Eric

Jaaa… vad skall jag säga?

Eric är inte sämre än Sourcery i alla fall. Men den är lätt en av de mest udda böckerna i serien. Den gavs från början ut på ett annat förlag, var illustrerad och mycket kortare än de andra. Men det är inte bara omständigheterna som sticker ut, även berättelsen i sig gör det.

Böckerna om Rincewind har oftast bara känts som en serie olycksaliga incidenter som Rincewind utsätts för, men berättelsekänslan har ändå funnits i bakgrunden. Eric känns istället som en rad Monty Python-sketcher.

Men vad handlar boken egentligen om?

Senast vi såg Rincewind så förpassades han till the dungeon dimensions, och trots att Sourcery enligt mig är den sämsta Discworld-boken så tyckte jag ändå det var ett passande avslut för karaktären. Men det blir helt ogjort, för här börjar det med att en demonologist (vid namn Eric) försöker framkalla en demon för att uppfylla sina önskningar och råkar få en Rincewind istället.

Det är synd att en av de få sakerna jag gillade med Sourcery inte räknas längre, men skall jag vara ärlig så är ändå inledningsscenen i Eric mycket bra. Eric är inte mer ett barn (utklädd till gubbe med lösskägg) och tror bara att Rincewind är en demon som fejkar eftersom en riktig människa aldrig skulle kunna verka så patetisk på riktigt. Men tyvärr lyckas inte boken fortsätta vara lika hysterisk som inledningen, för resten är extremt ojämn.

 

Hindra mig om ni har hört den här förut: Eric och Rincewind anländer till ett primitivt samhälle och blir på en gång behandlade som kungar trots att de knappt förstår vad folk säger. Kan det vara så att deras värder tänker offra dem på något sätt? Ett skämt som redan var gammalt på Looney Tunes tid?

Boken slutar med att de hamnar i helvetet, och här lyckas boken nästan bli genial. Bokens antagonist – demonkungen Astflg – har insett att man skött helvetet på fel sätt. Döda människor har ju egentligen inga nerver kvar för att känna smärta, så när man torterat dem så har de mest låtit sig bli plågade av gammal hävd. För att skapa ett riktigt helvete vill därför Astfgl låna det värsta från människors moderna samhälle och utsätta sina offer för den förkrossande själsdödande ångest man bara kan få av ett riktigt tråkigt kontorsjobb. I hans helvete skall inte Sisyfos knuffa upp en sten i all evighet – Sisyfos skall gå på vidareutbildning i stenlogistik.

Astflg är det bästa med boken och hans berättelse är mycket intressantare än Rincewinds. Han är nytänkande, men ingen av de andra demonerna gillar honom och hans idéer eftersom han är så besvärlig, och de vägrar inse att det egentligen är han som har rätt. Hans helvete är mycket hemskare än något de andra fantasilösa demonerna kan hitta på. Astfgl har utvecklats medan de andra demonerna har stått still.

Och här har vi skrapat på en av bristerna i Pratchetts författarskap, en som är extra tydlig just med Rincewind: han utvecklas aldrig.

Rincewind borde ha blivit traumatiserad efter sin tid i the dungeon dimensions, men han är fortfarande samma karaktär som i The Colour of Magic. Det enda man skulle kunna säga är att han blivit mer extrem. I The Colour of Magic var han en vanlig tönt, men i the Eric är han bokstavligen universums mest otursbenägna person. I The Colour of Magic var Rincewind berest – i senare böcker har han mot sin vilja besökt alla kontinenter, flytt från helvetet och the dungeon dimensions, varit med om skivvärldens skapelse, åkt till månen och sist men inte minst till och med fastnat i våran egen värld (Roundworld, som vi kommer prata om längre fram).

Nu har jag inte kommit så långt i de andra serierna än… men av vad jag minns är det likadant med Vimes och Weaterwax. De blir bara mer extrema karaktärsporträtt, men deras situationer förändras åtminstone. Vaktstyrkan och det politiska läget förändras ständigt runt Vimes och tvingar honom att agera annorlunda än i tidigare böcker, medan Weaterwax omgärdas av nya kompanjoner i ett Lancre som i alla fall försöker bli mer och mer modernt. Rincewinds situation förändras aldrig – han springer runt och vill hem.

Nu är ju i och för sig inte böckerna rena uppföljare till varandra. De är självstående och det går – i viss mån – att börja med vilken bok man vill. Det är ju en fördel i sig, men det skulle knappast funka med Eric. Har man aldrig läst en Rincewind-bok innan så är det nog svårt att smälta trollkarlen som inte är en demon och hans konstiga låda med ben.

 

SAMMANFATTNING

Det finns saker med den här boken jag gillar, och jag tycker rent av att den är roligare än The Colour of Magic och The Light Fantastic. Men trots att helvetet och Astfgl är litterärt uppfriskande så känner jag mig ändå lite tömd efter att ha läst boken. Tänk om det hade kunnat vara så att Rincewind blivit en mer heroisk person, mer mån om andras väl och ve, efter hur han stått upp mot Coin i förra boken? Hade det inte varit mer intressant att läsa om den förändrande Rincewind än samma som vi alltid fått?

Det hade rentav gjort Sourcery retroaktivt bättre. Man hade inte behövt ändra någonting. Hade Rincewind varit en ny man i Eric pågrund av Sourcery hade den blivit mer läsvärd eftersom den då skulle handla om en viktig period i hans liv. Men Sourcery handlar inte om någont viktigt i Rincewinds levnadsbana, och egentligen inte Eric heller.

Det får bli det jag tar med mig som författare denna gång: fokusera på de viktigaste bitarna av dina karaktärers liv. Om det inte är viktigt för dem, varför skulle det vara viktigt för oss?

  1. Guards! Guards!
  2. Wyrd Sisters
  3. Mort
  4. Pyramids
  5. Eric
  6. The Light Fantastic
  7. Equal Rites
  8. The Colour of Magic
  9. Sourcery
Posted in Nyheter | Tagged , , , | Leave a comment

Steampunk i P4 Extra

En av de bästa sakerna med att vara bibliotekarie är att få prata om litteratur och böcker, vilket jag fick göra nyligen i P4 Extra då de hade ett litet inslag om steampunk.

Nu handlar ju steampunk om mycket mer än litteratur, men det var där allting började. Det var författaren K.W Jeter som myntade begreppet för att beskriva sin bok Morlock Night, och inspirationen var hämtad från författare som H.G Wells, Mary Shelley och Jules Verne.

Lyssnar man på poddversionen så dyker jag upp vid 0.52. Lyssnar man istället på avsnittet i sin helhet här så dyker jag upp vid 1.36.

Oavsett vilket så måste detta innebära en markant ökning för mig i Tafe & Hocker’s Swedish Steampunk Index. 🙂

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Hatkärlek till Tolkien

“Vi skall spela in ett nytt Geekpodden-avsnitt. Kan du vara i Trollhättan om tjugo minuter?”

Vissa saker är lättare att höra än andra klockan 19.45 när man är småbarnsförälder, men jag lyckas vara med i Geekpodden då och då i alla fall. Nyligen fungerade livspusslet så bra att jag än en gång fick dela med mig mina kunskaper som litteraturexpert för att prata om den nya Tolkien-romanen ‘The Fall of Gondolin‘… om man med litteraturexpert menar “den på plats som faktiskt läst minst antal verk av Tolkien”. Det var en ödmjuk upplevelse.

Jag har ofta snackat skit om Tolkien här på bloggen… och jag står väl fortfarande i viss mån för vad jag har sagt… men det har hänt något sedan dess.

Min son ville att vi skulle testa att läsa Sagan om Ringen högt, vilket jag var lite skeptisk till. Jag trodde inte att han skulle gilla den, men det visar sig att han sitter som trollbunden när vi tragglar oss igenom födelsedagsfester och trädgårdsmästarskvaller. Och jag finner – till min stora förvåning – att jag också njuter rätt mycket med av boken.

Jag trodde aldrig det skulle hända, men jag har blivit nykär i Tolkien. Jag har rent av blivit sugen på att läsa Sillmarilion.

De brister jag pekat ut är ju fortfarande sanna, men jag får erkänna att det finns en kärna i Tolkien som gör att hans verk klarar tidens tand. Jag kommer kanske skriva en längre bloggpost om det, men tills vidare får ni nöja er med mina tankar i podd-avsnittet som ni hittar här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Hatkärlek till Tolkien

Robin’s Laws of Good Game Mastering

När jag blundar för min inre syn och föreställer mig urboken för hur man blir en bra spelledare så är det Robin’s Laws of Good Game Mastering (2002) som jag ser framför mig. Den är utgiven av Steve Jackson Games (kända för att stå bakom GURPS), men är en systemneutral handbok som vänder sig till alla spelledare oavsett tycke och smak. Författaren heter Robin Laws… och namnet driver mig till vansinne varje gång jag ser det. Laws i bokens titel syftar på ett fyndigt sätt på substantivet laws (lagar) istället för Robins efternamn, så jag har satt apostrofen fel varannan gång jag skrivit den här texten.

Inför första läsningen hade jag skyhöga förväntningar på boken, men blev förvånad över hur kort den var: mindre än 40 sidor. På detta kompakta utrymme går Robin Laws igenom:

  • Spelartyper
  • Val av regelsystem
  • Kampanjdesign
  • Äventyrsdesign
  • Spontanitet och improvisation
  • Stämning

Men efter att ha läst boken och satt mig ner för att skriva den här recensionen så insåg jag att nästan ingenting gjort något intryck. Jag har läst böcker som har revolutionerat hur jag skriver äventyr och kampanjer, men nu kunde jag knappt komma ihåg bokens poänger utan att tjuvkolla.

Ett problem är den minimala längden, för varje ämne går att skriva en helt egen bok om (till exempel Never Unprepared, som jag skrev om för länge sedan i ett annat sammanhang). Ett annat problem är att jag redan stött på de flesta tipsen på annat håll… men till bokens försvar så föreställer jag mig att de källorna i sin tur fått sina idéer från Robin’s Laws of Good Game Mastering.

Boken är en av de första i sitt slag, och ett exempel på hur den satt sin prägel på rollspelshobbyn är första kapitlet: spelartyper.

Det var inte Robin Laws som först kom på idén om spelarkategorier, men han var den som kodifierade dem för rollspelshobbyn. Några exempel är till exempel The Tactitian ( som vill bli utmanad av komplexa problem), The Storyteller (som tycker att berättelsen är viktigast och vill att allt skall följa en dramatisk kurva) och The Casual Gamer (som i första hand uppskattar de andra spelarnas sällskap).

Jag har alltid tyckt det varit svårt att kategorisera spelare på det här sättet. Efter att ha läst boken bestämde jag mig för att försöka definiera min egen spelgrupp men kunde inte artbestämma någon av dem. Boken var i och för sig tydlig med att spelare sällan tillhör en kategori utan kan doppa tårna I flera, men jag kunde ändå inte känna igen min spelgrupp på ett sätt son stämde överens med Robins Laws rutnät.

Men efter att ha jämfört varje spelare med de olika kategorierna under några dagar och frågat mig vad som tilltalade dem fick jag till slut svar på en annan fråga: vad de tyckte var roligast i mina rollspel. Till exempel älskar en av mina spelare att ta beslut och delegera dem till spelledarkaraktärer; det kan vara för att hon är en Tactitian som föredrar npcs som resurser, en Specialist som är fascinerad av ledartyper eller en Method Actor som njuter av att uppleva det komplexa ansvaret, men det gör ingenting att jag inte vet exakt. Bara att använda spelartypmodellen som analysverktyg har gjort mina rollspel mycket bättre anpassade till mina spelare.

 

SAMMANFATTNING

Om man är en erfaren spelledare som ser rollspel som sin främsta hobby och spenderar sin lediga tid med att lyssna på podcasts (som GM Word of the Week och Happy Jacks RPG Podcast, hint hint) i ämnet så tror jag man redan kan det mesta som den här boken har att erbjuda. Det beror mycket på bokens längd, för den hinner bara gå igenom de olika ämnena flyktigt.

