Svarta Band ute på Storytel

Idag påbörjar Fafner Förlag sin storsatsning på sf- och fantasynoveller i ljudboksformat.

Under den kommande månaden kommer förlaget rulla ut tio noveller, och min novell Svarta Band släpps idag (med framsida av serietecknaren Lars Krantz) och har äran att inleda alltihopa.

För de som inte redan läst Svarta Band tidigare kan man lockas av den rykande färska baksidestexten:

“Mänskligheten var nära att förlora det stora robotkriget. Men alla artificiella intelligenser dog då Internet släktes ned. Det är i alla fall vad myndigheterna påstår.

Men Filip vet bättre. Det bor en AI i hans kaffekokare. Om han bara hade gjort sig av med den hade han inte behövt frukta för sitt liv. Men det var så smidigt att låta den göra deklarationerna.

Han hade inte kunnat föreställa sig att den skulle hämnas.”

Så har du inte redan läst novellen så får är du varmt välkommen att gå och lyssna på den här. Finns på Storytel idag och kommer inom kort till konkurrenterna.

(Jag hade tänkt skriva att jag äntligen brutit ljudvallen, men min roman Havet Under Oss har faktiskt kommit ut som talbok. Men Svarta Band är en god kommersiell tvåa.)


Posted in Nyheter | Tagged , , | Leave a comment

Hasse Alfredsson – humor för oss andra

Jag har haft svårt att förstå varför folk blivit ledsna när älskade celebriteter dött.

När Michael Jackson dog för några år sedan arbetade jag på en bensinmack, och det kom då in en rödgråten tjej som med skrattretande allvar frågade mig om jag hade hört Nyheten.

“Nej, vadå?” svarade jag.

“Michael Jackson är död.”

Jag stod tyst en stund och anlade en enfaldig min.

“Vem är det?”

Tjejen blev märkbart upprörd och mina kollegor – som kände igen när jag drev med någon – fick svårt att hålla sig för skratt.

“Hur kan du inte veta vem Michael Jackson är? Han var ett musikaliskt geni!”

“Ett musikaliskt geni? Som Markoolio?”

Tjejen stormade ut – högröd i ansiktet – och skrek att jag var för ung att förstå… vilket på sätt och vis är sant. Michael Jackson var aningen före min tid, men även när kändisar som min generation idoliserat har avlidit – som Carrie Fisher och Leonard Nimoy – har jag ändå inte riktigt förstått.

Eller jo, på ett cyniskt plan har jag det. Det är först nu vi runt 30-strecket riktigt börjat förstå att vi skall dö, något man egentligen inte tror på under tonåren. Men att se sina barndomshjältar dö en efter en är en rå påminnelse om verkliga livets förutsättningar.

Men tidigare i veckan dog Hasse Alfredsson, och jag kände en sorg jag inte känt innan.

Det är inte som att jag någonsin förväntat mig att träffa Hasse, och det är inte som att han hade några verk kvar att producera, men det var något som slog ann i min själ ändå och jag tog det som tillfälle att fundera över mitt liv.

Jag har alltid varit klassens clown. Varje gång någon säger något till mig producerar min hjärna tre skämt åt mig att använda, och om jag avvaktar och funderar en stund ger mig hjärnan rent av bra skämt.

Men i min ungdom var humorn enbart ett verktyg för att ge mig själv uppmärksamhet. Oftast var platsen jag tog uppskattad, men det var ändå det jag gjorde: tog plats.

På senare tid, när jag suttit på tråkiga möten på jobbet, har jag fortfarande skämten redo, men låter allt oftare bli att avfyra dem. Nu när jag har förstått att skämten mest varit för min egen skull så vill jag helst att min humor skall ge något till andra.

Och det är till stor del Hasse (och Tage) som har fått mig att komma till denna mognad.

För om vi skall vara ärliga så känns de flesta komiker som klassclowner som aldrig växt upp och av parasitiska skäl matar oss med humor för att vi skall ge dem vår uppmärksamhet i retur.

Men så har jag aldrig känt inför Hasse – för mig har det alltid känts som att alla hans historier, sketcher och filmer varit något han gjort för vår skull, inte sin egen.

Detta är ju självklart bara min subjektiva uppfattning; Hasse kanske var en likande tärande människa som alla andra komiker, men den påverkan han haft på mig är i alla fall sann.

Det var Hasse Alfredsson som indirekt fick mig att inse att det var fel av mig att driva med Michael Jackson-tjejens sorg, oavsett hur rolig jag var på en objektiv skala. Det är skillnad på att sparka uppåt och sparka neråt.

Tillsammans med Terry Pratchett (som jag håller på att skriva om här här och här) är Hasse och Tage mina allra största förebilder, och alltid det svaret jag ger när man frågar mig vilka jag skulle vilja träffa, levande eller döda.

Om man älskade dem lika mycket som jag (eller bara hälften så mycket) så rekommenderar jag att man besöker Hasse- & Tagemuseet i Tomelilla. Det kanske inte är världens största filmmuseum, men i alla fall världens största Hasse & Tagemuseum.

Detta är inte en sak man skall skjuta upp. I min generation är det ovanligt med folk som vet vilka Hasse & Tage var, och museet har länge varit på gränsen till att behöva lägga ner. Det är stor risk att det inte finns kvar om några år. Det är, som allt annat i livet, flyktigt.

Läs mer om museet här.

Jag är ateist och har inga illusioner om att jag kommer få träffa Hasse och Tage i himlen, men en liten agnostisk bit av mig hoppas i alla fall att jag skall få tillfälle – när det även är dags för mig att lämna denna värld bakom mig – att få prata med dem i Kramfors.


Posted in Nyheter | Tagged | Leave a comment

The Light Fantastic

Välkommen till min genomläsning av Discworld-serien. Detta är den andra delen där vi tittar på Pratchetts andra bok, The Light Fantastic. Min text om första boken – The Colour of Magic – hittar du här.

När jag tänkt tillbaka på The Light Fantastic har jag ofta klumpat ihop den tillsammans med The Colour of Magic. De brukar ofta ses som en lång samanhängade berättelse, vilket var det sätt man valde att hantera dem när de skulle filmatiseras.

Men jag undrar om det verkligen var tänkt så från början. Första boken slutar ju med att Rincewind faller av skivvärldens kant ut i rymden, vilket inte känns som en något som bäddar för en uppföljare eller “del 1 av 2”.

I vilket fall börjar The Light Fantastic extremt omständligt*.

På Unseen University – det lärosäte Rincewind gick på innan han började sina äventyr med Twoflower – finns den uråldriga trolldomsboken The Octavo. Den innehåller de åtta trollformler som Skaparen använde för att bilda Skivvärlden, och vi fick redan i förra boken reda på att en av dem gömt sig inne i Rincewinds huvud. Samtidigt som Rincewind faller över kanten kastar The Octaco en enorm trollformlen som omsluter hela skivan för att skriva om verkligheten, fast det ända som är nytt är att Rincewind och Twoflower landar mjukt i en skog istället för att fortsätta ut i kosmos.

Det är den här inledningen som får mig att undra vad Pratchett egentligen hade för planer med första boken, för det är en mycket klumpig retcon av en av de få sakerna jag ansåg bra med förra boken.

Men vet ni vad? Trots det fega backandet tyckte jag att The Light Fantastic var mycket bättre än The Colour of Magic.

Boken handlar om att A’Tuin – den stora sköldpaddan som skivvärlden vilar på – är på väg rakt mot en röd stjärna som för var dag växer i skyn. Det ser ut som att världen skall gå under, och ända sättet för alla att klara sig är ifall de stora åtta trollformler uttalas vid precis rätt tidpunkt. En av dessa har som sagt gömt sig inne i Rincewinds huvud och horder med trollkarlar ger sig av efter honom för att med dödligt våld få ut den därifrån. Rincewind själv bestämmer sig för att försöka ta sig tillbaka till sin hemstad och Unseen University för att på egen väg få ut formeln och på så vis rädda sitt eget liv.

När man filmatiserade de två första böckerna tog man bort bokstaven ‘U’ eftersom britter inte kan stava.

Där The Colour of Magic kändes spretig och rörig är The Light Fantastic istället enkel och fokuserad, och rent av spännande. Rincewind har ett enkelt mål – ta sig hem och bli av med trollformeln – och ett konkret hot över sig – trollkarlar som vill döda honom. Det finns rent av en tidspress eftersom världen snart kan gå under tack vare hur den röda stjärnas gravitation allt mer sliter på skivvärlden.

Även humorn är roligare och intelligentare än i förra boken.

Jag nämnde att i The Colour of Magic fick vi göra bekantskap med Hrun Barbaren, som i och för sig var trevlig men inte var något mer än en Conan med ett annat namn.

Här får vi istället träffa Cohen Barbaren, en vida överlägsen karaktär. Här har Pratchett frågat sig vad som händer när man tar en klassisk hjälte – som är såsom alla vanliga hjältar i praktiken omöjlig att besegra – och väntar några år? Klassiska hjältar verkar ju sällan ha ekonomiskt förstånd att planera inför pensionen, så de får bara fortsätta och fortsätta. Men klassiska huvudpersoner besegrar så omöjliga odds att de aldrig dör i strid.

Då får vi en barbarhjälte som är över nittio år och inte kan sluta eftersom han inte kan något annat.

En sak som påminde och spretigheten i första boken är när Rincewind och Twoflower stöter på en magisk affär – en mystisk plats som reser runt i tid och rum för att sälja konstiga varor – och åker iväg med den för att bli avsläppta vid sin slutdestination Ankh-Morpork på andra sidan världen.

