Nu är det officiellt – MRO är på väg!

Det har varit svårt att hålla tyst om det så länge, men nu kan jag äntligen berätta att mitt nästa bokprojekt – Agenterna från MRO – kommer att bli verklighet.

Om vi börjar med lite praktiska detaljer så är inte Agenterna från MRO en enda bok, utan istället fem kortromaner. Från början skrev jag den som en enda sammanhängande bok som bestod av fem fristående akter.

Vissa läsare – särskilt de med en fäbless för fantasy eller ryska klassiker – älskar böcker som är tegelstenar. Men när jag skrev ut boken och höll den i min hand så fick bibliotekarien i mig ont i magen. Detta var inte en Tegelsten med stort T, men ändå tjockare än en vanlig bok, och i en värld där folk har svårare att läsa och läser allt mindre så kändes det för mycket att begära.

Men en kortroman – coolare och tjockare än en novell – det var väl något som skulle passa den läsande nutidsandan perfekt? Den tanken gillade min inre bibliotekarie.

Så detta är alltså inte ”första delen av fyrtioåtta”. Och första delen är inte skriven med en cliffhanger och en förhoppning om att få skriva en uppföljare när jag blivit rik och berömd. Det är som fem delar i en tv-serie, alla med en början och ett slut, men som ändå bildar en sammanhängande kedja i en större berättelse.

Men vad är det faktiskt jag har skrivit? Vad handlar Agenterna från MRO om? För att citera förlagets hemsida:

Alla kan inte vara hjältar, i alla fall inte agenterna i Monarken och Rikets Ord. Där hamnar alla som ingen annan vill ha – antingen för att de är för korkade eller för farliga – och det är i denna brokiga skara som Gåva finner sig. Hon är MRO:s senaste medlem, tvångsrekryterad för sina språkkunskaper … i alla fall på pappret.

I första boken är rikets drottning på dödens rand och MRO får i uppdrag att hämta hem en utländsk druid som sägs kunna bota henne, vilket är Gåva och de andra agenternas sista hopp för att rädda sitt skamfilade rykte.

I andra boken är MRO gäster på en mäktig friherres bal med mål att så diskret som möjligt avvärja en snart ofrånkomlig stadskupp.

När jag skrev boken så tänkte jag skriva något torrt och gubbigt; karaktärerna dricker kaffe och fiser, och de pratar politik och bokföring. Men när min förläggare hade läst bok så tittade hon på mig och sa ”Men Jonas, den här boken är ju späckad med olycklig kärlek, infekterade föräldrarelationer och tonårsångest! Det här är ju en ungdomsbok!”

Så där satt jag med en ungdomsbok – från 9 år och uppåt – och en existentiell kris i knäet. Jag kanske inte var så gubbig som jag alltid trott?

Nåja. De två första delarna – ’Den oärliga början’ och ’Den stulna vändpunkten’ – kommer ut i början av 2020 i samarbete med Undrentide Förlag.

TLDR:

  • Mitt andra bokprojekt – Agenterna från MRO – blir snart verklighet.
  • Det blir fem sammanhängande kortromaner.
  • De två första delarna kommer i början av 2020.
  • Det är ett low-fantasy spiondrama.
  • Böckerna är från 9 år och uppåt.
  • Jag har ännu en tid kvar innan jag får bli en riktig gubbe.
Posted in Nyheter | Tagged , , | Leave a comment

Soul Music

 

Jag tyckte inte om Soul Music när jag läste den som barn, och hade låga förväntningar inför denna omläsning. Men … jag blev minst sagt positivt överraskad. Det var svårt att sätta fingret på varför, för boken känns mer svåranalyserad än tidigare delar i serien.

Men låt oss ta det från början.

Soul Music är den tredje delen i serien om Döden, och handlar om hur han låter sin mänskliga adoptivdotter dö. Det är hans plikt att göra det, men han får svårare att hantera sitt dåliga samvete än förväntat. Han lämnar sitt ämbete bakom sig, vind för våg, och rollen faller istället på Susan, hans barnbarn genom adoption.

Men det är inte allt. Samtidigt är det en bard vid namn Ymp som reser till Ankh-Morpork för att bli berömd musiker. Det är hans öde att bli mördad vid en misslyckad spelning, men hans gitarr (som han nyligen köpt under mystiska omständigheter) förhindrar detta och gör så att han överlever, trots att han i Dödens historieböcker står som avliden. Men gitarren påverkar samtidigt världen omkring sig och … ja … det finns inget vettigt sätt att säga det, får folk att bli galna i rock’n’roll.

Det är spretigt, och samtidigt är det en stark blandning av för denna bok unika idéer med återanvända koncept från tidigare delar i serien. Om vi börjar att tala om strukturen så påminner den om Reaper Man – med en berättelse om Döden och en annan om en mystisk kraft som invaderar Skivvärlden – men här hänger trådarna bättre ihop. De bygger på varandra, och känns inte bara så två berättelser som råkat blanda ihop sina kapitel inom samma bokpärmar.

Men idén om en yttre kraft från vår värld – läsarens värld – som tränger sig in var gammal redan i Reaper Man (där det handlade om en parasitisk stormarknad). Första gången var ju i Moving Pictures med sina Hollywood-filmer, och musikinvasionen i Soul Music når inte samma höjder.

Det stora problemet är att text om musik blir platt. Soul Music blev filmatiserad i en animerad version för länge sedan, och efter att ha sett den – och hört låtarna – känner man att det är något som saknas i boken.

