nykär i Tolkien. Jag har rent av blivit sugen på att läsa Sillmarilion.

De brister jag pekat ut är ju fortfarande sanna, men jag får erkänna att det finns en kärna i Tolkien som gör att hans verk klarar tidens tand. Jag kommer kanske skriva en längre bloggpost om det, men tills vidare får ni nöja er med mina tankar i podd-avsnittet som ni hittar här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Hatkärlek till Tolkien

Robin’s Laws of Good Game Mastering

När jag blundar för min inre syn och föreställer mig urboken för hur man blir en bra spelledare så är det Robin’s Laws of Good Game Mastering (2002) som jag ser framför mig. Den är utgiven av Steve Jackson Games (kända för att stå bakom GURPS), men är en systemneutral handbok som vänder sig till alla spelledare oavsett tycke och smak. Författaren heter Robin Laws… och namnet driver mig till vansinne varje gång jag ser det. Laws i bokens titel syftar på ett fyndigt sätt på substantivet laws (lagar) istället för Robins efternamn, så jag har satt apostrofen fel varannan gång jag skrivit den här texten.

Inför första läsningen hade jag skyhöga förväntningar på boken, men blev förvånad över hur kort den var: mindre än 40 sidor. På detta kompakta utrymme går Robin Laws igenom:

  • Spelartyper
  • Val av regelsystem
  • Kampanjdesign
  • Äventyrsdesign
  • Spontanitet och improvisation
  • Stämning

Men efter att ha läst boken och satt mig ner för att skriva den här recensionen så insåg jag att nästan ingenting gjort något intryck. Jag har läst böcker som har revolutionerat hur jag skriver äventyr och kampanjer, men nu kunde jag knappt komma ihåg bokens poänger utan att tjuvkolla.

Ett problem är den minimala längden, för varje ämne går att skriva en helt egen bok om (till exempel Never Unprepared, som jag skrev om för länge sedan i ett annat sammanhang). Ett annat problem är att jag redan stött på de flesta tipsen på annat håll… men till bokens försvar så föreställer jag mig att de källorna i sin tur fått sina idéer från Robin’s Laws of Good Game Mastering.

Boken är en av de första i sitt slag, och ett exempel på hur den satt sin prägel på rollspelshobbyn är första kapitlet: spelartyper.

Det var inte Robin Laws som först kom på idén om spelarkategorier, men han var den som kodifierade dem för rollspelshobbyn. Några exempel är till exempel The Tactitian ( som vill bli utmanad av komplexa problem), The Storyteller (som tycker att berättelsen är viktigast och vill att allt skall följa en dramatisk kurva) och The Casual Gamer (som i första hand uppskattar de andra spelarnas sällskap).

Jag har alltid tyckt det varit svårt att kategorisera spelare på det här sättet. Efter att ha läst boken bestämde jag mig för att försöka definiera min egen spelgrupp men kunde inte artbestämma någon av dem. Boken var i och för sig tydlig med att spelare sällan tillhör en kategori utan kan doppa tårna I flera, men jag kunde ändå inte känna igen min spelgrupp på ett sätt son stämde överens med Robins Laws rutnät.

Men efter att ha jämfört varje spelare med de olika kategorierna under några dagar och frågat mig vad som tilltalade dem fick jag till slut svar på en annan fråga: vad de tyckte var roligast i mina rollspel. Till exempel älskar en av mina spelare att ta beslut och delegera dem till spelledarkaraktärer; det kan vara för att hon är en Tactitian som föredrar npcs som resurser, en Specialist som är fascinerad av ledartyper eller en Method Actor som njuter av att uppleva det komplexa ansvaret, men det gör ingenting att jag inte vet exakt. Bara att använda spelartypmodellen som analysverktyg har gjort mina rollspel mycket bättre anpassade till mina spelare.

 

SAMMANFATTNING

Om man är en erfaren spelledare som ser rollspel som sin främsta hobby och spenderar sin lediga tid med att lyssna på podcasts (som GM Word of the Week och Happy Jacks RPG Podcast, hint hint) i ämnet så tror jag man redan kan det mesta som den här boken har att erbjuda. Det beror mycket på bokens längd, för den hinner bara gå igenom de olika ämnena flyktigt.

Men för någon som precis blivit spelledare? En som precis genomfört några rätt dåliga – men ändå lärorika – sessioner och känner att man vill föra det till nästa nivå? Då är det här en perfekt bok för att ta fortsätta utvecklas. Ingen erfaren spelledare bör i alla fall vara sämre än den nivån som Robin Laws Rules’ of Good Game Mastering strävar efter.

