The Science of Discworld

Man skall vara försiktig med sina önskningar.

Jag har läst om tjugofyra Discworld-böcker. Trots att jag gillar dem kan jag inte blunda för6 att de börjar bli snarlika, och jag sitter där i min ensamhet och vill inget hellre än att något bara skall skaka om mig i min liturgiska apati.

Och då kommer The Science of Discworld från ingenstans.

Hälften av boken är en förvånansvärt odramatisk berättelse om trollkarlarna på Unseen University. Det är ingen utfärd längs en okänd kontinent, ingen konspiration att avsätta Patriciern och inga intrång från andra dimensioner. Trollkarlarna har bara igång ett magisk experiment och käbblar med varandra.

Andra halvan är en serie populärvetenskapliga artiklar, skrivna tillsamman med Jack Cohen och Ian Stewart. Det börjar med universums begynnelse, går vidare till Jordens skapelse och sätter punkt efter att mänskligheten lämnat sin hemplanet bakom sig.

Sa jag hemplanet? Ja — det gjorde jag! Den mesta av boken utspelar sig inte alls på Discworld utan istället i något knäppt parodiuniversum utan varesig magi eller dramaturgi. Saker bara händer av sig själva, arter kommer och går på ett deprimerande sätt och världar består av korkade bollar istället för praktiska skivor på sköldpaddor.

Trollkarlararna kallar experimentet för Roundworld och det är inget mindre än vårat (läsarnas) universum. Trots sin titel handlar inte The Science of Discworld om hur Skivvärlden fungerar, utan boken använder istället Skivvärlden för att analysera verkliga vetenskapliga dilemman. Först får man ett lustigt litet kapitel som behandlar trollkarlarnas vardag, sedan följs det upp av ett kapitel som på ett mer akademiskt sätt diskuterar var det nu var för något trollkarlarna missförstod alldeles nyss.

Vänta lite … kapitel?

Just det, det här är faktiskt den första Discworld-boken med just kapitel. Det är också första gången vi får en framsida av en ny illustratör: Paul Kidby istället för Josh Kirby*. Detta är en bok som skiljer sig från mängden på alla sätt och vis.

Tyvärr är flera av vetenskapskapitlen trista. Men det är väl vad som händer när man har ett så brett spektra av ämnen. Jag hade svårt att hålla modet uppe när de pratade om vattens olika kokpunkter, men satt som på nålar när det handlade om kaosteori och Langtons myra. Men smaken är väl som baken.

Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till boken när jag läste den som barn. Men den gjorde fortfarande ett starkt intryck på mig, både som blivande författare och bibliotekarie. Den introducerade konceptet narrativium i mitt liv, den osynliga typ av materia som gör berättelser möjliga (ett ämne det inte tycks finnas något spår av i Roundworld, till trollkarlarnas förtret). The Science of Discworld satte ord på att berättelser följer andra lagar än verkligheten.

Hade Star Wars varit det minsta realistiskt så hade Luke Skywalker dödats av stormtroopers (även om man räknar med Lukes handikapp i form av the Force). Det handlar inte ens om att försöka hitta på konsekventa “regler” för hur the Force fungerar, som om det skulle ursäkta något, utan mer fundamentala saker som statistik och sannolikhet. Men berättelser är tillåtna att tumma på realismen, annars skulle de bli tråkiga — det värsta brott man kan begå i fiktionens värld.

Men tanken på narrativium låter oss också förstå vår egen värld (precis som trollkarlarna i boken gör) och varför berättelser är så viktiga. Alla beter sig som vi är dränkta i narrativium — som att man är huvudpersonen i sitt eget välregisserade epos — och använder detta för att försöka förstå och analysera den dystra verkligheten.

Spöken finns inte, men folk tror på dem eftersom det är en mer spännande berättelse att de finns än att det bara är grenar som gör konstiga ljud mot fönstret.

Gudar finns inte, men folk tror på dem för att det är mer spännande berättelse att det finns en publik som faktiskt bryr sig om vad vi gör.

Och — den springande punkten i dagens polariserade samhälle — konspirationsteorier finns inte, men folk tror på dem för det ger Ondskan ett ansikte som de kan skylla på.

Kunskapens mål — via vetenskap, litteratur och filosofi — är att hjälpa oss se världen som den verkligen är även när det verkar som att det är något fel på manuset. Inte ett dåligt budskap från en bok som till hälften handlar om tråkiga stenar.

SAMMANFATTNING

The Science of Discworld  är tyvärr ojämn.

Jag gillade de fiktiva kapitlen. Det är inte lätt att ta i vanliga fall karaktärer byggda för drama och istället låta oss hänga med dem under avslappnade förhållanden; det var en frisk fläkt att inte få ännu bok som handlade om världens undergång.**

Och kan ni tänka er — jag tyckte till och med om Rincewind i den här boken. Nu när han inte längre behövde bära bördan som huvudroll funkade han mycket bättre som en bikaraktär med djup, humor och hjärta.

Men trots mina fina ord var det kämpigt att läsa om boken. Många av de vetenskapliga partierna gick in genom ena örat och ut ur det andra. Så trots att boken resonerade djupt inom mig redan som ung kan jag inte ge den en allt för hög placering i listan.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Hogfather
  4. Wyrd Sisters
  5. Feet of Clay
  6. The Fifth Elephant
  7. Men at Arms
  8. Moving Pictures
  9. Witches Abroad
  10. Soul Music
  11. Lords and Ladies
  12. Reaper Man
  13. Jingo
  14. Mort
  15. Pyramids
  16. The Science of Discworld
  17. Carpe Jugulum
  18. Interesting Times
  19. Eric
  20. The Light Fantastic
  21. Equal Rites
  22. The Colour of Magic
  23. Maskerade
  24. Sourcery
  25. The Last Continent

 

* Som vän av ordning behöver jag meddela att Josh Kirby per definition också var en ny tecknare. Den allra första utgåvan av The Colour of Magic tecknades av Alan Smith.

** Skivvärldens undergång, åtminstone. För de stackars arterna på Rundvärlden består existensen inte mycket mer än att vänta på nästa meteor eller naturkatastrof.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , | Comments Off on The Science of Discworld

The Fifth Elephant

Under min läsning av Discworld-serien har jag fått svårare att sätta ord på mina känslor. Eller så har känslorna haft svårare att komma upp till ytan. Man blir inte lika imponerad av de bra sakerna, för de har man sett förut, men inte heller lika provocerad av böckernas brister – även de bekanta ansikten.

Fast ändå lyckas The Fifth Elephant visa fram en Styrka och en Brist som tidigare inte setts i serien. Men innan vi går i detalj på det, låt oss titta på vad boken handlar om.

Vimes har genom böckerna gått från vaktkapten till kommendör till hertig, och nu landar han slutligen som Ankh-Morporks ambassadör i det mäktiga och gamla landet Überwald. Dvärgarna där skall välja en ny kung, och Vimes är på plats för att försäkra Ankh-Morporks ekonomiska intressen. 

Problemet är att Überwald inte längre är världens största dvärgnation. På grund av all utvandring går den äran till Ankh-Morpork, och det gamla landets dvärgar ser inte med blida ögon på de moderna sederna som “nydvärgarna” anammar. Samtidigt som Vimes måste hantera denna blandning av agg och avund försöker samtidigt mäktiga varulvs- och vampyrfamiljer förverkliga sina egna ambitioner gällande dvärgarnas politik.

Och här kommer vi till bokens unika Styrka: det är den första som känns ordentligt discworldig.

Skivvärlden har i första hand varit en arena för Pratchetts idéer, och i andra hand en plats att drömma sig bort till. Den har aldrig varit lika genomtänkt som Narnia eller Midgård, vilket har betytt att det har skett en glidning genom bokserien. Den började som en pastisch på high fantasy för att allt mer bli satir på vår egen vardag.

Det var det jag kände att Carpe Jugulum handlade om: hur vi lämnade den gamla Skivvärlden för att landa i en riktig värld där dvärgar, vampyrer, varulvar, troll och människor måste försöka samsas med varandra.

Och detta leder osökt till bokens unika Brist: The Fifth Elephant är alldeles för lik Carpe Jugulum.

Det är samma spänningar mellan framåtskridande och konservatism. Det utspelar sig ute på landsbygden. Och det är varulvar och vampyrer överallt.

I och för sig är The Fifth Elephant bättre på alla sätt och vis, men det hindrar ändå inte att en mättnad sänker sig över en. Det är väl paradoxen med att skriva så mycket som Pratchett gjorde: för att bli bättre måste man göra samma sak om och om igen, men hade Carpe Jugulum stannat i byrålådan hade The Fifht Elephants läsupplevelse varit starkare.

SAMMANFATTNING

När jag läste The Fifth Elephant funderade jag inte så mycket på hur jag skulle ta mig an den som Författare, utan istället hur jag skulle bete mig som Läsare. Vad borde jag förvänta mig av en serie som aldrig vill ta slut? Borde jag inte prova något annat istället, som Jasper Fforde eller Frances Hardinge? Jag har ingen aning vilka de är, men de var de namn som kom upp när jag googlade “författare som Terry Prtachett” (ja, förutom den där Douglas då).

Fast trösten är att jag nog är hemmablind. Det är som att gå på lyxrestaurang varje dag. Det förlorar sin magi efter ett tag, men det slutar inte vara en lyxrestaurang för det. Och det räcker med att ta en avstickare till ett sunkigt hak för att se vilka professionella ingredienser man tagit för givna.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Hogfather
  4. Wyrd Sisters
  5. Feet of Clay
  6. The Fifth Elephant
  7. Men at Arms
  8. Moving Pictures
  9. Witches Abroad
  10. Soul Music
  11. Lords and Ladies
  12. Reaper Man
  13. Jingo
  14. Mort
  15. Pyramids
  16. Carpe Jugulum
  17. Interesting Times
  18. Eric
  19. The Light Fantastic
  20. Equal Rites
  21. The Colour of Magic
  22. Maskerade
  23. Sourcery
  24. The Last Continent

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on The Fifth Elephant

Hamlet’s Hit Points

Att för utomstående förklara vad rollspel är för något är en av de värsta sakerna jag vet. Det blir alltid något vagt filosofiskt som låter mycket krångligare än vad det är. 

Orsaken till detta är att rollspel är en hybridkonstform med varsitt ben tydligt planterat i historieberättande och spelmekanik. Vissa rollspelare lutar lite mer åt det ena benet, vissa mer åt det andra.

Men historiskt sett har spelbenet varit det främsta. Det var ju där allt började; folk satt med sina krigsspel och la allt eftersom till mer berättardrag och narrativ. Därför ser många individer rollspel som “spelmekanik som låter dig uppleva berättelser”.

När folk sedan har velat förbättra sina rollspel, då har de i första hand satt de speltekniska komponenterna under lupp. Är karaktärsklasser hämmande? Hur kan man visualisera rummet med miniatyrer? Är bell curve eller flat roll bäst?

Problemet är att vi sakta men säkert börjat inse att rollspel inte alls är “spelmekanik som låter dig uppleva berättelser”. Det är snarare “berättelser som förhöjs med hjälp av spelmekanik”, och den dåliga nyheten är att det aldrig har funnits en lika stor diskussion om hur man bäst förbättrar berättelserna för att höja rollspelandet.

Men den goda nyheten är att alla människor har historieberättande i sitt dna. De flesta av oss förstår skillnaden på externa/interna intriger och hur en dramatisk kurva bör se ut; vi kan bara inte sätta ord på det. 

Alla kan säga om en film är bra eller dålig … men inte förklara varför.

Här kommer Hamlet’s Hit Points, skriven av Robin Laws (som vi mött tidigare här på bloggen), in i bilden för att belysa de byggstenar vi använder i berättelser och hur dessa översätts till rollspel. 

 

INNEHÅLL

I Hamlet’s Hit Points får vi först en förklaring till vad story beats och dramatiska kurvor är, och använder sedan dessa för att analysera oss igenom tre berättelser: Hamlet av William Shakespeare, första James Bond-filmen Dr. No och den svartvita klassikern Casablanca (som jag faktiskt inte hade sett innan jag läste boken vissa saker skjuter man framför sig allt för länge).

Och så här långt känns det nästan inte som en rollspelsbok, utan som vilken litteraturvetenskaplig junta som helst. Endast här och var slänger Laws in en kommentar relaterad till rollspel. Analyserna är spännande, och får mig att uppskatta både James Bond och Shakespeare på nya sätt, men jag känner inte att jag egentligen blir en bättre spelledare – måhända en bättre litteraturkritiker.

Sen kommer vi äntligen vi till bokens nästa del, kallad Applying the System, och jag tänker: “Yes! Nu börjar det roliga!”

Fast det är över nästan på en gång. Fem sidor bara! Och de kan sammanfattas till “det är bra övning att sitta och göra egna story beat-analyser av filmer du ser” och “prova att skriva upp story beats allteftersom de händer under dina spelsessioner”. 

Vaaaa? Var det allt?

 

SAMMANFATTNING

Trots att boken var en positiv läsupplevelse var jag inte förtjust i den … inte till att börja med. Jag blev allt mer stressad under de tre långa analyserna och kände att jag inte fick några verktyg att använda mig av som spelledare; jag fick bara kunskap.

Sedan insåg jag att jag var orättvis mot boken. Att ens veta vad en story beat är för något hjälper en som spelledare, och låter den berättartalang som sitter i allas ryggmärg att nå ut till fingerspetsarna. Det är inget stort steg att ta, eller som Laws själv uttrycker det i början av boken:

If, as GM, you can occasionally build on a previous moment in an unexpected way, cut out a few boring bits, and have something big and exciting happen near the end of a session, you seem like a genius of structure.” 

Något som boken går igenom bra är skillnaden mellan procedural beats och dramatical beats. Procedural beats handlar om ens karaktärs mål i den fysiska världen, medan dramatical beats handlar om vad som händer med karaktärens känsloliv. 

Låt oss, som exempel, säga att vi har en rollperson som skall ta sig ner i en dungeon för att hitta en skatt detta är ett procedural goal. Men hon gör det för att hennes far är äventyrare och om hon får tag skatten kanske han slutar vara missnöjd med henne ett dramatic goal. Att förstå skillnaden, och medvetet kunna välja vad man vill att ens egen berättelse har fokus på, ger en ett flertal bra verktyg vid spelbordet.

Tänk om rollspelet slutar med att rollpersonen får tag i skatten, men pappan ändå inte börjar älska henne eftersom han är en skitstövel (positiv procedural beat, negativ dramatic beat)? Eller blir det istället så att skatten slinker ur hennes grepp, men pappan då förstår att han varit orättvis och de försonas (negativ procedural beat, positiv dramatic beat)? Att tänka på det här sättet gör att man undviker de binära vinna/förlora-berättelser man ofta nöjer sig med i rollspel.

En bra sak boken gjorde var att låta de tre analyserade ha olika blandningar mellan dramatic beats och procedural beats. Hamlet har en jämn fördelning, Dr. No har mest proceducal och Casablanca mest dramatic. Utan att säga det rakt ut visar Hamlet’s Hit Points att alla typer av fördelningar är lika fullgoda berättelser.