Men musikhumorn är även skev. Det är fullt med ordvitsar faller platt om man inte är utbildad i musikhistoria, vilket får humorn att kännas intern och exkluderande. Det har jag sällan känt i de tidigare böckerna, och det finns två scener från Moving Pictures och Soul Music som visar skillnaden tydligt:

I Moving Pictures har köpmannen Dibbler (som förekommer i båda böckerna, vilket får parallellerna att kännas starkare) en lång utläggning om hur han skall förbättra hans stora romantiska mastodontfilm. Han får något maniskt i blicken och försöker sedan övertyga sina åhörare att det filmen behöver är en stor haj

Detta är självklart en syftning till Jaws, men idén om att på en höft slänga in haj i ett dramatiskt epos är så roligt att det står på egna ben, även om man aldrig hört talas om Steven Spielbergs film.

I Soul Music är det istället en scen där Ymp skall sno ett piano åt en bandmedlem vid namn Glod, och går då runt och säger att han är ’on a mission from Glod’.

Visst, hade det bara varit en snabb kommentar i förbifarten hade det kanske passerat obemärkt, men Ymp och hans kumpan pausar scenen, stirrar på varandra och för en lång diskussion om varför de formulerar sig så underligt.

Det känns inte längre som om Pratchett skriver för mig, utan istället för sina musikpolare. Något jag aldrig upplevt i hans andra böcker.*

Men plotten i bokens bägge trådar är bra, och nystar i mycket som sitter kvar efter att man har läst. Musikdelen bearbetar hur man bör förhålla sig till konstnärslivet – om man bör se det som ett hantverk eller en passion och hur kändisskap kan vara destruktivt.

Delen med Susan bearbetar istället om plikt, ansvar och förändring, och framför allt just förändring vill jag prata om en stund, för det är en av bokens starkaste sidor.

Kommer ni ihåg när jag skrev om Sourcery, den sämsta Discworld-boken? Hur jag sa att den hade kunnat vara läsvärd om den resulterat i en förändring i Rincewinds liv? Handlat om ett viktigt paradigmskifte istället för att bara vara ännu ett äventyr? Och att jag sa att en av orsakerna till att Moving Pictures var så bra för att alla karaktärerna var i en situation ny för dem, vilket verkligen satte deras karaktärsdrag på prov?

Soul Music har båda delarna.

Mort och Ysabel från första Döden-boken kommer inte tillbaka. Boken börjar med att de dör, vilket inte bara gör Soul Music mer intressant att läsa, utan även gör Mort mer spännande. Att läsa den är nu som att öppna en tidskapsel.

Och Susans liv välts över ända i Soul Music. Hon hade ingen aning om (eller hade snarare förträngt) att hon var Dödens barnbarn, så allt är nytt och spännande och tvingar henne att växa upp fort och själv förändras.

Förändring och karaktärer som växer kommer man långt med, vilket jag kanske inte kunde ta till mig när jag var barn. Men det stack ut flera saker – både då och nu – som var svåra att förbise.

Bokens mänskliga antagonist – musikgilles sekreterare mr Klete – är inte mycket i jämförelse med Vorbis och Dios. Men han fick mig att upptäcka något med Pratchetts antagonister: han beskriver alltid att de är galna eller sinnessjuka. Han gör det på olika sätt, och mr Klete beskrivs att ha byggt sin galenskap av ogalna delar, men han är ändå galen.

Mr Klete är inte galen. Han maktfullkomlig och bryr sig inte om andras lidande, vilket är alldeles för vanligt för att kunna klassas som galenskap. Nästan ingen av Pratchets skurkar är det (med vissa få undantag), och det gör mig ledsen att han beskriver dem så. Det känns som fusk.

Det kommer bli kul när vi långt in i framtiden kommer till boken Night Watch. Jag tycker egentligen inte den är så bra, men den har en av Pratchetts bästa skurkar: psykopaten mr Carcer. Han har starkt format min uppfattning om vad ondska är och inte är. I den boken kommer vi verkligen kunna nysta i galenskap och normalitet.

Något som också stack i ögonen är hur mycket skit skolan och bildning får. Susan kommer från en fin flickskola, och använder sin bakgrund (och hennes förkärlek till logik) som identitetsförsvar i början av boken, och alla karaktärer är på henne konstant för hur dumt det är.

Jag arbetar som skolbibliotekarie, och det möter ofta ungdomar som tycker att skolan är avskyvärd och att utbildningssystemet är sett slöseri med tid. Jag brukar hålla med den. Skolan är avskyvärd; det finns bara en enda sak i hela världen som är värre än att gå i skolan, och det är att inte göra det.**

Vad är liksom alternativet till utbildning? Livets hårda skola? Där man lär sig att folk med mörk hy och rolig dialekt är farliga istället för fascinerande? Att det är bättre att vara maskulin och aggressiv än en fjolla som läser böcker och ödmjukt lär sig om sin omvärld?

Och jag blir så ledsen när folk klankar ner på logik. Logik är inte en världssyn som handlar om hur allt skall fungera perfekt, och att allt som inte passar in i den modellen är larviga hallucinationer. Det är ett verktyg för att försöka förstå saker bättre.

Detta gestaltas bäst i historien om humlan som inte kan flyga.

Den handlar om hur korkade forskare är. Forskare har nämligen kommit fram till, med hjälp av logik, att humlor inte borde kunna flyga. Men humlan, som inte bryr sig om logik utan lever ute i verkliga världen, flyger ändå.

När folk berättar den här historien för mig brukar jag alltid fråga: ”Vilka vetenskapsmän?”

Berättelsen är en skröna, och har den ett korn av sanning så handlar det om en forskare som upptäckte att en aerodynamisk modell inte kunde förklara humlans flykt särskilt bra och därför ansåg att modell behövde modifieras. Vilket precis är vad vetenskap handlar: att lära sig nya saker och modifiera det man redan vet.

Och att då Pratchett – som så uppenbart är så kunnig och allmänbildad och en vän av kunskap – spenderar en hel bok om att baktala logik och bildning … det är jättekonstigt.

Om jag får göra ett snabbt sidospår och ge en podcastrekommendation, så tycker jag – att om du gillar Pratchett lika mycket som mig – borde ge bokklubben Pratchat en chans

Något de ofta tar upp är att de tycker att Pratchett sällan lyckas sy ihop sluten ordentligt, och jag har väl inte riktigt hållit med förrän Soul Music.