Nästa gång kommer vi läsa om svensk rollspelshistoria kryddad med citat från en av mina rivaler.

Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Robin’s Laws of Good Game Mastering

Böcker om rollspel

Finns det något jag älskar att läsa så är det rollspelböcker.

Eller nja, inte rollspelsböcker i sig, snarare böcker OM rollspel – böcker om hur man spelleder och om hobbyns historia.

Jag har också tyckt det varit roligt att skriva om mina läsupplevelser i Terry Pratchett’s Discworld-serie, så jag kommer starta en liknande parallell läsning där jag går igenom olika faktaböcker om rollspelhobbyn.

Där Discworld-läsningen handlat om min personliga relation till serien – och vad jag kan lära mig av dem som författare – så kommer min läsning av rollspelsböckerna istället handla om hur användbara jag tycker dem är – både för mig och för andra spelledare och spelare

Jag börjar redan nästa vecka, och första boken blir då klassikern Robin’s Laws of Good Game Mastering. Om du har några tips på böcker jag inte får missa att läsa så går det bra att maila mig på jonas[A]trevligascenarion.se eller skicka ett meddelande via Instagram eller Facebook. 🙂

Posted in Nyheter | Tagged | Comments Off on Böcker om rollspel

Guards! Guards!

Ankh-Morpork är den största och farligaste staden i världen, och en sak man har gjort för att stävja brottsligheten är att helt enkelt legalisera allt kriminellt. Tjuvarnas Gille är nu en del av stadsapparaten med kvoter på hur mycket brott de får utföra och måste rent av betala skatt på sina intäkter.

Staten tjänar på detta. Tjuvarna tjänar på detta. Till och med medborgarna tjänar på det, nu när den “olagliga” brottsligheten gått ner och man kan betala premier direkt till Tjuvarnas Gille för att slippa problem.

De enda förlorarna är stadsvakten. En gång i tidens stadens hjältar – nu bara en samling nollor som fått sina jobb som straff. De är ledda av kapten Samuel Vimes, en alkoholiserad mansspillra med trasiga skor som fick sin post eftersom han sa fel saker vid fel tillfälle. En man utan framtid och ambitioner.

Men när det kommer en drake till staden undrar Vimes om det inte är dags för hans stadsvakt att ändå resa sig. När hjältar, trollkarlar och politiker har misslyckats, vilka finns då kvar att beskydda allmänheten förutom Stadsvakten?

När folk förr i tiden frågat mig vilken som är den absolut bästa Discworld-boken har jag alltid svarat ‘Guards! Guards!’. Men efter att ha börjat blogga om Discworld – och blivit så hänförd av Wyrd Sisters – blev jag osäker om boken skulle kunna hålla sig kvar högst upp på prispallen.

Men när jag tänker Pratchett, då tänker jag ‘Guards! Guards!’, för den här boken har verkligen allt som är så representant för hans författarstil.

Den är genreöverskridande: Huvudpersonen Vimes känns som om han kommer från en polisdeckare snarare än den high fantasy-roman han är fast i.

Det finns en hänförelse för de hårda vetenskaperna: Pratchett var ingen introvert språkprofessor. Han jobbade på ett kärnkraftverk och hans fantasy doppar ofta tårna i kvantmekanik och andra matematiska dimensioner. Hur kan man annars förklara hur en drake kringår square-cube law och böcker bänder rummet och tiden i l-space?

Det är diskbänkrealism, men av den töntiga verkliga sorten: Livet är töntig och tafatt, och man har inga problem att förställa sig något av Pratchetts karaktärer på toaletten när pappret är slut.

Det är annorlunda: Drakar bor i berg och besegras av riddare. Var förutom hos Pratchett kan man läsa om en drake som försöker anpassa sig efter en urban miljö och slåss mot poliser?

Det här är inte bara en av mina favoritböcker i Discworld-serien, utan en av mina favoriter alla kategorier. Men efter att ha läst om den igen kan jag inte förneka att det fanns några små brister jag störde mig på.

Till exempel råkar stadsvakten befinna sig där draken materialiserar sig varje gång. Visst, en av gångerna är det befogat (draken åkallas då för att förstöra vakthuset), men vid alla andra tillfällen är det bara ren slump; den typen av slump som bara huvudpersoner är bortskämda med.