Men för någon som precis blivit spelledare? En som precis genomfört några rätt dåliga – men ändå lärorika – sessioner och känner att man vill föra det till nästa nivå? Då är det här en perfekt bok för att ta fortsätta utvecklas. Ingen erfaren spelledare bör i alla fall vara sämre än den nivån som Robin Laws Rules’ of Good Game Mastering strävar efter.

Nästa gång kommer vi läsa om svensk rollspelshistoria kryddad med citat från en av mina rivaler.

Posted in Nyheter | Tagged , | Comments Off on Robin’s Laws of Good Game Mastering

Böcker om rollspel

Finns det något jag älskar att läsa så är det rollspelböcker.

Eller nja, inte rollspelsböcker i sig, snarare böcker OM rollspel – böcker om hur man spelleder och om hobbyns historia.

Jag har också tyckt det varit roligt att skriva om mina läsupplevelser i Terry Pratchett’s Discworld-serie, så jag kommer starta en liknande parallell läsning där jag går igenom olika faktaböcker om rollspelhobbyn.

Där Discworld-läsningen handlat om min personliga relation till serien – och vad jag kan lära mig av dem som författare – så kommer min läsning av rollspelsböckerna istället handla om hur användbara jag tycker dem är – både för mig och för andra spelledare och spelare

Jag börjar redan nästa vecka, och första boken blir då klassikern Robin’s Laws of Good Game Mastering. Om du har några tips på böcker jag inte får missa att läsa så går det bra att maila mig på jonas[A]trevligascenarion.se eller skicka ett meddelande via Instagram eller Facebook. 🙂

Posted in Nyheter | Tagged | Comments Off on Böcker om rollspel

Guards! Guards!

Ankh-Morpork är den största och farligaste staden i världen, och en sak man har gjort för att stävja brottsligheten är att helt enkelt legalisera allt kriminellt. Tjuvarnas Gille är nu en del av stadsapparaten med kvoter på hur mycket brott de får utföra och måste rent av betala skatt på sina intäkter.

Staten tjänar på detta. Tjuvarna tjänar på detta. Till och med medborgarna tjänar på det, nu när den “olagliga” brottsligheten gått ner och man kan betala premier direkt till Tjuvarnas Gille för att slippa problem.

De enda förlorarna är stadsvakten. En gång i tidens stadens hjältar – nu bara en samling nollor som fått sina jobb som straff. De är ledda av kapten Samuel Vimes, en alkoholiserad mansspillra med trasiga skor som fick sin post eftersom han sa fel saker vid fel tillfälle. En man utan framtid och ambitioner.

Men när det kommer en drake till staden undrar Vimes om det inte är dags för hans stadsvakt att ändå resa sig. När hjältar, trollkarlar och politiker har misslyckats, vilka finns då kvar att beskydda allmänheten förutom Stadsvakten?

När folk förr i tiden frågat mig vilken som är den absolut bästa Discworld-boken har jag alltid svarat ‘Guards! Guards!’. Men efter att ha börjat blogga om Discworld – och blivit så hänförd av Wyrd Sisters – blev jag osäker om boken skulle kunna hålla sig kvar högst upp på prispallen.

Men när jag tänker Pratchett, då tänker jag ‘Guards! Guards!’, för den här boken har verkligen allt som är så representant för hans författarstil.

Den är genreöverskridande: Huvudpersonen Vimes känns som om han kommer från en polisdeckare snarare än den high fantasy-roman han är fast i.

Det finns en hänförelse för de hårda vetenskaperna: Pratchett var ingen introvert språkprofessor. Han jobbade på ett kärnkraftverk och hans fantasy doppar ofta tårna i kvantmekanik och andra matematiska dimensioner. Hur kan man annars förklara hur en drake kringår square-cube law och böcker bänder rummet och tiden i l-space?

Det är diskbänkrealism, men av den töntiga verkliga sorten: Livet är töntig och tafatt, och man har inga problem att förställa sig något av Pratchetts karaktärer på toaletten när pappret är slut.

Det är annorlunda: Drakar bor i berg och besegras av riddare. Var förutom hos Pratchett kan man läsa om en drake som försöker anpassa sig efter en urban miljö och slåss mot poliser?

Det här är inte bara en av mina favoritböcker i Discworld-serien, utan en av mina favoriter alla kategorier. Men efter att ha läst om den igen kan jag inte förneka att det fanns några små brister jag störde mig på.

Till exempel råkar stadsvakten befinna sig där draken materialiserar sig varje gång. Visst, en av gångerna är det befogat (draken åkallas då för att förstöra vakthuset), men vid alla andra tillfällen är det bara ren slump; den typen av slump som bara huvudpersoner är bortskämda med.

Dessutom är Vimes och de andra inte så drivande i berättelsen. Draken är mera en naturkatastrof som de försöker överleva. Det är egentligen bara tur som gör att draken till slut lämnar Ankh-Morpork, och även om Vimes är indirekt inblandad så hade det nog slutat på samma sätt även om han spenderat hela boken med att ligga i rännstenen och tycka synd om sig själv. Det är inte Vimes list eller svåra karaktärsval som vinner dagen.

Eller i och för sig… desto mer jag tänker efter… det bakomliggande problemet är att det är någon med magi som frammanar draken, och Vimes listar ut vem det är efter att draken klarats av. Och det är inte som i vissa mycket sämre böcker där draken dödas av en bågskytt som inte nämnts tidigare, inte ens när huvudpersonen och alla de onödiga dvärgarna var i bågskyttens hemstad några kapitel tidigare!

Det jag egentligen tänkt komma till att trots att ‘Guards! Guards!’ brister är obetydligt små så har ‘Wyrd Sisters’ inga liknande skavanker, vilket gör ‘Guards! Guards!’ till den sämre boken. Men samtidigt… medan jag skriver… så var i och för sig romansen i ‘Wyrd Sisters’ rätt platt, medan den i ‘Guards! Guards!’ är roligare (och mer verklighetstrogen) på alla sätt och vis. Och jag blev gladare ‘Guards! Guards!’, medan jag i ‘Wyrd Sisters’ mer blev beklämd över mänsklighetens begränsnigar.

Åh, vad svårt det är att bestämma sig!

 

SAMMANFATTNING

Det jag tar med mig som författare är hur enkelt det är att göra något nytt genom att bara blanda något bekant. Vi har alla läst som hjältar som jagar drakar ute i bergen, men vad händer när det istället handlar om poliser mitt inne i stan? Istället för att skriva om orch-arméer som tar över världen, varför inte skriva om orcher som sysslar med hostile takeovers av stadens värdshus?

Men vilken är bäst? Wyrd Sisters eller Guards! Guards!?

Wyrd Sisters är en bättre bok, men Guards! Guards! är en bättre [i]discworld[/i]-bok. Wyrd Sisters känns mera relevant och utmanande, men Guards Guards har mer av det som är representativt för serien. Jag skulle kunna se en annan författare skriva Wyrd Sisters, men bara Pratchett skulle kunna ha kommit på Guards! Guards!

Jag har i sista minuten velat fram och tillbaka… och det finns bara ett sätt att bestämma sig.

Om jag var tvungen att nu – exakt just nu – ta en av böckerna och läsa den från pärm till pärm, vilken skulle jag ta då?

Då skulle det bli ‘Guards! Guards!’.

  1. Guards! Guards!
  2. Wyrd Sisters
  3. Mort
  4. Pyramids
  5. The Light Fantastic
  6. Equal Rites
  7. The Colour of Magic
  8. Sourcery
Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Guards! Guards!

Gothcon 2018

Ännu ett Gothcon avklarat.

Höjdpunkten för mig och min spelgrupp var självklart att få vara med i SVTs inslag ‘Svenska Folkfester’. Programmet leddes av Orvar Sävström och började med att han intervjuade spelledaren Axel Widén (känd från Vi Spelar Rollspel) om hobbyn.

Efter det blev det ett förinspelat inslag hemma hos mig och min fru där vår spelgrupp och våra karaktärer presenteras, för att sedan återvända till sändningen. Vi satt tillsammans med Axel och spelade i bakgrunden medan andra inslag pågick – till exempel en intervju med ondskans nemesis Anders Fager och skaparna bakom Terraforming Mars – men min grupp var den röda tråden som man ständigt hoppade tillbaka till för att se hur det gick.

Först sändes en live-sändning på två timmar för att sedan sändas om i nerbantad version på klassisk tv 7 april. Bägge versionerna går att se här.

 

 

För de som sett sändningen, och undrat hur det gick för våran äventyrargrupp, behöver jag tyvärr meddela att vår tjuv Trixie Trehand strök med. Valuins mor sköt nekrotiska blixtar mot honom, och eftersom Bafel inte tänkt på att välja en vettig klass med mycket rustning (som till exempel… nja, jag vet inte… kanske paladin som mig?) så räckte det för att förvandla honom till aska.

Min paladin Androlt Kraicauda höll också på att stryka med (den huvudlösa skelettdraken slängde iväg honom som en bepansrad vante), men jag klarade mig med nöd och näppe.

 

Våra karaktärer, illustrerade av Fanny Niklasson Wihlborg

 

Utöver mina kortvariga femton minuter i rampljuset hann jag även spela in ett avsnitt med Geekpodden. Där spelade jag också rollspel, och fick för första gången prova på Bortom, med spelskaparen Robert Jonsson personligen som spelledare. (Spoiler: Min karaktär var den enda som överlevde med själ och hjärna i behåll. Jag har ju levt ett hårt liv, så jag har lärt mig hur man håller sina karaktärer vid liv.)

Jag var bara med i början, och det jag är mest ledsen över att missa är när de intervjuade Gothcons huvudgeneral (och min DnD-kompis) Hampus Nordin (känd i finare kretsar som ett level 7.5-skägg… eller level 10 enligt min fru i alla fall.).

 

 

Jag har tagit paus från att arrangera och skriva för Gothcon under några år, men har allt mer och mer känt att det är dags igen. Har redan en idé tills nästa års konvent, men jag skulle kanske kunna bli färdig redan till Borås Spelkonvent eller Lincon.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , , , , , | Comments Off on Gothcon 2018

Rollspel i SVT

SVT skall hem till mig och låta mig representera rollspels-Sverige!

Under Gothcon kommer SVT vara på plats för att filma till sin programserie Svenska Folkfester, men de kommer även filma hemma hos utövare, och rollspelssegmentet kommer min spelgrupp att stå för.

Vi kommer att spela Dungeon World och få Axel Widén från podden Vi Spelar Rollspel som spelledare. Utöver det inslaget kommer vi även spela live på Gothcon inför publik, långfredagen 17.00 – 19.00.

Jag hoppas att så många som möjligt av er vill vara med att titta. 🙂

Och… jag hoppas att Axel inte läser den här bloggen, för nu skall jag erkänna något mycket personligt och blottande.

Jag är svartsjuk på Axels skägg.

Visst, jag har ett stiligt level 7-skägg, men Axel har ett renodlat level 10-skägg. Jag visste inte ens att det fanns skägg med så hög level i Sverige!

Jag skall försöka göra det bästa av situationen, men jag kan inte förneka att jag är rädd. Det brukar hända olyckor när level 7-skägg möter episka level 10-skägg.

(Nåja. Oavsett hur det går har jag i alla fall fått min hämnd den andre Jonas Larsson).

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , | Comments Off on Rollspel i SVT

Pyramids

Förra boken av Pratchett, Wyrd Sisters, hade jag skyhöga förväntningar inför. Med Pyramids var det raka motsatsen. När min mor läste den högt för mig som barn tyckte jag den var trist och en av de sämre böckerna i serien.