Det byggs upp för en stor klimax, men den får inte särskilt mycket tid för sig när den väl händer. Däremot läggs energi på att bygga upp att Döden åker motorcykel för att ta sig till klimaxen. Visst, lite tufft – och det ser snyggt ut på en t-shirt – men det känns taget ur luften.

Och det stora moraliska dilemmat – om hur stort ansvar Döden och Susan har, och om de skall rädda folk de älskar – sveps helt åt sidan. Det visar sig att det inte är rätt att ändra i folks öden … förutom ibland när boken nästan är slut.

När allt annat metafysiskt och moraliskt bearbetades så bra i boken så var det tråkigt att inte slutet fick samma omtanke. Jag föreställer mig Pratchett började sin böcker med en cool idé (troll och dvärg och rock’n’roll’) och sedan tänker ut slutet allra sist.

 

SAMMANFATTNING

Oj, det här blev den längsta blogposten hittills. Men det säger väl en hel del om hur mycket Soul Music talade med mig som läsare, och hur den lyckats hålla sig kvar.

Det är svårare att dra författarlärdomar denna gång, i alla fall till en dramaturgiskt passande slutkläm. Blir jag tvungen att välja något så är det väl att inte fylla din bok med internhumor som bara en viss intressesfär förstår … kanske … och att planera slutet tidigt i skrivprocessen?  Som sagt, svårare material att jobba med.

Var hamnar boken på skalan? Jag trodde att den skulle sjunka ner mot botten, men Soul Music var som sagt en positiv överraskning.

Frågan jag ställer mig nästan varje gång är ”är denna bok bättre än Reaper Man”. Det är en bra måttstock att sikta på. Den är bättre än Lords & Ladies … men sen blir det svårt med Witches Abroad. Den har ju också sina brister, och även som jag skulle beskriva Soul Music som en djupare bok så har den inga fantastiska toppar på samma sätt som Witches Abroad. Det blir därför en sjundeplats med snäv marginal.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Men at Arms
  5. Moving Pictures
  6. Witches Abroad
  7. Soul Music
  8. Lords and Ladies
  9. Reaper Man
  10. Mort
  11. Pyramids
  12. Eric
  13. The Light Fantastic
  14. Equal Rites
  15. The Colour of Magic
  16. Sourcery

* För den som undrar är repliken från Blues Brothers. I och för sig en bra film, men långt från lika tidlös som Jaws. Det gör humorn in te bara intern, utan även daterad.

** Lånat från mitt favoritcitat av Winston Churcill: ’Democracy is the worst kind of governement, except all the others’. Det är något jag bär med mig när obildade människor och extrema politiker försöker övertyga mig om att en mer auktoritär värld skulle vara att föredra.

 

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Soul Music

Chock närmar sig

Jag har det senaste året arbetat med Elosos kommande rollspel Chock: Åter från Graven. Spelet har blivit försenat flera gånger, men nu verkar det – om gudarna är med oss – att grundboxen kommer att komma ut i handeln till jul.

Under sommaren fokuserade jag på Chock: Beredskapstid (som handlar om 40-talet) och Chock: Någonstans i Sverige (en äventyrssamling av Anders Fager). Arbetet med grovtexten blev färdiga för ett bra tag sedan, men eftersom allt annat blev försenat så har de produkterna fått vänta. Jag har därför ryckt in och istället arbetat med Chock: Sju Sorters Skräck, en äventyrssamling till kickstarterbackarna med äventyr från författare som Gabrielle de Bourg, Tomas Arfert och Pelle Nilsson.

Jag har jobbat mig allt längre och längre in i Eloso, och under Bokmässan blev jag erbjuden att officiellt bli en del av familjen – och är numera en riktig representant för förlaget. Jag är fortfarande tillgänglig för övriga frilansarbeten – kanske om Bläckfisk Förlag vill ha gräsmattan klippt, till exempel – men den mesta av min tid kommer att gå åt till Eloso från och med nu.

Men som sagt är det ett tag kvar tills Chock kommer ut i handeln, men i senaste numret av Fenix släppte vi vårt första äventyr: Willboms Vilja. Vi har också släppt snabbstartsregler gratis på vår hemsida, så att du redan idag kan köra äventyret och få en känsla för spelvärlden i väntan inför jul.

Snabbstartsreglerna hittar du här.

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Chock närmar sig

Spelledning och snack på Bokmässan

Det var en romantisk middag, mellan mig och Eloso Förlag. Vi satt med varsitt glas vin – alkoholfritt i mitt fall – och såg varandra djupt i ögonen.

Eloso: Du är så flitig Jonas. Vi vill att du hjälper till och arbetar i våran monter.

Jonas: Tihi – det säger du säkert till alla lockiga killar!

Eloso: Och du har en så vacker röst. Kan du inte vara med i vår panel och prata om Call of Cthulhu Sverige?

Jonas: Om du är där – då kommer jag!

Eloso: Och du är så bra med barn. Kan du inte spelleda Handbok för Superhjältar och Sagospelet Äventyr?

Jonas: Nu rodnar jag.

Eloso: OchdessutomborduiGöteborgochharenstorkällare.

Jonas: … va?

Eloso: Pallarnamedböckerkommernästavecka. Oj, så mycket klockan är. Tack för vinet.

 

Kärlek är ibland skakigt, men det har i alla fall resulterat i ett fint samarbete denna gång.