Dessutom är Vimes och de andra inte så drivande i berättelsen. Draken är mera en naturkatastrof som de försöker överleva. Det är egentligen bara tur som gör att draken till slut lämnar Ankh-Morpork, och även om Vimes är indirekt inblandad så hade det nog slutat på samma sätt även om han spenderat hela boken med att ligga i rännstenen och tycka synd om sig själv. Det är inte Vimes list eller svåra karaktärsval som vinner dagen.

Eller i och för sig… desto mer jag tänker efter… det bakomliggande problemet är att det är någon med magi som frammanar draken, och Vimes listar ut vem det är efter att draken klarats av. Och det är inte som i vissa mycket sämre böcker där draken dödas av en bågskytt som inte nämnts tidigare, inte ens när huvudpersonen och alla de onödiga dvärgarna var i bågskyttens hemstad några kapitel tidigare!

Det jag egentligen tänkt komma till att trots att ‘Guards! Guards!’ brister är obetydligt små så har ‘Wyrd Sisters’ inga liknande skavanker, vilket gör ‘Guards! Guards!’ till den sämre boken. Men samtidigt… medan jag skriver… så var i och för sig romansen i ‘Wyrd Sisters’ rätt platt, medan den i ‘Guards! Guards!’ är roligare (och mer verklighetstrogen) på alla sätt och vis. Och jag blev gladare ‘Guards! Guards!’, medan jag i ‘Wyrd Sisters’ mer blev beklämd över mänsklighetens begränsnigar.

Åh, vad svårt det är att bestämma sig!

 

SAMMANFATTNING

Det jag tar med mig som författare är hur enkelt det är att göra något nytt genom att bara blanda något bekant. Vi har alla läst som hjältar som jagar drakar ute i bergen, men vad händer när det istället handlar om poliser mitt inne i stan? Istället för att skriva om orch-arméer som tar över världen, varför inte skriva om orcher som sysslar med hostile takeovers av stadens värdshus?

Men vilken är bäst? Wyrd Sisters eller Guards! Guards!?

Wyrd Sisters är en bättre bok, men Guards! Guards! är en bättre [i]discworld[/i]-bok. Wyrd Sisters känns mera relevant och utmanande, men Guards Guards har mer av det som är representativt för serien. Jag skulle kunna se en annan författare skriva Wyrd Sisters, men bara Pratchett skulle kunna ha kommit på Guards! Guards!

Jag har i sista minuten velat fram och tillbaka… och det finns bara ett sätt att bestämma sig.

Om jag var tvungen att nu – exakt just nu – ta en av böckerna och läsa den från pärm till pärm, vilken skulle jag ta då?

Då skulle det bli ‘Guards! Guards!’.

  1. Guards! Guards!
  2. Wyrd Sisters
  3. Mort
  4. Pyramids
  5. The Light Fantastic
  6. Equal Rites
  7. The Colour of Magic
  8. Sourcery
Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Guards! Guards!

Gothcon 2018

Ännu ett Gothcon avklarat.

Höjdpunkten för mig och min spelgrupp var självklart att få vara med i SVTs inslag ‘Svenska Folkfester’. Programmet leddes av Orvar Sävström och började med att han intervjuade spelledaren Axel Widén (känd från Vi Spelar Rollspel) om hobbyn.

Efter det blev det ett förinspelat inslag hemma hos mig och min fru där vår spelgrupp och våra karaktärer presenteras, för att sedan återvända till sändningen. Vi satt tillsammans med Axel och spelade i bakgrunden medan andra inslag pågick – till exempel en intervju med ondskans nemesis Anders Fager och skaparna bakom Terraforming Mars – men min grupp var den röda tråden som man ständigt hoppade tillbaka till för att se hur det gick.

Först sändes en live-sändning på två timmar för att sedan sändas om i nerbantad version på klassisk tv 7 april. Bägge versionerna går att se här.

 

 

För de som sett sändningen, och undrat hur det gick för våran äventyrargrupp, behöver jag tyvärr meddela att vår tjuv Trixie Trehand strök med. Valuins mor sköt nekrotiska blixtar mot honom, och eftersom Bafel inte tänkt på att välja en vettig klass med mycket rustning (som till exempel… nja, jag vet inte… kanske paladin som mig?) så räckte det för att förvandla honom till aska.

Min paladin Androlt Kraicauda höll också på att stryka med (den huvudlösa skelettdraken slängde iväg honom som en bepansrad vante), men jag klarade mig med nöd och näppe.