Och det sammanfattar boken rätt bra. Den säger inte så mycket rakt ut, men man blir ändå en bättre spelledare av att ha läst den.

(Sist men inte minst skall självklart Hamlet’s Hit Points ha en eloge för lätt bästa titeln hittills.)

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , | Comments Off on Hamlet’s Hit Points

Släpp av MRO 3

I slutet av februari släpper jag tredje delen av Agenterna från MRO och kommer fira detta med ett digitalt släpp. Egentligen är ju brutala röjarfester och blöta signeringsmingel att föredra, men på grund av zombieapokalypsen är det bättre att hålla det digitalt.

Släppet blir via livestream på Facebook. Där berättar jag mer om böckerna (både för de som är nya till serien och de som har läst ikapp), läser högt och säljer signerade exemplar till rabatterat pris.

Eventet hittar genom att följa länken nedan, och jag lovar att göra mitt yttersta för att ge dig en trevlig stund som jagar bort vintermörkret

Datum: 21 februari

Tid: 18.30 – 19.30

Länk till eventet

Posted in Nyheter | Tagged , | Comments Off on Släpp av MRO 3

State of the Scenario 2021

På hur många sätt kan man skriva att de senaste tolv månaderna har varit konstiga?

Förra året berättade jag att mitt 2020 skulle bestå av att jag satt kedjad vid skrivbordet för att jobba ifatt. Men det skulle vara värt det, för efter allt hårt slit skulle jag få möta de fans som med tindrande ögon tog emot mitt anletes svett.

Men nej då – det blev bara skrivbordstid. Inga konvent, inga möten, inga signeringar. Trots att jag har jobbat så länge med Chock och Call of Cthulhu har jag knappt fått träffa någon som köpt spelen. Det känns overkligt.

Faktiskt har jag knappt träffat de olika projektens medarbetare. Det är en sak att jobba digitalt, men vad gör jag om personkemin inte stämmer när vi möts öga mot öga? Tänk om de inte ens har ett förödande beroende av te, som jag? Firmafesterna kommer bli städade, men tråkiga.

 

ROLLSPEL

Huvuddelen av min tid har gått åt till att bocka av saker som blev lovade under Call of Cthulhu Sveriges kickstarter. Det finns ett fenomen som kallas ‘death by kickstarter’, där man får extremt mycket pengar, lovar allt mellan himmel och jord och sedan kollapsar under arbetsbördan. Det är ju underbart när ens kickstarter blir populär – men bara för att man får mer pengar får man inte automatiskt mer arbetstimmar.

Det har ofta varit läskigt att stå inför det enorma berg av saker som skall göras – art prints, äventyrssamingar, online-kurser – men det har gällt att bita ihop och jobba sig igenom en sak i taget. Håller man ut så blir allt förr eller senare färdigt.

Trots detta har jag parallellt hållit i den nya kickstartern för Chock. I den bästa av världar hade allt till Call of Cthulhu varit färdigt, men varumärken behöver hållas vid liv – och fans har väntat länge på nya tillskott till Chock. Men som en kompromiss valde jag att hålla denna kickstarter liten och ödmjuk – den stora trumman kan vi slå på nästa gång när backloggen är tom.

Men något som gör mig sorgsen är att jag inte haft så mycket tid att faktiskt skriva; den mesta av tiden har gått åt till att checka vad andra sysslar med. Men i år kommer vi (förhoppningsvis) få se några av mina alster i tryck, bland annat Hemligheten på Hvitfeldtska och äventyret Bjurlidsdjupet från den kommande samlingen Den svarta sviten.

BÖCKER

Jag släppte de två första delarna till min young adult spy fantasy-serie … första dagen av pandemin. Knappast de bästa omständigheterna för att marknadsföra sig själv. Om jag hade kunnat skåda in i framtiden hade jag skrivit skräck istället, för då hade jag kunnat sälja in mina verk till Elosos målgrupper.

Men min fantasyserie är faktiskt ingen serie; det är bara en stor bok jag delade på fem. De två första delarna försvann i pandemins dimmor, men hela “boken” har varit klar sedan start, så det betyder att jag får tre chanser till att visa upp dem för världen med pompa och ståt.

Publiceringsdatum för del 3 närmar sig – och är du en skummis så har du verkligen tur, den här boken är perfekt för en skumraskfigur. 

(Eller egentligen är det väl första delen som är perfekt. Du hittar den här.)

LÄRDOMAR

Förra året jobbade jag hårdare än någonsin tidigare, och skall jag vara ärlig så tog det ett bra tag att fylla ut mina nya skor.

Mitt mål för i år är att hålla uppe takten, men även vara observant för när det går för fort. Konstnärligt arbete är ett maraton, och man kommer aldrig nå målet om man ramlar på skosnören eller springer vilse.

Så jag vill planera och organisera bättre, och indirekt ge mer mer utrymme till att bli en bättre skribent.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on State of the Scenario 2021

Min första riktiga kickstarter

Sedan jag blev en del av Eloso har jag skött om deras kickstarters.

Det är jag som uppdaterar Call of Cthulhu Sverige och Chock: åter från graven, svarar på frågor och sakta men säkert betar av stretch goals som är kvar att göra. 

Jag var dock inte med från början, utan ramlade in i slutet av processen. Men nu har jag äntligen fått projektleda min egen produkt, från ax till limpa: monsterboken Skymningens fasor.

VAD HANDLAR DET OM?

Skymningens fasor är den kommande monsterboken till Chock, och det finns få saker som är så roliga att arbeta på som just monsterböcker.

Ett av mina finaste barndomsminnen var när jag satt och bläddrade i pappas gamla Monster Manual. Det är något så fantasieggande att få se vilka fantastiska varelser som bodde i en värld.

Många rollspelstexter är som fiktionella skolböcker. “Den här drottningen dog år X, och sedan kom det här kriget år Y, vilket påverkade handeln om Z.” Men att kunna rabbla en massa årtal utantill hjälper mig inte att gestalta en spelvärld bättre. Men monster (och andra typer av antagonistiska hot) är inte bara konkreta verktyg man kan använda efter behov, de ger så mycket indirekt information. 

Sättet drakar är designade i Dungeons & Dragons avslöjar till exempel att världen är stor, eftersom en drake med sin flygförmåga och sitt ego kräver gott om svängrum. Att de samlar på skatter visar att världen är gammal och har en anrik historia, för skatterna måste komma någonstans ifrån. Drakarnas design pekar ut vilken typ av genre vi skall spela, nämligen heroisk fantasy – de här drakarna är som eldsprutande James Bond-skurkar klädda i fjäll. De är inte bestialiska naturkrafter som man skickar en trupp soldater med armborst efter, som i low fantasy. 

Jag vill erbjuda något liknande i Skymningens fasor. När man läser boken skall man få en intuitiv förståelse för Chocks värld. Monstren är så många och varierade så att människan är ansatt på alla fronter. Det finns i skogarna. Det finns i gränderna. Det finns i våra huvuden. Ingen plats är säker.

 

UTMANINGEN: ATT FÖRVALTA ETT ARV

En av de svåraste aspekterna överlag med Chock har varit att jag faktiskt inte spelade det när det begav sig. Jag har numera läst gott som allt gammalt som utgivits, men jag får inga nostalgiska ilningar i magen när jag hör namn som Jackson de la Croix och Thormund Halldorasson.

Fast det här är inte bara en nackdel. Det gäller att ha ett stort respekt för varumärket, och förstå vad det var i spelet som folk gillade, men när man gör en remake kan man inte bara göra samma sak en gång till. Då gör den nya produkten inte mycket mer än att för en kort stund döva våra kapitalistiska köpimpulser; en remake måste ha ett eget existensberättigande.

Men det går inte att ändra för mycket. Det fanns något i gamla Chock som folk älskade, annars hade inte Eloso valt att förvalta den traditionen och istället gjort ett eget skräckrollspel som hette Bu! Rollspelet!. Talar vi kapitalism är det ju tyvärr många företag som bara klistrar på gamla varumärken på nya produkter för att namnet skapar buzz.

Så mitt personliga motto har varit att “fånga personligheten, inte de exakta anletsdragen”. Det är en svår balansgång, men turligt nog vägs min nya relation till spelet upp av att resten av folket på Eloso hade första Chock som ett av sina favoritspel. Vi har rent av de som blir svaga i knäna när man pratar Chill (som Chock var en svensk översättning av). På Eloso är därför traditionalisternas ying och innovatörernas yang därför i god balans.

SAMMANFATTNING

Det har varit rätt läskigt att hålla i sin första kickstarter, trots att detta egentligen är som att spela på Easy Mode. Chock är ju etablerat sedan tidigare och Eloso har flera kickstarters under bältet, men det finns ändå en naggande oro att man inte skall gå i mål.

Men turligt nog gick det rätt fort för kickstarten att finansierars. När detta inlägg postas är det en vecka kvar, och vi håller på att låsa upp stretch goals. Om ni kände igen er i min tidigare beskrivning av att älska bläddrande i monsterböcker så är detta en kickstarter för er att backa.

Och ifall jag skulle kunna åka bakåt i tiden och ge forntids-Jonas ett tips så skulle det vara att skriva alla bloggposter långt i förväg. Då hade han inte behövt vakna överraskad varje morgon över att det rasslat förbi stretch goals hela tiden. 😉

BACKA SKYMNINGENS FASOR HÄR

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , | Comments Off on Min första riktiga kickstarter

Carpe Jugulum

När jag började läsa Carpe Jugulum blev jag eld och lågor på ett sätt jag inte blivit med någon Pratchett-bok tidigare.

De första Discworld-böckerna handlade egentligen inte om något viktigt. De handlade om Dungeons & Dragons och Elric. Det var våldsamma dryader; explosiva, magiska dueller och gudomliga, dramatiska, snåriga intriger.  

Men desto fler böcker som kom, desto mer började de handla om den värld där du och jag bor, vilket gjorde att det nyare Discworld inte riktigt liknade de första böckerna.

Det var inget konstnärligt grepp, utan istället något som växte fram av sig själv, så förändringen förklarades aldrig i böckerna. Men även tystnad är en typ av svar, och mellan raderna kunde man läsa hur Discworld höll på att moderniseras. Mäktig magi och fascinerande fantasyvarelser hade funnits i överflöd, men den vanliga befolkningen tyckte allt det där vara lite opraktiskt och töntigt och lät det fasas ut. 

 De flesta fantasyvärldar är statiska eftersom gott som alla människor ser sin egen värld som statisk. Vi har ingen koll på vår historia mer än en generation bakåt, och förändring är något skrämmande som vid ålderns höst kommer dra bort mattan under fötterna på oss.

Men vad har allt detta att göra med Carpe Jugulum?

I berättelsen blir en familj vampyrer inbjudna till Lancre och tar över stället. Familjeöverhuvudet har tröttnat på de gamla korkade traditioner som vampyrer har varit slavar under – vitlök, speglar, religiösa symboler – och helt enkelt slängt dem över bord. Han har jagat bort gammalmodiga fantasyvarelser – som kentaurer och pixies – från sitt hemland och istället skapat ett byråkratiska system där människor nu utgör en bekväm men kuvad underklass.  

För mig handlade Carpe Jugulum varken om Dungeons & Dragons eller den verkliga världen, utan om Discworld som kulturellt fenomen. I alla fall till en början. Tyvärr höll boken inte hela vägen. 

Granny Weatherwax är den på vars axlar det landar att försöka stå upp mot vampyrerna, och bokens i första halva målas de upp som en oöverkomlig övermakt. Weatherwax är för gammal, för svag och för mänsklig för att någonsin ha en chans – detta är en ny världsordning. 

Men efter halva boken faller vampyrernas skräckvälde ihop som ett korthus … och jag är inte riktigt säker på vad boken vill säga. 

Den metatextuella tolkningen – den om hur själva bokserien förändrats så att den inte längre liknar sin begynnelse – var det nog bara jag som gjorde. Och det finns ett annat verk inom Discworld-kanon, novellen Troll bridge, som tar upp den tematiken på riktigt.

Det första halvan av Carpe Jugulum egentligen handlar om är val; de flesta människor är rädda för att välja något och ta ansvar för det, men är nära till att peka ut de dåliga konsekvenserna av andras val. 

En scen som fick mig att tänka ett extra varv är när Weatherwax minns tillbaka på hur hon blev den som skulle bestämma en barnamördares öde, och hon gör valet att låta byn hänga honom.

När jag läser böckerna på nytt, och tar lite extra tid på att försöka sätta ord vad det är som händer, tänker jag ofta på Disney och Batman eftersom de är med och formar så många ungdomars kulturella tänkande; i Disney och Batman behöver hjälten aldrig ta några ordentliga val – skurkarna dör oftast av sig själva på grund av kosmisk karma. 

För det med val är att man kan aldrig vara säker på att man gör rätt, men det är viktigt att Göra Valet ändå. 

Jag vill inte spoila hur Weatherwax besegrar vampyrerna. Ideén är cool och en läsglädje att upptäcka. Men den går för fort och för lätt, och det känns som att tankegångarna om vikten med val inte följer med.

 

 

SAMMANFATTNING 

Ett evigt problem i litteratur är att hjältarna måste vinna. Visst, det finns undantag, men det är vad berättelser handlar om – att överkomma svårigheter och motstånd. 

Men för att vinsten skall vara värt något måste de antagonistiska krafterna vara starkare än hjälten. Hur kan man få denna ekvation att gå ihop?

Svaret är att hjälten måste betala en kostnad, varav den vanligaste är att hon blivit förändrad och inte längre finner ro och glädje i det liv hon hade innan sin äventyrarbana. Men det finns mer mångfacetterade kostnader än så. I första Star Wars-filmen består Lukes kostnad, för att förstöra Dödsstjärnan, i att han inte längre är en blåögd bondpojke, men i tredje består den istället av av att hans far dör efter att äntligen ha lämnat mörkret bakom sig.

Weatherwax metod för att besegra vampyrerna är skrattretande enkel – om än snillrik – och för att det skulle fungera hade det behövts finnas en stor kostnad, gärna kopplad till något av bokens teman. 

En genomgående tråd genom häxböckerna är att Weatherwax är rädd för att bli den klassiska sagans onda häxa. Det är en gräns som är lätt att gå över desto kraftfullare man blir, och Weatherwax har sakta men säkert blivit den mäktigaste häxan på skivvärlden.

Hade inte den slutgiltiga kostnaden kunnat vara hur hon valde att gå över gränsen och äntligen omfamna mörkret för att de få metoder och krafter hon behövde för att besegra vampyrerna?

Det hade gett de andra karaktärerna något att göra. Resten av ensemblen har börjat kännas allt mer oviktig i Weatherwax skugga. Men jag hade kunnat föreställa mig en slutscen där Ogg eller Garlick, eller varför inte Nitt, är den enda som kan nå in och besegra den nu mer klassiskt onda Weatherwax eftersom de är de enda som känner henne. Och innerst inne kanske Weatherwax vet att hon blivit ett monster för stort för denna värld och väljer att låta dem vinna. 