Idén var rolig, fast kändes som något taget från en sämre Douglas Adams-roman. Men när jag tänkte efter var även det här kaosartade knaset bättre än det från The Colour of Magic. Partiet med affären medför att Rincewind och Twoflower separeras från den mer kompetente Cohen (och Twoflower livsfarliga vandrande baggage) och därför måste hantera bokens final på egen hand; hade det inte varit kvar hade boken blivit mycket sämre.

Och finalen i sig visar det sig att Pratchett hade fler strängar på sin lyra utöver att vara rolig och observant; finalen är både spännande och obehaglig.

Rincewind tar sig själv upp till ett högt torn för att möta trollkarlen Trymon som på egen hand försökt uttala de sju trollformlerna som finns kvar i Oktaven, men han har misslyckats och istället låtit sin hjärna bli en ingång åt de varelser som lurar bakom verklighetens slöja: källardimensionernas innevånare.

Det är uppenbart att varelserna från källardimensionerna är inspirerade av Cthulhu och HP Lovecrafts andra skapelser, men Pratchett lyckas med precision ringa in att det läskiga med Lovecraft inte är tentaklerna utan hur obetydlig människan är inför vetenskapens kalla ögon.

Men låt oss backa och tala lite mer om Trymon, bokens antagonist.

Jag skulle egentligen vilja skriva att Trymon är en fascinerande och intressant skurk, men det skulle låta så konstigt eftersom hans koncept är att han är så fruktansvärt torr och tråkig. Han är en trollkarl som halvvägs genom boken lyckas bli ärkekansler för Unseen University, men har är mer intresserad av planeringsmöten och grafer än riktig magi. Han är inte dramatisk eller iögonfallande, utan en obönhörlig kugge i maskineriet som kommer att finnas kvar efter att alla andra kuggar malts ner till metalliskt damm.

Att ha en sådan skurk i en äventyrlig fantasyroman kanske känns konstigt att svälja, men hur många liv har inte förstörts i vår värld av världsfrånvända byråkrater som inte ser poängen med medmänniskors värdighet? Det är ju ett fantastiskt skurkkoncept för fantasy som känns ett engagerande komplement till klassiska krigsherrar och uråldriga gudar?

Men vet ni vad det mest coola med Trymon är?

Han dör i slutet av boken.

Det finns så många skillnader mellan Rincewind och Trymon så att man skulle kunna utveckla deras relation i flera böcker till, men Pratchett har ihjäl honom och hittar på nya antagonister för kommande böcker.

Och detta är en tradition Pratchett vidhåller i nästan hela serien: inga antagonister återkommer (med ytterst få undantag). Och detta känns så oerhört fräscht när så många författare älskar att återanvända sina skurkar gång efter gång.

Det finns något som kallas villain decay. Med detta menas att en skurk blir mindre intressant och farlig för varje gång hen blir besegrad av hjälten. Visst, Dr Doom från Marvel-serierna kanske verkar imponerande vid första ögonkastet, men då är det bara att komma ihåg att han blivit överlistad av varenda superhjälte man kan tänka sig minst tjugo gånger.

Dr Doom vs Squirrel Girl

 

SAMMANFATTNING

Det jag tar med mig som författare från The Light Fantastic är att en fokuserad berättelse är bättre än en spretig, och även om man har en bra skurk som man gärna vill återanvända så är det bäst att låta bli. Är man tillräckligt kreativ för att komma på en skurk kan man alltid komma på en till.

Men vad tar man med sig som läsare?

The Light Fantastic var som sagt mycket bättre än The Colour of Magic, och det är nästan – men bara nästan – att jag skulle vilja rekommendera att man skippade första boken och började med den här istället. Trots att andra böcker i Discworld-serien följer en kronologisk ordning går det ofta att hoppa in var man vill utan att man lider allt för mycket, men just the Light Fantastic är ett undantag eftersom den har en så rörig början som bygger så mycket på The Colour of Magic, så man måste tyvärr läsa den först ändå.

Man får se The Light Fantastic som en ljuv belöning efter att ha klarat boken innan.

*: Jag hatar ordet omständligt. Jag vill egentligen säga ‘omständigt’ utan L eftersom det passar sa bra in till ordet ‘omständigheter’; jag har alltid tänkt mig att om något är omständigt så betyder det att det finns många besvärande omständigheter kring det man pratar om. Men nej då, det kommer från tyskans ‘ umständlich’. Eftersom jag gillar att sitta på höga hästar och vara dryg vill jag ju självklart säga rätt, men jag skulle ju kunna fega ur och säga att lingvistik skall vara deskriptivt istället för prespktivt och att det är inget konstigt att ord ändrar sig. Allt är så om… långrandigt. :-/

 


Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on The Light Fantastic

Ljudnovell med Fafner Förlag

I höst kommer min novell Svarta Band att ges ut som ljudnovell tillsammans med Fafner Förlag.

Fafner är skötebarnet till författaren Oskar Källner, vilken folk kanske kommer ihåg som en av mina fruktade rivaler jag har försökt besegra i blodig kamp. Det var nära att det flöt blod när vi äntligen mötte varandra i den där ödesnatten i en mörk gatugränd utan namn, men vi insåg att det bästa för universums säkerhet var att vi lade våra oenigheten åt sidan och istället blev allierade.

I vilket fall kommer Svarta Band – berättelsen om en man med en gömd illegal ai i sin kaffekokare efter att människorasen överlevt ett förödande robotkrig – till Storytel och andra streamingtjänster i september.


Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Ljudnovell med Fafner Förlag

Städar om

Jag håller på att uppdatera och mecka med sidan, så saker kan se lite annorlunda och krångla lite de kommande dagarna.

Den hemliga orsaken till detta är för att det blivit besvärligt att uppdatera sidans olika komponenter, bland annat den delen som skötte om webbserierna. De har jag just nu inte kvar på sidan, men vill man läsa dem finns en stor del fortfarande att hitta på min deviantart-sida.


Posted in Nyheter | Comments Off on Städar om

The Colour of Magic

Då är vi igång med mitt projekt att läsa hela den enorma Discworld-serien av Terry Pratchett, och vi sitter nu med den första boken: The Colour of Magic.

Om du inte har någon tidigare relation till Terry Pratchett rekommenderar jag att du allra först tar dig en titt på artikeln Io9’s Guide to Discworld, men låt oss ändå ta en snabb sammanfattning:

Discworld är en fantasyserie på ungefär 40 böcker (beroende på hur man räknar) vars värld består av en skiva som vilar på fyra elefanter som i sin tur står på en enorm sköldpadda som flyger genom rymden (en bild lånad från flera verkliga världsreligioner och myter). Serien är sin tur uppdelad i flera löst sammanhängande mindre serier som följer olika huvudpersoner, men trots att de hänger ihop är de rätt självstående. Istället för trilogier och cliff hangers är varje bok en avslutad berättelse utan trista planteringar till kommande uppföljare. Serien är först och främst känd för sin humoristiska ton, men som med all stor komik utforskar och ifrågasätter den läsarens värld på ett sätt man knappt märker.

Det är som om Hasse och Tage varit nördar.

Men som sagt, låt oss ta en titt på första boken: The Colour of Magic.

När jag tänkte tillbaka på min läsupplevelse som barn hade jag få positiva minnen av boken, men när jag läste om boken blev jag positiv överraskad.

I alla fall till en början.

Boken börjar rörigt med att beskriva hur skivvärlden fungerar – som att det av någon obegriplig orsak finns åtta årstider istället för fyra – för att sedan i detalj beskriva hur en stad vid namn Ankh-Morpork brinner upp. Förödelsen beskådas av vad som skulle kunna vara bokens två hjältar: barbaren Bravd och tjuven Weasel.

Så här långt skulle det – om vi bortser från den konstiga biten om den enorma sköldpaddan – kunna vara vilken fantasy-parodi som helst. Bravd och Weasel är en tunn pastisch på den klassiska högfantasyduon Fafhrd och Gray Mouser. För är det inte så parodier brukar vara – lite trams och förvanskade namn?

Med Frito, Dildo och Goodgulf i huvudrollerna.

Men Bravd och Weasel får i sin tur möta bokens riktiga huvudpersoner: turisten Twoflower och trollkarlen Rincewind. De har flytt från staden och sätter sig och berättar – i ett snygg dramaturgiskt grepp – hur de fick den att fatta eld.

Som jag sade hade jag dåliga minnen av boken, men den del av boken som utspelar sig i stadsstaten Ankh-Morpork var roligare än vad jag förväntat mig, och man kunde redan här se vad som skulle göra Discworld-serien så populär. Trots att Ankh-Morpork lånar mycket från andra fiktionella städer har den ändå en fascinerande smutsig identitet som inte är rolig för att författaren försöker berätta en massa dåliga skämt, utan för att den är så lik våra egna skitstäder.

Partiet i Ankh-Morpork handlar om hur Twoflower anländer på semester, anställer Rincewind som guide och av obegripliga skäl vill gå runt och titta på allt och ta fotografier.

Här hittar Pratchett den perfekta humorbalansen: komiken i Twoflowers önskningar är självklart överdrivna i jämförelse med en verklig turists från värld, men precis bara så mycket att vi skall komma ihåg att verklighetens turister egentligen är ganska konstiga de med. Ens liv blir väl egentligen inte mycket lyckligare för att man sett kinesiska muren eller Eiffeltornet med egna ögon?

Rincewind och bagaget, gjord i trolldeg under barndomens pyssel

En av mina favoritscener är dock när Twoflower berättar att han vill åka runt till olika ställen i staden och träffa berömda barbarer bara för att han sedan skall kunna berätta för sina kompisar hemma att han har gjort det; själva upplevelsen är inte så viktig i sig, det är minnet efteråt som är det. Det är absurt, men ändå så sant.