Jag kommer alla dagar stå i Elosos Monter och spelleda rollspel för barn, och dessutom på fredagen delta i diskussionen om Call of Cthulhu Sverige. De andra spelskaparna kommer mest prata innehåll, men bibliotekarien i mig hoppas vi även hinner prata om översättningen och hur det kommer vara en läsfrämjande åtgärd i en värld där allt färre läser.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , | Comments Off on Spelledning och snack på Bokmässan

Play Unsafe

Efter att jag började recensera böcker för spelledare så har jag fått flera rekommendationer på Play Unsafe, boken som lär en den ädla konsten att improvisera. Boken sägs ha revolutionerat hur många förhåller sig till hobbyn, och har en säker plats i mångas spelledarkanon.

Min reaktion efter att ha läst den? Jag hade nog för höga förväntningar.

Boken börjar med att motivera varför det är bra att improvisera i rollspel, och hur det är mycket bättre än planering. Den går sedan igenom ett fåtal enklare improvisationstekniker, som ’Yes, and’.

För den som inte hört talas om ’Yes, and’, eller ’Ja, och’ som det kallas på svenska, går det ut på att inte blockera andras idéer, utan istället bygga vidare på dem.

Jag spelade nyligen rollspel för barn, och hade planerat en stor fight mot en drake för dem i slutet. Spelsessionen hade tidigare innehållit pusslande och karaktärsspelande, så jag visste att det var just dramatisk action som behövdes för att tillgodose alla smaker vid bordet.

Men då föreslog en av spelarna att de istället skulle försöka bli vän med draken.

Istället för att säga ”Nej” – eftersom jag på förhand bestämt att det skulle bli en strid – så sade jag istället ”Ja … och draken behöver er hjälp att besegra den onda kungen som skickade er. Han är den riktiga skurken.” Jag bejakade spelarnas input och byggde vidare på den.

Och om vi tar detta exempel med oss när vi fortsätter att prata med boken så kommer vi till en av de saker jag är missnöjd över. Den förklarar hur bra improvisation är, ger några ytterst enkla tekniker … och sen är det inte mycket mer än så.

För vissa kommer läsningen vara revolutionerande. Jag stöter fortfarande på spelledare som är fast på 80-talet och tycker det svåraste med äventyrsdesign är att hindra spelarna från att sabba deras vision. Men att idag säga att improvisation är en stor och viktig del av rollspel är inte särskilt kontroversiellt, utan en del av samtidsandan.

Men Play Unsafe slår sig rent av för bröstet och säger att improvisation alltid är bättre än planering. Författaren började inte ha bra rollspel förrän han slutade med planeringen; hans bästa rollspel är numera några stödord på en servett.

Jag ser inte improvisation och planering som två binära lägen som aldrig kan mötas. Det är två verktyg att använda vid olika tillfällen vid olika behov. Man skall inte överplanera rollspel av flera orsaker, men helt improviserade spel har också sina fallgropar och problem. Och det är som sagt det jag saknar med den här boken, djupare råd och hjälp om när och hur man improviserar på bästa sätt – inte bara en uppmaning om att Improvisera Mera!

Men det som stör mig mest är hur författaren skryter om hur man inte skall planera, och sedan låter halva boken handla om dramaturgiska strukturer. Han använder inte just den termen, men det är precis vad det är – hur man får till ett bra tempo med hjälp av planteringar. Att spela från höften med hög improvisation är en fullgod spelstil, men något man riskerar att offra är just dramaturgi.

Visst, det går att ha dramaturgiska kurvor i bakhuvudet medan man improviserar för att få bättre spelupplevelser. Men vet du vad man också kan ha i bakhuvudet medan man improviserar för att få en bättre upplevelse? God planering. Men mannen, planering håller dig tillbaka, liksom. Släpp dig fri, änna!

Pft! Planering håller en inte tillbaka mer än dramaturgikurvor och planteringstrukturer.

Här är Never Unprepared en bättre bok. Den har mantrat att man skall planera precis lagom – planera dina svaga områden och unna dig att improvisera dina starka.

Så för att sammanfatta – Play Unsafe börjar först skryta om att improvisation är det enda sättet att köra rollspel (vilket jag inte håller med om) och börjar sedan motbevisa sig själv med att diskutera planering.

Som sagt, inte nöjd.

MEN … det var några saker i boken jag gillade ändå.

Något som improvisationsträning handlar om är att våga göra fel, och att våga visa sig sårbar. Skolan och samhället arbetar hårt för att lära oss att inte visa oss sårbara – ingen vill vara den där fånen som säger något högt som ingen skrattar åt.

Men om vi vill säga fantastiska saker så måste vi väga säga fåniga saker först, och inte se det som misslyckanden utan istället som en del av processen. Det gör inget att allt inte blir perfekt, och detta lyfter boken upp väldigt bra. Den ger en mandat att våga ta risker.

Men det jag verkligen tar med mig – som en som har flera teaterimprovisationskurser i bagaget – var bokens parti om att spela uppenbart, eller obvious.

När vi i stundens hetta (eller för den delen under lång planering) försöker hitta på något bra så krånglar vi ofta till det. Om man kommer på något komplext och oväntat så verkar man mycket smartare, vilket känns tryggare, men den typen av idéer är ofta krystade.

Det anses vara en bedrift att tänka utanför lådan, men vet du vad som också är svårt? Att lyckas tänka innanför den, och hitta något enkelt som fungerar.

Så nu – när jag behöver komma på något – så har jag börjat fråga mig själv vad det mest uppenbara svaret på frågan är. Då ser man plötsligt både skogen och träden, och verkar rätt smart i slutändan ändå.

Så halvokej bok, mer viktig för vissa läsare än andra. Har några bra poänger, men förtjänar inte sin stjärnstatus.

 


Mer litteratur för spelledare:

Finna Dolda Ting | Game Angry | Never Unprepared | OdysseyRobin’s Laws of Good Game Mastering

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Play Unsafe

Call of Cthulhu Sverige

För några dagar sen sjösattes kickstartern för Call of Cthulhu Sverige.

Som jag nämnt tidigare arbetar jag för Eloso Förlag som redaktör, både för det här projektet och Chock: Åter från Graven. Det innebär att jag till exempel har kontakt med skribenter, ser över historiska texter, och ansvarar för att äventyren håller en viss nivå.