Jag undrar vad det är som har förändrats med mig sedan dess – förutom att jag har blivit hårigare och längre – för jag fick ett helt annat intryck av boken den här gången. Den är inte lika tankeväckande som Wyrd Sisters eller unik som Mort, men däremot den roligaste i serien. Hur gick det till?

Boken handlar om prins P’Teppic som kommer från det urgamla riket Djelibeybi. Det var en gång i tiden ett av de mäktigaste länderna i världen, men är idag inte mycket mer än en flod hopklämd mellan två mycket större och mer framgångsrika imperier. Och just det ja – de har pyramider också. Pyramider som var så dyra att bygga att landet sakta men säkert krympte pågrund av att man sålde av mark.

När man inte har mycket annat blir ens traditioner det viktigaste, men P’Teppics far kände att det var något kvävande med hur landet utvecklades (eller snarare inte utvecklades) och valde att skicka sin som utomlands för att få den finaste utbildningen som gamla pengar kan ge: Lönnmördarnas Gilleskola i Ankh-Morpork.

Innan vi fortsätter med att prata om bokens story vill jag ta en liten avstickare just om skivvärldens lönnmördare, för precis på det sätt som Pratchett fått sina trollkarlar att kännas unika på ett kreativt (och lite töntigt) sätt så skiljer sig hans lönnmördare från de flesta andra man kan hitta.

Det viktiga med andra lönnmördare är egentligen bara hur de dödar folk. Men i Discworld kommer den aspekten i andra hand, om ens det – det som Pratchett sätter fokus på är istället lönnmördarnas image. På lönnmördargillet utbildas de i första hand till att bli belevade gentlemän som är kunniga inom litteratur och duktiga på att dansa. Det påminner mest om en engelsk boarding school – med roddtävlingar och pianolektioner – där man bara råkar lära sig hur man mördar sina medmänniskor. Och det är många föräldrar som skickar sina ungdomar till gillet bara för att skolan råkar ha ett så fint rykte; de flesta fortsätter inte sen att jobba som lönnmördare utan tar helt vanliga jobb på sina föräldrars firmor.

Visst – andra lönnmördare i andra böcker bryr sig väl också om sin image, men det är bara för att författaren vill att du skall tycka att de är coola. Discworlds lönnmördare är någonstans mittemellan fisförnäma gubbar och rikemansslyngel, och den coolhet de har är bara för att de råkar komma från högre socioekonomisk klass.

Pratchett skrev många böcker som fokuserade på trollkarlarna, men skrev aldrig någon mer som på samma sätt fördjupade sig i hans lönnmördare. De dyker fortfarande upp sporadiskt genom hela serien, men är aldrig huvudfokus igen, vilket är synd. P’Teppic hamnar, tillsammans med Esk, i lådan för koncept som förtjänade flera böcker.

Just det ja – P’Teppic.

När han är gott som färdig med sin utbildning får P’Teppic reda på att hans far har dött och att han måste återvända hem för att fullfölja sina plikter. Boken handlar sedan om den kulturkrock som uppstår när han med sitt moderna synsätt skall försöka anpassa sig till det gamla riket låsta vanor. Detta leder till en konflikt med landets överstepräst Dios, där P’Teppic försöker bräcka honom genom att beordra att hans döda far skall få den största pyramiden som någonsin skådats. En pyramid så stor så att den rent av börjar bända rummet och tidens lagar…

Bokens början på lönnmördargillet är bra, men den är som allra bäst när P’Teppic interagerar med Dios. Han är fascinerande, för han är precis som alla andra onda överstepräster, men mycket mer ändå – som om man smält ner alla i samma form och fått något helt nytt. Något verkligare och farligare.

Dios gjorde ett starkt intryck på mig även som ung (särkilt det öde han utsätts för i slutet), och nu som vuxen tycker jag att han är den bästa Discworld-skurken hittills… om inte den bästa vi kommer få i hela serien. Många andra av Pratchetts skurkar är mästerliga ränksmidare – större och intelligentare än vad som är möjligt och ett oöverkomligt hot för våra hjältar – men Dios är så simpel. Så enkel. Man sitter hela tiden och tänker att han egentligen inte är hemsk, kanske bara lite vid sidan om. Och har gör ju bara sitt jobb. Och han har det inte så lätt heller.

Dios får mig att tänka på hur mycket banal ondska som föds ur människans enkla rädsla för förändring.

Tyvärr tappar boken mot slutet, när P’Teppic flyr från Djelibeybi för att gömma sig i grannlandet Ephebe (en pastisch på antikens Grekland). Han återvänder hem till finalen igen, men möter knappt Dios mer vilket är synd eftersom det är han som bär hela boken.

Hm… det kanske inte gjorde så mycket att P’Teppic aldrig figurerade i några fler böcker, eftersom det bästa med honom var just Dios. Och precis som jag skrev i The Light Fantastic återanvände Pratchett aldrig några skurkar. Visst, jag kan ligga och drömma om hur en till bok med Dios hade kunnat se ut, men jag tar hellre de drömmarna än nya berättelser som urvattnat Dios slagkraft i den här boken.

 

SAMMANFATTNING

Det här var en positiv överraskning för mig, och jag tror att Pyramids kommer hålla sig kvar nära toppen. Det är inte Pratchetts intelligentaste eller djupaste bok, men desto mer lättillgänglig och rolig.

Det jag tar med mig som författare är Pratchetts lönnmördare.

Så mycket i kulturen handlar om våld och på vilket sätt folk har ihjäl varandra, men det är ju inte det som är det mest spännande. Jag bryr mig inte om ifall orcher eller samuraier eller robotar använder yxor eller svärd; jag vill veta vad de har för självbild. Tycker de om att slåss, eller är de tvingade? Vad får de för lön? Vem tvättar deras underkläder? Sådant ger en tyngd till de konflikter som skall agera dragplåster i all fiktion vi konsumerar.

  1. Wyrd Sisters
  2. Mort
  3. Pyramids
  4. The Light Fantastic
  5. Equal Rites
  6. The Colour of Magic
  7. Sourcery
Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Pyramids

Wyrd Sisters

Inför genomläsningen av Discworld var Wyrd Sisters en av böckerna jag såg mest fram emot. Jag har alltid hållit den i hög dager, och sett den som en av mina absoluta favoriter i serien. Men skulle den fortfarande hålla?

Spoiler: Ja.

Wyrd Sisters handlar om skivvärldens häxor och är en uppföljare till Equal Rites, men egentligen bara på pappret. Granny Weatherwax figurerar i båda böckerna, men Wyrd Sisters känns ändå som den första “riktiga” häxboken. Det går att hoppa över Equal Rites utan problem; det är bättre och se den som en konstig prequel.

Boken utspelar sig i kungariket Lancre, en pinsamt bonnig plats som mest består av berg och skog. Kungen har nyligen mördats av en av sina hertigar, och tre häxor blir ombedda att gömma hans nyfödda son från hertigens soldater. De förbarmar sig över barnet och ser till att han blir adopterad av ett resande teatersällskap.

Man skulle sen kunna säga att resten av boken handlar om hur häxorna konspirerar för att få bort hertigen från tronen så att den rättmätige arvingen kan komma tillbaka. Och visst… boken handlar om det också… men egentligen handlar den mest om hur häxorna försöker förhålla sig till hela affären.

Jag nämnde i Mort att det som är mest fascinerande med Pratchetts trollkarlar är att de helst av allt undviker att använda magi. Detta stämmer om häxorna också, men där trollkarlar inte vill använda magi eftersom det i slutändan är för mycket arbete så har häxorna en annan inställning.

Häxorna förstår att om de får bort Felmet med våld så eskaleras situationen, och att nyttja magi är som använda atomvapen för att besegra ett motorcykelgäng. Visst, motorcykelgänget är borta, men du kommer ha en gigantisk radioaktiv krater kvar och du vill inte veta vad motorcykelgängets släktingar och vänner tar med sig för bomber för att hämnas.

Något jag också nämnde i Mort är att Pratchtett är som bäst när han antingen är extremt filosofisk och metafysisk eller väldigt jordnära och verklighetsförankrad, men Wyrd Sisters lyckas ringa in båda områdena. Boken tar upp avancerade frågor om maktens rätt och konstens relation till verkligheten, och den hade stått bra på egna ben med bara det här, men boken lyckas perfekt med karaktärsspelet också.

De tre häxorna har en fascinerande spänning emellan sig eftersom de egentligen inte tycker om varandra, men ändå är tvungna att respektera varandra eftersom det enda som är värre än häxor är icke-häxor. Även deras relation till hertigen engagerar en som läsare. Han förstår att häxorna inte vågar ta bort honom med våld, och han vet att de vet att han vet, så han börjar istället arbeta på att förstöra deras rykte.

För det är egentligen det som är häxornas bästa vapen: inte magin de har (som låter dem spränga droskor bara genom att peka) utan den aktning och fruktan folk känner för dem.

Vissa böcker växer desto mer man läser dem, och frågorna Wyrd Sisters tog upp kändes mer relevanta för mig idag än när jag läste den första gången. För är det inte så här vi har planerat att få bort terrorism, genom att döda alla terrorister? Och när hertigen i boken anställer en författare för att skriva en pjäs som skall få folket att anse att den gamla kungen egentligen var ond – och att häxorna var hans demoniska lakejer – så behöver jag bara lyfta blicken från sidorna en kort stund för att hitta paralleller till dagens informationskrig via fake news och sociala medier.

 

SAMMANFATTNING

Många berättelser är för enkla. Spränger vi bara Dödstjärnan så löser allt sig sen. För så funkar det i verkligheten, eller hur? Det har aldrig blivit några komplikationer när vi bestämt oss för att gå in och mörda en diktator? Hade fler berättelser varit som Wyrd Sisters tror jag att vi hade levt i en bättre värld.

Wyrd Sisters placerar sig utan problem som den bästa Discworld-boken än så länge. Mort är inte långt efter, och är på sätt och vis mer unik, men Wyrd Sisters är fortfarande än bättre inkörsport till Pratchetts värld.

  1. Wyrd Sisters
  2. Mort
  3. The Light Fantastic
  4. Equal Rites
  5. The Colour of Magic
  6. Sourcery
Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Wyrd Sisters

Sourcery


För några år sedan läste jag Discworld högt för min fru. Jag började med två första i Rincewind-serien – The Colour of Magic & The Light Fantastic – men valde att hoppa över Sourcery. Inför min omläsning här på bloggen undrade jag om jag kanske gjort henne orätt, men efter att ha kommit en bra bit in i boken insåg jag då tog rätt beslut.

Ett varningens ord: jag kommer att spoila handlingen och slutet mer än vanligt.

Som vi fick lära oss i Equal Rites så blir den åttonde sonen av en åttonde son alltid blir en mäktig trollkarl. Men om en åttonde son av en åttonde i sin tur får en åttonde son blir han mäktigare än vad som borde vara möjlig. Andra vanliga trollkarlar bara nyttjar de magiska krafter som ligger och skräpar här och var i världen, men den här typen av magiker blir istället urkällor till magi, mäktiga nog att klyva skivvärlden på mitten och skriva om fysikens lagar. De blir sourcerors.

Boken handlar om hur en sourcerer – en åttaårig pojke vid namn Coin – tar över Unseen University och gör det till sin bas för världsherravälde. Men han vill även ha den officiella titeln som ärkekansler, och man brukar då få en gammal hatt som symbol för ämbetet. Hatten har dock en egen vilja och tar kontakt med hjälten Conina – barbar och dotter till Cohen från de tidigare böckerna – som i sin tur tvångsrekryterar Rincewind. De flyr tillsammans över skivvärlden och har dråpliga äventyr.

Det här är en av bokens allra största brister: Rincewind befinner sig på resande fot för att ta sig bort från Coin och universitet i nästan hela berättelsen. Men bokens kärna – det som driver handlingen framåt – är just vad som händer på universitetet.