 

Våra karaktärer, illustrerade av Fanny Niklasson Wihlborg

 

Utöver mina kortvariga femton minuter i rampljuset hann jag även spela in ett avsnitt med Geekpodden. Där spelade jag också rollspel, och fick för första gången prova på Bortom, med spelskaparen Robert Jonsson personligen som spelledare. (Spoiler: Min karaktär var den enda som överlevde med själ och hjärna i behåll. Jag har ju levt ett hårt liv, så jag har lärt mig hur man håller sina karaktärer vid liv.)

Jag var bara med i början, och det jag är mest ledsen över att missa är när de intervjuade Gothcons huvudgeneral (och min DnD-kompis) Hampus Nordin (känd i finare kretsar som ett level 7.5-skägg… eller level 10 enligt min fru i alla fall.).

 

 

Jag har tagit paus från att arrangera och skriva för Gothcon under några år, men har allt mer och mer känt att det är dags igen. Har redan en idé tills nästa års konvent, men jag skulle kanske kunna bli färdig redan till Borås Spelkonvent eller Lincon.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , , , , , | Comments Off on Gothcon 2018

Rollspel i SVT

SVT skall hem till mig och låta mig representera rollspels-Sverige!

Under Gothcon kommer SVT vara på plats för att filma till sin programserie Svenska Folkfester, men de kommer även filma hemma hos utövare, och rollspelssegmentet kommer min spelgrupp att stå för.

Vi kommer att spela Dungeon World och få Axel Widén från podden Vi Spelar Rollspel som spelledare. Utöver det inslaget kommer vi även spela live på Gothcon inför publik, långfredagen 17.00 – 19.00.

Jag hoppas att så många som möjligt av er vill vara med att titta. 🙂

Och… jag hoppas att Axel inte läser den här bloggen, för nu skall jag erkänna något mycket personligt och blottande.

Jag är svartsjuk på Axels skägg.

Visst, jag har ett stiligt level 7-skägg, men Axel har ett renodlat level 10-skägg. Jag visste inte ens att det fanns skägg med så hög level i Sverige!

Jag skall försöka göra det bästa av situationen, men jag kan inte förneka att jag är rädd. Det brukar hända olyckor när level 7-skägg möter episka level 10-skägg.

(Nåja. Oavsett hur det går har jag i alla fall fått min hämnd den andre Jonas Larsson).

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , | Comments Off on Rollspel i SVT

Pyramids

Förra boken av Pratchett, Wyrd Sisters, hade jag skyhöga förväntningar inför. Med Pyramids var det raka motsatsen. När min mor läste den högt för mig som barn tyckte jag den var trist och en av de sämre böckerna i serien.

Jag undrar vad det är som har förändrats med mig sedan dess – förutom att jag har blivit hårigare och längre – för jag fick ett helt annat intryck av boken den här gången. Den är inte lika tankeväckande som Wyrd Sisters eller unik som Mort, men däremot den roligaste i serien. Hur gick det till?

Boken handlar om prins P’Teppic som kommer från det urgamla riket Djelibeybi. Det var en gång i tiden ett av de mäktigaste länderna i världen, men är idag inte mycket mer än en flod hopklämd mellan två mycket större och mer framgångsrika imperier. Och just det ja – de har pyramider också. Pyramider som var så dyra att bygga att landet sakta men säkert krympte pågrund av att man sålde av mark.

När man inte har mycket annat blir ens traditioner det viktigaste, men P’Teppics far kände att det var något kvävande med hur landet utvecklades (eller snarare inte utvecklades) och valde att skicka sin som utomlands för att få den finaste utbildningen som gamla pengar kan ge: Lönnmördarnas Gilleskola i Ankh-Morpork.

Innan vi fortsätter med att prata om bokens story vill jag ta en liten avstickare just om skivvärldens lönnmördare, för precis på det sätt som Pratchett fått sina trollkarlar att kännas unika på ett kreativt (och lite töntigt) sätt så skiljer sig hans lönnmördare från de flesta andra man kan hitta.