Men låt oss lägga mina fanfiction-drömmar åt sidan och istället försöka välja var boken hamnar i rangordningen. Det här kommer bli en svår bok, för istället för att ha en jämn nivå består boken av flera toppar och dalar på samma sätt som Reaper Man. Eller nja – det är en topp (början) och en dal (andra halvan).

Den är bättre än Interesting Times. Men Pyramids? Där är det en liknande struktur – en stark första halva som faller mot slutet. Men Carpe Jugulum gjorde mig i slutändan mer besviken, så den får landa under Pyramids.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Hogfather
  4. Wyrd Sisters
  5. Feet of Clay
  6. Men at Arms
  7. Moving Pictures
  8. Witches Abroad
  9. Soul Music
  10. Lords and Ladies
  11. Reaper Man
  12. Jingo
  13. Mort
  14. Pyramids
  15. Carpe Jugulum
  16. Interesting Times
  17. Eric
  18. The Light Fantastic
  19. Equal Rites
  20. The Colour of Magic
  21. Maskerade
  22. Sourcery
  23. The Last Continent

 

 

 

 

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Carpe Jugulum

Call of Cthulhu i min hand

Efter ett långt arbete är de äntligen här: böckerna till Call of Cthulhu Sverige. De åkte för några dagar sen ut till backarna, och igår började de säljas i butik för allmänheten.

Mitt bidrag till produktionen har varit i egenskap av content editor, vilket betydde att alla andra egentligen var mer kunniga och/eller snyggare än mig, men att någon ändå behövde ha ett övergripande paraplyperspektiv vid krångliga beslut.

Ett konkret exempel var översättningen av elder things. Från början kallades de för ”äldre väsen”, vilket tekniskt är korrekt men som jag valde bort av två skäl.

Det första är att det blev så konstigt när man konjugerar ordet. Väsenden och väsendena. Det lät säkert bättre på fornnordiska, men funkar inte riktigt på modern svenska.

Men den viktigaste orsaken var att ”väsen” var den monsterterm vi konsekvent använde för vårt andra rollspel, Chock: åter från graven. Så för att särskilja rollspelen fick elder things heta urvarelser. (Och i Chock kan man alltid fuska och använda artnamnet, som i “ett väsen, flera varulvar”, när man konjugerar.)

Något mitt paraplyperspektiv också gjorde var att jag upptäckte att vi sent in processen glömt att översätta ett av kapitlen. Turligt nog var det ett av de lättare utan siffror och regler – de tunga sakerna ansvarade Anders Blixt för – så hoppade jag in och översatte det på eget bevåg. Så om ni undrar varför nästan alla kapitel ser ut att vara översatta någon med mycket ordning och reda i ryggraden, medan just kapitel 9 i Utredarens handbok som ut att vara komponerat av en burdus busbibliotekare – ja, då vet ni sanningen. 😉

ÄVENTYR OCH KAMPANJER

Utöver de två grundböckerna – Väktarens handbok och Utredarens handbok – så har vi släppt två kampanjen och ett sjävstående äventyr.

En seans i Stockholm är skrivet av Gabrielle de Bourg, medan Tjurmannen från Kungsskär är skrivet av Gunilla Jonsson och Michael Petersén. Seans är släppt till allmänheten, men Tjurmannen är än så länge exklusiv till backare.

Gula filmen är ett äventyr där de tre författarna samarbetat, och skulle egentligen ha arrangerats på Gothcon tidigare i år. Men eftersom konventet ställdes in tog vi och uppgraderade det till en vanlig produkt istället.

Ännu ett exempel på ett hemligt inhopp jag fick göra finner vi i Seans. Efter att vi skickat in kampanjen till tryckeriet fick vi reda på att en av handoutsen i slutet av boken inte var tillräckligt högupplöst, och vi hade bara några timmar på oss att få in en ny bild för att hinna få böckerna klara.

Originalkonstnären hade tyvärr inte möjlighet att på så kort varsel skicka in en ny fil, så jag rusande ner till min källare med snören, tevatten och lökpress (som potatispress, fast äckligare) för att snabbt klistra ihop en egen handout, skanna och skicka. Så när ni ger era spelare Handout 3 – internt kallat panikhandouten – får ni gärna skänka en tanke till en genomsvettig redaktör.

Rollspelen hittar ni på Elosos webshop och SF-Bokhandeln.

FORTFARANDE I SKRIVMASKINEN

Det finns produkter kvar som vi lovade från kickstartern, varav några inte bara har mig som redaktör utan även riktig författare.

Det första är Hemligheten på Hvitfeldtska, som skulle ha spelats live inför publik på Gothcon. Nu tar det istället plats i vår nybörjarbox tillsammans med några andra äventyr.

Vi håller även på med en äventyrssamling vid namn Svarta sviten, där jag står bakom ett scenario vid namn Bjurlidsdjupet. Liksom Hvitfeldtska skulle det spelas live, fast på Nordsken istället.

Sist men inte minst håller vi på med tre äventyr baserade på Anders Fagers Svenska kulter, där jag också kommer dra mitt lass till skrivarstacken.

Och sedan efter det? Då är det dags för det roligaste skrivuppdraget av alla – monsterbok till Chock!

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , , , , , | Comments Off on Call of Cthulhu i min hand

The Last Continent

Brevlådemun.

I min familj är detta ett vedertaget begrepp: det är det ansiktsuttryck man har när man pressar ihop munnen till ett tunt streck och har en irriterad rynka mellan ögonen. Jag trodde att detta var något som alla sa, men när jag googlade inför den här artikeln visade det sig att så inte var fallet. Termen “brevlådemun” förekommer ingenstans på internet.

Det tog ett tag innan jag insåg vad detta innebar.

Detta kunde bli mitt stora break.

Äntligen kunde jag vara först på bollen och mynta en trend, bli populär bland kidsen och skapa en egen #hashtag. Så jag proklamerar härmed till alla och envar: jag annekterar “brevlådemun” som min term. Alla är fria att använda den, men kom ihåg var ni såg det först!

Så skönt att min framtida karriär äntligen är säkrad, för när jag läste The Last Continent var det med en konstant #brevlådemun.

Efter allt fint jag sade om Jingo förra gången, och hur mycket bättre den boken var än Interesting Times, så känns det konstigt att läsa The Last Continent. Rincewind är i Australien. That’s it. Och i Australien finns det kängurur, öl, Mad Max, öl, Priscilla queen of the desert och öl.

Är det för att jag inte är britt som jag har svårt att förstå den här boken? Kan man som britt inte låta bli att fnissa så fort man tänker på the land down under? Är Australien som britternas Skåne?

Interesting Times var gubbig och rasistisk, men den hade ändå litterära poänger. I den boken fick vi ett spännande drama om Cohen barbaren (synd att han inte var bokens huvudperson, bara) och en filosofisk analys av auktoritet och underdånighet. I The Last Continent finns det ingenting – Rincewind skall bara springa från ena australienskämtet till det andra.

Eller okej, det finns lite mera. De andra trollkarlarna på Unseen University har problem med bibliotekarien som blivit förkyld och de vill få tag i Rincewind för att få hjälp med ett botemedel. De råkar istället åka bakåt i tiden, möter en evolutionsgud, flyr från evolutionsgudens ö och kommer till Discword-Australien och blir där instängda i sten i tusentals år. Detta leder till att det aldrig regnar i Discworld-Australien, och precis när Rincewind kommer dit tar allt vatten slut och allt löser sig när han hittar trollkarlarna under jord och släpper dem fria. Tror jag.

För trots att detta är andra gången jag läser boken fattar jag fortfarande inte storyn. Varför slutar det regna? Varför blir Rincewind utvald för att fixa detta? Varför löser det sig när han släpper ut trollkarlarna? Det känns som om jag missat något.

Sammanfattning

Jag trodde inte att jag kunde tycka att någon Discworld-bok var sämre än Sourcery, men jo, här står vi nu.

Det är konstigt. Jag ogillade Sourcery första gången jag läste den, men hade inget egentligt minne av The Last Continent. Men om jag skall jämföra Sourcery och The Last Continent så kunde jag i alla fall förstå Sourcery trots dess brister, medan The Last Continent känns som sämsta typen av internskämt som inte ens var roliga från första början.

Vad tar jag med mig som författare? Om jag någonsin får idén att skriva en bok om hur roligt Skåne är så bör jag låta bli; de tycker nog att det är alla vi andra som pratar roligt.

I vilket fall så tar The Last Continent sista platsen. Man skall inte underskatta den dömande kraften bakom #brevlådemun! Like and subscribe, please leave a comment below!

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Hogfather
  4. Wyrd Sisters
  5. Feet of Clay
  6. Men at Arms
  7. Moving Pictures
  8. Witches Abroad
  9. Soul Music
  10. Lords and Ladies
  11. Reaper Man
  12. Jingo
  13. Mort
  14. Pyramids
  15. Interesting Times
  16. Eric
  17. The Light Fantastic
  18. Equal Rites
  19. The Colour of Magic
  20. Maskerade
  21. Sourcery
  22. The Last Continent

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on The Last Continent

Jingo

När jag var liten var Batman min stora hjälte. Han letade upp Onda Skurkar och slog dem på käften tills de lämnade tillbaka de pengar de stulit.

Men desto äldre jag blivit, desto svårare har jag haft för att uppskatta Batman som koncept. Vad gör det egentligen för skillnad om Batman hindrar ett bankrån? Banker är försäkrade. Och även den andra typen av hjältedåd där Batman räddar människoliv istället för tillgångar (som när Jokern försöker döda tio nunnor med en gigantisk paj) är svåra att glädjas åt – vi kommer ändå alla vara döda om några år på grund av hur vårt kapitalistiska slit-och-slängsamhälle inte kan hindra den globala uppvärmningen.

Det finns små brott och stora brott, och det är vad Jingo handlar om.

Långt ute i havet, mitt emellan Ankh-Morpork och kontinenten Klatch, reser det sig en ny ö vid namn Leshp. Ön är egentligen inte så värdefull, men inget av de två världsmakterna kan stå ut med tanken att andra sidan skall få kontroll över den nya landmassan. Mitt i denna feberyra måste stadsvakten hantera en situation där vanliga lagar sätts allt mer åt sidan för att ge plats åt infekterad nationalism.

På ett tematiskt plan fungerar boken väldigt bra och analyserar skillnaderna mellan poliser och soldater, underklass och överklass och krig och rättvisa, men jag känner att själva storyn inte riktigt hänger med. När man tänker efter så gör Vimes och vaktens närvaro ingen egentlig skillnad i boken, och allt hade på sätt och vis löst sig utan deras inblandning.

Alla partier är fortfarande bra var för sig. Som exempel kan vi ta ett mordmysterium som Vimes försöker lösa i början av boken. Han genomskådar snabbt att det är en komplott, vilket är spännande, och får sedan i slutet av boken reda på att han har blivit dragen i näsan och missförstått allt. Tagit ur sitt sammanhang gillar jag det – det är få böcker som vågar visa sina huvudpersoner grundlurade eller korkade – men det gör egentligen ingen skillnad. Vimes ändras inte som person, utan mordet för honom bara vidare i handlingen för att han skall få fundera över hur rasistiska alla i Ankh-Morpork är (som tycker att folk från Klatch är ett gäng barbariska skitstövlar), och sedan inse att det var fel att tro att alla från Klatch är små änglar eftersom barbariska skitstövlar finns överallt.

Men att han hade fel har inga konsekvenser, varken dåliga eller positiva. Han och de övriga karaktärerna följer mest med i handlingen för att vara på plats när budskapen skall stötas och blötas.

Klatch har förekommit en hel del i Discworld-böckerna och har varit en placeholder för “typ Mellanöstern” på samma sätt som det Agateanska Imperiet (från Interesting Times) fått representera “det mesta av Asien”.

Men Agateanska Imperiet kändes inte professionellt skrivet, eller ens som en riktig plats som passar i Discworld; Klatch funkar bättre. Istället för att bara vara en stor homogen plats “där man pratar roligt” så är Jingo öppen med att Klatch är en mångfacetterad kultur som huvudpersonerna egentligen inte har så bra koll på. Fast jag har svårt att göra en perfekt objektiv analys – jag sitter i mitt elfenbenstorn som vit privilegierad man och har ingen aning om hur det känns att ens kultur används som narrativt redskap för att framföra ett budskap.

Fast det är väl ändå därför jag inte vrider besvärat på mig när jag läser boken. Klatch handlar inte om Mellanöstern utan är ett verktyg för att prata om hur två olika kulturer möts och interagerar.

SAMMANFATTNING

När jag läser Jingo så måste jag fråga mig vad som är viktigast, budskap eller story? Bokens essens har åldrats med värdighet och känns mer relevant idag än när den skrevs, men kompenserar det att berättelsen måste fuska för att funka?

Fast jag tror varken budskap eller story kommer på första plats: det är förändring som är viktigast i en bok, och det är vad den här resan genom Terry Pratchetts verk allt mer cementerat hos mig.

Jingo är en bra bok, men kommer aldrig bli en klassiker som andra budskapstunga narrativ som 1984 eller Animal Farm

I 1984 får man följa Winston Smiths förvandling från självständig tänkare till krossad slav. I Animal Farm får man följa farmen från fristad till förtryckarstat. Efter Jingo har inget hänt – det politiska läget mellan Ankh-Morpork och Klatch är oförändrat, och Vimes är samme man som innan.

Det känns oärligt. Jag blir tjockare och gråhårigare för var dag som går och kan inte längre korsa samma flod två gånger. Att se fiktionens karaktärer vara utsatta för samma öde är en av de få tröster som fortfarande fungerar.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Hogfather
  4. Wyrd Sisters
  5. Feet of Clay
  6. Men at Arms
  7. Moving Pictures
  8. Witches Abroad
  9. Soul Music
  10. Lords and Ladies
  11. Reaper Man
  12. Jingo
  13. Mort
  14. Pyramids
  15. Interesting Times
  16. Eric
  17. The Light Fantastic
  18. Equal Rites
  19. The Colour of Magic
  20. Maskerade
  21. Sourcery

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , | Comments Off on Jingo

Call of Cthulhu släppt digitalt

Jag har de senaste åren jobbat som redaktör för Call of Cthulhu Sverige. Det har inkluderat att:

  • Skriva äventyr
  • Kolla strukturen på andras äventyr
  • Organisera korrekturläsning
  • Leta public domain-foton
  • Ta beslut om terminologi
  • Översätta texter

Jag började med detta parallellt som jag höll på att avsluta arbetet med Chock: åter från graven, och det har varit en lång och arbetsam tid, men vi börjar äntligen närma oss början av slutet.

Nyligen släpptes grundböckerna – Väktarens Handbok och Utredarens Handbok – till digital försäljning via Drivethrurpg. Utöver att vara översättningar av Keeper’s Rulebook och Investigator’s Handbook så går de igenom 1920-talets Sverige som setting och hjälper en att spela i en tid med ingenjörers framåtanda, motbok och kvinnofrigörelse.

Unikt material är också äventyret I älvadalen boende av Daniel Lehto, samt två mini-scenarier med fokus på Göteborg och Stockholm. Mini-scenarierna har jag skrivit, men jag bidrog också mycket som bollplank till fullblodsäventyret (utan att säga för mycket så kan jag berätta att den coola scenen med glasögonen var min idé).