Om jag är tvungen att välja är jag nog mer en Chock-människa än en CoC-människa. Trots att Chock också är en licenserad produkt – alltså ett varumärke Eloso betalar för att få låna – så känns det ändå mer som ett eget projekt än Call of Cthulhu, ett av världens största rollspel. Men jag är mer nyfiken på hur det skall gå med Call of Cthulhu, eftersom det är första projektet i sitt slag på länge: en svensk översättning av en redan känd engelskspråkig rollspelsprodukt.

När man kollar på den svenska marknaden så konsumerar vi de flesta fantastik- och rollspelsprodukterna på engelska. Finns det verkligen ett behov av en översättning för ett så litet språk som svenska?

Men bibliotekarien i mig undrar om detta inte har ett existensberättigande ändå. Det finns mer läsare än vad man tror där engelskan är en allt för stor tröskel att ta sig över.

Rollspel är ju inte längre bara en hobby för arga äldre vita män. När jag spelat rollspel för barn, och de frågat mig om ’det där Dungeons & Dragons från Stranger Things’, så har ljuset slocknat i deras ögon när de sett att böckerna inte är på svenska.

Och i min egen familj finns det dyslexi, där läsandet inte är en fröjd utan en strid som måste vinnas. Där är engelskan ännu ett hinder från litteraturens underbara ängar.

Så jag hoppas verkligen vi lever i en värld där ett stort spel kan få lov att finnas på ett sätt som passar den lilla läsaren. 😊

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Call of Cthulhu Sverige

Cube of Filth

Så där. Nu har jag fixat till och städat det äventyr jag arrangerade för Gothcon och gjort äventyret redo för nerladdning.

Förr i tiden brukade jag arrangera på konventet varje år, men tog en liten paus på några år för att jag blev småbarnsfar. Men nu när de växt till sig kände jag att det var dags att börja igen, och resultatet blev skräckäventyret Cube of Filth.

För er som inte fick chans att spela det kommer en liten beskrivning:

Alla trista sommarjobbstimmar har varit värt det. För att fira att sommaren är slut har ni fått låna simhallen – er arbetsplats – över helgen för att ha världens bästa fest.

Men efter att festen börjat kryper något upp ur bassängen – något som tar över folk och får deras kroppar att trasa sönder. Och samtidigt hoppar era vänner ner i vattnet för att undersöka det som ligger på botten och inte komma tillbaka.

Det är gjort för År Noll-regler, men är lätt att köra friform eller konvertera till ett annat system.

Det här var första gången jag arrangerat skräck på konvent (något jag kanske tänkt över en gång till om jag vetat vad framtiden skulle ha planerat för mig). Till nästa år blir det istället en ny genre – rätt nära några av mina tidigare äventyr, men ändå med ett lite mer unikt fokus.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Cube of Filth

Men at Arms

Vad är det som gör en berättelse bra? Och hur mycket dåliga saker kan en bra berättelse komma undan med?

Jag har tänkt mycket på filmen Superman vs Batman på sistone. I striden mellan de två titelhjältarna har Batman övertaget över Superman och skall avsluta jobbet, men Superman ber då honom att ‘rädda Martha’, vilket är namnet på hans mor.

 

Detta får Batman att stanna upp, eftersom hans mor också heter Martha. Han kommer ur sin affekt och det leder till att han och Superman lägger sina meningsskiljaktigheter åt sidan.

 

När jag hörde talas om scenen första gången tyckte jag den lät fin och human, och kreativ dessutom. Men i allmänhetens ögon har detta blivit en scen man gör narr av – något extra skrattretande i en för övrigt dålig film.

 

Men jag tror att om resten av Superman v Batman varit en bra så hade man inte haft något emot den. Även om man ansett att scenen var objektivt dålig hade man haft överseende och låtit den passera obemärkt.

  

Men at Arms – andra delen i vaktserien – är en av de bättre böckerna i Discworld-serien, men har flera stora brister som fick mig att pausa mitt läsande. Det var som om skådespelarna glömde sina repliker och kulissen föll över ända. Men resten av boken är så bra så det soppades in under mattan. Varför?

 

Det är mycket som händer i Men At Arms. Nattvakten måste ta in nya rekryter för att bättre representera Ankh-Morporks varierade befolkning. Samtidigt håller Vimes på att pensionera sig och gör sig redo för ett främmande liv i överklassen. Och utöver det sker egendomliga mord i staden med ett nytt högteknologiskt vapen.

 

Jag hade tänkt att säga att alla de här sakerna hade räckt till en egen bok … och det stämmer i viss mån. De nya rekryterna representeras av dvärgar och troll, vilket självklart symboliserar minoriteter, och vid första anblicken skulle man kunna fylla en hel bok med den relationen … men risken är att det skulle blivit övertydligt, och symboliken obekväm.

 

Samma sak med pistolen, det så kallade högteknologiska vapnet. Det funkar i samband med resten av boken – och pistolen målas upp som farlig och mystisk – men det hade inte kunnat bära hela boken själv. Det hade känts töntigt efter ett tag. Jaja, en pistol – sådant ser jag på tv varje dag.

  

När jag försökt formulera för mig själv vad det är som får delarna att fungera tillsammans så är det att de hänger ihop med bokens överhängande tema. Boken handlar inte om minoriteter, nya vapen eller överklassen: den handlar om förändring.

 

Ankh-Morpork håller på att förändras och försöker anpassa sig efter sina nya innevånare, vilket inte är lätt eftersom många faktiskt är kriminella ligister. Och överklassen gör sitt yttersta för att hålla tillbaka förändringarna, inte för att de varken tycker de är rätt eller fel, utan för att det är bekvämt som det är just nu och inte värt att ta risken. Och samtidigt kommer pistolen påbörja en era av aldrig tidigare skådat våld där vem som helst – från vilket avstånd som helst – kan döda sin medmänniska.