Det viktiga med andra lönnmördare är egentligen bara hur de dödar folk. Men i Discworld kommer den aspekten i andra hand, om ens det – det som Pratchett sätter fokus på är istället lönnmördarnas image. På lönnmördargillet utbildas de i första hand till att bli belevade gentlemän som är kunniga inom litteratur och duktiga på att dansa. Det påminner mest om en engelsk boarding school – med roddtävlingar och pianolektioner – där man bara råkar lära sig hur man mördar sina medmänniskor. Och det är många föräldrar som skickar sina ungdomar till gillet bara för att skolan råkar ha ett så fint rykte; de flesta fortsätter inte sen att jobba som lönnmördare utan tar helt vanliga jobb på sina föräldrars firmor.

Visst – andra lönnmördare i andra böcker bryr sig väl också om sin image, men det är bara för att författaren vill att du skall tycka att de är coola. Discworlds lönnmördare är någonstans mittemellan fisförnäma gubbar och rikemansslyngel, och den coolhet de har är bara för att de råkar komma från högre socioekonomisk klass.

Pratchett skrev många böcker som fokuserade på trollkarlarna, men skrev aldrig någon mer som på samma sätt fördjupade sig i hans lönnmördare. De dyker fortfarande upp sporadiskt genom hela serien, men är aldrig huvudfokus igen, vilket är synd. P’Teppic hamnar, tillsammans med Esk, i lådan för koncept som förtjänade flera böcker.

Just det ja – P’Teppic.

När han är gott som färdig med sin utbildning får P’Teppic reda på att hans far har dött och att han måste återvända hem för att fullfölja sina plikter. Boken handlar sedan om den kulturkrock som uppstår när han med sitt moderna synsätt skall försöka anpassa sig till det gamla riket låsta vanor. Detta leder till en konflikt med landets överstepräst Dios, där P’Teppic försöker bräcka honom genom att beordra att hans döda far skall få den största pyramiden som någonsin skådats. En pyramid så stor så att den rent av börjar bända rummet och tidens lagar…

Bokens början på lönnmördargillet är bra, men den är som allra bäst när P’Teppic interagerar med Dios. Han är fascinerande, för han är precis som alla andra onda överstepräster, men mycket mer ändå – som om man smält ner alla i samma form och fått något helt nytt. Något verkligare och farligare.

Dios gjorde ett starkt intryck på mig även som ung (särkilt det öde han utsätts för i slutet), och nu som vuxen tycker jag att han är den bästa Discworld-skurken hittills… om inte den bästa vi kommer få i hela serien. Många andra av Pratchetts skurkar är mästerliga ränksmidare – större och intelligentare än vad som är möjligt och ett oöverkomligt hot för våra hjältar – men Dios är så simpel. Så enkel. Man sitter hela tiden och tänker att han egentligen inte är hemsk, kanske bara lite vid sidan om. Och har gör ju bara sitt jobb. Och han har det inte så lätt heller.

Dios får mig att tänka på hur mycket banal ondska som föds ur människans enkla rädsla för förändring.

Tyvärr tappar boken mot slutet, när P’Teppic flyr från Djelibeybi för att gömma sig i grannlandet Ephebe (en pastisch på antikens Grekland). Han återvänder hem till finalen igen, men möter knappt Dios mer vilket är synd eftersom det är han som bär hela boken.

Hm… det kanske inte gjorde så mycket att P’Teppic aldrig figurerade i några fler böcker, eftersom det bästa med honom var just Dios. Och precis som jag skrev i The Light Fantastic återanvände Pratchett aldrig några skurkar. Visst, jag kan ligga och drömma om hur en till bok med Dios hade kunnat se ut, men jag tar hellre de drömmarna än nya berättelser som urvattnat Dios slagkraft i den här boken.

 

SAMMANFATTNING

Det här var en positiv överraskning för mig, och jag tror att Pyramids kommer hålla sig kvar nära toppen. Det är inte Pratchetts intelligentaste eller djupaste bok, men desto mer lättillgänglig och rolig.

Det jag tar med mig som författare är Pratchetts lönnmördare.

Så mycket i kulturen handlar om våld och på vilket sätt folk har ihjäl varandra, men det är ju inte det som är det mest spännande. Jag bryr mig inte om ifall orcher eller samuraier eller robotar använder yxor eller svärd; jag vill veta vad de har för självbild. Tycker de om att slåss, eller är de tvingade? Vad får de för lön? Vem tvättar deras underkläder? Sådant ger en tyngd till de konflikter som skall agera dragplåster i all fiktion vi konsumerar.

  1. Wyrd Sisters
  2. Mort
  3. Pyramids
  4. The Light Fantastic
  5. Equal Rites
  6. The Colour of Magic
  7. Sourcery
Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Pyramids