Kvar finns bland annat en stel skattmästare vid namn Spelter, och han är en av de första som välkomnar Coin (efter att andra mer korkade trollkarlar har försökt kasta ut honom och exploderat). Till en början ser han Coin som en möjlighet att ge trollkarlarna den respekt de alltid har förtjänat, men sakta inser han hur hemsk Coins nya värld är. Spelter försöker till slut göra något åt problemet och dör på grund av sina val och handlingar. Den delen av boken är spännande och man tycker om (och saknar) Spelter eftersom han var med och drev handlingen framåt.

Ingenting viktigt händer däremot Rincewind. Han reser bara motvilligt runt som i The Colour of Magic, men i den boken var det åtminstone resandet som var själva poängen.

Och det leder oss till den andra stora bristen: Sourcery bara upprepar saker som vi redan sett. Resandet har jag redan nämnt, men även denna gång består Rincewinds resesällskap av barbarparodier. Och vi har igen en scen där den inkompetente Rincewind lyckas kasta magi och förundras över detta, just som han gjorde i The Light Fantastic. Och Rincewind fattar ett beslut att gå i strid mot en övermäktig fiende som han inte kan besegra, också precis som i The Light Fantastic.

Men det allra värsta är att hela boken bara är slöseri med tid.

Rincewind åker som sagt iväg med ärkekanslerns hatt – mot sin vilja – så att Coin inte skall få tag i den. Sedan förlorar han hatten. Leder detta till någonting? Nej – hatten sprängs i luften utan att det påverkar berättelsen någonting.

Vad gör Rincewind efter att han förlorat hatten? Åker tillbaka till Unseen University utan att riktigt veta varför. Om det varken var viktigt för Rincewind eller berättelsen vad som hände med den korkade hatten, varför skulle det vara viktigt för oss läsare?

I slutet av boken konfronterar Rincewind till slut Coin, och skall jag vara ärlig är den biten inte jättedålig, för Rincewind och Coin har en fin personkemi. I och för sig lånar slutet oerhört mycket från The Light Fantastics slut, men det är ändå okej. Det fick mig dock tyvärr att inse att Rincewind är en urusel huvudperson.

I scenen innan anländer Rincewind till Unseen University och vet inte vad han har där att göra. Då kommer skolans bibliotekarie (en före detta trollkarl som förvandlats till orangutang) och övertygar Rincewind om att han måste försöka besegra Coin trots att han antagligen kommer misslyckas. Rincewind tvekar men kommer sedan till slutsatsen att det är hans plikt att göra detta.

Men finns det egentligen någon orsak i hela världen att någon skulle be Rincewind att agera hjälte? Han är korkad, feg och den minst kvalificerade personen som går att hitta. Bibliotekarien hade kunnat gå och fråga vem som helst på gatan och då hittat någon med större chans att besegra Coin.

Okej – nu är jag orättvis mot Rincewind. Han är inte helt värdelös på allt. Han är bra på språk och han är en av de få som förstår vad bibliotekarien (en apa, som sagt) säger. Hade det varit så att bibliotekarien bara vände sig till Rincewind på grund av att ingen av de riktiga hjältarna han frågade först förstod vad han ville hade det varit roligt. Men det enda skälet till att Rincewind blir tillfrågad är för att bibliotekarien antagligen har läst manus och vet att Rincewind är bokens huvudperson.

Det hade rent av varit mer vettigt att bibliotekarien försökte besegra Coin själv: han är utbildad magiker, har läst tusentals böcker och har en orangutangs styrka (vilket Pratchett ofta själv beskriver som “tillräckligt stark för att dra loss en vuxen mans arm från kroppen”). Han har till och med en motivation eftersom han vill beskydda sina böcker. Det enda Rincewind vill är att vara ifred.

Men hade det här varit den sista Rincewind-boken hade jag accepterat den för alla dess brister. Låt mig förklara varför:

Efter att Rincewind besegrar Coin så inser Coin att det han har gjort är fel och väljer att radera allas minnen av händelserna. Ingen kommer ihåg någonting och allt är som förut… vilket i och för sig får boken att kännas mer poänglös eftersom det verkligen är som inget av värde har hänt.

Men en av få konsekvenser är att Rincewind fastnar i The Dungeon Dimensions: det avskyvärda existensplan under vår egen verklighet där lovecraftianska har som hemvist. Där kommer han vara dömd att fly för resten av sitt liv eller råka ut för ett öde värre än döden.

Ni kommer ihåg hur jag tyckte det var synd att Rincewind kom tillbaka efter sitt olyckliga öde i The Colour of Magic? Det som ändrades retroaktivt i The Light Fantastic? Slutet i Sourcery funkar nästan lika bra och hade varit ett fullgott avsked till Terry Pratchett mest tragiska karaktär. Vi hade förfasats – men även skrattat – och ständigt påmints om hur farlig magi egentligen är.

Men Rincewind kom tillbaka efter bara några böcker, helt opåverkad av sina traumatiska händelser som den tvådimensionella sidokaraktär han egentligen är. Så även slutet – vilket hade kunnat ge boken ett lite större värde – även det meningslöst.

 

SAMMANFATTNING

Jag har varit rätt tydlig med vad jag tycker om Sourcery: boken bidrar inte med någonting och går utan problem att hoppa över. Vill man fortsätta läsa om Rincewind kan man istället direkt till Interesting Times – det märks inte det minsta att Sourcery (och en bok till) är emellan.

Men vad tar jag med mig som författare av den här upplevelsen?

Varje bok i en serie måste föra någonting framåt, och gärna förändra något. Och man skall inte vara rädd för att ge sina karaktärer avslut. Särskilt inom fantasyvärlden finns det en förkärlek till att ständigt återkomma till sina karaktärer och förlänga deras bokserier i det oändliga, vilket är något jag tror skadat vår genres anseende.

Jag behöver inte tänka efter för att utnämna Sourcery till den sämsta Discworld-boken hittills, och det är inte omöjligt att den behåller den platsen ända till slutet:

1. Mort
2. The Light Fantastic
3. Equal Rites
4. The Colour of Magic
5. Sourcery


Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Sourcery

Recensioner av Svarta Band

Nu när vintermörkret är över oss, och det är extra mysigt att stanna inne framför brasan och lyssna på ljudböcker, så har det börjat komma recensioner på min novell Svarta Band.

Först ut har vi bloggen Tentakelmonster med detta omdöme:

Jonas Larsson fortsätter att hålla fanan högt för Fafner Förlags ljudbokssatsning i likhet med Lars Carlbergs bidrag. Svarta band är en smart och originell novell väl värd att avnjuta.

 

Sedan har vi Vargnatts Bokhylla:

Den är väldigt bra! Lite udda, lite humoristisk i all sin desperation. För Filip är desperat, den AI som bor i hans kaffekokare är inte att leka med och väldigt svår att överlista. Den har hjälpt Filip med deklarationen, men smugit in en hel del olagligheter som sätter Filip i en svår sits. Han blir beroende av AIs hjälp för att inte hamna i fängelse. Samtidigt får ingen veta om att han har en AI boende hos sig, det är nämligen också olagligt.

Vill ni lyssna på något som inte tar flera timmar så kan jag verkligen rekommendera att ni ger den här en chans!

 

Ni kan läsa hela recensionerna i sin helhet här och här.


Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Recensioner av Svarta Band

Våra favoritbibliotek

Sweconpoddar är en samling inspelningar från olika fantastikkonvent. Ibland är det paneler och ibland kan det vara författarintevjuer.

Jag lyssnar på olika avsnitt då och då (till exempel det där min dödsfiende Patrik Centerwall intervjuar någon träslöjdslärare vid namn Mats Strandberg som jag aldrig har hört talas om), men såg för några dagar sedan att det kommit ut ett avsnitt om bibliotek.

“Åh neeeej,” var min första reaktion. “Jag jobbar med bibliotek hela dagarna – jag står inte uuuuut med att lyssna på massa nördar prata om det ocksåååååå! Sluta förstöra mitt liv, Sweconpoddar!”

Men efter att ha haft svårt att sova en natt bestämde jag mig för att läsa beskrivningen och se vad den dödstråkiga podden handlade om i alla fall. Jag nickade gillande när jag såg att författaren Maria Turtschaninoff var med – hon är ju vettig – men jag blev lite konfunderad när jag såg vem som var moderator till diskussionen. Han hette samma sak som jag…

 

VÄNTA LITE!

 

DET VAR JU JAG!!!

 

Jag hade helt förträngt att jag hållit en panel om fiktionella bibliotek förra året! För de andra paneldeltagarna var det kanske höjdpunkten i deras liv att få prata om bibliotek, men för mig var det nog som vilken dag som helst.

Så gå gärna och lyssna på podden och hör oss diskutera bibliotek i bland annat Terry Pratchett och Neil Gaimans verk. Allt är på engelska, och enligt en lingvistisk undersökning pratar jag 70% perfekt engelska och 30% göteborgska.


Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , | Comments Off on Våra favoritbibliotek

Mera Geekpodden, mindre Tolkien

Det är inte lätt att vara ambulerande litteraturexpert till en Geekpodd. Det är ett stort ansvar, och man får även många fiender.

Den här gången tar vi tempen på aktuella fenomen, och vi pratar mycket om Beren och Luthien, en av Tolkiens böcker som skall ges ut efter hans död.

Jag håller med folk om att Tolkien är betydelsefull, men anser ändå att han är en rätt kass författare som hade turen att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Tittar man till exempel på Bilbo så har han en sån tur att bokens brister rent av är till dess fördel; den är så dåligt skriven att den mer liknar vår verklighet än en bra berättelse, och detta fick Tolkiens värld att verka mer nära och lätt att drömma sig bort till.

För skall vi vara ärliga så är vi alla mer som Bilbo än andra hjältar; i våra liv besegras draken av någon person vi aldrig ens har träffat och vi kommer antagligen ligga och sova under den episka slutstriden.

För att sammanfatta har jag alltså ganska hårda ord om den gode Tolkien, vilket betyder att om min mamma eller Patrik Centerwall råkar lyssna på podden har jag fått fiender för livet.

Men även om man älskar att höra elaka ord om Tolkien så har podden en bonus utöver det: i den avslöjar jag – för första gången – vad mitt nya bokprojekt handlar om!

Du kan lyssna på podcasten via de vanliga apparna, samt via Geekpoddens hemsida.


Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Mera Geekpodden, mindre Tolkien

Mort

Terry Pratchetts tidigare böckerna har haft en säregen skärpa som fick dem att sticka ut från mängden, men det är inte förrän Mort det känns som att Pratchett för första gången hittat hem. Det är inte en omöjlig tanke att en annan författare skulle kunna ha skrivit om Rincewind eller Esk, men en bok som Mort skulle ingen förutom Terry Pratchett ha kunnat skriva.

I mina ögon har Pratchett två saker som han är riktigt bra på, vilka ironiskt nog är på varsin ändå av en spektrum. På den ena ändan fångar han det alldagliga och mänskliga och visar oss läsare att även om en bok handlar om drakar så är det de vanliga människornas verklighetstrogna reaktioner på dessa fantastiska händelser som vi egentligen vill ha.

På andra änden av spektrumet hittar vi istället det abstrakta, filosofiska och metafysiska; Pratchetts drakar är inte bara stora ödlor som sprutar eld, utan halvteoretiska varelser som flytt in i människors fantasi eftersom det är den enda platsen kvar som klarar av att hålla dem verkliga.

Det är på den här sidan av skalan vi finner Mort.

Storyn är att Döden – det klassiska skelettet med lie och svart garderob – bestämmer sig för att skaffa en lärling och väljer ut den aningen bortkomne människotonåringen Mort.

En bok som bara handlade om hur Mort försökte anpassa sig till sitt nya jobb och uppgift hade varit rolig nog; han flyttar till Dödens hus bortom tid och rum, där fysikens lagar enbart är kompromisser, och bekantar sig med de få andra människor som Döden har valt att ha omkring sig. Bland annat möter han Dödens adopterade dotter Ysabell, och det framgår att ett av skälen till att Döden skaffat en lärling är för att hans dotter skall få någon i sin egen ålder att spendera tid med.