Fast Twoflower är självklart inte bara turist. Hemma säljer han försäkringar, vilket ingen i Ankh-Morpork tidigare har hört talas om det, vilket också är något i vår värld som egentligen är fantastiskt men som man bara tar för givet för att man aldrig har tänkt efter. Jag ger lite pengar till ett stort företag varje år… och om mitt hus brinner ner får jag mycket pengar tillbaka? Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle komma på det?

Den första personen som köper en försäkring smyger iväg för att omedelbart för att bränna ner sitt hus, läsaren får sin förklaring till hur Ankh-Morpork brann ner och resten av boken tillåts fortsätta.

Hade detta varit en bok senare i serien – när Terry Pratchett var mer varm i kläderna – hade allt utspelat sig i Ankh-Morpork. Det finns tillräckligt mycket stoff för att fylla en hel bok, och Pratchett hade kunnat i lugn och ro belysa och undersöka koncept som godtyckliga ekonomiprinciper, kulturkrockar och degenerat stadsliv.

Istället handlar resten om hur våra hjältar reser runt i världen och råkar ut för missöden, och problemet är att det är nästan inget i de partierna som skiljer dem från vanlig fantasy. Man skulle kunna slänga in dem i vilken fantasy som helst och man skulle inte märka någon skillnad utöver att en aning mer provocerande dialog.

Det är kanske därför så få av koncepten i The Colour of Magic – som Bel-Shamaroth eller Wyrmberg – återkommer i någon av de senare böckerna.

Ta Hrun Barbaren som exempel, som ett tag slår följe med Rincewind och Twoflower.

Jag gillade den karaktären; Pratchett lyckades få honom extremt korkad och extremt klipsk på samma gång på ett sätt som gjorde att han gärna hade fått komma tillbaka, men han var aldrig något mer än en enkel kalkering av Conan Barbaren. Det var inte förrän i nästa bok – där Pratchett drog allt till sin spets genom att applicera en sund dos verklighet utan att överge barbarens fantastiska koncept – vi fick bokseriens barbar numero uno.

Men trots bokens trista partier gillar jag slutet, för det är så fruktansvärt tragiskt.

På kanten av skivvärlden finns riket Krull som håller på att skicka iväg en rymdfärja över kanten för att undersöka den enorma sköldpaddan som bär upp världen. Rincewind och Twoflower (och en tredje resenär de nyligen blivit vän med) är jagade och gömmer sig i färjan… samtidigt som den råkar avfyras och flyger över kanten och ner i oändligheten.

Twoflower och den andre resenären ser med drömsk blick fram mot det ultimata äventyret i det ofattbara rymdens hav – en känsla Rincewind inte delar – och boken slutat med att de försvinner ut i ett oräkneligt antal solnedgångar mot kosmos svarta färger.

Eller vänta! Det kommer en epilog! Rincewind vaknar upp i ett träd som klamrar sig fast under själva skivans kant, ensam och övergiven. Det framgår inte exakt hur han hamnade där, men det är inte svårt att föreställa sig hur han fick panik och bröt sig ur farkosten mot bättre vetande.

Framför sig har han ett liv i ensamhet och det enda han kommer kunna leva på är rå fisk och fågel som kommer för nära.

Fast lidandet kanske blir kort. Döden själv kommer för att hämta honom… men det är något som inte stämmer. Rincewind har ju inte dött av något än, och Döden – som är den som personligen hämtar alla trollkarlar – är inte sig lik. Det visar sig bara vara någon tramsig adjutantdemon eftersom Döden inte ens hade tid för den patetiske Rincewind.

Med denna sista förödmjukelse slängd i ansiktet ger trädet vika och Rincewind faller ner i kosmos. Han kunde inte ens – på grund av sin feghet och oduglighet – falla tillsammans med sina vänner utan försvinner ensam och olycklig.

Det är ett helt fantastiskt slut för en tragisk komedi, och det är nästan att jag önskade att det inte kommit fler böcker om Rincewind efter detta (vilket det – på gott och ont – gör).

Boken hade varit bättre om man tagit bort alla delar efter Ankh-Morpork och hoppat direkt till slutet.

 

Sammanfattning

The Colour of Magic var inte lika illa så jag kom ihåg, men den håller inte samma klass som andra Discworld-böcker. Terry Pratchett brukade själv säga att man inte skall börja där.

Hur kunde tillräckligt många personer gilla den här boken så att Pratchett fick chans att skriva en till, och en till, tills Discworld var en skinande stjärna på litteraturhimlen?

Det ju bra bitar i den, men det jag tar med mig som författare är hur viktigt det är med tur och timing: vad finns det för böcker runtomkring när din bok kommer ut?

På 80-talet var högfantasyn i en guldålder i ordets allra dåligaste bemärkelse; det massproducerades böcker varav det mesta var repetitiv skit som tog sig på Stort Allvar. Att då hitta Terry Pratchett som vågar vara lite töntig – men ändå tar det några steg längre än andra parodiförfattare – måste ha känts som en gudagåva.

Vad kan The Colour of Magic ge dig som läsare? För den redan Discworld-frälste är det en obligatorisk historielektion med en fascinerande blick på en skivvärld som skiljer sig från den mer cementerade från bokseriens slut. För andra läsare… ja… boken är ju inte urusel, men det finns så mycket andra böcker man hellre bör lägga sin tid på innan man dör. Vänta med den här – det kommer inte ta lång tid tills vi kommer till böcker som är en bättre introduktion till Pratchett.


Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on The Colour of Magic

Att läsa Pratchett

Nu när nya boken är skickad till förlag kommer jag äntligen ha tid för lite annat, och är det något jag längtat efter att skriva är det nya blogartiklar.

Jag har tidigare haft en serie vid namn ‘Månadens Rekommendation‘ där jag lyft fram olika verk som jag tyckt förtjänat extra uppmärksamhet, men den här gången tänkte jag ha ett mer konkret fokus.

En av mina stora förebilder är Terry Pratchett, och när jag var liten trodde jag att det berodde på att han skrev “fantasy som också var rolig”. Fast redan då förstod nog en liten del av mig att det fanns mer än så, och det är inte förrän nu i vuxen ålder jag kunnat formulera för mig själv hur intelligent, hjärtvärmande och humanistisk Pratchett var.

Just nu håller jag på och läser om hela Terry Pratchetts Discworld-serie från början till slut… eller snarare så lyssnar jag igenom den. De har alla böckerna tillgängliga på Storytel, vilket passar mitt äventyrliga liv perfekt.

(Jag måste dock varna för att Storytel även har alla böckerna i förkortad version, och det var inte lätt att på en gång se vilken upplaga som var vilken. Jag började av misstag med de förkortade upplagorna eftersom jag tyckte mer om uppläsaren och det tog ett tag innan jag insåg mitt misstag.)

I vilket fall – mitt mål med artikelserien är att gå igenom hela Discworld och med varje bok försöka hitta vad den gett mig som författare och vad den kan ge dig som läsare. Jag föreställer mig att det blir en artikel en gång varannan månad.

Enda problemet är att jag inte kommit på något bra namn till artikelserien ännu. Jag har funderat på ‘Discovering the Disc’ eller ‘Terrorisin Pratchett’, men jag vet inte. Det är tyvärr en hårfin gräns mellan att det som är fyndigt och det som är corny.


Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Att läsa Pratchett

KLAR!!!

Äntligen!

Efter lång tids slit är jag klar att skicka in min bok till förlaget.

 

VAD HANDLAR BOKEN OM?

Min hisspitch låter så här:

“Boken är en low fantasy-roman (som stjäl mer från 1700-talet än från medeltiden) som handlar om en ung kvinna vid namn Gåva som blir tvångsrekryterad till ett spionorgan vid namn MRO.

MRO är dock inte mycket mer än ett skämt; man har brist på pengar och resurser och har ett så dåligt anseende att resten av stadsapparaten skäms över dem.

MRO är desperata och Gåva finner sig tvungen att göra hemskare och hemskare saker för att få organisationen på fötter, men finner till sin förvåning att hon inte riktigt vet var hennes gräns går. Hon kanske måste göra saker hon ångrar, men ett dåligt samvete är kanske ändå bättre än den menlösa och korta tillvaro hon hade innan.”

Skulle jag beskriva bokens känsla så skulle jag säga att den är coolare, roligare och modernare än annan fantasy.

Den är också mycket tjockare än min förra bok Havet Under Oss; minst fyra gånger så lång (vilken varit en av orsakerna att det tagit så lång tid att bli klar).

Loggan är tecknad av Fanny Niklasson Wihlborg.

 

VAD HÄNDER NU?

Jag har i skrivande stund skickat boken till Undrentide som gav ut min förra bok. De har några månader på sig att bedöma den, och efter det tar det ungefär ett år tills den är ute i handeln.

Något jag dock alltid gör är riskanalyser, och därför måste jag lyfta fram att trots att jag har en god relation med förlaget så har vi inte lovat varandra någonting. Agenterna från MRO är ett stort steg framåt hantverksmässigt i jämförelse med min förra bok, men Undrentide kan ändå tacka nej av flera olika skäl (till exempel för att jag konstant baktalar Anders Fager på Geekpodden).

Om Undrentide tackar nej vänder jag mig till andra förlag, vilket lägger till några månader till innan ni har boken i handen.

Men om även de förlagen tackar nej? Ger jag ut boken för egen maskin då?

Nej. Det finns många som gör ett bra jobb med självutgivning, men jag anser att jag inte skulle vara en av dem. Jag skulle ha svårt att sälja in boken till läsare om jag visste att jag inte ens kunde sälja in den till en redaktör.

Boken hamnar då i byrålådan och jag börjar med nästa istället… eller skickar in den på nytt under pseudonym. En förläggare kanske kan tacka nej till den alldaglige Jonas Larsson, men vem – vid sina sinnens fulla bruk – skulle kunna motstå den sensuella señor Jonasso de Larssoñe?