Målet är att böckerna skall släppas fysiskt runt slutet av augusti, men det beror självklart på världsläget. Men tills dess hittar du de digitala pdf:erna här: https://www.drivethrurpg.com/browse.php?keywords=call+of+cthulhu+sverige&x=0&y=0&author=&artist=&pfrom=&pto=

Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Call of Cthulhu släppt digitalt

Hogfather

Nu har jag kommit så långt i min läsning av Discworld att jag måste fråga mig varför jag fortsätter. Självklart handlar det mycket om en trygghet och det säkra i att återvända till samma författares värld gång på gång. Men vad är det egentligen läsningen ger mig? Det finns tusentals fantastiska böcker av nya författare, varför skall jag läsa en till att Terry Pratchett?

Hogfather handlar om hur verklighetens auditorer kommit på en plan att äntligen få till sitt perfekta universum genom att mörda Hogfather (Discworlds motsvarighet till Jultomten).

Självklart kan de inte avlägsna Hogfather för egen maskin, men det finns inga regler som hindrar dem från att köpa en tjänst från Ankh-Morporks lönnmördargille och låta människor göra grovjobbet. Och det är här vi hittar kärnan i varför jag fortfarande tröskar igenom böckerna.

Pratchett brukar antingen vara extremt metafysisk (som i Döden-böckerna) eller lågmält socialrealistisk (som i vakt-böckerna), men i Hogfather är det första gången han verkligen väver samman de två världarna i en och samma berättelse.

En av bokens bästa citat beskriver både handlingen, men även bokens paradoxala existens, på ett bra sätt:

HUMANS NEED FANTASY TO BE HUMAN. TO BE THE PLACE WHERE THE FALLING ANGEL MEETS THE RISING APE.

I Hogfather får vi en unik mix av det jordnära och det fantastiska i att en grupp hamnbusar och mördare åker till tandfens palats för att mörda jultomten. Vid första anblicken går det inte att förstå varför antagonisterna åker till just tandfen, men det de är ute efter hos henne är alla barns sparade tänder. Med hjälp av dem kan de använda uråldrig magi för att få dem att helt enket sluta tro på tomten, och på så vis få honom att samtidigt sluta existera.

Men barn – och vuxna – behöver något att tro på, även om det inte är sant, för annars slutar världen vara den fantastiska plats den faktiskt är. Solen kommer inte längre vara solen, utan bara ett stort brinnande gasmoln ute i rymden. Ett perfekt universum för auditorerna, där människor mitt sitt abstrakta tänkande slutar att definiera saker som egentligen inte finns.

Låt mig ge ett nytt citat, som egentligen bara är en fortsättning på det föregående:

YOU HAVE TO START OUT LEARNING TO BELIEVE THE LITTLE LIES.

“So we can believe the big ones?”

YES. JUSTICE. MERCY. DUTY. THAT SORT OF THING.

“They’re not the same at all!”

YOU THINK SO? THEN TAKE THE UNIVERSE AND GRIND IT DOWN TO THE FINEST POWDER AND SIEVE IT THROUGH THE FINEST SIEVE AND THEN SHOW ME ONE ATOM OF JUSTICE, ONE MOLECULE OF MERCY. AND YET—Death waved a hand. AND YET YOU ACT AS IF THERE IS SOME IDEAL ORDER IN THE WORLD, AS IF THERE IS SOME…SOME RIGHTNESS IN THE UNIVERSE BY WHICH IT MAY BE JUDGED.

Jag tänker ofta tillbaka på det här citatet. Frihet och godhet finns egentligen inte. Det är skrämmande när man tänker på det, men samtidigt hoppfullt att vi kunde hitta på det.

Och det är väl därför jag fortfarande läser Pratchett, för att han ger något unikt som ingen annan kan ge: en salig röra av en heist movie, en romantisk julkomedi och en filosofisk utläggning som aktivt får mig att tänka över min moraliska karta.

Jag brukar brodera ut de här bloggposterna om Discworld, men jag tror jag redan har sagt allt jag har att säga om bokens kärna. Om man läser citaten ovan så vet man sedan om detta är en bok man behöver läsa eller ej.

Den går ju att läsa fristående … och jag undrar om det inte är bättre så. För det är små saker i Discworld-serien som börjat gnaga. Många partier, som de med trollkarlarna eller nattvaktens besök på köpcentret, behövs egentligen inte. Scenerna är roliga, men de för varken fram berättelsen eller budskapet.

Är detta den enda Discworld-bok man läser så påverkas man inte av vinjetterna, men efter att ha läst hela biblioteket känner man igen dem och tycker att de urvattnar berättelsen. De hade passat bättre som noveller man läste vid sidan om.

SAMMANFATTNING

Discworld-böckerna blir allt svårare att rangordna. Det är mer andra titlar att förhålla sig till, och en viss mättnad börjar krypa över mig desto längre jag kommer. Som ensamstående bok är Hogfather bättre, men i relation till hela Discworld-serien blir den lite sämre.

Men eftersom de saker som urvattnar boken finns i alla Discworld-böcker lyckas den ändå ta tredjeplatsen. Den är unik, den är spännande och den får mig att växa som människa.

Och vad tar jag för lärdom med mig som författare? Ja … skriv inte för mycket böcker? Någonstans blir refrängen för lång.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Hogfather
  4. Wyrd Sisters
  5. Feet of Clay
  6. Men at Arms
  7. Moving Pictures
  8. Witches Abroad
  9. Soul Music
  10. Lords and Ladies
  11. Reaper Man
  12. Mort
  13. Pyramids
  14. Interesting Times
  15. Eric
  16. The Light Fantastic
  17. Equal Rites
  18. The Colour of Magic
  19. Maskerade
  20. Sourcery

 

 

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Hogfather

Of Dice and Men

I min serie bloggposter om rollspelsböcker har jag tidigare läst Finna Dolda Ting som diskuterar den svenska rollspelshistorien, och nu har vi kommit till den punkt på vår resa där vi skall ta ett steg bakåt hela vägen till USA och rollspelshistoriens begynnelse i Of Dice and Men. Eller ja … Dungeons & Dragons begynnelse, snarare. Fast det är ju typ samma sak.

Det finns många böcker om Dungeons & Dragons, och om man läser någon av dem så är det minsta man kan begära en bra historiebok. En bok som ger en tydlig överblick över fenomenets förutsättningar, framväxt och relation till sitt samhälle.

Alla dessa punkter kryssar Of Dice and Men i utan problem, och man känner sig utan tvekan som en DnD-expert efter att ha läst klart. Men Of Dice and Men lyckas även kryssa i allt som krävs för att vara en bra bok. Vi får nämligen följa med på författar David M. Ewalts personliga resa: hur han spelade rollspel som barn, hur han växte ifrån det och sedan hade turen att återupptäcka det igen.

Men låt oss ta en sak i taget.

Historia

En av de saker som verkligen slår mig är hur oorganisk rollspel är som kulturform. Det känns inte som något naturligt som borde finnas. Men på något sätt tog skaparna Gary Gygax och Dave Arneson sina krigsfigurspel och funderade på om det inte skulle vara roligare att styra en enskild gubbe var istället för ett kompani. Och hade det inte varit kul att vara magiker som slogs mot drakar istället för grenadjärer i Napoleons armé?

Egentligen skulle det fortsatt ha varit ett hårt regelstyrt spel, dock med viss möjlighet för domaren – eller ”spelledaren” – att göra regelbeslut i stundens hetta. Precis som i krigsspelen var det fortfarande viktigt att räkna varje fot och väga varje matranson i packningen. Det skulle egentligen inte ha något med improviserad teater eller samberättande att göra.

Det finns ett uttryck på engelska som kallas för lightning in a bottle, och här gled den oljiga blixten sakta men säkert ner i flaskan när spelarna upptäckte att det var ganska lätt att improvisera. Eftersom spelledaren hade mandat att hitta på saker fanns det inget som hindrade spelarna att komma med egna idéer. Måste vi slåss mot orcherna? Kan vi inte först klättra över borgmuren så att vi kan smyga in och hugga dem i ryggen?

Och det gick att leva sig in i sin karaktärs öde på ett sätt man aldrig gjorde när man spelade krigsspel. Visst, ”vanliga” brädspel kan vara så engagerade att du hamnar i en affekterad katarsis, men du kommer aldrig känna dig som en hel legion franska grenadjärer samtidigt. Du kanske stundtals kände dig som en fransk general, men bara när det gällde truppförflyttningar; du behövde inte hålla tal för dina decimerade trupper efter ett förintande nederlag.

Många läsare vet redan mycket av detta på förhand när de läser boken, men det boken gav mig var hur den belyser vilka pionjärer Gygax och Arneson var, och vilket outforskat territorium de var tvungna att uppfinna nya naturlagar i.

De var banbrytare men hade samtidigt ingen aning om vad de sysslade med. En av de mest slående scenerna är när Gygax bygger en barriär av skrivbordslådor, mellan sig och sina spelare, för att förstärka inlevelsen; spelarna kommer bara höra hans röst och inte se hans ansiktsuttryck. Folk hade trott jag var vansinnig om jag testade något sådant idag.

Men boken handlar ju inte bara om den kreativa processen … vilket också hade räckt till en egen bok. Det handlar även det praktiska och det ekonomiska, och det oundvikliga tragiska förfallet.

Arneson och Gygax var inga företagare. De var två flummiga konstnärstyper som råkade finna en guldgruva, och när pengar och höga insatser kom in i bilden kunde de inte samarbeta något vidare.

Nu överlevde fortfarande Dungeons & Dragons som fenomen trots att Arneson och Gygax vänskap inte gjorde det, men det får mig att tänka på hur många fantastiska kreationer som aldrig fått se dagens ljus för att det inte funkat bakom kulisserna. Varenda spel, varenda bok och varenda film måste ha överlevt ett osynligt gatlopp som fällt tusentals av dess syskon.

Att bli vuxen

Bokens starkaste sida är den personliga resan som Ewalt gör. Han spelade mycket rollspel som barn, men sedan mognade han, blev vuxen och började syssla med riktiga grejer istället. Det var av en slump han skulle prova rollspel igen, och då bara för att skriva en distanserad artikel kring ämnet.

Men desto mer Ewalt upptäcker att han fortfarande älskar rollspel, desto mer ifrågasätter han varför han överhuvudtaget tvekat med att börja igen. Till slut finner han en trygghet för att fullt ge sig hän till en aktivet som på alla sätt gör hans liv bättre och uthärdligare.

En stor del av mitt liv är knuten till rollspel, och jag associerar rollspelandet mycket till åldrandet och min vuxna identitet.

När man gick i grundskolan och gymnasiet var man så ängslig och sneglade på vad de populära killarna och tjejerna gjorde. Man frångick sitt riktiga jag och försökte emulera något som i bästa fall bara var flyktiga fasader.

Tyvärr är det många som aldrig växer ur den fasen. Många vågar bara tycka om saker ifall de vet att många andra gillar det först; det värsta som kan hända är att stå själv och vara tvungen att försvara sin konstiga och/eller unika smak.

När mina barn frågar mig varför det är så mycket fel i världen förklarar jag att vuxna egentligen bara är barn som blivit hårigare, tjockare och olyckligare. Ingen är vuxen på riktigt.

Men en sak vuxenlivet förhoppningsvis för med sig är just att bli trygg i sin egen identitet. Man kan gilla rollspel – eller fotboll, tatueringar eller bdsm – och det gör inget vad andra tycker.

Och jag är glad över att jag vågar göra något som gör mig själv lyckligare. Och jag blev även glad av att författaren drog samma slutsats i sitt liv.

Det bästa med den här memen är att jag har en rollspelskompis som heter Simon på riktigt.

SLUTORD

Saker och ting förändras. Både människor och rollspel. Och de kommer fortsätta göra det.

I sitt sökande efter barndomens rollspel så får Ewalt möta Frank Mentzer, en av Gygax närmaste vänner, och skall få spela rollspel med honom. För Ewalt är det som att få sitta ner vid kung Arthurs runda bord för att få smaka på heliga graalen – något så nära man kan komma urkällan till Rollspel.

Men efter Ewalt för graalen till sina läppar så … upptäcker han är det är rätt trist. Mentzers spelledande består mest i att beskriva diametern i tomma rum. Sedan letar spelarna efter fällor, slår lite tärningar och spelledaren svarar ”nej, inga här heller, ni går till nästa rum.”

Detta var i och för sig den renaste formen av rollspel – så nära Arneson och Gygax originalversion man kunde komma – men det var inte det rollspel som Ewalt lärt sig att älska nu. Det är svårt att få in blixten i flaskan, men det kan även vara svårt att få ut den igen.

Men vi har fortfarande glädje av att känna och förhålla oss till ur-rollspelen från Dungeons & Dragons början. Det viktigaste med den här boken är att komma ihåg att rollspel kommer fortsätta att förändras, och att även jag kanske är fast i min tid. Jag kommer kanske inte gilla de rollspel som kommer om tio, tjugo eller femtio år. Det behöver jag vara beredd för.

Men samtidigt … gör det egentligen någonting?

Om Mentzer spelare hade roligt när de kartlade rum efter rum, gjorde det egentligen något att det inte var Ewalts grej?

Alla rollspel är inte för alla spelare. Det enda vi behöver ha gemensamt är trygghet och ömsesidig respekt.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Of Dice and Men

Podcasts att lyssna på i sin ensamhet

Är du en sån där person som konstant har en pdcast eller ljudbok i öronen? I så fall har jag två roliga tips till dig.

Jag var nyligen med i Geekpoddens senaste rollspelsavsnitt där vi diskuterade rollspelsklyschor. Jag är ju en person som gillar ”klassiska” klyschor (eller troper, som man också börjat säga) och ser dem som en bra springbräda för vidare inspiration, så det blev ett givande samtal på det där sättet det bara blir när skäggiga män med starka åsikter pratar i munnen på varandra. (Jag tror dock jag var den enda med skägg, svårt att säga när man spelar in via discord).

Avsnittet hittar ni här.

Mitt andra tips, där man tyvärr inte får höra min vackra röst med däremot ändå känner mig närvaro, är Syndikatets actual play av mitt rollspelsäventyr Skräcken på Wiiks Herrgård. Det är introduktionsäventyret till Chock: åter från graven, och för mig är det en sällsam upplevelse eftersom det är den första AP:n på ett av mina egna alster.

Första avsnittet hittar ni här.

Illustration av rollpersonen ‘Gittan’.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Podcasts att lyssna på i sin ensamhet

Call of Cthulhu till backare

Hur firar man egentligen påsk?

Det var så länge sedan jag firade högtiden, så när det framgick att Gothcon var inställt hade jag ingen aning om vad jag skulle göra istället. Men min mamma förklarade för mig, att det är så praktisk i Sverige att man firar alla högtider likadant; det enda man behöver byta ut är musten. Praktiskt och enkelt.

Eloso skulle ha släppt de fysiska Call of Cthulhu-böckerna till Gothcon, men har valt att avvakta på grund av covid-19. Även om mycket av materialet var klart så är det inte säkert att förlaget skulle överleva ekonomiskt med tryckkostnader och lagerhållning utan konventsförsäljningen.