Det här hade räckt för att fylla en bok, men det slutar inte där.

Döden låter tidigt Mort arbeta ensam, men när han får i uppdrag att hämta en prinsessa som håller på att lönnmördas av sin ondskefulla farbror klarar han det inte. Morts samvete tar överhanden och han väljer att skona prinsessan och ta lönnmördarens liv istället.


Problemet är att farbrodern var (eller skulle bli) en viktig historisk person. Trots att han var ond människa var hans öde att sammanfoga flera rivaliserande hertigdömen och frambringa hundratals år av fred, lycka och välstånd. Men detta kommer nu aldrig att ske, och istället uppstår en spricka i rymdtiden som Mort varken vet hur han skall hantera eller vågar berätta om för Döden.

Men det slutar inte där heller.

Den riktiga anledningen till att Döden skaffade en lärling – och skickade iväg honom på uppdrag långt innan han var redo – är för att han har tröttnat. Ingen tackar honom för det jobb han gör, och det enda han har att se fram emot är att vänta till tidens slut och både bokstavligen och bildligt vara den som ställer upp stolarna och släcker ljuset när festen är slut.

Döden har inga känslor eller behov – sånt är en biprodukt av körtlar, nerver och kroppsvätskor – men efter att ha spenderat en oändlig tid i människors närvaro så har något smittat av sig. Döden har ingen vilja, men om han skulle ha det så skulle ha vilja bete sig som om han hade det.

Allt detta blandas till en engagerande berättelse som utan problem drar med dig och flera gånger får dig att glömma att du läser en bok och istället drömmer dig bort och undrar hur det skulle vara att gå i Dödens oändliga bibliotek… eller arbeta i hans rätt ändliga stall (en riktig häst kanske inte är lika cool som en skeletthäst, men den faller inte sönder hela tiden i alla fall).

Något vi också får i den här boken, för allra första gången i Pratchetts bokserie, är något av hans mer gemytliga idéer – den med trollkarlar som inte tycker det är värt besväret att använda magi. I de tidigare böckerna så kastas det formler fram och tillbaka som i vilken high fantasy-roman som helst, medan i Mort och framåt behandlas trollkarskapet mer som ett ämbete som egentigen bara handlar om att äta god mat och slippa hårt arbete.

Vad är poängen med att bända naturens lagar för att öka temperaturen och sedan skifta gravitationen för att kasta iväg en eldboll när du istället kan skjuta någon med ett armborst UTAN att studera i trettio år innan?

Från och med nu känns det allt oftare i böckerna som att magi inte är värt besväret, och den enda trollformeln som kastas av en magiker i Mort är när han förvandlar broccoli till jordgubbar… vilket kanske låter imponerande tills man får reda på att de fortfarande smakar som broccoli.

 

SAMMANFATTNING

När folk frågar mig om författarskap så säger jag alltid att det inte är viktigt att ha en bra idé, utan istället att jobba hårt. Men när man ser på Mort så blir det uppenbart vilken explosiv effekt en bra idé ändå kan ha.

Det jag skall försöka ta med mig som författare är att man inte skall vara rädd för att ta vida och annorlunda grepp, för det är roligare att skriva något nytt istället för att skriva som alla andra.

Skall jag rangordna Mort i jämförelse med de andra böckerna så lägger den sig utan problem på första plats. Det skall bli spännande att se hur länge den håller sig kvar på toppen, för även om vi har en liten dipp framför oss är det ändå inte långt kvar innan de riktigt bra böckerna börjar komma.

  1. Mort
  2. The Light Fantastic
  3. Equal Rites
  4. The Colour of Magic
Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Mort

Zombies med Geekpodden

Det var ett tag sedan sist, men det har äntligen blivit dags för ett nytt Geekpodden-avsnitt gästat av den ödmjuke Jonas Larsson.

För den som inte känner till Geekpodden sedan tidigare så är det en podcast som tar ett brett grepp om allt nördigt. Denna gång diskuterar vi zombies, det stora ämnet som berör allehanda ting ting såsom kommunister, kontorsslavar och Dungeons & Dragons.

Det bästa med det här avsnittet är att det går att lyssna på utan att ha hört något av de tidigare avsnitten, så har du någonsin varit nyfiken på hur min vackra barytonstämma låter är detta det perfekta tillfället. 😉

Lyssna på avsnittet här.

Posted in Nyheter | Tagged , | Comments Off on Zombies med Geekpodden

Svarta Band på Biblio

Nu är vi en bit in i Fafners Förlags ljudbokssatsning och flera noveller har kommit ut, inklusive min egen Svarta Band.

Till en början kunde man bara lyssna på novellerna via professionella streamingtjänster som Storytel och Nextory, men nu finns min novell även på biblioteks egen ljudapp Biblio.

Biblio lanserades under Bokmässan och låter dig lyssna på ljudböcker utan kostnad så länge du har ett bibliotekskort. Du laddar ner appen, skriver in ditt lånekortsnummer och pinkod och är sedan redo att börja.

Det skall villigt erkännas att Biblio inte är lika smidig som Storytel och dess gelikar – till exempel behöver man slå in lånekortsnumret på nytt varje gång man startar appen – men för den som inte ser sig som en storkonsument av ljudböcker och bara vill prova någon enstaka titel – till exempel Jonas Larssons Svarta Band – är appen perfekt.


Posted in Nyheter | Tagged , | Comments Off on Svarta Band på Biblio

Equal Rites

Jag är feminist.

Eller i alla fall strävar jag efter att vara det; det är en laddad term som tolkas på många sätt, även av de som förstår den, och på grund av min uppfostran har jag tyvärr icke-feministiska beteenden som jag inte tänker på.

En av de många saker feminism handlar om är hur kvinnor framställs i kulturen, och när jag själv funderat på bra kvinnliga karaktärer har jag alltid ansett Terry Pratchetts häxor som de allra bästa.

Många försök på bra kvinnliga karaktärer handlar om hur de “lånar” sådant som anses vara klassiskt manliga egenskaper och lämnar de klassiskt kvinnliga bakom sig: kvinnor som är lika bra att uppfinna saker som män, kvinnor som är lika bra på att tjäna pengar som män, kvinnor som är lika bra på att kriga som män.

Ett indirekt problem är ju att man sätter ett mindre värde på det klassisk kvinnliga egenskaper – att det bästa en fiktionell kvinna kan hoppas på är att lämna tramsiga saker som empati, uttrycksfullhet och omhändertagande bakom sig. Det är därför man sällan försöker skriva “bra manliga karaktärer” genom att låta dem vara duktiga på matlagning eller sömnad, tyvärr.

Efter att ha skrivit två böcker om Rincewind bestämde sig Terry Pratchett för att börja en ny bokserie – fortfarande under Discworld-paraplyet – som skulle handla om landsbygdens häxor. Istället för att sträva efter att låta dem härma manliga hjältar tillät Pratchett sina häxor anamma och äga de kvinnliga kunskaperna om hur man tar hand om folk och får samhällen att må bra, utan att glömma att det som gör en karaktär bra är att den är drivande och handlinskraftig (vilket oftast bara män tillåts vara).

En detalj jag alltid uppskattat – och fascinerats över – med Pratchetts häxor är hur fula han tillät dem att vara. Det är också ett privilegium mest förunnat manliga karaktärer – att de kan få se ut lite hur som helst, medan kvinnor fortfarande måste vara behagande för ögat för att vi skall stå ut med dem (om de inte är onda förstås, då är det okej om de är lite fula).

Det var därför med stor nyfikenhet jag med vuxna ögon återvände till Equal Rites – den första boken i häxserien – vilken jag tyckte var ganska trist när jag läste den som barn.

Tyvärr är den… fortfarande rätt trist. 🙁

Boken handlar om den unga landsbygdflickan Esk som är det åttonde barnet till en åttonde son. På skivvärlden är det sagt att den åttonde sonen av en åttonde son alltid blir en stor och mäktig trollkarl, men man vet inte riktigt vad som händer när den åttonde sonen råkar bli en dotter istället. Det bestäms att hon skall gå i lära hos den lokala häxan – Granny Weatherwax – men det funkar inte och Weatherwax försöker då se till att Esk istället kommer in på Unseen University (en viktig plats från de två föregående böckerna) för att få en riktig trollkarsutbildning. Problemet är att det är otänkbart att ta in kvinnor, för så har man aldrig gjort.

Esks situation är nedslående och relevant för den läsande omvärlden, men det blir aldrig roligt och spännande som i Pratchetts andra böcker. Visst, att folk i Esks omgivning hindrar henne från att följa sina livsdrömmar utan att ha ordentliga skäl – utan istället bara är för lata och ignoranta för att orka bry sig – är hjärtskärande på ett teoretiskt plan, men boken lyckas aldrig engagera mig i Esks motgångar.

En av orsakerna till att jag inte känner lika starkt för den här boken, som för Pratchetts andra, är att jag aldrig behövt uppleva samma passiva ojämnlikhet som Esk, men jag tycker att det märks att Pratchett inte heller har gjort det. Den fantastiska klarsynthet han använder för att presentera verkligheten saknas här, och trots det han berättar fortfarande är sant och korrekt känner jag mig inte mer upplyst eller intelligent efter att ha läst boken.

Långt senare i serien kommer det en till bok med feministiska teman – Monstrous Regiment – och jag kommer ihåg att jag inte var vidare förtjust i den heller, vilket är svårt att förlika med min feministiska självbild.

Jag tror även Pratchett tyckte att Equal Rites var trist, för när han valde att göra en till bok i häxserien övergav han Esk utan ett ord och valde istället att följa mentorn Granny Weatherwax. Som barn tyckte jag detta var synd; trots att boken i sig var träig var Esk fascinerande. Trollkarlarna och häxorna var alltid ett av skivvärldens mest fänglsande inslag, och jag hade älskat att se mer av den kvinnliga trollkarlen som vågade bryta könsnormen (och som till råga på eländet var den berömda Weatherwaxs första lärjunge).

Men i samband med att jag började min genomläsning av Discworld har jag fått reda på att Esk kommer tillbaka i de allra sista böckerna. Jag har inte läst så långt än, och det är med bävan och sorg jag blickar fram emot slutet; det sägs att i den jag det inte längre går att undgå att se spåren av alzheimern som till slut tog Terry Pratchetts liv.

Men vi får prata mer om Esk när vi – långt in i framtiden – kommer dit. Nu vill jag prata mer om Granny Weatherwax istället.

Tillsammans med kommendör Vimes (som vi kommer möta i en senare bok) är Granny Weatherwax min favoritkaraktär på skivvärlden, om inte rent av inom all fiktion. Hon är en naturlig ledare med bitter järnvilja som hellre uppmuntrar folk att själva göra något åt sin egen situation än att blanda sig i och som föredrar psykologi framför ren magi (om du kan nöja dig med att övertyga någon att hen är en groda behöver du inte slösa massa onödig magi på att faktiskt förvandla personen). Ibland har hon gränsat till att vara en mary sue eller power fantasy (en karaktär som är så mäktig och bra att hon blir trist), men det har balanserats av att hon varit så simpel, jordnära och ålderstigen.

Men i Equal Rites går det knappt att känna igen henne. Hon är osäker, trevande och försiktig på ett sätt som skulle fått Granny Weatherwax från de senare böckerna att skämmas. Granny Weatherwax från böckerna Wyrd Sisters eller Lords & Ladies skulle ha fått in Esk på Unseen University innan ens första akten var slut och dessutom övertygat alla trollkarlarna (eller snarare indirekt gjort ingenting medan de själva kom på idén) att te är bättre än öl och vin.