 

Att helheten är större än delarna gör att man inte hålls tillbaka av bokens stora missar.

 

Något boken försöker göra är att sälja in hur fruktansvärd pistolmorden är. Inte pistolen i sig, utan att morden är så känslokalla och utan mening. Alla andra mord finns det förklaringar bakom – som att de är beställningsjobb för Lönnmördargillet – men bakom de här finns inget annat än motivlös nihilism.

 

Ankh-Morpork beskrivs alltid som en jävla skithåla full med skurkar och drägg. Menar du verkligen att det inte pågår planlösa mord och dråp hela tiden?

 

På tal om planlösa saker så är det mycket som bara händer av en lycklig slump, precis som i Guards! Guards!. har med de andra mystiska morden att göra. Det är inte som att den här kroppen har kulhål (som de andra), utan de vet att det är något skumt eftersom ingen skulle mörda någon utan orsak. Jaha du.

 

Även ledtrådar fås för lätt. En gång undersöker vakterna ett museum och går därifrån, och flera timmar senare får en av dem ont i foten. Det visar sig att en liten skylt – med tillhörande nål – fastnat i undersidan av skon. Och på en gång nickar de klokt med varandra och säger – ja – detta är en ledtråd från platsen vi var för flera timmar sedan. Det finns ingen chans i världen att den kommer från någon annanstans i den här gigantiska staden.

 

Jag blir frustrerad när jag tänker på de här sakerna, men … det gör ingenting. Hade boken varit dålig hade de lyfts fram i artiklar med namn som “De fem mest korkade scenerna i Men at Arms” men nu glider de bara förbi. Och de gör sitt jobb. De får karaktärerna till de platser i storyn de behöver vara.

 

 

SAMMANFATTNING

 

Den här boken får mig att tänka mycket på teman. Är det egentligen något man skall bestämma i förväg som författare, eller kommer det av sig själv om man skriver bra berättelser med uttänkta narrativa strukturer, mångdimensionella karaktärer och unika idéerna.

 

I rangordningen sätter jag den precis över Moving Pictures. Den boken hade inga egentliga skavanker, men den här kändes mer relaterbar eftersom den handlar om mer verkliga saker än ett äktenskap mellan Hollywood och lovecraftianska tentakelmonster.

 

Det jag tar med mig som författare är att det inte går att skriva perfekta berättelser, men däremot tillräckligt bra för att det dåliga inte skall märkas.

 

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Men at Arms
  5. Moving Pictures
  6. Witches Abroad
  7. Lords and Ladies
  8. Reaper Man
  9. Mort
  10. Pyramids
  11. Eric
  12. The Light Fantastic
  13. Equal Rites
  14. The Colour of Magic
  15. Sourcery

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Men at Arms

1873 – steampunksamling

Förlaget Swedish Zombie har gett ut ett flertal novellsamlingar på fantastiktema. Deras senaste samling – 13 Svarta Sagor: 1873 – har steampunk som tema, och jag bidrar med en novell vid namn Finarbetare.

När man tänker steampunk som genre så är det ofta de fantastiska uppfinningarna som står i centrum, men genren tog sin början i att belysa sociala orättvisor. Steampunken tog inspiration från genren cyberpunk (som genom att driva allt på sin spets i framtiden belös de allierande klyftor vi har i vårt samhälle) och flyttade till en annan minst lika orättvis tidsepok: den viktorianska eran.

Då var industrialismen ny, och oräkneliga arbetare stod utan sätt att försörja sig då maskiner tog över deras jobb, och de arbetare som hade försörjning levde ofta en farlig tillvaro i en värld utan säkerhetsföreskrifter eller fackföreningar.

Novellen ‘Finarbetare’ utspelar sig i en chilensk gruva, där de vanliga arbetarna börjar bli utbytta mot uppgraderade arbetare, som med slangar och implantat kan arbeta längre och starkare … dessutom utan att klaga och för mindre lön. Men längts ner i gruvorna dyker det upp ett monster som sliter de nya finarbetarna i stycken, så en av de gamla förmännen får i uppdrag att ta sig ner för att fånga monstret innan fler värdefulla resurser går till spillo.

1873 går just nu att stödja på Kickstarter här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on 1873 – steampunksamling

Terry Pratchett och stenåldern

Jag var nyligen med i Geekpodden för att än en gång – i egenskap av deras litteraturexpert – tipsa om böcker.

Podden har en serie avsnitt som handlar om olika tidsepoker, och denna gång tog vi upp stenåldern, vilket var ett perfekt tillfälle för mig att prata om ’The Evolution of Man: Or, How I Ate Your Father’ av Roy Lewis.

I podden sålde jag in boken med att den har samma humor som Terry Pratchett och Douglas Adams, men om man är ett Pratchett-fan så är det särskilt en sak med ’The Evolution of Man’ som jag tycker är spännande.

Något som särskiljer Skivvärlden från annan fantasy är hur våran verklighet blöder in och påverkar den. Det är inte bara att de djupa budskapen har en samklang med vår vardag, utan det är på ett mera konkret sätt som när Pratchett beskriver fantasy i termer som kvantfysik, kärnreaktorer och matematiska modeller. I många berättelser invaderar vår verklighet bokstavligen Skivvärlden, som när Hollywood beskrivs som ett utomdimensionellt monster i Moving Pictures.

The Evolution of Man kör något i samma stil, fast med stenåldern istället för fantasy, och jag tror inte att det är en omöjlig teori att det var här Pratchett fick det ifrån. Boken är ett självklart tillskott till ens läsresumé om man gillar Pratchetts författarstil.