(Som kanske – eller kanske inte – är samma person som den andre Jonas Larsson)

 

FRAMTIDA PROJEKT

MRO har tagit all min arbetstid den senaste tiden, så nu när boken ligger och puttrar hos förlaget är det dags att ta tag i annat som legat i träda. Det betyder noveller som skall skickas in till förlag, samt lite rollspelsprojekt som hamnat på efterkälken.

Självklart har jag idéer på kommande romaner, men de kommer jag börja jobba med lite längre fram.


Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on KLAR!!!

Geekpodden på Gothcon

En podcast kommer sällan ensam?

Bättre en podcast på Gothcon än tio i skogen?

Man skall inte sälja podcasten förrän Geekpooden är skjuten?

 

Det jag försöker säga är att jag kanske varit med i Geekpoddens senaste Gothcon-avsnitt (där vi bland annat provade rollspelet Symbaroum av Järnringen).

Avsnittet hittar ni här.


Posted in Nyheter | Tagged , , , , , | Comments Off on Geekpodden på Gothcon

Allvar i Fantastisk Podd

Gillar du allvar?

Inte sådant där mesigt “allvar” som dina kompisar sysslar med, utan riktigt Allvar med stort A som ger hår på bröst, rygg och händer?

Då skall du lyssna på Fantastisk Podd!

I senaste avsnittet har jag den äran att vara inbjuden som gäst för att med hjälp av min akademiska expertis genomföra en litteratursociologisk diskursanalys av olika affektnivåer i postkomiska verk.

För den som inte tycker att ämnet verkar för tungt och svårtuggat finns avsnittet att lyssna på här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Allvar i Fantastisk Podd

Snart klar

Jag hade hoppats att bli färdig i mars, men jag är inte riktigt där än. Jag håller fortfarande på att slipa på bokens sista del, men nu är det inte långt kvar.

Efter det är det dags att skicka den till min stab av testläsare, sedan till förlag.

 

Posted in Nyheter | Tagged | Comments Off on Snart klar

State of the Scenario 2017

Förra årets sammanfattning började jag så här:

”I år skulle jag kunna sammanfatta allt med ”har arbetat hårt, snart klar”. Jag blir ständigt förvånad över hur lång tid det tar att skriva böcker.”

Det är nästan så att jag skulle kunna skriva samma sak igen – ibland är skrivandet en lång och osynlig process där det händer mycket som inte syns, precis på samma sätt som när en graciös svan sliter för att till synes utan ansträngning glida över havet.

 

Bor svanar i havet? De coola kanske gör det – de som färgar knölen lila, har mustasch och äter egentillverkad korv. Havet är fullt av hipstersvanar.

 

Men i vilket fall har jag lite mer information än förra året att dela med mig av.

 

AGENTERNA FRÅN MRO

Det mesta av 2016 har gått åt till att redigera min kommande roman Agenterna från MRO; vilken jag försöker beskriva som ⅓ fantasy, ⅓ 1700-tal och ⅓ kalla kriget. Jag blev färdig med första grovutkastet under året och har sedan dess arbetat med att banta ner det till ett mer fokuserat andra utkast.

Boken är uppdelad i fem akter, och i skrivande stund är jag klar med akt fyra.

Jag har redan försökt sätta en deadline flera gånger, men nu är vi vid vägs ände: andra utkastet blir klart i mars. Då är det i teorin redo att skickas in till förlag, men skall först gå en runda till min panel av testläsare.

Skall jag sedan göra en spontan gissning på hur lång tid det tar – efter att boken har landat hos förlaget – innan den är i handeln blir det inte förrän 2018. Böcker tar lång tid.

 

SVARTA BAND

Den mesta av min tid gick åt till Agenterna från MRO, så det blev bara en novell publicerad under året: Svarta Band, i första numret av tidningen Brev från Cosmos.

Av alla noveller jag skrivit är detta den jag är mest nöjd med hittills, så jag rekommenderar alla att läsa den här.

(Och på tal om Brev från Cosmos så kom nyligen andra numret ut. Där förekom en essä över alla utomjordingar som förekommit i Lovecrafts verk, vilken jag uppskattade mycket och rekommenderar till alla Cthulhu-fans.)

 

ACHIEVEMENTS

Förra året inledde jag med att ge mig flera achievemts att sträva mot. Förutom att förinta stackarna Patrik Centerwall och Markus Olausson i armbrytning cirklade de mesta kring sociala medier.

Just nu är jag mest aktiv på Facebook, Twitter och Instagram, var och en med sin egen nisch.

 

Facebook – Längre tankar om kultur och skrivande.

Twitter – Kortare tankar om spel och litteratur.

Intstagram – Mina illustrationer.

Myspace – Bilder på mat jag äter. Det blir mest bilder på janssons frestelse, men jag varierar konceptet med roliga hundfilter.

 

Min fru tyckte att det här skämtet var för långsökt. Jag låter framtiden vara domare i det här fallet.

 

FOKUS UNDER 2017

Början av året kommer bara fokuseras på att få Agenterna av MRO klar; alla andra projekt läggs tillsvidare på hyllan. Detta inkluderar även min artikelserie Månadens Rekommendation.

När boken väl ligger och pyr hos testläsarna har jag flera nya projekt att ta tag i, men det tar vi då. Utan att spoila för mycket kan jag nämna att det är något ni kommer att bli varse…

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on State of the Scenario 2017

RIP 2016

Var tidigare i veckan med i ett nytt avsnitt av Geekpodden där jag pratade om:

– Varför jag hatar Alan Rickman.
– Varför jag fått ett Michael Jackson-fan att gråta sig sönder och samman.
– Varför jag, min syster och Werner & Werner gav min stackars rara mor gråa hår.

Ni kan lyssna på avsnittet här. 🙂

snape

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , | Comments Off on RIP 2016

The Prisoner

rekommendation inkhorn

Oj oj oj.

Var skall jag börja?

Det här har varit den svåraste Månadens Rekommendation att skriva hittills (med Mother 3 på en god andraplats).

 

the-prisoner-1

 

The Prisoner: ett hemlig agent-drama med Patrick McGoohan i huvudrollen, en man som inte är så känd idag men som på 60-talet var förstahandsvalet att spela James Bond. Han tackade nej när rollen erbjöds honom för att han tyckte att karaktären var en tråkig människa med dålig moralisk kompass; nu kan man tänka sig att McGoohan ångrade sig djupt när han fick se hur berömd och lyckad Sean Connery blev tack vare rollen, men han stod på sig och tackade nej en gång till när Connery slutade (rollen gick då över till Roger Moore istället).

Konceptet känns nästan enkelt när man försöker förklara det. The Prisoner handlar om en brittisk hemlig agent som av principiella skäl säger upp sig från sin tjänst. Han återvänder hem och packar för att åka utomlands, men innan han blir klar sprutas det in sömngas i hans lägenhet och han förlorar medvetandet.

En obestämd tid senare vaknar agenten upp på en underlig ö som ser ut som en blandning av en engelsk by och italiensk turistort. Byn är ett fängelse och alla som bor där är fångar (kanske). Man använder inte längre sina vanliga namn utan tilldelas ett nummer; vår huvudperson är Nr 6.

 

the-prisoner-2

 

De makter som styr Byn – vilket kanske är amerikanerna, ryssarna, britterna, en annan supermakt eller allihop tillsammans – vill veta varför Nr 6 sade upp sig och försöker knäcka honom så att han avslöjar sanningen. De måste dock vara försiktiga – de vill inte skada honom för allvarligt för då kanske han låser sig och aldrig berättar. Eller så kanske – bara kanske – är det egentligen inte målet alls att få Nr 6 att ge upp sina hemligheter; kanske byns makter bara vill få honom att frivilligt inse att Byn, där alla är glada och lyckliga och alltid gör vad man ber dem om utan att bråka, är den perfekta modellen för ett samhälle.

De flesta avsnitten handlar om hur Nr 6 försöker fly från Byn, men han tillåts aldrig att lyckas. På 60-talet var det helt absurt med en hjälte som aldrig vann, och det känns fortfarande nyskapande sällsamt idag. Det är lätt att glömma, men det mesta av den kultur vi konsumerar är inget annat än maktfantasier; vi som tittare får för en stund känna att vi har kontroll över våra egna liv genom att se någon annan ha kontroll över sitt.

Visst, det finns avsnitt där Nr 6 vinner någon typ av moralisk seger (till exempel genom att bli av med en fångvaktare han inte uppskattar), men det finns avsnitt som slutar med att han är helt förstörd och på gränsen till tårar.

 

prisonervote-copy

Jag måste dock ge några varningens ord. Man kan inte sätta sig med någon av dagens moderna tv-serier – som Stranger Things – och sedan hoppa direkt till The Prisoner och förvänta sig samma genomarbetade kvalité som vi är vana med idag. The Prisoner är på många sätt ett barn av sitt tid; slagsmålsscenerna är i bästa fall gulliga och i ett avsnitt besegrar de en dator genom att fråga den vad kärlek är. (Okej… riktigt så illa är inte datorscenen, men nästan…)

Dessutom ville Patrick McGoohan bara göra sex avsnitt, men blev ombedd av studion att förlänga det till sjutton avsnitt istället, så flera av The Prisoners avsnitt går lätt att hoppa över.

 

Men allt det där bleknar i jämförelse med sista avsnittet.

 

Okej, innan vi går vidare måste jag klargöra en sak: jag älskar The Prisoner.

 

The Prisoner är min favorit-tvserie alla kategorier.

 

Jag har sett hela The Prisoner flera gånger och kommer att se tv-serien flera gånger till innan jag dör.