Det är inget fel med denna oerfarna Granny Weatherwax, men det känns konstigt att läsa om henne. Man skulle kunna ursäkta sig med att hon är yngre och ännu inte blivit den naturkraft som hon blir i de senare böckerna, men man känner på sig som läsare att det inte var någon planerad karaktärsutveckling från Pratchetts sida. Snarare hade han inte tänkt klart vad han ville att Weatherwax skulle vara.

 

 

SAMMANFATTNING 

När jag säger att Equal Rites är en tråkig bok så får jag nog klargöra att den är tråkig i jämförelse med resten av Discworld-serien; även en dålig Pratchett-bok är bättre än det mesta som skrivs.

Men som sagt, tyvärr är den trist trots att bokens tema borde vara motsatsen. Om jag skulle göra en (ännu rätt kort) lista på bästa till sämsta boken placerar sig Equal Rites under The Light Fantastic men över The Colour of Magic.

Jag är fortfarande glad att jag läste om boken, och att Terry Pratchett skrev den, och som författare tar jag med mig att även om man inte alltid lyckas är det fortfarande värt att försöka skriva om sådant du inte upplevt själv i första hand (som det patriarkala förtrycket detta fall).


Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Equal Rites

Svarta Band ute på Storytel

Idag påbörjar Fafner Förlag sin storsatsning på sf- och fantasynoveller i ljudboksformat.

Under den kommande månaden kommer förlaget rulla ut tio noveller, och min novell Svarta Band släpps idag (med framsida av serietecknaren Lars Krantz) och har äran att inleda alltihopa.

För de som inte redan läst Svarta Band tidigare kan man lockas av den rykande färska baksidestexten:

“Mänskligheten var nära att förlora det stora robotkriget. Men alla artificiella intelligenser dog då Internet släktes ned. Det är i alla fall vad myndigheterna påstår.

Men Filip vet bättre. Det bor en AI i hans kaffekokare. Om han bara hade gjort sig av med den hade han inte behövt frukta för sitt liv. Men det var så smidigt att låta den göra deklarationerna.

Han hade inte kunnat föreställa sig att den skulle hämnas.”

Så har du inte redan läst novellen så får är du varmt välkommen att gå och lyssna på den här. Finns på Storytel idag och kommer inom kort till konkurrenterna.

(Jag hade tänkt skriva att jag äntligen brutit ljudvallen, men min roman Havet Under Oss har faktiskt kommit ut som talbok. Men Svarta Band är en god kommersiell tvåa.)


Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Svarta Band ute på Storytel

Hasse Alfredsson – humor för oss andra

Jag har haft svårt att förstå varför folk blivit ledsna när älskade celebriteter dött.

När Michael Jackson dog för några år sedan arbetade jag på en bensinmack, och det kom då in en rödgråten tjej som med skrattretande allvar frågade mig om jag hade hört Nyheten.

“Nej, vadå?” svarade jag.

“Michael Jackson är död.”

Jag stod tyst en stund och anlade en enfaldig min.

“Vem är det?”

Tjejen blev märkbart upprörd och mina kollegor – som kände igen när jag drev med någon – fick svårt att hålla sig för skratt.

“Hur kan du inte veta vem Michael Jackson är? Han var ett musikaliskt geni!”

“Ett musikaliskt geni? Som Markoolio?”

Tjejen stormade ut – högröd i ansiktet – och skrek att jag var för ung att förstå… vilket på sätt och vis är sant. Michael Jackson var aningen före min tid, men även när kändisar som min generation idoliserat har avlidit – som Carrie Fisher och Leonard Nimoy – har jag ändå inte riktigt förstått.

Eller jo, på ett cyniskt plan har jag det. Det är först nu vi runt 30-strecket riktigt börjat förstå att vi skall dö, något man egentligen inte tror på under tonåren. Men att se sina barndomshjältar dö en efter en är en rå påminnelse om verkliga livets förutsättningar.

Men tidigare i veckan dog Hasse Alfredsson, och jag kände en sorg jag inte känt innan.

Det är inte som att jag någonsin förväntat mig att träffa Hasse, och det är inte som att han hade några verk kvar att producera, men det var något som slog ann i min själ ändå och jag tog det som tillfälle att fundera över mitt liv.

Jag har alltid varit klassens clown. Varje gång någon säger något till mig producerar min hjärna tre skämt åt mig att använda, och om jag avvaktar och funderar en stund ger mig hjärnan rent av bra skämt.

Men i min ungdom var humorn enbart ett verktyg för att ge mig själv uppmärksamhet. Oftast var platsen jag tog uppskattad, men det var ändå det jag gjorde: tog plats.

På senare tid, när jag suttit på tråkiga möten på jobbet, har jag fortfarande skämten redo, men låter allt oftare bli att avfyra dem. Nu när jag har förstått att skämten mest varit för min egen skull så vill jag helst att min humor skall ge något till andra.

Och det är till stor del Hasse (och Tage) som har fått mig att komma till denna mognad.

För om vi skall vara ärliga så känns de flesta komiker som klassclowner som aldrig växt upp och av parasitiska skäl matar oss med humor för att vi skall ge dem vår uppmärksamhet i retur.

Men så har jag aldrig känt inför Hasse – för mig har det alltid känts som att alla hans historier, sketcher och filmer varit något han gjort för vår skull, inte sin egen.

Detta är ju självklart bara min subjektiva uppfattning; Hasse kanske var en likande tärande människa som alla andra komiker, men den påverkan han haft på mig är i alla fall sann.

Det var Hasse Alfredsson som indirekt fick mig att inse att det var fel av mig att driva med Michael Jackson-tjejens sorg, oavsett hur rolig jag var på en objektiv skala. Det är skillnad på att sparka uppåt och sparka neråt.

Tillsammans med Terry Pratchett (som jag håller på att skriva om här här och här) är Hasse och Tage mina allra största förebilder, och alltid det svaret jag ger när man frågar mig vilka jag skulle vilja träffa, levande eller döda.

Om man älskade dem lika mycket som jag (eller bara hälften så mycket) så rekommenderar jag att man besöker Hasse- & Tagemuseet i Tomelilla. Det kanske inte är världens största filmmuseum, men i alla fall världens största Hasse & Tagemuseum.

Detta är inte en sak man skall skjuta upp. I min generation är det ovanligt med folk som vet vilka Hasse & Tage var, och museet har länge varit på gränsen till att behöva lägga ner. Det är stor risk att det inte finns kvar om några år. Det är, som allt annat i livet, flyktigt.

Läs mer om museet här.

Jag är ateist och har inga illusioner om att jag kommer få träffa Hasse och Tage i himlen, men en liten agnostisk bit av mig hoppas i alla fall att jag skall få tillfälle – när det även är dags för mig att lämna denna värld bakom mig – att få prata med dem i Kramfors.


Posted in Nyheter | Tagged | Comments Off on Hasse Alfredsson – humor för oss andra

The Light Fantastic

Välkommen till min genomläsning av Discworld-serien. Detta är den andra delen där vi tittar på Pratchetts andra bok, The Light Fantastic. Min text om första boken – The Colour of Magic – hittar du här.

När jag tänkt tillbaka på The Light Fantastic har jag ofta klumpat ihop den tillsammans med The Colour of Magic. De brukar ofta ses som en lång samanhängade berättelse, vilket var det sätt man valde att hantera dem när de skulle filmatiseras.

Men jag undrar om det verkligen var tänkt så från början. Första boken slutar ju med att Rincewind faller av skivvärldens kant ut i rymden, vilket inte känns som en något som bäddar för en uppföljare eller “del 1 av 2”.

I vilket fall börjar The Light Fantastic extremt omständligt*.

På Unseen University – det lärosäte Rincewind gick på innan han började sina äventyr med Twoflower – finns den uråldriga trolldomsboken The Octavo. Den innehåller de åtta trollformler som Skaparen använde för att bilda Skivvärlden, och vi fick redan i förra boken reda på att en av dem gömt sig inne i Rincewinds huvud. Samtidigt som Rincewind faller över kanten kastar The Octaco en enorm trollformlen som omsluter hela skivan för att skriva om verkligheten, fast det ända som är nytt är att Rincewind och Twoflower landar mjukt i en skog istället för att fortsätta ut i kosmos.

Det är den här inledningen som får mig att undra vad Pratchett egentligen hade för planer med första boken, för det är en mycket klumpig retcon av en av de få sakerna jag ansåg bra med förra boken.

Men vet ni vad? Trots det fega backandet tyckte jag att The Light Fantastic var mycket bättre än The Colour of Magic.

Boken handlar om att A’Tuin – den stora sköldpaddan som skivvärlden vilar på – är på väg rakt mot en röd stjärna som för var dag växer i skyn. Det ser ut som att världen skall gå under, och ända sättet för alla att klara sig är ifall de stora åtta trollformler uttalas vid precis rätt tidpunkt. En av dessa har som sagt gömt sig inne i Rincewinds huvud och horder med trollkarlar ger sig av efter honom för att med dödligt våld få ut den därifrån. Rincewind själv bestämmer sig för att försöka ta sig tillbaka till sin hemstad och Unseen University för att på egen väg få ut formeln och på så vis rädda sitt eget liv.

När man filmatiserade de två första böckerna tog man bort bokstaven ‘U’ eftersom britter inte kan stava.

Där The Colour of Magic kändes spretig och rörig är The Light Fantastic istället enkel och fokuserad, och rent av spännande. Rincewind har ett enkelt mål – ta sig hem och bli av med trollformeln – och ett konkret hot över sig – trollkarlar som vill döda honom. Det finns rent av en tidspress eftersom världen snart kan gå under tack vare hur den röda stjärnas gravitation allt mer sliter på skivvärlden.

Även humorn är roligare och intelligentare än i förra boken.

Jag nämnde att i The Colour of Magic fick vi göra bekantskap med Hrun Barbaren, som i och för sig var trevlig men inte var något mer än en Conan med ett annat namn.

Här får vi istället träffa Cohen Barbaren, en vida överlägsen karaktär. Här har Pratchett frågat sig vad som händer när man tar en klassisk hjälte – som är såsom alla vanliga hjältar i praktiken omöjlig att besegra – och väntar några år? Klassiska hjältar verkar ju sällan ha ekonomiskt förstånd att planera inför pensionen, så de får bara fortsätta och fortsätta. Men klassiska huvudpersoner besegrar så omöjliga odds att de aldrig dör i strid.

Då får vi en barbarhjälte som är över nittio år och inte kan sluta eftersom han inte kan något annat.

En sak som påminde och spretigheten i första boken är när Rincewind och Twoflower stöter på en magisk affär – en mystisk plats som reser runt i tid och rum för att sälja konstiga varor – och åker iväg med den för att bli avsläppta vid sin slutdestination Ankh-Morpork på andra sidan världen.

Idén var rolig, fast kändes som något taget från en sämre Douglas Adams-roman. Men när jag tänkte efter var även det här kaosartade knaset bättre än det från The Colour of Magic. Partiet med affären medför att Rincewind och Twoflower separeras från den mer kompetente Cohen (och Twoflower livsfarliga vandrande baggage) och därför måste hantera bokens final på egen hand; hade det inte varit kvar hade boken blivit mycket sämre.

Och finalen i sig visar det sig att Pratchett hade fler strängar på sin lyra utöver att vara rolig och observant; finalen är både spännande och obehaglig.

Rincewind tar sig själv upp till ett högt torn för att möta trollkarlen Trymon som på egen hand försökt uttala de sju trollformlerna som finns kvar i Oktaven, men han har misslyckats och istället låtit sin hjärna bli en ingång åt de varelser som lurar bakom verklighetens slöja: källardimensionernas innevånare.

Det är uppenbart att varelserna från källardimensionerna är inspirerade av Cthulhu och HP Lovecrafts andra skapelser, men Pratchett lyckas med precision ringa in att det läskiga med Lovecraft inte är tentaklerna utan hur obetydlig människan är inför vetenskapens kalla ögon.