Däremot har vi släppt grundböckerna digitalt till kickstarter-backare, så tillhör du den trogna skaran är det dags att kolla din e-post.

Böckerna säljs för digital försäljning tre veckor efter backar-släpp, och vi fortsätter att ge ut digitalt material till backarna varannan vecka.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Call of Cthulhu till backare

Äventyr till Handbok för Superhjältar

Utöver att ge ut ’Call of Cthulhu’ och ’Chock: åter från graven’ ger Eloso också ut rollspelet  ’Handbok för superhjältar’, baserat på den populära bokserien.

På förlagets hemsida har det börjat dyka upp gratis äventyr – eller ’case files’ – för nerladdning, och ett av de jag har skrivit har precis blivit tillgängligt: Den avundsjuke polisen.

I äventyret konfronteras karaktärerna i deras hem av en polis som vill tala med deras föräldrar. Han misstänker nämligen att de är superhjältar i smyg och vill för deras egen säkerhet få dem att sluta. Fast egentligen vill han ta reda på deras hemligheter för att själv bli superhjälte, så senare i äventyret instigerar han falska brott för att lura dem i en fälla.

Äventyret går att ladda ner här. 🙂

Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Äventyr till Handbok för Superhjältar

Feet of Clay

Terry Pratchett är min favoritförfattare. Han är (i huvudsak) fantasyförfattare. Men trots detta har jag svårt för fantasy som genre, och föredrar Stiftelsetrilogin framför Sagan om Ringen.

Det var inte förrän jag satte mig ner och läste om Feet of Clay som jag kunde konkretisera varför.

Den största skillnaden mellan fantasy och science fiction är inte att i den ena genren har man svärd och i den andra laserpistoler. Skillnaden är istället att de två genrerna är anpassade för olika typer av världssyn och budskap.

Alla berättelser har budskap, ibland rent av budskap som författaren inte tänkte sig. Men det är ändå något väsenskilt mellan berättelser där författaren haft ett aktivt arbete med ett budskap under skrivprocessen.

Tolkien sa själv flera gånger att Sagan om Ringen inte var en allegori för någonting. Striden om Midgård skulle inte spegla andra världskriget, och ringen skulle inte spegla atombomben. Skriver man fantasy så är man främst intresserad av att hitta på något nytt och skilja det från läsarens riktiga värld.

Istället tar science fiction det samhälle vi redan har och skjuter det framåt i en ny teoretisk riktning, så därför handlar science fiction ofta om något mer än själva handlingen. Genren avhandlar och kritiserar därför samhällets orättvisor och utmaningar. Trots att det var länge sedan jag läste Stiftelsetrilogin så resonerar den fortfarande i mig eftersom jag kan använda den som referens när jag ser på min omvärld och försöker vänja mig vid en värld som blivit för stor med kunskap är i förfall.

Men fantasy handlar inte om vårt samhälle och dess utmaningar. Där blickar man istället tillbaka till ett romantiskt ’det var bättre förr’ som aldrig existerat, där riddare var riddare och vackra prinsessor var vackra prinsessor. Att vara okritiskt värdekonservativ är en del av fantasyns dna.

Tänk om en ättling till Gustav Vasa hade stormat in i riksdagen och sagt att Sverige var hans att styra på grund av hans födslorätt? Även om han varit släkt med Gustav Vasa på riktigt hade han varit en vansinnig galning … men i fantasy hade han varit berättelsens huvudperson.

I Sagan om Ringen kommer Aragorn tillbaka till Gondor för att ta tillbaka sin rättmätiga tron. Den som hans förfader Isildur hade för tretusen år sedan. Han har inte ens någon särskild politisk eller statsmannakompetens, men det är ändå rätt för att hans blod är finare än alla andras.

Och det är väl något som gjort att jag fortsatt att läsa Pratchett i vuxen ålder. Han använder sina berättelser för att säga något om världen jag lever i, och jag upptäcker nya saker i hans böcker varje gång jag läser.

I jämförelse med förra boken är Feet of Clay fullproppad med innehåll, budskap och diskussion. Boken kan läsas som ett vanligt mordmysterium, och handlar då om hur krånglig världen är i jämförelse med de mysiga deckargåtor som Sherlock Holmes handlar om. Det har begåtts ett par mystiska mord som inte borde hänga ihop, men ledtrådarna säger motsatsen, och samtidigt håller även Ankh-Morporks härskare Vetinari på att sakta men säkert förgiftas – något som kommendör Vimes måste lösa innan det är försent.

Boken kan läsas som en berättelse om ett samhälle i förändring, om hur minoriteter av alla de slag behöver och kräver mer plats och andingsutrymme i en värld där folks instinkt är att vara nöjda så länge allt funkar (vilket förändring är ett hot mot). Utöver vanlig arbetskraft till staden i stort får även nattvakten allt mer unika rekryter, som dvärgen Cheery Littlebottom som utmanar även de mer toleranta karaktärernas idéer om genuskonventioner.

Boken kan läsas om ai och den kommande robotrevolutionen. Förlåt, sa jag robotar? Golems menade jag förstås. Golems är ostoppbara maskiner som kan göra allt en människa kan billigare, bättre och snabbare, och trots deras effektivitet avskyr folk dem på grund av hur de kommer byta ut oss förr eller senare. Och längs stadens mörka gator vandrar det runt en ny typ av golem, en golem inte byggd av människor utan istället av andra golems.

Och boken handlar även om monarkins vara och icke vara. För nu när Vetinari står vid dödens port är det ett perfekt tillfälle att installera en kung igen. ”Alla” vet att kapten Carrot är den rättmätige arvingen, men stadens mäktiga män och kvinnor har nu hittat bevis att det är den avskyvärde korpral Nobbs som har rätt till tronen. En man som kanske inte är lika stilig som Carrot, men som har en mycket bättre fördel: han kommer inte hindra överklassen att växa sig fetare, vilket är en av kungens främsta plikter.

Den här boken har inte bara fått mig att tänka på samhällets förändring, utan även hur jag själv förändrats som läsare. För när jag var liten var jag uppbragt över hur antagonisterna tänkte sno tronen från den ”rätta” kungen, Carrot.

Jag var så nyfiken och undrade hur Carrot skulle bli som kung, och var övertygad om att han skulle bli det i någon av de sista böckerna.

Något som både mitt nuvarande och unga jag hade gemensamt är kärleken till förändring i berättelser, och jag tyckte då att det skulle vara spännande att se hur kung Carrot skulle jämföras med den upplyste diktatorn Vetinari.

Nu i vuxen ålder är jag glad att det inte blev så; Carrot själv tycker att monarki är en dålig idé. Fast boken insinuerar fortfarande att han skulle blivit en ”bra” kung. Hade jag fått önska fritt hade Carrot fortfarande blivit kung (för jag älskar förändring), men sedan att Pratchett låtit Carrot misslyckas, för det hjälper inte att vara en god kung eftersom hela systemet ändå är fel i grunden.

Feet of Clay har allt jag önskar i en bok. Den vidareutvecklar tidigare böckers koncept och är kompakt med tankar och idéer, och i jämförelse med Interesting Times känns det att den har åldrats med värdighet och var före sin tid. Ja, förutom med en sak.

En av bokens karaktärer är en golem vid namn Dorfl. Han är inte mycket mer än en maskin i början av berättelsen, men blir allteftersom mer autonom och en egen individ … förutom att han inte har en själ egentligen … och … ja, de bitarna skulle man kunna diskutera i evigheter. Dorlf är en sympatisk karaktär, och det är meningen att man skall tycka om honom. Det är lätt att göra det.

Problemet är att det förekommer en scen kort efter att han vaknar till självmedvetande. Han går bärsärkagång och hämnas på flera av sina tidigare ägare, och det gör han genom att sexuellt misshandla dem. Man kanske hade kunnat förklara bort det med att han är nervös och arg i en värld som han inte riktigt förstår, men boken presenteras det istället som en humoristisk anekdot.

De tidigare ägarna behandlade inte ens Dorfl särskilt illa, så det var inte som att det var karmisk rättvisa. Och boken gör det tydligt att han även ger sig på några helt oskyldiga assistenter som inte hade med saken att göra.

Jag tycker inte att det finns ämnen som författare bör undvika, men att detta används för humor (och inte problematiseras på minsta sätt) gör mig ledsen. Dorfl ställs aldrig till svars för detta, eftersom det är roligt med gamla män som får saker uppkörda där bak med våld.

Nu kan man diskutera humoristiskt sexuellt våld i evigheter, men det som fick mig att börja fundera på det var den här filmen av Pop Culture Detective.

SAMMANFATTNING

Böcker måste handla om någonting, och gärna flera saker samtidigt.

En bok som bara handlar om en mordutredning kan vara kul, men är ingenting man kommer bära med sig länge.  Men använder man en mordutredning för att berätta om stress och oro, eller samhällets systematiska ondska, så får du ett rikare narrativ.

Egentligen är Feet of Clay en perfekt bok, och den hade hamnat i topp tre om det inte var för scenen jag nämnde innan. Då hade jag rent av tyckt den var bättre än Guards! Guard!.

Hur hanterar man som läsare något som går emot ens egna värderingar?

Det jag tar med mig är att jag inte reagerade på scenen första gången jag läste den. Jag kom inte ens ihåg det, vilket gjorde mig så överraskad när jag läste om scenen. Men man förändras som läsare med åren. När jag läser om den igen om tio år kanske jag inte reagerar lika starkt, eller så är det något annat som får mig att ta en extra funderare.

Men som sagt är boken bra. Man är tillåten att tycka om saker även ifall det finns bitar man inte uppskattar. Den kvalar inte in på topp tre, men nästan.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Feet of Clay
  5. Men at Arms
  6. Moving Pictures
  7. Witches Abroad
  8. Soul Music
  9. Lords and Ladies
  10. Reaper Man
  11. Mort
  12. Pyramids
  13. Interesting Times
  14. Eric
  15. The Light Fantastic
  16. Equal Rites
  17. The Colour of Magic
  18. Maskerade
  19. Sourcery
Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , | Comments Off on Feet of Clay

MRO, CoC och corona

Vad är det de brukar säga? Må du leva i intressanta tider?

Den här veckan kommer Agenterna från MRO ut och går snart att köpa via välbeställda bokhandlar. Däremot blir det inga signeringar eller releaseevent för att fira och marknadsföra detta, vilket alltid är tråkigt.

Jag är dock inte så orolig. Man kan göra de där sakerna när allt lugnat ner sig, vilket dock kommer leda till en ketchup-effekt när alla författare tänker samma sak.

Men jag har fördelen att jag kommer kunna hålla nya event när de resterande böckerna kommer. Istället för att göra en tjock bok delade jag upp den till fem tunnare och mer läsvänliga kortromaner, så jag får slå på stora trumma när del tre kommer istället. Allt arbete är ju klart, så tredje delen är ingen uppföljare som bara blir gjord beroende på om de två första delarna säljer bra.

Men Agenterna från MRO är inte det enda som som känt av coronas påverkningar, även Call of Cthulhu har blivit påverkat. Planen var att släppa grundböckerna till Gothcon, men det konventet blev såsom mycket annat inställt. 

Man hade kunnat släppa böckerna ändå, men eftersom så mycket av försäljningen bygger på konventssäsongen skulle det riskera att sänka Eloso. Därför är det bättre att vänta med de fysiska produkterna till typ sommaren. Istället gör vi ett digitalt släpp till påsken, viket man kan läsa mer om här.

 

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on MRO, CoC och corona

Fiasco med Geekpodden

Fiasco är ett av de rollspel jag spelar alldeles för lite.

Fast enligt vissa så stämmer inte den meningen. Inte för att jag råkar spela för mycket Fiasco, utan snarare för att Fiasco kanske inte egentligen är ett rollspel. Kanske är det ett storyteller-spel, eller ett party-spel, istället.

Men oavsett vad Fiasco är så har det fått mig att expandera min verktygslåda till rollspel.

Innan Fiasco så var storyn i rollspel något som bara hände av sig själv, vilket ofta brukar räcka. Vi människor har en underförstådd känsla för berättelsers osynliga regler och följer ofta dem även när vi inte känner till dem. Men Fiasco fick mig att verkligen tänka på vad som är en konflikt i en rollspelsberättelse, och nu när jag har en mental bild av konceptet är det lättare att leka med.

Med vad är Fiasco då?

Det är som ett rollspel, men man har ingen spelledare. Istället har man en litet tabell – en playbook – som under strukturerade former låter en slumpa fram karaktärer, platser och drivkrafter.

Oftast representerar tabellerna banala och småbonniga saker. Här är det inga episka rymdoperor eller långa fantasyepos; det är släktmiddagar, bröllop och klassåterträffar som gäller. Men eftersom tabellerna är så noga med att baka in ordentliga konflikter i berättelserna blir de minst lika dramatiska och spännande som de rollspel där man slåss mot orcher eller robotar.

Som sagt spelar jag Fiasco för sällan, men jag fick turligt nog spela det nyligen med Geekpodden. Så har du varit nyfiken på spelet (eller blivit intresserad efter att ha läst mina ord om spelet) är det en perfekt möjlighet till att få mer smak av Fiasco.

Du kan lyssna på avsnittet här.

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Fiasco med Geekpodden

Maskerade

När man blir tillräckligt känd så kommer det ett skede då folk inte längre vågar säga när man gör fel. Ens lägstanivå kan fortfarande vara mycket hög – det är därför man har blivit känd – men ens verk börjar dra sig med onödigt fett.

Maskerade är den boken i Discworld-serien där jag började undra om Terry Pratchett nått den nivån där han hade mer makt över sina redaktörer än tvärtom.

Maskerade handlar om hur häxorna Granny Weatherwax och Nanny Ogg behöver få tag i en tredje häxa efter att Margrat blivit drottning i förra boken. En potentiell kandidat de haft ögonen på är Agnes Nitt, men hon har nyligen flyttat till storstaden Ankh-Morpork för att jobba som sångare på operan. De två äldre häxorna bestämmer sig för att resa ditt och tala lite förstånd med henne. Men när de anländer visar det sig att en mördare är lös och folk som arbetar på operan dör en efter en.

Och ja … det är inte mycket mer än så.

Det känns som Pratchett fick idén ”Hade det inte varit kul om Weatherwax och Ogg interagerade med en opera?”, och vid första anblicken låter det som en roligt koncept. Fast det leder inte till mycket mer om några skämt om hur knäppt opera är.

Frågan jag tycker man egentligen skulle ha ställt är ”Hade det inte varit kul om Weatherwax och Ogg interagerat med konstnärer (vilka i detta faller råkar vara operasångare)?”.

Det hade gett boken ett djup, med vilket jag menar att det skulle kunna gå att prata om bokens tankar med andra bokälskare. För det är ju något särskilt med konstnärer. Vad är det som egentligen får dem att slita och lida, ofta helt i onödan, istället för att ta ett vanligt åtta-till-femjobb? Är konsten ett hantverk, ett kall eller ett jobb? Hur bör man som människa förhålla sig till ära och berömmelse?