 

Men The Prisoner har det absolut sämsta slut jag någonsin råkat ut för. Inte bara sämsta tv-slut, utan sämsta slut alla andra medietyper inräknade. Jag har aldrig läst en bok med sämre slut, aldrig spelat ett tv-spel med sämre slut eller sett en film med sämre slut.

Slutet var så dåligt så att Patrick McGoohan bokstavligen – och inte ”bokstavligen” som inte betyder någonting utan PÅ RIKTIGT BOKSTAVLIGEN – fick fly från sitt hem och gömma sig i bergen.

Det finns många förklaringar till varför slutet blev som det blev. Har vi tur är det bara så att Patrick McGoohan är mycket smartare än alla oss andra och att vi – någon gång långt in i framtiden – kommer att förstå The Prisoners geniala slut. Men en mycket mer trolig förklaring är att McGoohan var trött på att göra serien och såg ner på dem som ville se mer av dem; avsnittet känns som en föraktfull idiotförklaring av tittarna av en man som inte bryr sig om vad andra tycker.

 

the-prisoner-4

 

Trots allt negativt jag har sagt vill jag ändå försöka försvara The Prisoners obegripliga final, för vad är det jag älskar med serien? Jo, hur unik och annorlunda den är. Och vad är inte slutet om just de två sakerna – annorlunda och unikt? Det urusla slutet är en del av den säregna upplevelsen som The Prisoner är, och man får ta det för vad det är.

Men om jag skall försöka runda ihop så är nog det främsta skälet till att jag fastnat för The Prisoner att serien känns mer relevant idag än när den kom. Seriens genomgående budskap och tema är ’ifrågasättande’: ta inte de som sitter vid makten för givna och granska deras handlingar och påståenden kritiskt och självständigt.

I en tid där kunnande ses som något fult, där man bara lyssnar på den del av internet som tycker som en själv och där en öppen lögnare som Donald Trump kan bli president i USA kan man inte göra annat än att bli mörkrädd över att vi inte ifrågasätter mer.

 

“A still tongue makes a happy life” – Maxim of the Village

Posted in Nyheter | Tagged , | Comments Off on The Prisoner

Nominera Geekpodden till Svenska Podcastpriset

Svenska Podcast-priset delas ut – som namnet antyder – till olika svenska podcasts. Det börjar bli dags att utse årets pris, och det görs genom att folk går in och nominerar sina favoriter.

Jag brukar med jämna mellanrum vara med i Geekpodden; alla får gärna gå in och nominera dem till priset, vilket man kan göra här.

geekpodden

Om man vill kan man även skicka ett stöttande mail till producenterna för Geekpodden i dessa turbulenta och stressande tider. Jag har för enkelhetens skull gjort en liten mall som ni alla kan klistra ut och använda er av:

 

Kära Geekpodden

Lycka till med Svenska Podcastpriset och hoppas att ni vinner.

Har ni någonsin funderat på att i framtiden ha med Jonas Larsson i varje avsnitt? Jag har på omvägar hört att han har väldigt vackert hår, och när jag hör hans vackra baryton-stämma i er podcast kan jag inte göra annat än att tänka på honom.

Något som jag alltid tyckt har varit lite konstig med er podd är att det alltid är någon sorglös snubbe vid namn Fredrik Fornänger med som bara pratar om Game of Thrones. Har han inget hem? Om så är fallet tycker jag det är väldigt ädelmodigt av er att ta hand om honom. Glöm inte att ge honom lite varm mat till jul.

Med vänliga hälsningar, en bekymrad medborgare.

 

Ni kan klippa ut och skicka brevet till mail[a]geekpodden.se. 🙂

Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Nominera Geekpodden till Svenska Podcastpriset

Steamcons novelltävling

Nu är Steamcon över och jag har dragit mig tillbaka till mitt fort för att diska ur tekoppar och putsa monoklar. Det var som vanligt alltid kul att gå på konvent, och det bästa var att bli vän med nya läsare och träffa andra författare.

 

Paneldiskussion tillsammans med Emil Jonasson, AR Yngve, Oskar Hejjl och Gunnar Söderberg.

Paneldiskussion tillsammans med Emil Jonasson, AR Yngve, Oskar Hejjl och Gunnar Söderberg.

 

Igår avslöjades det vilka som vann Steamcons novelltävling, och prispallen såg ut så här:

 

Första platsMarcus Olausson

Andra platsAnna Blixt

Tredje platsOskar Källner

 

Det är med skräckblandad förtjusning och oro jag ser två från mitt rogues gallery dyka upp igen; jag ser dem inte längre bara i mina mardrömmar utan även konstant i vaket tillstånd. 😉

I vilket fall, ett stort grattis till vinnarna. Ser fram emot att se era poäng öka i Tafe & Hocker’s Swedish Steampunk Index.

Tävlingen var ett samarbete mellan Steamcon och Club Cosmos, och för den som gillar tävlingar kan jag meddela att rymdklubben redan har en ny på gång. Denna gång är det vanlig science fiction som gäller och deadline är 1a december 2016. Mer information hittar du här.

För den som vill läsa mer av Marcus Olausson kan man ta sig en titt i antologin 'Steampunksagor' där han bidrar med två noveller.

För den som vill läsa mer av Marcus Olausson kan man ta sig en titt i antologin ‘Steampunksagor’ där han bidrar med två noveller.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Steamcons novelltävling

Steamcon 2016

Skall du på Steamcon nu i helgen?steamcon-2016

Jag kommer vara på plats och hjälpa till i föreläsningssalen under konventet, om någon vill komma förbi och säga hej. Under lördagen kommer det – utöver min klassiska steampunkföreläsning – även vara paneldebatter. Schemat ser ut så här:

 

11.00 -12.00 Föreläsning om steampunkens historia
En spännande föreläsning kring vad Steampunk är, hur det uppstod samt en glimt om vad som kan förväntas bli.

 

13.00 -14.00 Paneldebatt “Steampunk in the World”. (Hålls på engelska)
Steampunk associeras ofta med det viktorianska Storbritannien, men kan inte steampunk vara större än det? Vad menas med bismarckisk eller oskariansk steampunk? Och vilka steampunkinfluenser finns det att hitta utanför Europas gränser?

 

Anna Davour (moderator) – vetenskapsjournalist / sf-fan
Professor Elemental – mad professor/Hip Hop artist
Marcus Olausson – författare
Shakila A. Rossi – kulturjournalist, historiker & Stationary Steam Engineer på Eskilstuna Stadsmuseum
Sara Salkvist – arkivarie / lajvarrangör

 

15.00 -16.00 Paneldebatt Steampunk i filmens värld
Ibland känns det som att alla filmer påstår att de är steampunkiga; allt som tycks krävas är att de har några kugghjul eller är lite konstiga. Vad menas med att en film är steampunkig, och hur gör sig steampunken på film? Få rekommendationer på de bästa filmerna, och varningar för vilka du skall undvika, av vår kunniga panel.

 

Jonas Larsson (moderator) – bibliotekarie / författare
Oskar Hejll – kulturstrateg
Emil Jonasson – musiker / maker
Gunnar Söderberg – spelkonstruktör / komiker
AR Yngve – författare

steamcon-banner

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , , | Comments Off on Steamcon 2016

FTL

rekommendation inkhorn

Jag älskar roguelikes.

 

Roguelikes är en typ av tv-spel som använder sig av slumpgenererat innehåll och permadöd. Och för de som inte är välbevandrad i tv-spelstermer skall ge en kort förklaring:

I vanliga tv-spel är allt innehåll designat till minsta detalj; första banan ser alltid likadan ut oavsett hur många gånger du försöker, likaså resten av spelet. Och om du dör har du olika sätt att fortsätta från där du var med hjälp av extraliv, continues eller sparfiler.

Roguelikes fungerar tvärtom. Klarar du tre banor och dör så är det försöket slut. Du får börja om helt från början, och nu kommer saker och ting (som fiender, vapen och bandesign) vara annorlunda.

Namnet ‘roguelike’ syftar på ett gammalt spel från 80-talet som hette just Rogue och var ett av de första i sitt slag i genren.

rogue

Rogue, den första roguelike… eller iselflike som det kanske borde heta.

För vissa människor låter detta inte alls som ett vinnande koncept. Om jag dör en gång så förlorar jag alla mina framsteg och all tid jag lagt ner? Tänk om jag dör efter att ha spelet i tjugo timmar? Och om jag inte har extraliv eller kan ladda om sparfiler kommer jag aldrig att klara spelet.

För ett vanligt tv-spel är dessa farhågor helt korrekta. Ett vanligt spel kan ta mellan fyrtio och sextio timmar att klara av nu för tiden. Men att spel har varit blivit så långa är egentligen inte en bra sak – oftast är det bara utfyllnad och fetch quests för att man tror att kvantitet är viktigare än kvalitet.

Ett roguelike brukar däremot högst ta några timmar att spela igenom om man lyckas med sitt försök. Det är som att lägga en kväll med att spela ett bra brädspel; ibland vinner man och ibland förlorar man.

Jag har pratat om närbesläktade koncept tidigare, som iron man mode och nuzlockes. För mig – som inte har råd med 40-60 timmar per spel och är ute efter större spänning och variation – är roguelikes ett perfekt val. Och idag vill jag prata om ett av mina favoritspel i genren: FTL.

 

(För du roguelike-purister som följt med så här långt kan jag väl erkänna att det jag egentligen tyr mig till snarare äe rougelike-likes och rouge-lites än riktiga roguelikes. Men det finns en gräns i hur långt man skall dividera med specifika termer.)