Men låt oss backa och tala lite mer om Trymon, bokens antagonist.

Jag skulle egentligen vilja skriva att Trymon är en fascinerande och intressant skurk, men det skulle låta så konstigt eftersom hans koncept är att han är så fruktansvärt torr och tråkig. Han är en trollkarl som halvvägs genom boken lyckas bli ärkekansler för Unseen University, men har är mer intresserad av planeringsmöten och grafer än riktig magi. Han är inte dramatisk eller iögonfallande, utan en obönhörlig kugge i maskineriet som kommer att finnas kvar efter att alla andra kuggar malts ner till metalliskt damm.

Att ha en sådan skurk i en äventyrlig fantasyroman kanske känns konstigt att svälja, men hur många liv har inte förstörts i vår värld av världsfrånvända byråkrater som inte ser poängen med medmänniskors värdighet? Det är ju ett fantastiskt skurkkoncept för fantasy som känns ett engagerande komplement till klassiska krigsherrar och uråldriga gudar?

Men vet ni vad det mest coola med Trymon är?

Han dör i slutet av boken.

Det finns så många skillnader mellan Rincewind och Trymon så att man skulle kunna utveckla deras relation i flera böcker till, men Pratchett har ihjäl honom och hittar på nya antagonister för kommande böcker.

Och detta är en tradition Pratchett vidhåller i nästan hela serien: inga antagonister återkommer (med ytterst få undantag). Och detta känns så oerhört fräscht när så många författare älskar att återanvända sina skurkar gång efter gång.

Det finns något som kallas villain decay. Med detta menas att en skurk blir mindre intressant och farlig för varje gång hen blir besegrad av hjälten. Visst, Dr Doom från Marvel-serierna kanske verkar imponerande vid första ögonkastet, men då är det bara att komma ihåg att han blivit överlistad av varenda superhjälte man kan tänka sig minst tjugo gånger.

Dr Doom vs Squirrel Girl

 

SAMMANFATTNING

Det jag tar med mig som författare från The Light Fantastic är att en fokuserad berättelse är bättre än en spretig, och även om man har en bra skurk som man gärna vill återanvända så är det bäst att låta bli. Är man tillräckligt kreativ för att komma på en skurk kan man alltid komma på en till.

Men vad tar man med sig som läsare?

The Light Fantastic var som sagt mycket bättre än The Colour of Magic, och det är nästan – men bara nästan – att jag skulle vilja rekommendera att man skippade första boken och började med den här istället. Trots att andra böcker i Discworld-serien följer en kronologisk ordning går det ofta att hoppa in var man vill utan att man lider allt för mycket, men just the Light Fantastic är ett undantag eftersom den har en så rörig början som bygger så mycket på The Colour of Magic, så man måste tyvärr läsa den först ändå.

Man får se The Light Fantastic som en ljuv belöning efter att ha klarat boken innan.

*: Jag hatar ordet omständligt. Jag vill egentligen säga ‘omständigt’ utan L eftersom det passar sa bra in till ordet ‘omständigheter’; jag har alltid tänkt mig att om något är omständigt så betyder det att det finns många besvärande omständigheter kring det man pratar om. Men nej då, det kommer från tyskans ‘ umständlich’. Eftersom jag gillar att sitta på höga hästar och vara dryg vill jag ju självklart säga rätt, men jag skulle ju kunna fega ur och säga att lingvistik skall vara deskriptivt istället för prespktivt och att det är inget konstigt att ord ändrar sig. Allt är så om… långrandigt. :-/

 


Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on The Light Fantastic

Ljudnovell med Fafner Förlag

I höst kommer min novell Svarta Band att ges ut som ljudnovell tillsammans med Fafner Förlag.

Fafner är skötebarnet till författaren Oskar Källner, vilken folk kanske kommer ihåg som en av mina fruktade rivaler jag har försökt besegra i blodig kamp. Det var nära att det flöt blod när vi äntligen mötte varandra i den där ödesnatten i en mörk gatugränd utan namn, men vi insåg att det bästa för universums säkerhet var att vi lade våra oenigheten åt sidan och istället blev allierade.

I vilket fall kommer Svarta Band – berättelsen om en man med en gömd illegal ai i sin kaffekokare efter att människorasen överlevt ett förödande robotkrig – till Storytel och andra streamingtjänster i september.


Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Ljudnovell med Fafner Förlag

Städar om

Jag håller på att uppdatera och mecka med sidan, så saker kan se lite annorlunda och krångla lite de kommande dagarna.

Den hemliga orsaken till detta är för att det blivit besvärligt att uppdatera sidans olika komponenter, bland annat den delen som skötte om webbserierna. De har jag just nu inte kvar på sidan, men vill man läsa dem finns en stor del fortfarande att hitta på min deviantart-sida.


Posted in Nyheter | Comments Off on Städar om

The Colour of Magic

Då är vi igång med mitt projekt att läsa hela den enorma Discworld-serien av Terry Pratchett, och vi sitter nu med den första boken: The Colour of Magic.

Om du inte har någon tidigare relation till Terry Pratchett rekommenderar jag att du allra först tar dig en titt på artikeln Io9’s Guide to Discworld, men låt oss ändå ta en snabb sammanfattning:

Discworld är en fantasyserie på ungefär 40 böcker (beroende på hur man räknar) vars värld består av en skiva som vilar på fyra elefanter som i sin tur står på en enorm sköldpadda som flyger genom rymden (en bild lånad från flera verkliga världsreligioner och myter). Serien är sin tur uppdelad i flera löst sammanhängande mindre serier som följer olika huvudpersoner, men trots att de hänger ihop är de rätt självstående. Istället för trilogier och cliff hangers är varje bok en avslutad berättelse utan trista planteringar till kommande uppföljare. Serien är först och främst känd för sin humoristiska ton, men som med all stor komik utforskar och ifrågasätter den läsarens värld på ett sätt man knappt märker.

Det är som om Hasse och Tage varit nördar.

Men som sagt, låt oss ta en titt på första boken: The Colour of Magic.

När jag tänkte tillbaka på min läsupplevelse som barn hade jag få positiva minnen av boken, men när jag läste om boken blev jag positiv överraskad.

I alla fall till en början.

Boken börjar rörigt med att beskriva hur skivvärlden fungerar – som att det av någon obegriplig orsak finns åtta årstider istället för fyra – för att sedan i detalj beskriva hur en stad vid namn Ankh-Morpork brinner upp. Förödelsen beskådas av vad som skulle kunna vara bokens två hjältar: barbaren Bravd och tjuven Weasel.

Så här långt skulle det – om vi bortser från den konstiga biten om den enorma sköldpaddan – kunna vara vilken fantasy-parodi som helst. Bravd och Weasel är en tunn pastisch på den klassiska högfantasyduon Fafhrd och Gray Mouser. För är det inte så parodier brukar vara – lite trams och förvanskade namn?

Med Frito, Dildo och Goodgulf i huvudrollerna.

Men Bravd och Weasel får i sin tur möta bokens riktiga huvudpersoner: turisten Twoflower och trollkarlen Rincewind. De har flytt från staden och sätter sig och berättar – i ett snygg dramaturgiskt grepp – hur de fick den att fatta eld.

Som jag sade hade jag dåliga minnen av boken, men den del av boken som utspelar sig i stadsstaten Ankh-Morpork var roligare än vad jag förväntat mig, och man kunde redan här se vad som skulle göra Discworld-serien så populär. Trots att Ankh-Morpork lånar mycket från andra fiktionella städer har den ändå en fascinerande smutsig identitet som inte är rolig för att författaren försöker berätta en massa dåliga skämt, utan för att den är så lik våra egna skitstäder.

Partiet i Ankh-Morpork handlar om hur Twoflower anländer på semester, anställer Rincewind som guide och av obegripliga skäl vill gå runt och titta på allt och ta fotografier.

Här hittar Pratchett den perfekta humorbalansen: komiken i Twoflowers önskningar är självklart överdrivna i jämförelse med en verklig turists från värld, men precis bara så mycket att vi skall komma ihåg att verklighetens turister egentligen är ganska konstiga de med. Ens liv blir väl egentligen inte mycket lyckligare för att man sett kinesiska muren eller Eiffeltornet med egna ögon?

Rincewind och bagaget, gjord i trolldeg under barndomens pyssel

En av mina favoritscener är dock när Twoflower berättar att han vill åka runt till olika ställen i staden och träffa berömda barbarer bara för att han sedan skall kunna berätta för sina kompisar hemma att han har gjort det; själva upplevelsen är inte så viktig i sig, det är minnet efteråt som är det. Det är absurt, men ändå så sant.

Fast Twoflower är självklart inte bara turist. Hemma säljer han försäkringar, vilket ingen i Ankh-Morpork tidigare har hört talas om det, vilket också är något i vår värld som egentligen är fantastiskt men som man bara tar för givet för att man aldrig har tänkt efter. Jag ger lite pengar till ett stort företag varje år… och om mitt hus brinner ner får jag mycket pengar tillbaka? Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle komma på det?

Den första personen som köper en försäkring smyger iväg för att omedelbart för att bränna ner sitt hus, läsaren får sin förklaring till hur Ankh-Morpork brann ner och resten av boken tillåts fortsätta.

Hade detta varit en bok senare i serien – när Terry Pratchett var mer varm i kläderna – hade allt utspelat sig i Ankh-Morpork. Det finns tillräckligt mycket stoff för att fylla en hel bok, och Pratchett hade kunnat i lugn och ro belysa och undersöka koncept som godtyckliga ekonomiprinciper, kulturkrockar och degenerat stadsliv.

Istället handlar resten om hur våra hjältar reser runt i världen och råkar ut för missöden, och problemet är att det är nästan inget i de partierna som skiljer dem från vanlig fantasy. Man skulle kunna slänga in dem i vilken fantasy som helst och man skulle inte märka någon skillnad utöver att en aning mer provocerande dialog.

Det är kanske därför så få av koncepten i The Colour of Magic – som Bel-Shamaroth eller Wyrmberg – återkommer i någon av de senare böckerna.

Ta Hrun Barbaren som exempel, som ett tag slår följe med Rincewind och Twoflower.

Jag gillade den karaktären; Pratchett lyckades få honom extremt korkad och extremt klipsk på samma gång på ett sätt som gjorde att han gärna hade fått komma tillbaka, men han var aldrig något mer än en enkel kalkering av Conan Barbaren. Det var inte förrän i nästa bok – där Pratchett drog allt till sin spets genom att applicera en sund dos verklighet utan att överge barbarens fantastiska koncept – vi fick bokseriens barbar numero uno.

Men trots bokens trista partier gillar jag slutet, för det är så fruktansvärt tragiskt.

På kanten av skivvärlden finns riket Krull som håller på att skicka iväg en rymdfärja över kanten för att undersöka den enorma sköldpaddan som bär upp världen. Rincewind och Twoflower (och en tredje resenär de nyligen blivit vän med) är jagade och gömmer sig i färjan… samtidigt som den råkar avfyras och flyger över kanten och ner i oändligheten.

Twoflower och den andre resenären ser med drömsk blick fram mot det ultimata äventyret i det ofattbara rymdens hav – en känsla Rincewind inte delar – och boken slutat med att de försvinner ut i ett oräkneligt antal solnedgångar mot kosmos svarta färger.

Eller vänta! Det kommer en epilog! Rincewind vaknar upp i ett träd som klamrar sig fast under själva skivans kant, ensam och övergiven. Det framgår inte exakt hur han hamnade där, men det är inte svårt att föreställa sig hur han fick panik och bröt sig ur farkosten mot bättre vetande.

Framför sig har han ett liv i ensamhet och det enda han kommer kunna leva på är rå fisk och fågel som kommer för nära.