Men ingen sådan diskussion förs i Maskerade. Det bara händer lite saker och sen är det klart.

Men … ibland undrar jag om jag inte är lite sträng mot Maskerade. Har boken verkligen sämre djup än till exempel Wyrd Sisters, en bok som handlar om teater? Om man tar Maskerade och studerar den objektivt i ett vakuum, verkar den inte lite djupare då?

Fast det är problemet med konst, eller hur? Den existerar inte i ett vakuum. Maskerade är den femte häx-boken, och den tjugonde Discworld-boken. Även ifall boken är ”okej” så smakar det illa i jämförelse med de mer unika exemplar som kommit innan.

Fast även om detta varit den första häxboken, eller ens den första Discworld-boken, så finns det saker som jag hade reagerat på.

Agnes Nitt är gravt överviktig, ett av hennes främsta karaktärsdrag som hon brottats med hela sitt liv, men Terry Pratchett skriver som om han – och karaktärerna – aldrig har sett en tjock person förut. Varenda mening om Agnes börjar med att kommentera hennes kroppshydda och resten av karaktärerna behandlar henne och övriga överviktiga individer som ufon.

Fetma är en problematik, men jag känner inte att Pratchett hjälper mig att förstå och empatisera med problematiken. Låt oss jämföra med Small Gods, vilken tar upp religion. Religion är i bästa fall godtycklig hitte-på för vuxna och i sämsta fall ett aktivt verktyg för att göra världen sämre. Men trots det så behandlar Pratchett – en hård ateist – ämnet med både stor respekt och kunskap.

Det enda jag tänker efter att ha läst Maskerade är ”gu’ va knasigt med tjockisar”.

En annan besvikelse är bokens antagonist, eller snarare hot-eskaleringen från tidigare böcker.

I första häxboken slåss häxorna mot en galen hertig. I andra boken slåss de mot Esme Weatherwaxs magikunniga syster. I tredje boken slåss de mot alver som försöker invadera deras hem. Varje gång har det varit en stegring som känts farligare än förra gången.

I Maskerade? Här slåss de mot en frustrerad opera-direktör som inte är särskilt bra på någonting.

Stegringar av antagonisters hotnivå är något man kan diskutera länge, och utan att gå in på det för mycket kan vi åtminstone säga är att det inte går att öka farlighetsnivån på nya skurkar i det oändliga. Man urvattnar tidigare antagonister, och får tillslut en hjälte som blir tvungen att fråga sig vad man skall göra efter man räddat hela universum.

Men istället för att göra en skurk farligare kan man göra honom viktig. Alla skurkarna i de tre tidigare böckerna var på ett personligt plan viktiga för Weaterwax att övervinna. Vad har hon att bevisa för läsaren i att överlista en tråkig opera-direktör? Det finns inget i hans personlighet som testar, frustrerar eller utmanar henne. Hela konflikten känns som något som passat i en prolog till en mer relevant berättelse.

Men trots att varken humorn eller skurken känns viktigt så råkar berättelsen vara viktigt. Jag pratade om det i Sourcery: även en dålig berättelse räddas av om den visar en viktig episod i en karaktärs liv. Detta är en av de få saker Maskerade lyckas med.

Huvudhäxorna har förlorat en av sina medlemmar, och måste få en ny: Agnes Nitt. Det är i den här boken Nitts framtida öde stakas ut utan återvändo, och jag är tacksam över att vi som läsare fick vara med när det hände.

SAMMANFATTNING

Det här boken gjorde inget intryck på mig.

Försöker jag nysta i varför så är det bland annat för att humorn inte funkar. Den bara pekar på något och säger att det är roligt, men den visar inte vad som är roligt.

Skurken och den underliggande tematiken känns inte heller viktig eller engagerade. Visst, boken visar upp en viktig tidsperiod i en av karaktärernas liv, men jag önskar att boken handlar mer om det. Nu bara råkar episoden hända samtidigt som en tråkig komplott i ett operahus.

Boken hamnar näst sist på listan, precis över Sourcery.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Men at Arms
  5. Moving Pictures
  6. Witches Abroad
  7. Soul Music
  8. Lords and Ladies
  9. Reaper Man
  10. Mort
  11. Pyramids
  12. Interesting Times
  13. Eric
  14. The Light Fantastic
  15. Equal Rites
  16. The Colour of Magic
  17. Maskerade
  18. Sourcery

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Maskerade

MRO landar i mars

Nu är det bestämt: på Fantastika 2020 i Stockholm släpps de två första delarna ur ’Agenterna från MRO’.

Jag kommer vara på plats tillsammans med Undrentide Förlag för att signera … det var ju ändå några år sedan sist jag besökte Fantastika. Hoppas vi ses där. ?

Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on MRO landar i mars

State of the Scenarion 2020

I början av varje år brukar jag i lugn och ro sätta mig med en kopp te, kontemplera över året som gått och med en fundersam blick studera det kommande året.

Men nu? Vid Odens skägg – jag är fortfarande på förra årets löparbana i full galopp. 2020 kommer handla om hinna köpa nya löparskor på vägen innan de gamla fattar eld!

Detta momentum kommer till största delen från Eloso Förlag. Frilansat hade jag gjort lite här och var innan bara, så jag blev både förvånad och smickrad när Eloso erbjöd mig att ta en stor del av ansvaret för deras skötebarn Chock – Åter från Graven. Det blev ett bra samarbete, och ledde till att jag raskt gick från frilansare till redaktör till slutligen delägare.

Men allt handlade inte om Chock. Tillsammans med Undrentide Förlag redigerade och förberedde jag min kommande bok Agenterna från MRO.

Jag gav ut min förra bok – Havet Under Oss – för fem år sedan, och har tänkt på Agenterna från MRO konstant sedan dess. Och frukten av alla möda kommer skördas 2020.

På sätt och vis skall också Elosos frukter skördas i år. Chock har inte varit ute tillräckligt länge för att göra en ordentlig analys av hur bra det gått, och till Gothcon kommer vårt andra stora projekt: Call of Cthulhu Sverige. Då är det ni som avgör om jag sprungit tillräckligt fort eller inte.

 

Bok 3:s framtid

Mycket av det här året kommer handla om att lyfta ett vått finger i luften och se vad vinden blåser. Tid är en finit resurs, och hur skall jag fördela den mellan Rollspel och Böcker?

Bokprojekt 3 – Den digitala klyftans profetior – är ju redan påbörjad och ett första utkast ligger i byrålådan väntar på att bli genomläst och slaktat till 40%. Men sådant tar tid. Om inte Agenterna från MRO går som jag önskat – och Eloso går desto bättre – kanske den får ligga där ett bra tag.

Men samtidigt … hm …

För lite mer än tio år sedan gick jag på en skådespelarutbildning vid namn Teaterskolan Boris, en ettårig förberedande skådespelarutbildning med stark förkärlek till Stanislavskij.

Skolan gick tyvärr i konkurs under tråkiga former efter några år; att vara bra konstutövare var inte samma sak som att vara bra rektor eller administratör.

Skådespelare blev jag aldrig – tyvärr – men jag lärde mig väldigt mycket som jag har haft glädje av, både som författare och rollspelskreatör. En av orsakerna att jag är så förtjust i The Angry GM är just hans vurm för Stanilsavskij och hur hans tankar förhåller sig till berättelser.

Något jag alltid burit med mig är i ett samtal jag hade med skolans rektor. Jag frågade vad som skiljer en amatörförfattare från en riktig författare … för trots att jag egentligen ville bli skådespelare funderade jag redan då på det skrivna ordet.

Det rektorn svarade var att en amatörförfattare skrev för att hon ville, en riktig författare för att hon inte kunde låta bli.

Så det kanske är lite oärligt att säga att allt ligger i vågskålen. Även om all min tid går åt till Elosos rollspelsprojekt kanske jag ändå sitter där 05.15 på morgonen för att redigera boken vid sidan om. Men ett litet tag framöver nöjer jag mig med att bara springa ett maraton.

 

TLDR

Inga stora planer i år – det gäller bara att få förra årets affärer i ordning.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , | Comments Off on State of the Scenarion 2020

Interesting Times

Vi har nu kommit till det som i mina ögon är den bästa Rincewind-boken, men det säger kanske inte så mycket.

Det är mycket jag gillar med Interesting Times. Den handlar om hur Rincewind blir skickad till The Agatean Empire, en enorm diktatur bakbunden av byråkrati och traditioner – ämnen som Pratchett behandlar med vanlig uppseendeväckande bravur.

När jag läste boken – en av de första jag läste själv istället för att få uppläst för mig – så var jag bara bekant med Stora Onda Imperier liknande Tolkiens orcher och Star Wars galaktiska rymdhär. Dramaturgiskt hade de en ytterst enkel roll – att vara Stora och Onda för att visa vilken farlig situation hjältarna befinner sig i – men det berättades aldrig mycket mer än så. Men redan som barn var jag intresserad av de socioekonomiska aspekterna och försökte föreställa mig hur ett samhälle skulle se ut ifall det Onda Imperiet verkligen tog över makten. Vilken typ av politik skulle de föra? Hur skulle jobben se ut?

Med dessa socioekonomiska funderingar var det en stark upplevelse att få se bakom draperiet på the Agatean Empire och se att det mesta där var skit eftersom fina ämbeten delades ut till folk på grund av deras efternamn, och de som faktiskt behövde bevisa någon hantverksmässig kunskap fick skriva uppsatser i poesiform istället för att faktiskt lära sig hantverket på riktigt. Terry Pratchett introducerade mig till meritokrati och nepotism långt innan jag visste att orden fanns.

Men nu har vi bara pratat om de stora tankarna. Vad handlar egentligen boken om? Varför åker Rincewind till the Agatean Empire?

Meh. Det är inte så viktigt.

Det bästa sättet att beskriva handlingen är ’krystad’ eller ’konstlad’.

Först blir Rincewind med krånglig magi tvångsteleporterad från ena sidan världen till det magiska universitetet som han lämnade i Sourcery. Sedan blir han teleporterad en gång till för att hamna i the Agatean Empire. Av en slump råkar han hamna precis där hans gamla kompis Cohen (från The Light Fantastic) befinner sig. Efter ett tag lämnar Rincewind Cohen för att bli kidnappad av landets motståndsrörelse, vilka ser honom som ett helgon. Han flyr, men blir kidnappad av dem igen. Hela boken bygger sedan mot en stor episk belägring vilken Rincewind flyr ifrån för att ramla ner i ett hål och hitta en magisk armé med golems som löser hela konflikten. När alla har tröttnat skall han teleporteras hem igen, men något blir fel och han hamnar istället på en helt ny kontinent så att han kan få vara med i nästa bok.

I Sourcery pratade jag om att en av de saker jag inte gillade med Rincewind var att han aldrig utvecklades, men i och med den här boken behöver jag nyansera den tanken lite. Det är ju så att en karaktär inte måste utvecklas och ha en character arc för att vara bra eller läsvärd. Jag tycker fortfarande att karaktärer som utvecklas och förändras är bättre, men en karaktär kan istället – i rätt typ av berättelse – få vara ikonisk och statisk.

I den typen av berättelser är det inte karaktärens resa som är det viktiga, utan det som händer runt omkring. Karaktären ändras inte, men efter berättelsen har karaktärens närvaro istället förändrat sin omgivning. Mitt favoritexempel är Lucky Luke. Han är egentligen rätt trist – likadan varje gång – men han låter oss som läsare följa med och uppleva knasiga städer och kreativa antagonister. Det är inte hjälten som är the selling point – det är allt annat.

Men vet du vad som skiljer Rincewind från andra ikoniska och statiska karaktärer? De vill vara med i berättelsen. Rincewind gör allt för att undvika den, och kan inte driva berättelsen framåt för egen maskin. Istället måste författaren röra upp himmel och helvete för att tvinga Rincewind att vara med trots att han inte tillför något.

De två första Rincewind-böckerna var en parodi på rollspel, och Interesting Times känns som värsta sortens spelledare som försöker railroada en obstinat spelare som gjorde en wizard utan magic istället för något vettigt som en ambitiös barbarian.

Jag önskar faktiskt att det var Cohen som boken handlat om. Han har allt en huvudkaraktär behöver.

Redan i The Light Fantastic var Cohen gammal, och i Interesting Times har han insett att hans liv inte fungerar längre. Han bestämmer sig därför för att försöka utvecklas och göra något stort, något viktigt, genom att försöka ta över hela agateanska imperiet och bli ny kejsare. Det betyder att han har ett mål, vilket berättelsen kan kretsa kring, och befinner sig i ett nytt skeende i sitt liv som skiljer sig från de vi tidigare sett honom vid; åldern har kommit ifatt, och på sitt eget direkta sätt försöker han anpassa sig till detta genom att höja insatserna.

En person som bidraget till denna förändring är den före detta läraren Saveloy. Efter att han mötte Cohen bestämde han sig för att lämna lärarlivet bakom sig och också bli barbar. Saveloy håller också på att förändras, och att se hur han och Cohen interagerar och speglar varandra är fascinerande.

Det är just förändringen som gör det så intressant. Det betyder att man inte vet var någonstans deras berättelser och karaktärsark kommer sluta. Det är bara att jämföra när RIncewind möter en av de få karaktärer som borde räknas som en gammal vän: Two-Flower, turisten som drog igång berättelsen i The Colour of Magic. De känns precis likadana som när vi såg dem senast, och därför väcker det inga känslor hos läsaren som Cohens nya kamp med sitt åldrande.

Och på tal om ålder – är det något Intersting Times inte har gjort så är det att åldras med värdighet.

The Agatean Empire är inte en genomtänkt och mångfacetterad plats som Ankh-Morpork. Det är bara Discworld-Asien, skriven av och för västerlänningar som stirrar på det på håll och tycker att det är lite knäppt. Hi hi – de äter hundar i Asien, och har du sett hur feta deras brottare är?

Det känns onödigt och slappt. När jag läste de två första Rincewind-böckerna kändes inte Two-Flower ens asiatisk – istället kändes han exotisk, vilket en asiatisk person skulle ha gjort för en euroinspirerad person från Ankh-Morpork. Och det är ju så man skall hantera verkliga kulturer i fantasykontext: inte kopiera kulturen, utan ta ut den aspekt som är viktig för berättelsen.

Låt oss ta Animal Farm, till exempel. Egentligen handlar den om Ryssland och stalinismen, med grisarna som representanter för kommunisternas diktatur. Men boken handlar inte om Ryssland – grisarna heter inte saker som Piganof och är inte ett gäng fyllbultar som blivit redlösa på vodka. Orwell tittade istället på vad som hände i Ryssland, vad det politiska läget handlade om och lyfte ut det.

Det går att läsa Animal Farm utan att veta att det är Ryssland som är förebilden, och det går att lyfta ut bokens teman och applicera på andra diktaturer och orättvisor.

 

SAMMANFATTNING

Det är mycket som inte funkar i boken, men det fanns ändå saker jag gillade. Cohen och Saveloy är bäst, och egentligen är Rincewind bättre i den här boken än de andra han varit med i. Han kan inte som andra hjältar lösa problem med övervåld, så när han inte bara flyr (eller får allt löst genom deus ex machina) är det kul att se hur han hanterar olika motgångar. I den här boken ser jag att han är en bra karaktär på pappret – han är bara ingen bra huvudperson.