 

ftl-logo

 

FTL, som står för Faster Than Light, är ett spel där man är kapten över ett rymdskepp. Man bär på topphemlig information som måste till Federationens huvudsystem, men det är ingen lugn resa man har framför sig – efter sig har man en enorm våg av fiendeskepp som obevekligt närmas sig. För att ligga steget före hoppar man i panik från solsystem till solsystem, försöker hushålla med bränsle och vapen och gör sitt bästa för överleva rymdpirater och annat som vill en illa.

Om vi bortser från att detta inte är ett Star Trek-spel så är FTL det bästa Star Trek-spelet som någonsin gjorts. Det fångar känslan av att vara en kapten med ett tungt ansvar och ett omöjligt uppdrag perfekt. Missiler och torpeder tar slut, ström måste omdirigeras från livsuppehållande system för att hålla sköldar igång (hoppas besättningen kan hålla andan länge) och fiendestyrkor försöker borda ena ändan av skeppet medan andra delen av skeppet håller på att fatta eld.

Men det jag gillar mest med spelet är nog hur… ”organiskt” det känns. I andra strategiska spel så är det ofta bara siffror som skiljer olika taktiker från varandra – här gör det skillnad om jag satsar på tunga missiler, automatiserade drönare eller hackandet av fiendesystem.

 

ftl-ship

 

Jag läser ofta om böcker, men jag återvänder mer sällan till gamla spel. Men det tar sällan emot att starta någon av de roguelike som jag besegrat för länge sedan. Kanske kan man prova en ny taktik eller högre svårighetsgrad, eller hoppas att man ser något nytt slumpgenererat innehåll som man aldrig stött på innan. Man där andra roguelikes (jag tittar på dig, Binding of Isaac) inte har långt till frustration, förstört självförtroende och magsår så har FTL en design och musik som inte är annat än rogivande, även när dina besättningsmedlemmar äts upp av utomjordingar och sprängs i småbitar.

Så skall du prova ett roguelike-spel, börja med FTL.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on FTL

Mer än hälften klart

Nu är jag klar med tre femtedelar av andra utkastet av min kommande bok, Agenterna från MRO.

trefemtedelar

Det har gått tre månader sedan jag blev klar med del 2. Om jag tar lika lång tid på mig för del 4 och 5 kommer jag inte ha andra utkastet klart förrän i april. Jag skall försöka att skynda mig och bara ta två månader per del från och med nu. Då kommer andra utkastet vara klart i februari.

Posted in Nyheter | Tagged | Comments Off on Mer än hälften klart

Kanske en rolig historia

En bibliotekarie, en dödsexpert och en smygare går in på en Bokmässa…

Är det början på en fantastisk vits?

geekvits

Nej, tyvärr. Det är bara det senaste avsnittet av Geekpodden och deras bokmässe-special, där jag fick följa med som litteraturexpert.

Det blev även en del intervjuer, vilka bestod av:

Alexander Hallberg – förbundsordförande i Sverok

Marcus Olausson – författare

Anders Fager – författare

Simon Stålenhag – illustratör

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Kanske en rolig historia

Krönikan om Landet Prydain

rekommendation dice

Ett gräl som ofta återkom under min uppväxt var vem som var bäst: David Eddings och hans Belgarion-böcker eller JRR Tolkien och hans Sagan om Ringen-svit. Min mor försvarade Tolkien tills tårarna rann medan min far, mest för att retas, räknade upp argument efter argument varför Eddings var oändligt mycket bättre. Visst, Tolkien kanske var viktigare är Eddings, men han var en dålig författare.

Eddings och Tolkien skulle jag kunna prata mer om i framtiden, men skall jag vara ärlig är de båda författare med gigantiska brister. Brister som de delar med många andra i fantastikgenren.

eddings-vs-tolkien

Fantastik-författare älskar att beskriva världar. I fantasy skall all historiebeskrivning och geografi läggas fram så att man förstår varför den och den nationen inte kommer överrens, och i science fiction läggs mycket tid på att beskriva varför rymdskeppen fungerar med Milgroms modifierade newtondynamik. Fantastik är en genre för idéer, från vår historia och vår framtid.

Men något som ofta glöms bort är att det viktiga är inte de världar och händelseförlopp man beskriver sina böcker, utan istället hur dessa påverkar berättelsens karaktärer och deras relationer sinsemellan.

Problemet är att ”relationer mellan individer” låter dödtrist. Sådant händer i verkligenheten typ hela tiden, och går att läsa om i vanliga mugglar-böcker.

Men människor söker mönster, och man söker ständigt reflektioner av sig själv. Låt mig försöka ge ett exempel.

 

Sagan om Cirklarna - Arkimedes Uppdrag. Första delen i en planerad bokserie i tjugo delar.

Sagan om Cirklarna – Arkimedes Uppdrag. Första delen i en planerad bokserie om tjugo band.

 

Om detta var en dålig fantastikbok skulle författaren beskriva vilken nyans av vitt bakgrunden var – differentiera ifall den var benvit, molnvitt eller gräddvit. Efter det skulle hen redogöra för oss att det fanns tre cirklar på pappret – cirklar som såg ut som att de var lite slarvigt gjorda, som om någon gjort de för hand istället för att få dem perfekta i Photoshop. Sist skulle hen berätta om prickarna och strecken inne i cirklarna; hur de såg ut att vara gjorda av någons högerhand och vilket unikt utseende detta gav.

Ingen vettig läsare tittar på den här bilden och undrar över cirklar och streck. Vi ser tre ansikten och vill veta mer om dem. Varför ser det ena ansiktet så arg ut? Vad kommer hen att göra mot de två andra cirklarna, och kommer hen ha rätt att göra det? Kanske de två cirklarna har tagit något från den tredje – något som äntligen har gjort dem lyckliga, men på den tredjes bekostnad. Har man rätt att ta ut sin hämnd under sådana omständigheter?

Jag säger inte att fantastik är en sämre genre än någon annan. Jag föredrar det alltid framför vanlig mugglar-litteratur. I vår hämndberättelse tycker jag det är oändligt mer stimulerande om den utspelar sig i den vita pälsen på en intergalatisk isbjörn istället för en snöstorm i Göteborg, men man får inte glömma att det är de tre karaktärerna och hur man relaterar till dem som är det viktiga.

På sätt och vis kan man relatera till alla karaktärer, även de som inte är så bra skrivna. Jag kan relatera till Frodos resa och uppdrag i Sagan om Ringen och fundera på hur det är att vara tvungen att göra något viktigt och nästan omöjligt i en hemsk värld trots att man helst av allt bara vill ligga hemma i soffan och njuta av ens lugna liv innan det är slut. Men eftersom Tolkien lagt ner mer möda på att beskriva Midgård än att göra Frodo till en engagerande och flerbottnad karaktär kan jag bara relatera till honom i viss mån.

middle-earth

Den fantasyserie som fick mitt unga jag att inse att det viktiga inte var ifall en bok handlade om att man skulle slänga en ring i en vulkan eller hindra en ond gud att få tag i en magisk sten, var Krönikan om Landet Prydain av Lloyd Alexander, eller Taran-böckerna som jag brukar kalla dem.

Bokserierna följer Taran, en ung föräldralös pojke som bor på en liten gård ägd av en trollkarl. När han avslöjar för de andra på gården om sina storslagna drömmar – att han en gång skulle vilja bli hjälte och ha en respektingivande titel såsom riddare eller hertig – bestämmer man sig för att ge honom den inte allt för smickrande epiteten Taran, Andre Grisvaktare. (Förste Grisvaktare var redan taget.)

book-of-three

Men grisen, som Taran får ansvar över, rymmer och Taran lämnar gården för att finna henne. Ute i världen, bortom hans hem, råder ett krig mot mörkrets makter och Taran gör sitt bästa för att överleva, trots att han inte kan slåss eller har några andra vettiga egenskaper.

Om detta låter bekant är det för att det finns en Disney-film löst baserat på böckerna: Taran och den Svarta Kitteln. Den är inte dålig, men håller inte samma höga kvalité som andra Disney-filmer och representerar inte boken vidare bra. Turligt nog är den tillräckligt annorlunda så att din läsupplevelse inte kommer förstöras om du redan har sett filmen.

black-cauldron

På gott och ont märker man att Lloyd Alexander är en av de författare som läste Sagan om Ringen och tänkte ’något sådant vill jag också skriva’, så det finns mycket som påminner om Tolkiens verk. Men där Tolkien marinerade sina berättelser i klassisk brittiskhet så är Alexanders verk istället inspirerade av walesisk mytologi – allt är blötare och grönare och tobaken smakar inte lika gott. Det är bekant och främmande på samma gång.

Det finns många element som gör att jag gillar böckerna. Karaktärerna är charmiga och lätta att tycka om, men inte för många och svåra att hålla reda på. Karaktärer dör heroiskt, men inte i för stor utsträckning som i Game of Thrones – här känns all död precis i rätt mängd och välförtjänt. Detta är viktiga detaljer som gör en fantasy-serie bra, men det är inte det som gör Lloyd Alexanders böcker till min favoritserie nummer 1.

Det som får mig att älska de här böckerna är när den fantastiska världen och kriget mot mörkret får ta paus för en stund bara för att handla om Taran, vilket det gör i huvudsak i fjärde delen av serien: Taran Vandraren.

taran-wanderer

Taran fortsätter att leva med sitt öknamn Andre Grisvaktare genom alla böckerna, trots hans bedrifter och segrar. I fjärde boken bestämmer han sig för att ge sig ut på en resa för att se om han kan hitta sina riktiga föräldrar. När han var yngre hade han alltid hoppats att skulle vara son till en hertig eller baron, men nu har han mognat och kan tänka sig vad som helst. Taran har aldrig riktigt gjort någon annat än att vakta grisar, så under resan bestämmer han sig även för att försöka lista ut vad han borde göra med sitt liv. Vad är han bra på, och vad får honom lycklig att göra?