Geekpodden-avsnittet hittar du här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Terry Pratchett och stenåldern

Game Angry

Skall jag vara kortfattad så är ‘Game Angry : How to RPG the Angry Way’ den bästa bok med tips till spelledare jag någonsin har läst. Den vänder sig till totala nybörjare – med intentionen att man skall läsa den här boken innan man ens testar att spelleda första gången – och växlar sedan fort upp till en så avancerad nivå att jag själv måste sitta och föra anteckningar för att hänga med.

Men trots det kan jag inte helhjärtat rekommendera boken. Men låt oss först tala om vad som är bra med den.

‘Game Angry’ är skriven Scott Rehm, även kallad the Angry GM. Och säg inte det här till någon – det här får bli din och min lilla hemlighet – men varje gång någon frågar mig om något gällande rollspel så tjuvkikar jag alltid på the Angry GMs blogg för att se om han skrivit något om det först. En gång frågade min fru mig efter ett kakrecept; jag gick då och kollade en av the Angry GMs artiklar och bytte helt enkelt bara ut alla monster mot kakingredienser. Så bra är han!

Bloggen har ett så stort arkiv av artiklar i specifika ämnen så jag inte kunnat räkna dem – det skulle ha tagit minst flera minuter – och i ‘Game Angry’ har han kondenserat ner all denna kunskap i en lättillgänglig form.

Det förklaras vad rollspel är, hur tärningar används på bästa sätt, hur man får folk att glömma att man sitter runt ett bord och larvar sig och istället tro på den berättelse man upplever, val och konsekvenser, skådespeleri, berättelsestrukturer, ja – allt. Trots att boken är tunn är den matig och rak på sak.

Ett kapitel jag gillar extra mycket är det om spelledarens ansvar, och att man inbland behöver ta tråkiga beslut. Scott Rehm kan ibland vara hård, men jag gillar hur han förklarar att när man blir äldre blir ens tid allt mer dyrbar. Om man har en spelgrupp som träffas varannan vecka för att spela rollspel så har alla deltagare aktivt valt bort flera andra aktiviteter just för att spela rollspel – de väljer det framför att gå ut på krogen, lära sig ett nytt språk eller vara hemma och vila upp sig. Om man då har någon som kommer sent eller på annat sätt förstör så är det ett tråkigt men nödvändigt jobb att lösa detta eftersom alla redan offrat så mycket för att vara där.

Men trots allt positivt jag har att säga är det svårt att rekommendera boken till folk. Det första – och lite tråkiga – hindret är att den är så … ja … ful.

Jag gillar att teckna, och har tränar upp mig till en rätt bra nivå (följ mig gärna på Instagram för att se mina illustrationer). Men jag är fortfarande bara en amatör. Även om man  sätter mina teckningar bredvid en dålig professionell tecknare och mina illustrationer vid första anblicken verkar bättre, så kan fortfarande en dålig professionell tecknare en massa om komposition, färgskala och redigering, vilket jag inte har någon aning om. Och det som tar mig två timmar hårt arbeta att utföra kan en dålig professionell tecknare åstadkomma på en kvart.

Jag har sett mycket fula böcker i mina dagar, men det här var första gången jag kände att jag kunde ha gjort ett bättre jobb själv.

Jag vill inte klanka ner på en annan konstnärs arbete, men teckningar i en kommersiell produkt har ett viktigt uppdrag, och det är att inbjuda till läsning och ge produkten ett proffsigt utseende. Den här boken ser ut som något man hittat längst in i en kristen bokhandel på en nerlagd flygplats. Jag vet inte om Scott Rehm och illustratören är kompisar, eller har någon annan konstig relation, men han har inte fått valuta för sina pengar.

Jag kan inte släppa detta, men det skulle kännas skämmigt att ge bort boken åt någon i present. Så ful är den.

Ett annat problem som ligger boken i faten är att Scott Rehm kan vara otrevlig och nedlåtande. Han beter sig som att han är den enda som förstår hur saker egentligen ligger till och alla vi andra är ointelligenta i jämförelse. Jag kan väl hålla med om att han är intelligentare än alla oss andra, men då är det desto viktigare att vara ödmjuk.

Till bokens försvar är Scott mer from i just ‘Game Angry’ än i andra sammanhang, men om man är bekant med honom sedan tidigare så känner man igen stilen. I boken tipsar han hela tiden om att man skall läsa vidare på hans blogg – där han hela tiden kallar folk för korkade idioter – så jag vet inte. Det kan vara att han försöker vara rolig, men jag tycker mest hans stil är pinsam.

Samtidigt verkar han ändå jättetrevlig när man hör honom prata. Det finns ett avsnitt av Happy Jacks RPG Podcast – där han bland annat pratar om den negativa arga  nördstereotypen – där han öppnar upp och berättar att Dorys förtvinande identitet i Hitta Nemo får honom att gråta. Kan otrevliga människor erkänna sådant? Eller är alla otrevliga människor mer mångbottnade än vad vi tror?

Nu har vi verkligen kommit ifrån ämnet, så jag skall försöka sammanfatta.

Boken är ful och har en stundtals tråkig och raljerande humor. Men om du tar rollspel på allvar, och verkligen vill förbättra ditt spelledarskap, så är Game Angry den absolut bästa boken du kan läsa. Och har du skinn på näsan kan du efter det fortsätta läsa vidare på Scott Rehms blogg The Angry GM.

 


Mer litteratur för spelledare:

Finna Dolda Ting | Never Unprepared | OdysseyRobin’s Laws of Good Game Mastering

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Game Angry

Gothcon 2019

Ännu ett Gothcon avklarat, vilket även innebär ett nytt avsnitt med Geekpodden. Trots att jag är deras rollspelsexpert så blir det ändå alltid så att jag är med rätt lite i konventsavsnitten eftersom jag har så mycket att göra, men jag hann se till att de fick testa Chock: Åter från Graven (som jag jobbat på). Som spelledare fick de själva Björn Flintberg – hjärna bakom Eloso Förlag som sakta men säkert tar över spelvärlden.