The Agatean Empire passar in i Discworld alls. Det känns inte som en riktig och unik plats som Ankh-Morpork, och det är konstigt att ställa dem sida vid sida. Frågan är dock hur man skall … hur skall jag uttrycka mig? … bli inspirerad av andra kulturer när man skriver fantastik.

Det man skall akta sig för är att bara kopiera kulturen rent av och göra en spegling av den. Istället skall man se vad det är som är fascinerande med kulturen – vad som kulturen skulle handla om ifall den var en litterär karaktär – och lyfta ut det, eftersom det kan  omtolkas på många sätt utan att exkludera grundkällan.

Nästa gång vi kommer möta Rincewind kommer han vara i Discworlds motsvarighet till Australien. Och vet ni vad den boken hade kunnat handla om? Ett land som tidigare var en fängelsekoloni. Ett land där alla djur är livsfarligt giftiga. Ett land med marginaliserad ursprungsbefolkning. Istället får vi bumeranger, kängurus och högljudda personer som dricker öl.

Det var svårt att placera boken på listan.

Som jag sa i början är detta den bästa Rincewind-boken, men samtidigt tycker jag den blivit sämre med åren … medan Eric däremot blivit bättre. Men trots sina brister har Interesting Times en fullgod berättelse, medan Eric bara består av komiska vinjetter.

(Jag undrar förresten om jag får ändra i listan i efterhand? Funderar på knuffa ner Lords and Ladies några snäpp.)

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Men at Arms
  5. Moving Pictures
  6. Witches Abroad
  7. Soul Music
  8. Lords and Ladies
  9. Reaper Man
  10. Mort
  11. Pyramids
  12. Interesting Times
  13. Eric
  14. The Light Fantastic
  15. Equal Rites
  16. The Colour of Magic
  17. Sourcery

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Interesting Times

Monsterboxen läser min skräcknovell

Podcasten ’Monsterboxen’ – hem till Sveriges näst sexigaste röst – har under december hållit på att läsa skräcknoveller med steampunk-tema. 🙂

Novellen utspelar sig i en chilensk gruva, där de vanliga arbetarna börjar bli utbytta mot uppgraderade arbetare, som med slangar och implantat kan arbeta längre och starkare … dessutom utan att klaga och för mindre lön. Men längts ner i gruvorna dyker det upp ett monster som sliter de nya finarbetarna i stycken, så en av de gamla förmännen får i uppdrag att ta sig ner för att fånga monstret innan fler värdefulla resurser går till spillo.

Novellen går att lyssna på här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Monsterboxen läser min skräcknovell

Chock är här

Efter lång tids väntan är Chock: Åter från Graven äntligen här.

Jag är numera en av de mer involverade i projektet, men som ni kanske minns började det blygsamt med att jag på frilansbasis skickade in ett äventyr om det sydamerikanska äventyret La Llorona. Men precis som man börjar som springpojke och därifrån jobbar sig upp till den som vet hur kopiatorn fungerar till den som gör nästan allt växte uppdragen och ansvaren allt eftersom.

Men låt oss gå igenom produkterna en efter en berätta hur jag varit inblandad.

Grundboxen agerar stommen i Chock, den består av två böcker, en för spelare och en för spelledare,  det var här jag hamnade efter jag skickat in mitt frilansäventyr.

Mycket av böckerna var klara, men det fanns en del upprepningar och saker som kommit i fel ordning. Det behövdes ett utomstående öga, vilket jag kunde bidra med. Efter att jag strukturerat upp texten fanns det flera textluckor att fylla, och den rollen föll naturligt på mig.

Det var alltså inte jag som tog konstnärligt kommando och sa att boken skulle till exempel må bra av en text gällande dramatiska kurvor, utan det var något som redan var bestämt – men ogjort – som jag fyllde på.

Efter att jag blivit klar med min del av grundböckerna blev jag informerad om att Eloso skulle släppa en bok om beredskapstiden.

Från början var planen att ha ett häfte med fyra äventyr av Anders Fager, vid namn ’Någonstans i Sverige’, som utspelade sig under beredskapstiden, men Eloso kände att tidsepoken var så intressant att de behövde en egen bok om bara det.

Här fick jag fria konstnärliga tyglar och började arbeta fram material. Jag skrev bitarna som handlade om lore och monster, medan Elosos in-house historiker Daniel Pettersson efter ett tag fick huvudansvar för det historiska materialet.

Tyvärr fanns inte tiden för att få ut en egen Beredskapstids-bok, utan Eloso lånade bara lite material från boken och lade till i ‘Någonstans i Sverige’. Men råtexten för stora boken är gott som klar, så min förhoppning är att den kommer ut vid ett senare skede.

Äventyren i ‘Någonstans i Sverige’ är som sagt skrivna av Anders Fager, men jag arbetade fortfarande som redaktör och agerade bollplank, så mina svettiga fingrar fick vara med i kakan i alla fall.

Efter min del med Beredskapstid blev klar fick jag ansvar för Sju Sorters Skräck, en exklusiv äventyrssamling som var till för backare och för att sälja på mässor. Flera av äventyren – till exempel de skrivna av Tomas Arfert, Gabrielle de Bourg och Pelle Nilsson –  var klara, men några av de andra som var tilltänkta skulle inte hinnas färdigt så jag ryckte in och fyllde på.

Något som blivit vanligt på Eloso är att någon på förlaget påbörjade ett äventyr, men hade andra ansvarsområden som var mer pockande (som sättning eller försäljning). Jag hoppade då in och skrev klart deras äventyr. I Sju Sorters Skräck är ’Halmstadssommar’ och ’Uppdrag Krylbo’ två sådana alster.

Och det kändes som full circle när jag till slut fick sitta och vara redaktör för mig eget äventyr – La Llorona – som också skulle med i Sju Sorters Skräck. Det var ju det äventyret som började min resa på Eloso. En resa som började som frilansare och slutade i delägarskap.

Från vänster till höger: Ola, Jenny, Daniel, Nicklas, Björn, en gangster

Jag blev tillfrågad under Bokmässan, men pappren skrevs på först igår: jag är numera delägare i företaget tillsammans med:

  • Björn Flintberg (grundaren)
  • Daniel Lehto (som var med från start och ligger bakom Sagospelet Äventyr)
  • Jenny Lehto (ägare av Lehto AB tillsammans med Daniel)
  • Nicklas Estberg (filmskapare från Rännsten Film)
  • Ola Larsson (illustratör)

När folk frågat mig vad det innebär så har jag svarat att jag numera jobbar mycket mer för mindre betalt … vilket på sätt och vis är sant. Men när man var frilansare ville man göra ett bra jobb för att få en bra förhandlingsposition för framtida jobb; nu vill jag istället göra ett bra jobb för att det kommer gynna mig bättre på lång sikt.

Jag har tidigare skämtat om att en av mina tillgångar för förlaget är att jag bor i Göteborg, fast det har också haft ett korn av sanning i sig. Eloso har som ambition att sprida sitt folk över landet – till exempel för att undvika en Stockholmscentrering – och att jag då är belägen på västkusten har varit en riktig fördel.

Till exempel betyder det att jag kan hålla särskilda releasesläpp på SF-Bokhandeln. Redan nu på onsdag, 11:e december, kommer jag hålla låda på SF-Bokhandeln. Utöver att köpa signerade ex kommer man även kunna få tag i den exklusiva Sju Sorters Skräck.

Länk till Facebook-eventet hittar ni här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , , | Comments Off on Chock är här

Nu är det officiellt – MRO är på väg!

Det har varit svårt att hålla tyst om det så länge, men nu kan jag äntligen berätta att mitt nästa bokprojekt – Agenterna från MRO – kommer att bli verklighet.

Om vi börjar med lite praktiska detaljer så är inte Agenterna från MRO en enda bok, utan istället fem kortromaner. Från början skrev jag den som en enda sammanhängande bok som bestod av fem fristående akter.

Vissa läsare – särskilt de med en fäbless för fantasy eller ryska klassiker – älskar böcker som är tegelstenar. Men när jag skrev ut boken och höll den i min hand så fick bibliotekarien i mig ont i magen. Detta var inte en Tegelsten med stort T, men ändå tjockare än en vanlig bok, och i en värld där folk har svårare att läsa och läser allt mindre så kändes det för mycket att begära.

Men en kortroman – coolare och tjockare än en novell – det var väl något som skulle passa den läsande nutidsandan perfekt? Den tanken gillade min inre bibliotekarie.

Så detta är alltså inte ”första delen av fyrtioåtta”. Och första delen är inte skriven med en cliffhanger och en förhoppning om att få skriva en uppföljare när jag blivit rik och berömd. Det är som fem delar i en tv-serie, alla med en början och ett slut, men som ändå bildar en sammanhängande kedja i en större berättelse.

Men vad är det faktiskt jag har skrivit? Vad handlar Agenterna från MRO om? För att citera förlagets hemsida:

Alla kan inte vara hjältar, i alla fall inte agenterna i Monarken och Rikets Ord. Där hamnar alla som ingen annan vill ha – antingen för att de är för korkade eller för farliga – och det är i denna brokiga skara som Gåva finner sig. Hon är MRO:s senaste medlem, tvångsrekryterad för sina språkkunskaper … i alla fall på pappret.

I första boken är rikets drottning på dödens rand och MRO får i uppdrag att hämta hem en utländsk druid som sägs kunna bota henne, vilket är Gåva och de andra agenternas sista hopp för att rädda sitt skamfilade rykte.

I andra boken är MRO gäster på en mäktig friherres bal med mål att så diskret som möjligt avvärja en snart ofrånkomlig stadskupp.

När jag skrev boken så tänkte jag skriva något torrt och gubbigt; karaktärerna dricker kaffe och fiser, och de pratar politik och bokföring. Men när min förläggare hade läst bok så tittade hon på mig och sa ”Men Jonas, den här boken är ju späckad med olycklig kärlek, infekterade föräldrarelationer och tonårsångest! Det här är ju en ungdomsbok!”

Så där satt jag med en ungdomsbok – från 9 år och uppåt – och en existentiell kris i knäet. Jag kanske inte var så gubbig som jag alltid trott?

Nåja. De två första delarna – ’Den oärliga början’ och ’Den stulna vändpunkten’ – kommer ut i början av 2020 i samarbete med Undrentide Förlag.

TLDR:

  • Mitt andra bokprojekt – Agenterna från MRO – blir snart verklighet.
  • Det blir fem sammanhängande kortromaner.
  • De två första delarna kommer i början av 2020.
  • Det är ett low-fantasy spiondrama.
  • Böckerna är från 9 år och uppåt.
  • Jag har ännu en tid kvar innan jag får bli en riktig gubbe.
Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Nu är det officiellt – MRO är på väg!

Soul Music

 

Jag tyckte inte om Soul Music när jag läste den som barn, och hade låga förväntningar inför denna omläsning. Men … jag blev minst sagt positivt överraskad. Det var svårt att sätta fingret på varför, för boken känns mer svåranalyserad än tidigare delar i serien.

Men låt oss ta det från början.

Soul Music är den tredje delen i serien om Döden, och handlar om hur han låter sin mänskliga adoptivdotter dö. Det är hans plikt att göra det, men han får svårare att hantera sitt dåliga samvete än förväntat. Han lämnar sitt ämbete bakom sig, vind för våg, och rollen faller istället på Susan, hans barnbarn genom adoption.

Men det är inte allt. Samtidigt är det en bard vid namn Ymp som reser till Ankh-Morpork för att bli berömd musiker. Det är hans öde att bli mördad vid en misslyckad spelning, men hans gitarr (som han nyligen köpt under mystiska omständigheter) förhindrar detta och gör så att han överlever, trots att han i Dödens historieböcker står som avliden. Men gitarren påverkar samtidigt världen omkring sig och … ja … det finns inget vettigt sätt att säga det, får folk att bli galna i rock’n’roll.

Det är spretigt, och samtidigt är det en stark blandning av för denna bok unika idéer med återanvända koncept från tidigare delar i serien. Om vi börjar att tala om strukturen så påminner den om Reaper Man – med en berättelse om Döden och en annan om en mystisk kraft som invaderar Skivvärlden – men här hänger trådarna bättre ihop. De bygger på varandra, och känns inte bara så två berättelser som råkat blanda ihop sina kapitel inom samma bokpärmar.

Men idén om en yttre kraft från vår värld – läsarens värld – som tränger sig in var gammal redan i Reaper Man (där det handlade om en parasitisk stormarknad). Första gången var ju i Moving Pictures med sina Hollywood-filmer, och musikinvasionen i Soul Music når inte samma höjder.

Det stora problemet är att text om musik blir platt. Soul Music blev filmatiserad i en animerad version för länge sedan, och efter att ha sett den – och hört låtarna – känner man att det är något som saknas i boken.

Men musikhumorn är även skev. Det är fullt med ordvitsar faller platt om man inte är utbildad i musikhistoria, vilket får humorn att kännas intern och exkluderande. Det har jag sällan känt i de tidigare böckerna, och det finns två scener från Moving Pictures och Soul Music som visar skillnaden tydligt:

I Moving Pictures har köpmannen Dibbler (som förekommer i båda böckerna, vilket får parallellerna att kännas starkare) en lång utläggning om hur han skall förbättra hans stora romantiska mastodontfilm. Han får något maniskt i blicken och försöker sedan övertyga sina åhörare att det filmen behöver är en stor haj

Detta är självklart en syftning till Jaws, men idén om att på en höft slänga in haj i ett dramatiskt epos är så roligt att det står på egna ben, även om man aldrig hört talas om Steven Spielbergs film.

I Soul Music är det istället en scen där Ymp skall sno ett piano åt en bandmedlem vid namn Glod, och går då runt och säger att han är ’on a mission from Glod’.

Visst, hade det bara varit en snabb kommentar i förbifarten hade det kanske passerat obemärkt, men Ymp och hans kumpan pausar scenen, stirrar på varandra och för en lång diskussion om varför de formulerar sig så underligt.

Det känns inte längre som om Pratchett skriver för mig, utan istället för sina musikpolare. Något jag aldrig upplevt i hans andra böcker.*

Men plotten i bokens bägge trådar är bra, och nystar i mycket som sitter kvar efter att man har läst. Musikdelen bearbetar hur man bör förhålla sig till konstnärslivet – om man bör se det som ett hantverk eller en passion och hur kändisskap kan vara destruktivt.

Delen med Susan bearbetar istället om plikt, ansvar och förändring, och framför allt just förändring vill jag prata om en stund, för det är en av bokens starkaste sidor.

Kommer ni ihåg när jag skrev om Sourcery, den sämsta Discworld-boken? Hur jag sa att den hade kunnat vara läsvärd om den resulterat i en förändring i Rincewinds liv? Handlat om ett viktigt paradigmskifte istället för att bara vara ännu ett äventyr? Och att jag sa att en av orsakerna till att Moving Pictures var så bra för att alla karaktärerna var i en situation ny för dem, vilket verkligen satte deras karaktärsdrag på prov?

Soul Music har båda delarna.