Varken Frodo eller Belgarion behövde någonsin ställa frågan Vad vill jag göra med mitt liv?. De blev istället tillsagda av en skäggig gubbe vad de skulle göra och nöjde sig med det.

frodo-and-gandalf

Taran-böckerna har mycket som gör de läsvärda, som att de är lättlästa, charmiga och har ett starkt centrerat persongalleri. Men jag kommer alltid relatera starkare till Taran – som aktivt sätter sig ner och under lång tid arbetar sig fram vad han vill och bör göra med sitt liv – istället för en huvudperson som av ödet blir tvingad till något.

Vad jag vet har ödet adrig försökt tvinga sig på mig, men jag har suttit uppe många nätter och brottats med samma frågor som Taran gör.

Förlåt mamma och pappa, men Lloyd Alexander är bättre än Tolkien och Eddings.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Krönikan om Landet Prydain

Samspel 2016

Alla tycks prata om någon obskyr och liten mässa om böcker i Göteborg. Jag läser rätt mycket böcker som det är just nu, så det enda som skulle kunna tvinga mig dit var ifall man kunde träffa folk där från hela världen. Något exotiskt… som Trollhättan? Jag vet inte.

Det jag vill prata om är en riktig mässa/spelkonvent vid namn Samspel istället.

Samspel Logga

Samspel – Göteborgs mysigaste spelkonvent – kommer att pågå 4e till 6e november och än en gång befinna sig i Teater Aftonstjärnan.

Jag hade funderat på att skriva och arrangera ett nytt rollspelsäventyr till årets konvent, men all min skrivtid går fortfarande åt till redigeringsarbetet av Agenterna från MRO. Istället kommer jag vara där för att arrangera en Arkham Horror-kväll. I skrivande stund finns det fortfarande platser kvar, så är ni intresserade kan ni anmäla er här.

arkham-horror

Självklart tar jag med böcker för försäljning och signering. 🙂

Posted in Nyheter | Tagged , | Comments Off on Samspel 2016

Shovel Knight

rekommendation inkhorn

Ett av mina favoritspel till nes var Mega Man. Det var svårt men rättvist, hade en genomtänkt estetik och en stark musikalisk identitet. Det är rent av så illa att jag har en dröm att skapa en blogg där jag enbart pratar om Mega Man och äntligen kan berätta för internet vilka bossar jag tycker är bäst. (Ballade och Terra är bäst.)

Men Mega Man-spelen har en stor brist.

De är repetitiva.

Mega Man covers

De hittade sin mall tidigt och även de bästa spelen i serien (som Mega Man 9) gör allt för att hålla sig inom den. Har man spelat ett Mega Man-spel har man spelat alla.

Vilken tur att det finns ett spel som tagit alla Mega Mans lärdomar och dragit in dem i nutid med innovativ och kreativ speldesign: Shovel Knight.

shovel knight

Man tar rollen som en riddare som har valt spaden som sitt vapen. Man var tidigare en lyckad och tillfreds hjälte, men sedan ens närmaste vän råkade ut för en mystisk olycka har viljan till hjältedåd inte infunnit sig; man har lämnat äventyrarlivet bakom sig. Men i sin frånvaro drar ondskans makter in över landet och man finner sig tvungen att för en sista gång ta ner spaden från väggen och åter göra världen till en trygg plats.

Shovel Knight är ett spel där allt klickar och det egentligen inte finns något att klaga på. Det känns som att de tittat på alla spel från nes-tiden i platformsgenren och sagt ’hur gör vi för att göra allt de gör bättre?’. Det lånar starkt från Mega Man, Ducktales och Castlevania, men har ändå sin unika identitet.

 

screenshot

 

Låt oss använda Mega Man som analysverktyg och se ifall jag kan ge ett bra exempel.

Från och med andra installationen i Mega Man-serien* får man, innan man står öga mot öga mot spelets slutboss, genomleva en bossrush. Tidigare fick man kämpa sig igenom åtta olika banor för att en i taget besegra de olika robotarna – särskilt konstruerade för att slita Mega Man i stycket – men nu står det bara åtta teleporteringsrör emellan en och åtta bossar redo att ta revansch.

Boss rush

När jag stod inför detta första gången i min ungdom blev jag skräckslagen. Visserligen hade jag klarat alla bossarna innan, men var det verkligen i min förmåga att göra det igen, och särskilt nu när jag kämpat mig igenom spelets sista bana och tömt alla mina mentala resurser?

Första gången var en stark upplevelse, men konceptet kom tillbaka i exakt samma form i varje Mega Man-spel. Ingen innovation eller nytanke. När man inte utsätts för utveckling inser man de brister man kunde förlåta när något var nytt, som att bossrushen egentligen aldrig var någon utmaning; striderna var inte annorlunda och man hade mer avancerade vapen än när man mötte bossarna första gången.

Istället för att bli den dramatiska upptakten inför finalen blev det istället en trött uppförsbacke som måste vara med för att det är så man alltid har gjort.

King and MoleShovel Knight tittade på Mega Mans bossrush och frågade sig själv hur man kunde leka med konceptet. Först gjorde de en enkel ändring: istället för att i lugn och ro låta en slåss mot bossarna i vilken ordning man ville (man kunde välja vilka teleporteringsrör man gick in i först) med en ordentlig paus mellan varje så är bossrushen i Shovel Knight i slumpmässig ordning och utan paus.

En liten, men betydande, ändring som visar att man tänkt till. Detta hade egentligen räckt, men spelet har ändå tagit det ett steg längre. Att förklara exakt hur bossrushen går till är en stor spoiler, men när jag fick se var den skulle äga rum skrattade jag högt. Inget Mega Man-spel har någonsin fått mig att skratta högt.***

 

shovel knight cover 1

 

För den som tycker spelet ändå är för likt det som kommit innan tar spelskaparna det ännu ett steg längre. Shovel Knight styrs som de flesta andra plattformshjältar med ett enkelt kontrollschema. Det enda som får honom att stå ut är att han kan använda spaden för att studsa runt, precis som Scroodge McDuck i Ducktales. Egentligen inget nytt under solen, men ändå något som skulle lämna vem som helst nöjd.

scroodge mdcuckMen spelskaparna har börjat lägga till spelets bossar som spelbara karaktärer, och här har de verkligen tagit ut svängarna.

Att låta en spela nya karaktärer är inte så fantastiskt i sig – man ger bara spelaren en karaktär med nytt utseende och attacker som skiljer sig aningen från det man egentligen brukar använda. Istället för att skjuta laser skjuter man kanske eld, istället för en spade kanske man har en kratta.

Spelets första nya spelbare karaktär blev den galne alkemisten Plague Knight. För honom byggde de om alla banor från grunden, skrev en helt ny story och gav honom ett kontrollsystem jag aldrig någonsin sett i ett plattformsspel. Istället för vanliga attacker har man potions man slänger, liknande molotov cocktails. Dessa får man blanda ihop själv genom att välja innehåll, flasktyp och stubin, vilket ger nästan ett oändligt antal variationer att välja emellan.

plague knight

Det hade räckt med samma banor och en karaktär som utöver en vanlig attack också hade en kastattack, men Shovel Knight är spelet som aldrig slutar att ge.

 

Jag har skrivit längre än jag borde, så jag skall försöka sammanfatta.

 

Jag är ständigt rädd för att jag blivit gammal och inte längre kan uppskatta de nya kulturvågor som sköljer över världen. Virtual Reality verkar skrämmande, och likaså tillsynes oändliga spel som No Man’s Sky, och istället för att ta emot framtiden med öppna armar spelar jag istället indiespel med gammaldags pixelgrafik.

Men Shovel Knight har visat för mig att det fortfarande är okej att tycka om den typen av spel, och att de fortfarande kan utvecklas. Och för folk som inte växte upp under pixelgrafikens guldålder visar Shovel Knight vad som var bra med de spelen genom att göra det bättre. Spelet har mina varmaste rekommendationer.

shovel knight camp

 

 

 

 

 

Varning! Fotnoterna nedan är enbart för avancerat Mega Man-nördande:

* Ja, rematchen mot alla bossarna fanns med redan i Mega Man 1, men då mötte man de utspridda över slottet.

** Det finns väl en ursäkt till varför bossrushen är bra, trots att bossarna inte utgör ett hot längre. När man besegrade en boss i början av spelet kanske man inte hade rätt specialvapen och rushen ger en chansen att prova det. Men det är ändå inte ett vidare bra skäl.

*** Okej, det är inte sant. Trots alla sina fel och brister fick Mega Man 7 mig att skratta en gång, när Auto sätter fel hatt på Mega Man.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Shovel Knight

Bokskorpionen recenserar

Endast Eböcker har recenserat min novell Svarta Band:

 

Jag tyckte mycket om den här novellen. Den är humoristisk på samma gång som den har ett allvarligare budskap. Dessutom är den väldigt spännande. Jonas Larsson var en ny bekantskap för mig, och jag kan konstatera att jag gillar hans berättarstil.

 

bokskorpionenBloggaren bakom recensionen har den härliga pseudonymen Bokskorpionen, vilket värmer mitt svarta rollspelshjärta. Jag har en svag punkt för bokbloggar som skulle kunna ha smugit fram från Dungeons & Dragons Monster Manual.

Hela recensionen hittar ni här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , | Comments Off on Bokskorpionen recenserar

Halvårsrapport

Nu har halva året passerat och jag tyckte det var dags för att sammanfatta hur allt har gått hittills.

Den mesta av min tid har gått åt till att redigera Agenterna från MRO (min low fantasy spy thriller). Boken består av fem delar, varav varje del utspelar sig över ett år. I skrivande stund har jag redigerat klart de två första delarna. I min nuvarande takt hoppas jag bli redo att skicka boken till förlag i december, och fram tills dess kommer jag uppdatera er angående bokens färdigställande med denna framstegsmätare:

Halvarsrapport

Hur har jag annars haft det?