Fast lidandet kanske blir kort. Döden själv kommer för att hämta honom… men det är något som inte stämmer. Rincewind har ju inte dött av något än, och Döden – som är den som personligen hämtar alla trollkarlar – är inte sig lik. Det visar sig bara vara någon tramsig adjutantdemon eftersom Döden inte ens hade tid för den patetiske Rincewind.

Med denna sista förödmjukelse slängd i ansiktet ger trädet vika och Rincewind faller ner i kosmos. Han kunde inte ens – på grund av sin feghet och oduglighet – falla tillsammans med sina vänner utan försvinner ensam och olycklig.

Det är ett helt fantastiskt slut för en tragisk komedi, och det är nästan att jag önskade att det inte kommit fler böcker om Rincewind efter detta (vilket det – på gott och ont – gör).

Boken hade varit bättre om man tagit bort alla delar efter Ankh-Morpork och hoppat direkt till slutet.

 

Sammanfattning

The Colour of Magic var inte lika illa så jag kom ihåg, men den håller inte samma klass som andra Discworld-böcker. Terry Pratchett brukade själv säga att man inte skall börja där.

Hur kunde tillräckligt många personer gilla den här boken så att Pratchett fick chans att skriva en till, och en till, tills Discworld var en skinande stjärna på litteraturhimlen?

Det ju bra bitar i den, men det jag tar med mig som författare är hur viktigt det är med tur och timing: vad finns det för böcker runtomkring när din bok kommer ut?

På 80-talet var högfantasyn i en guldålder i ordets allra dåligaste bemärkelse; det massproducerades böcker varav det mesta var repetitiv skit som tog sig på Stort Allvar. Att då hitta Terry Pratchett som vågar vara lite töntig – men ändå tar det några steg längre än andra parodiförfattare – måste ha känts som en gudagåva.

Vad kan The Colour of Magic ge dig som läsare? För den redan Discworld-frälste är det en obligatorisk historielektion med en fascinerande blick på en skivvärld som skiljer sig från den mer cementerade från bokseriens slut. För andra läsare… ja… boken är ju inte urusel, men det finns så mycket andra böcker man hellre bör lägga sin tid på innan man dör. Vänta med den här – det kommer inte ta lång tid tills vi kommer till böcker som är en bättre introduktion till Pratchett.


Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on The Colour of Magic

Att läsa Pratchett

Nu när nya boken är skickad till förlag kommer jag äntligen ha tid för lite annat, och är det något jag längtat efter att skriva är det nya blogartiklar.

Jag har tidigare haft en serie vid namn ‘Månadens Rekommendation‘ där jag lyft fram olika verk som jag tyckt förtjänat extra uppmärksamhet, men den här gången tänkte jag ha ett mer konkret fokus.

En av mina stora förebilder är Terry Pratchett, och när jag var liten trodde jag att det berodde på att han skrev “fantasy som också var rolig”. Fast redan då förstod nog en liten del av mig att det fanns mer än så, och det är inte förrän nu i vuxen ålder jag kunnat formulera för mig själv hur intelligent, hjärtvärmande och humanistisk Pratchett var.

Just nu håller jag på och läser om hela Terry Pratchetts Discworld-serie från början till slut… eller snarare så lyssnar jag igenom den. De har alla böckerna tillgängliga på Storytel, vilket passar mitt äventyrliga liv perfekt.

(Jag måste dock varna för att Storytel även har alla böckerna i förkortad version, och det var inte lätt att på en gång se vilken upplaga som var vilken. Jag började av misstag med de förkortade upplagorna eftersom jag tyckte mer om uppläsaren och det tog ett tag innan jag insåg mitt misstag.)

I vilket fall – mitt mål med artikelserien är att gå igenom hela Discworld och med varje bok försöka hitta vad den gett mig som författare och vad den kan ge dig som läsare. Jag föreställer mig att det blir en artikel en gång varannan månad.

Enda problemet är att jag inte kommit på något bra namn till artikelserien ännu. Jag har funderat på ‘Discovering the Disc’ eller ‘Terrorisin Pratchett’, men jag vet inte. Det är tyvärr en hårfin gräns mellan att det som är fyndigt och det som är corny.


Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Att läsa Pratchett

KLAR!!!

Äntligen!

Efter lång tids slit är jag klar att skicka in min bok till förlaget.

 

VAD HANDLAR BOKEN OM?

Min hisspitch låter så här:

“Boken är en low fantasy-roman (som stjäl mer från 1700-talet än från medeltiden) som handlar om en ung kvinna vid namn Gåva som blir tvångsrekryterad till ett spionorgan vid namn MRO.

MRO är dock inte mycket mer än ett skämt; man har brist på pengar och resurser och har ett så dåligt anseende att resten av stadsapparaten skäms över dem.

MRO är desperata och Gåva finner sig tvungen att göra hemskare och hemskare saker för att få organisationen på fötter, men finner till sin förvåning att hon inte riktigt vet var hennes gräns går. Hon kanske måste göra saker hon ångrar, men ett dåligt samvete är kanske ändå bättre än den menlösa och korta tillvaro hon hade innan.”

Skulle jag beskriva bokens känsla så skulle jag säga att den är coolare, roligare och modernare än annan fantasy.

Den är också mycket tjockare än min förra bok Havet Under Oss; minst fyra gånger så lång (vilken varit en av orsakerna att det tagit så lång tid att bli klar).

Loggan är tecknad av Fanny Niklasson Wihlborg.

 

VAD HÄNDER NU?

Jag har i skrivande stund skickat boken till Undrentide som gav ut min förra bok. De har några månader på sig att bedöma den, och efter det tar det ungefär ett år tills den är ute i handeln.

Något jag dock alltid gör är riskanalyser, och därför måste jag lyfta fram att trots att jag har en god relation med förlaget så har vi inte lovat varandra någonting. Agenterna från MRO är ett stort steg framåt hantverksmässigt i jämförelse med min förra bok, men Undrentide kan ändå tacka nej av flera olika skäl (till exempel för att jag konstant baktalar Anders Fager på Geekpodden).

Om Undrentide tackar nej vänder jag mig till andra förlag, vilket lägger till några månader till innan ni har boken i handen.

Men om även de förlagen tackar nej? Ger jag ut boken för egen maskin då?

Nej. Det finns många som gör ett bra jobb med självutgivning, men jag anser att jag inte skulle vara en av dem. Jag skulle ha svårt att sälja in boken till läsare om jag visste att jag inte ens kunde sälja in den till en redaktör.

Boken hamnar då i byrålådan och jag börjar med nästa istället… eller skickar in den på nytt under pseudonym. En förläggare kanske kan tacka nej till den alldaglige Jonas Larsson, men vem – vid sina sinnens fulla bruk – skulle kunna motstå den sensuella señor Jonasso de Larssoñe?

(Som kanske – eller kanske inte – är samma person som den andre Jonas Larsson)

 

FRAMTIDA PROJEKT

MRO har tagit all min arbetstid den senaste tiden, så nu när boken ligger och puttrar hos förlaget är det dags att ta tag i annat som legat i träda. Det betyder noveller som skall skickas in till förlag, samt lite rollspelsprojekt som hamnat på efterkälken.

Självklart har jag idéer på kommande romaner, men de kommer jag börja jobba med lite längre fram.


Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on KLAR!!!

Geekpodden på Gothcon

En podcast kommer sällan ensam?

Bättre en podcast på Gothcon än tio i skogen?

Man skall inte sälja podcasten förrän Geekpooden är skjuten?

 

Det jag försöker säga är att jag kanske varit med i Geekpoddens senaste Gothcon-avsnitt (där vi bland annat provade rollspelet Symbaroum av Järnringen).

Avsnittet hittar ni här.


Posted in Nyheter | Tagged , , , , , | Comments Off on Geekpodden på Gothcon

Allvar i Fantastisk Podd

Gillar du allvar?

Inte sådant där mesigt “allvar” som dina kompisar sysslar med, utan riktigt Allvar med stort A som ger hår på bröst, rygg och händer?

Då skall du lyssna på Fantastisk Podd!

I senaste avsnittet har jag den äran att vara inbjuden som gäst för att med hjälp av min akademiska expertis genomföra en litteratursociologisk diskursanalys av olika affektnivåer i postkomiska verk.

För den som inte tycker att ämnet verkar för tungt och svårtuggat finns avsnittet att lyssna på här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Allvar i Fantastisk Podd

Snart klar

Jag hade hoppats att bli färdig i mars, men jag är inte riktigt där än. Jag håller fortfarande på att slipa på bokens sista del, men nu är det inte långt kvar.

Efter det är det dags att skicka den till min stab av testläsare, sedan till förlag.

 

Posted in Nyheter | Tagged | Comments Off on Snart klar

State of the Scenario 2017

Förra årets sammanfattning började jag så här:

”I år skulle jag kunna sammanfatta allt med ”har arbetat hårt, snart klar”. Jag blir ständigt förvånad över hur lång tid det tar att skriva böcker.”

Det är nästan så att jag skulle kunna skriva samma sak igen – ibland är skrivandet en lång och osynlig process där det händer mycket som inte syns, precis på samma sätt som när en graciös svan sliter för att till synes utan ansträngning glida över havet.

 

Bor svanar i havet? De coola kanske gör det – de som färgar knölen lila, har mustasch och äter egentillverkad korv. Havet är fullt av hipstersvanar.

 

Men i vilket fall har jag lite mer information än förra året att dela med mig av.

 

AGENTERNA FRÅN MRO

Det mesta av 2016 har gått åt till att redigera min kommande roman Agenterna från MRO; vilken jag försöker beskriva som ⅓ fantasy, ⅓ 1700-tal och ⅓ kalla kriget. Jag blev färdig med första grovutkastet under året och har sedan dess arbetat med att banta ner det till ett mer fokuserat andra utkast.

Boken är uppdelad i fem akter, och i skrivande stund är jag klar med akt fyra.

Jag har redan försökt sätta en deadline flera gånger, men nu är vi vid vägs ände: andra utkastet blir klart i mars. Då är det i teorin redo att skickas in till förlag, men skall först gå en runda till min panel av testläsare.

Skall jag sedan göra en spontan gissning på hur lång tid det tar – efter att boken har landat hos förlaget – innan den är i handeln blir det inte förrän 2018. Böcker tar lång tid.

 

SVARTA BAND

Den mesta av min tid gick åt till Agenterna från MRO, så det blev bara en novell publicerad under året: Svarta Band, i första numret av tidningen Brev från Cosmos.

Av alla noveller jag skrivit är detta den jag är mest nöjd med hittills, så jag rekommenderar alla att läsa den här.

(Och på tal om Brev från Cosmos så kom nyligen andra numret ut. Där förekom en essä över alla utomjordingar som förekommit i Lovecrafts verk, vilken jag uppskattade mycket och rekommenderar till alla Cthulhu-fans.)

 

ACHIEVEMENTS

Förra året inledde jag med att ge mig flera achievemts att sträva mot. Förutom att förinta stackarna Patrik Centerwall och Markus Olausson i armbrytning cirklade de mesta kring sociala medier.

Just nu är jag mest aktiv på Facebook, Twitter och Instagram, var och en med sin egen nisch.

 

Facebook – Längre tankar om kultur och skrivande.

Twitter – Kortare tankar om spel och litteratur.

Intstagram – Mina illustrationer.

Myspace – Bilder på mat jag äter. Det blir mest bilder på janssons frestelse, men jag varierar konceptet med roliga hundfilter.

 

Min fru tyckte att det här skämtet var för långsökt. Jag låter framtiden vara domare i det här fallet.

 

FOKUS UNDER 2017

Början av året kommer bara fokuseras på att få Agenterna av MRO klar; alla andra projekt läggs tillsvidare på hyllan. Detta inkluderar även min artikelserie Månadens Rekommendation.

När boken väl ligger och pyr hos testläsarna har jag flera nya projekt att ta tag i, men det tar vi då. Utan att spoila för mycket kan jag nämna att det är något ni kommer att bli varse…

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on State of the Scenario 2017