Mort och Ysabel från första Döden-boken kommer inte tillbaka. Boken börjar med att de dör, vilket inte bara gör Soul Music mer intressant att läsa, utan även gör Mort mer spännande. Att läsa den är nu som att öppna en tidskapsel.

Och Susans liv välts över ända i Soul Music. Hon hade ingen aning om (eller hade snarare förträngt) att hon var Dödens barnbarn, så allt är nytt och spännande och tvingar henne att växa upp fort och själv förändras.

Förändring och karaktärer som växer kommer man långt med, vilket jag kanske inte kunde ta till mig när jag var barn. Men det stack ut flera saker – både då och nu – som var svåra att förbise.

Bokens mänskliga antagonist – musikgilles sekreterare mr Klete – är inte mycket i jämförelse med Vorbis och Dios. Men han fick mig att upptäcka något med Pratchetts antagonister: han beskriver alltid att de är galna eller sinnessjuka. Han gör det på olika sätt, och mr Klete beskrivs att ha byggt sin galenskap av ogalna delar, men han är ändå galen.

Mr Klete är inte galen. Han maktfullkomlig och bryr sig inte om andras lidande, vilket är alldeles för vanligt för att kunna klassas som galenskap. Nästan ingen av Pratchets skurkar är det (med vissa få undantag), och det gör mig ledsen att han beskriver dem så. Det känns som fusk.

Det kommer bli kul när vi långt in i framtiden kommer till boken Night Watch. Jag tycker egentligen inte den är så bra, men den har en av Pratchetts bästa skurkar: psykopaten mr Carcer. Han har starkt format min uppfattning om vad ondska är och inte är. I den boken kommer vi verkligen kunna nysta i galenskap och normalitet.

Något som också stack i ögonen är hur mycket skit skolan och bildning får. Susan kommer från en fin flickskola, och använder sin bakgrund (och hennes förkärlek till logik) som identitetsförsvar i början av boken, och alla karaktärer är på henne konstant för hur dumt det är.

Jag arbetar som skolbibliotekarie, och det möter ofta ungdomar som tycker att skolan är avskyvärd och att utbildningssystemet är sett slöseri med tid. Jag brukar hålla med den. Skolan är avskyvärd; det finns bara en enda sak i hela världen som är värre än att gå i skolan, och det är att inte göra det.**

Vad är liksom alternativet till utbildning? Livets hårda skola? Där man lär sig att folk med mörk hy och rolig dialekt är farliga istället för fascinerande? Att det är bättre att vara maskulin och aggressiv än en fjolla som läser böcker och ödmjukt lär sig om sin omvärld?

Och jag blir så ledsen när folk klankar ner på logik. Logik är inte en världssyn som handlar om hur allt skall fungera perfekt, och att allt som inte passar in i den modellen är larviga hallucinationer. Det är ett verktyg för att försöka förstå saker bättre.

Detta gestaltas bäst i historien om humlan som inte kan flyga.

Den handlar om hur korkade forskare är. Forskare har nämligen kommit fram till, med hjälp av logik, att humlor inte borde kunna flyga. Men humlan, som inte bryr sig om logik utan lever ute i verkliga världen, flyger ändå.

När folk berättar den här historien för mig brukar jag alltid fråga: ”Vilka vetenskapsmän?”

Berättelsen är en skröna, och har den ett korn av sanning så handlar det om en forskare som upptäckte att en aerodynamisk modell inte kunde förklara humlans flykt särskilt bra och därför ansåg att modell behövde modifieras. Vilket precis är vad vetenskap handlar: att lära sig nya saker och modifiera det man redan vet.

Och att då Pratchett – som så uppenbart är så kunnig och allmänbildad och en vän av kunskap – spenderar en hel bok om att baktala logik och bildning … det är jättekonstigt.

Om jag får göra ett snabbt sidospår och ge en podcastrekommendation, så tycker jag – att om du gillar Pratchett lika mycket som mig – borde ge bokklubben Pratchat en chans

Något de ofta tar upp är att de tycker att Pratchett sällan lyckas sy ihop sluten ordentligt, och jag har väl inte riktigt hållit med förrän Soul Music.

Det byggs upp för en stor klimax, men den får inte särskilt mycket tid för sig när den väl händer. Däremot läggs energi på att bygga upp att Döden åker motorcykel för att ta sig till klimaxen. Visst, lite tufft – och det ser snyggt ut på en t-shirt – men det känns taget ur luften.

Och det stora moraliska dilemmat – om hur stort ansvar Döden och Susan har, och om de skall rädda folk de älskar – sveps helt åt sidan. Det visar sig att det inte är rätt att ändra i folks öden … förutom ibland när boken nästan är slut.

När allt annat metafysiskt och moraliskt bearbetades så bra i boken så var det tråkigt att inte slutet fick samma omtanke. Jag föreställer mig Pratchett började sin böcker med en cool idé (troll och dvärg och rock’n’roll’) och sedan tänker ut slutet allra sist.

 

SAMMANFATTNING

Oj, det här blev den längsta blogposten hittills. Men det säger väl en hel del om hur mycket Soul Music talade med mig som läsare, och hur den lyckats hålla sig kvar.

Det är svårare att dra författarlärdomar denna gång, i alla fall till en dramaturgiskt passande slutkläm. Blir jag tvungen att välja något så är det väl att inte fylla din bok med internhumor som bara en viss intressesfär förstår … kanske … och att planera slutet tidigt i skrivprocessen?  Som sagt, svårare material att jobba med.

Var hamnar boken på skalan? Jag trodde att den skulle sjunka ner mot botten, men Soul Music var som sagt en positiv överraskning.

Frågan jag ställer mig nästan varje gång är ”är denna bok bättre än Reaper Man”. Det är en bra måttstock att sikta på. Den är bättre än Lords & Ladies … men sen blir det svårt med Witches Abroad. Den har ju också sina brister, och även som jag skulle beskriva Soul Music som en djupare bok så har den inga fantastiska toppar på samma sätt som Witches Abroad. Det blir därför en sjundeplats med snäv marginal.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Men at Arms
  5. Moving Pictures
  6. Witches Abroad
  7. Soul Music
  8. Lords and Ladies
  9. Reaper Man
  10. Mort
  11. Pyramids
  12. Eric
  13. The Light Fantastic
  14. Equal Rites
  15. The Colour of Magic
  16. Sourcery

* För den som undrar är repliken från Blues Brothers. I och för sig en bra film, men långt från lika tidlös som Jaws. Det gör humorn in te bara intern, utan även daterad.

** Lånat från mitt favoritcitat av Winston Churcill: ’Democracy is the worst kind of governement, except all the others’. Det är något jag bär med mig när obildade människor och extrema politiker försöker övertyga mig om att en mer auktoritär värld skulle vara att föredra.

 

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Soul Music

Chock närmar sig

Jag har det senaste året arbetat med Elosos kommande rollspel Chock: Åter från Graven. Spelet har blivit försenat flera gånger, men nu verkar det – om gudarna är med oss – att grundboxen kommer att komma ut i handeln till jul.

Under sommaren fokuserade jag på Chock: Beredskapstid (som handlar om 40-talet) och Chock: Någonstans i Sverige (en äventyrssamling av Anders Fager). Arbetet med grovtexten blev färdiga för ett bra tag sedan, men eftersom allt annat blev försenat så har de produkterna fått vänta. Jag har därför ryckt in och istället arbetat med Chock: Sju Sorters Skräck, en äventyrssamling till kickstarterbackarna med äventyr från författare som Gabrielle de Bourg, Tomas Arfert och Pelle Nilsson.

Jag har jobbat mig allt längre och längre in i Eloso, och under Bokmässan blev jag erbjuden att officiellt bli en del av familjen – och är numera en riktig representant för förlaget. Jag är fortfarande tillgänglig för övriga frilansarbeten – kanske om Bläckfisk Förlag vill ha gräsmattan klippt, till exempel – men den mesta av min tid kommer att gå åt till Eloso från och med nu.

Men som sagt är det ett tag kvar tills Chock kommer ut i handeln, men i senaste numret av Fenix släppte vi vårt första äventyr: Willboms Vilja. Vi har också släppt snabbstartsregler gratis på vår hemsida, så att du redan idag kan köra äventyret och få en känsla för spelvärlden i väntan inför jul.

Snabbstartsreglerna hittar du här.

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Chock närmar sig

Spelledning och snack på Bokmässan

Det var en romantisk middag, mellan mig och Eloso Förlag. Vi satt med varsitt glas vin – alkoholfritt i mitt fall – och såg varandra djupt i ögonen.

Eloso: Du är så flitig Jonas. Vi vill att du hjälper till och arbetar i våran monter.

Jonas: Tihi – det säger du säkert till alla lockiga killar!

Eloso: Och du har en så vacker röst. Kan du inte vara med i vår panel och prata om Call of Cthulhu Sverige?

Jonas: Om du är där – då kommer jag!

Eloso: Och du är så bra med barn. Kan du inte spelleda Handbok för Superhjältar och Sagospelet Äventyr?

Jonas: Nu rodnar jag.

Eloso: OchdessutomborduiGöteborgochharenstorkällare.

Jonas: … va?

Eloso: Pallarnamedböckerkommernästavecka. Oj, så mycket klockan är. Tack för vinet.

 

Kärlek är ibland skakigt, men det har i alla fall resulterat i ett fint samarbete denna gång.

Jag kommer alla dagar stå i Elosos Monter och spelleda rollspel för barn, och dessutom på fredagen delta i diskussionen om Call of Cthulhu Sverige. De andra spelskaparna kommer mest prata innehåll, men bibliotekarien i mig hoppas vi även hinner prata om översättningen och hur det kommer vara en läsfrämjande åtgärd i en värld där allt färre läser.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , | Comments Off on Spelledning och snack på Bokmässan

Play Unsafe

Efter att jag började recensera böcker för spelledare så har jag fått flera rekommendationer på Play Unsafe, boken som lär en den ädla konsten att improvisera. Boken sägs ha revolutionerat hur många förhåller sig till hobbyn, och har en säker plats i mångas spelledarkanon.

Min reaktion efter att ha läst den? Jag hade nog för höga förväntningar.

Boken börjar med att motivera varför det är bra att improvisera i rollspel, och hur det är mycket bättre än planering. Den går sedan igenom ett fåtal enklare improvisationstekniker, som ’Yes, and’.

För den som inte hört talas om ’Yes, and’, eller ’Ja, och’ som det kallas på svenska, går det ut på att inte blockera andras idéer, utan istället bygga vidare på dem.

Jag spelade nyligen rollspel för barn, och hade planerat en stor fight mot en drake för dem i slutet. Spelsessionen hade tidigare innehållit pusslande och karaktärsspelande, så jag visste att det var just dramatisk action som behövdes för att tillgodose alla smaker vid bordet.

Men då föreslog en av spelarna att de istället skulle försöka bli vän med draken.

Istället för att säga ”Nej” – eftersom jag på förhand bestämt att det skulle bli en strid – så sade jag istället ”Ja … och draken behöver er hjälp att besegra den onda kungen som skickade er. Han är den riktiga skurken.” Jag bejakade spelarnas input och byggde vidare på den.

Och om vi tar detta exempel med oss när vi fortsätter att prata med boken så kommer vi till en av de saker jag är missnöjd över. Den förklarar hur bra improvisation är, ger några ytterst enkla tekniker … och sen är det inte mycket mer än så.

För vissa kommer läsningen vara revolutionerande. Jag stöter fortfarande på spelledare som är fast på 80-talet och tycker det svåraste med äventyrsdesign är att hindra spelarna från att sabba deras vision. Men att idag säga att improvisation är en stor och viktig del av rollspel är inte särskilt kontroversiellt, utan en del av samtidsandan.

Men Play Unsafe slår sig rent av för bröstet och säger att improvisation alltid är bättre än planering. Författaren började inte ha bra rollspel förrän han slutade med planeringen; hans bästa rollspel är numera några stödord på en servett.

Jag ser inte improvisation och planering som två binära lägen som aldrig kan mötas. Det är två verktyg att använda vid olika tillfällen vid olika behov. Man skall inte överplanera rollspel av flera orsaker, men helt improviserade spel har också sina fallgropar och problem. Och det är som sagt det jag saknar med den här boken, djupare råd och hjälp om när och hur man improviserar på bästa sätt – inte bara en uppmaning om att Improvisera Mera!

Men det som stör mig mest är hur författaren skryter om hur man inte skall planera, och sedan låter halva boken handla om dramaturgiska strukturer. Han använder inte just den termen, men det är precis vad det är – hur man får till ett bra tempo med hjälp av planteringar. Att spela från höften med hög improvisation är en fullgod spelstil, men något man riskerar att offra är just dramaturgi.

Visst, det går att ha dramaturgiska kurvor i bakhuvudet medan man improviserar för att få bättre spelupplevelser. Men vet du vad man också kan ha i bakhuvudet medan man improviserar för att få en bättre upplevelse? God planering. Men mannen, planering håller dig tillbaka, liksom. Släpp dig fri, änna!

Pft! Planering håller en inte tillbaka mer än dramaturgikurvor och planteringstrukturer.

Här är Never Unprepared en bättre bok. Den har mantrat att man skall planera precis lagom – planera dina svaga områden och unna dig att improvisera dina starka.

Så för att sammanfatta – Play Unsafe börjar först skryta om att improvisation är det enda sättet att köra rollspel (vilket jag inte håller med om) och börjar sedan motbevisa sig själv med att diskutera planering.

Som sagt, inte nöjd.

MEN … det var några saker i boken jag gillade ändå.

Något som improvisationsträning handlar om är att våga göra fel, och att våga visa sig sårbar. Skolan och samhället arbetar hårt för att lära oss att inte visa oss sårbara – ingen vill vara den där fånen som säger något högt som ingen skrattar åt.

Men om vi vill säga fantastiska saker så måste vi väga säga fåniga saker först, och inte se det som misslyckanden utan istället som en del av processen. Det gör inget att allt inte blir perfekt, och detta lyfter boken upp väldigt bra. Den ger en mandat att våga ta risker.

Men det jag verkligen tar med mig – som en som har flera teaterimprovisationskurser i bagaget – var bokens parti om att spela uppenbart, eller obvious.

När vi i stundens hetta (eller för den delen under lång planering) försöker hitta på något bra så krånglar vi ofta till det. Om man kommer på något komplext och oväntat så verkar man mycket smartare, vilket känns tryggare, men den typen av idéer är ofta krystade.

Det anses vara en bedrift att tänka utanför lådan, men vet du vad som också är svårt? Att lyckas tänka innanför den, och hitta något enkelt som fungerar.

Så nu – när jag behöver komma på något – så har jag börjat fråga mig själv vad det mest uppenbara svaret på frågan är. Då ser man plötsligt både skogen och träden, och verkar rätt smart i slutändan ändå.

Så halvokej bok, mer viktig för vissa läsare än andra. Har några bra poänger, men förtjänar inte sin stjärnstatus.

 


Mer litteratur för spelledare:

Finna Dolda Ting | Game Angry | Never Unprepared | OdysseyRobin’s Laws of Good Game Mastering

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Play Unsafe