 

I början av året lade jag upp några achievements att sträva mot, och hittills har jag samlat in fyra koppar och en tungsten.

 

Koppar:

koppar halvar

Publicera en novell under 2016

Bli klar med första utkastet av MRO

Teckna ny webbserie under 2016

Besegra Patrik Centerwall i armbrytning

 

Tungsten:

tungsten halvar

Besegra Marcus Olausson i armbrytning

 

Om ni vill hjälpa mig nå fler achievements kan ni gilla mig på Facebook eller följa mig på Instagram och Twitter. 🙂

Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Halvårsrapport

Oden, Asarnas Konung

Jag säger alltid fel på namnen. 🙁

Posted in Arkiv, Comics | Tagged | Comments Off on Oden, Asarnas Konung

Oden, Gudarnas Konung

Oden, King of Gods

Jag säger alltid fel på namnen. 🙁

Posted in Nyheter | Tagged | Comments Off on Oden, Gudarnas Konung

Savage Worlds

rekommendation dice

I en av mina tidigaste Månadens Rekommendationer pratade jag om rollspelet GURPS, vilket stod för Generic Universal Roleplaying System.

Alla andra rollspel gav en unik värld att spela i, men varje miljöombyte innebar en ny uppsättning krångliga regler att lära sig. När GURPS kom ryckte det på axlarna och sade att det var ingen fara om jag ville spela fantasy, scifi eller western, GURPS klarade av det. Och ville jag köra magiska cowboys i rymden var det ingen fara heller; GURPS var en underbar verktygslåda för fantasi och kreativitet.

Jag avslutade min rekommendation av GURPS med att säga att det fanns ett annat universellt spelsystem jag var nyfiken på att testa. En liten uppstickare vid namn Savage Worlds.

Sedan dess har Savage Worlds tagit platsen för det system jag vänder mig till i första hand när jag skall spela rollspel.

gurps loggo

 

GURPS klarar av vad som helst, och det gör det genom att simulera realism så mycket som möjligt. Problemet är att berättelser – vilket är det man skapar när man spelar rollspel – inte alltid är realistiska.

Låt oss ta en scen från en actionfilm, till exempel:

Flint Gunfist slänger sig upp för lagerlokalens trappor. Han skjuter med pistolen bakåt för att hålla de efterföljande terroristerna ifrån sig. En faller, men det är tjugo beväpnade galningar kvar.

 De sista våningarnas flimrar förbi i ett blodigt töcken och Flint Gunfist finner sig på byggnadens tak. Om bara några sekunder är de andra ifatt honom, men en bit bort på taket står en helikopter…

 

I de flesta filmer skulle det sluta så här:

Flint Gunfist sliter upp dörren till helikoptern, vrider om nyckeln och flyger iväg. Han hånler åt terroristerna som hjälplösa står kvar på taket och skriker efter honom.

 

I verkligheten, och i GURPS, hade det gått till så här istället:

Flint Gunfist har aldrig i sitt liv flugit en helikopter. Han slänger sig istället bakom helikoptern, tar skydd och ställer sig på knä med pistolen redo. Detta kommer att bli en desperat och blodig strid…

Först måste jag säga att ingen av de två scenarierna är bättre eller sämre – det handlar bara om två olika smaker. Savage Worlds är ett universellt system, precis som GURPS, men ger de berättelser man skapar en mer cinematisk känsla.

Men om vi bortser från detta, vad är det som gör Savage Worlds till spelsystemet framför andra för mig? Skulle jag sammanfatta det i två och ett halvt ord (bortsett från cinematisk) skulle jag säga att spelet var snabbt, roligt och (relativt) enkelt.

 

savage worlds coverSnabbhet

Vad är det som tar lång tid i rollspel? Strider och karaktärsskapande.

Karaktärsskapandet är oerhört förenklat. Oftast räcker det med att välja en färdig mall och sedan är man klar. Om man verkligen vill bygga en karaktär från grunden tar det en kvart. Skulle man vilja lägga till superkrafter till sin karaktär så kanske man får lägga ner en halvtimme på det.

Striderna går fort på grund av flera omständigheter som inte har med realism att göra.

Det är regelmässiga skillnader på huvudpersoner och statister. Statister har inga hit points och är till för att ge spelarna stora hopar av skurkar att slå ner utan bekymmer, precis som på film.

GURPS fnyser åt detta. I GURPS kan vilken nazist som helst döda Indiana Jones på ett slag. Fast striderna är dödliga i Savage Worlds också, fast på ett annat sätt. Alla skill-slag och skadeslag exploderar (slår du det högsta på en tärning lägger du till en tärning och slår den också, vilken i sin tur kan explodera) och stridslyckan vänder snabbt. Alla spelare får dock små pokermarkörer i början av varje session (kallas för bennies, vilket är en förkortning från benefits) vilket låter dem slå om slag och ta bort skador – allt för att uppmuntra den våghalsighet som förväntas av hjältar.

 

Rolighet

Bennies har jag redan nämnt, men de låter en göra knasiga saker som man inte skulle ha vågat i ett realistiskt spel. I andra rollspel skulle jag ha dragit mig för att svinga mig över ett stup med en brinnande lian, men eftersom jag vet att jag har flera försök på mig i Savage Worlds vågar jag ta ut svängarna även när oddsen är dåliga.

En annan sak som inte gör annat än att dela ut glada miner bland spelarna är initiativ-systemet (det som bestämmer vem som börjar först i en strid). I andra system slår man ofta en tärning i stridens första skede, den som slår högst börjar och sedan är det klart. I Savage Worlds drar man spelkort (av alla saker) varje runda, vilket betyder att ordningen ändras konstant. Drar man dessutom en joker får man extra bonusar på köpet.

Här står GURPS med armarna i kors och rullar med ögonen och säger att det absolut inte fungerar så där i verkligheten, men det bidrar till en dynamik i striderna som får dem att kännas mer laddade.

 

(Relativ) enkelhet

Vid en första anblick är Savage Worlds ytterst simpelt.

Om vi kan ta ett exempel kan vi prata om superkrafter. Det finns bara ett fåtal att välja emellan, och bara en av varje ”typ”. Det finns alltså bara en ”enkel attack-kraft”. Oavsett om du skjuter laserstrålar med ögonen, spottar blixtbollar ur munnen eller kastar magiska plasmashurikens fungerar de på samma sätt. Man får istället använda sin fantasi och beskriva hur de ser olika ut.

Egentligen skulle jag ha velat säga ”enkelt på ytan men mer komplext allteftersom du förstår dig på dig systemet”, men det lät inte så klatschigt. Eller kanske rent av ”först lite ovanligt, sedan enkelt, sedan avancerat”.

Skall vi vara ärliga så kändes det lite konstigt första gången vi tog fram kortleken och pokermarkörerna. De exploderande tärningarna (och extratärningen man har som huvudperson) var också aning krångliga en liten stund. Men efter det var allt lätt som en plätt. Nästan simpelt.

Men desto mer man spelar, desto mer djup och avancerade variationer hittar man. Striderna har en perfekt blandning av lättillgänglighet och mångbottnat taktik, och det finns oerhörda mängder specialregler som skriker efter att bli använda.

Det som förvånar mig mest är att regelboken är så kort. Bara 192 sidor! Det är som om man skärt bort allt onödigt och bara lämnat det mest fantastiskt roliga kvar.

 

Jag har inte övergett GURPS helt och hållet. Jag använder det fortfarande för skräck och skitiga dystopier. Men en av de främsta orsakerna för att spela rollspel är att fly sin trista vardag och känna sig självförverkligad. Det låter Savage Worlds en göra till 100%, och det kommer stå som mitt favoritrollspel en lång tid framöver.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Savage Worlds

En rival på Fantastika 2016

Den här helgen är jag på konventet Fantastiska 2016.

Allt var frid och fröjd tills att jag upptäckte att ingen mindre än självaste Marcus Olausson även skulle delta. Detta kunde omöjligen gå för sig.

Armbrytning 1

Herr Olausson finns med på min lista över författare jag måste besegra i fysisk kamp. Jag hade inget annat val än att leta upp honom och visa vem som bestämde, men genast vid första mötet stötte jag på patrull. Herr Olausson hade förberett sig och skaffat ingen annan än Patrik Centerwall (som jag besegrade i min förra quest) som sin personliga sekond. För att kontra skaffade jag min egen sekond – författaren Camilla Linde.

Centerwall försökte dra fördel av att ha mött mig i strid vid ett tidigare tillfälle och gjorde sitt bästa för att coacha Olausson till seger. Jag hade dock ett hemligt vapen: Större muskler och lockigt hår.

armbrytning 2

Efter en lång jämn kamp stod jag äntligen som segrare. Det var underbart att känna segerns sötma. Nu är det bara Oskar Källner kvar att krossa så kommer min quest att vara klar.

Jag kommer dock ta ledigt några dagar framöver pågrund av smärtor i bakhuvudet.Armbrytning 3

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , | Comments Off on En rival på Fantastika 2016

Vackra ord om ‘Svarta Band’

Nätblaskan Barrikaden har publicerat en intervju med folket bakom tidskriften Brev från Cosmos. Fokuset ligger i första hand på det redaktionella arbetet, men dessa vackra ord slank ut från intervjuaren när själva novellerna kom på tal:

“Jag gillade alla novellbarrikaden_logoerna. Men särskilt Jonas Larssons ”Svarta band” där han lyckas med konsten att få en deklaration att bli spännande.”

Intervjun i sin helhet går att läsa här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Vackra ord om ‘Svarta Band’