Något som skilde 2019 från tidigare år var att jag börjat arrangera rollspel igen. Det var ju något jag brukade göra varje år, men sedan tog paus ifrån när jag fick mitt andra barn.

I år blev det ett skräckäventyret ‘Cube of Filth’; nu håller jag på med lite extra korrektur och lägger sedan upp det här för nerladdning. Jag har inte bestämt mig gällande nästa år, men jag sugen på något mer humoristiskt. Toon kanske? Det har jag alltid velat testa.

Något jag länge velat göra är att åka till Lincon också, men det har tyvärr oturen att krocka med min sons födelsedag varje år. Han är i och för sig spelintresserad, så vi skulle kunna åka tillsammans som en födelsedagspresent … fast jag åker ju i och för sig för att jobba. Jag får fundera på det.

Kanske skall ge Nordsken en chans istället? Jag har hört mycket gott om det konventet, så jag skall bara när det är och…

Näe! Det krockar ju med födelsedagen också. Och med Lincon. Sluta förstöra med liv, Nordsken! >:-I

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , | Comments Off on Gothcon 2019

Redaktör för svenska Call of Cthulhu

Om det var något som hörde en plingande klocka precis så var det för att jag nyligen levlade upp hos Eloso Förlag.

Som ni minns har jag agerat textdoktor och hjälpt till med fluff-texterna till deras rollspel ‘Chock: Åter från Graven’. Nu är det arbetet gott som klart, och går allt som planerat kommer rollspelet tryckas till augusti senare i år.

 

Jag har nu fått större ansvar och kommer agera redaktör för den svenska utgåvan för Call of Cthulhu. Jag kommer även ansvara för ‘Chock: Beredskapstid’, vilket är en syskonprodukt till vanliga ‘Chock: Åter från Graven’.

Call of Cthlhu kommer bli en svensk översättning av Call of Cthulhu 7:th edition, dock med fluff och lore baserad i Skandinavien. Tänk er Ithaqua i Norrland och deep ones gömda i Göteborgs hamnkvarter.

‘Chock: Beredskapstid’ är ett självstående rollspel i samma setting Chock, men som utspelar sig under 40-talet. Utöver att slåss mot monster kommer spelarna även behöva oroa sig för kafferansonering och att inte prata bredvid mun med tyska spioner.

Planen är att ‘Beredskapstid’ skall släppas samtidigt som ‘Åter från Graven’ medan översättningen av Call of Cthulhu kommer i oktober.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Redaktör för svenska Call of Cthulhu

Lords and Ladies

Vi har nu kommit till tredje häxboken*, och jag måste på en gång säga att jag är kluven.

Tittar man på storyn kan man vid första anblicken säga att den är enkel. Alver, mer lika skitstövlarna från Shakespeare än hjältarna från Tolkien, försöker ta över häxornas hemland Lancre, och häxorna.

Samtidigt har Granny Weatherwax blivit gammal och insett att hon snart skall dö. Alverna är övermäktiga, minnet börjar svika henne, och medan hon och de andra var bortresta i Witches Abroad har yngre och coolare häxor flyttat in och gjort anspråk på deras territorium.

Dessutom slutar Magrat som häxa. Hon skall gifta sig med Lancres kung – med stort bröllop och allt – men ingenting blir som hon har tänkt sig och hon kommer på kant med både sin blivande make och sina gamla häxkollegor.

Det låter kanske lite krångligt, men det är det egentligen inte. Boken är, på vissa plan, väldigt enkel i jämförelse med de andra.

Visst, den har fortfarande många djupa partier och tänkvärda scener. Precis som förra häxboken har Lords & Ladies en av mina favoritscener i hela serien**.

Men det här är första Discworld-boken som känns som en film, och det i negativ bemärkelse.

Visst, det har gjorts filmer av varierande kvalité på Discworld-böckerna, men jag talar nu om en som skulle bli godkänd av och överleva Hollywoods administrativa och ekonomiska maskineri. En vanlig enkel film.

Det är så mycket som pågår utöver det visuella i Pratchetts böcker, och de underskattar inte sina läsare, vilket gör det svårt att översätta dem till filmens värld. Särskilt skurkarna – och hur Pratchett använder dem för att fördjupa sig i olika typer av ondska – är ett bra exempel.

Låt oss titta på inkvisitorn*** Vorbis från förra boken, Small Gods. Det hemska med honom var inte hur farlig eller skrupelbefriad han var. Det boken istället lyfte fram var hur lätt han hade för att få andra ordinära människor att begå onda handlingar. Redan i början av boken beskriver Pratchett hur Vorbis förstått att det finns inget en psykopat kan göra som en vanlig man, som bara går till jobbet för att tjäna sina pengar och hänga med polarna, inte kan göra bättre.

Det finns inget bra sätt att visa det i ett visuellt medium; antagligen skulle man nöja sig med en brittisk berättarröst som sa det rakt ut till publiken. Men med Pratchetts böcker är det just så mycket som sker på det inre planet.

Och om vi ändå pratar om skurkar; jag tycker även alverna känns som filmskurkar.

Låt mig först säga att jag tycker att de är … ja … okej. Det är lite coolt att Pratchett beskriver dem nästan mer som fantasy-utomjordingar från en annan dimension än ett regelrätt fantasy-folkslag. Och de har en sann kärna av relaterbar ondska som är alldels för sann: att vi människor förlåter nästan vilket beteende som helst om en person är vacker. Ett av bokens bästa citat är:

““If cats looked like frogs we’d realize what nasty, cruel little bastards they are. Style. That’s what people remember.”

Men problemet är att alverna egentligen inte har någon riktig personlighet; de går inte att relatera till på samma sätt som överstepräst Dios eller hertig Felmet. Alverna är trista, och de gör mig ledsen att de är en av de få antagonister som kommer att återkomma i framtida böcker.

Det känns inte som att poängen med alverna är att vi skall lära oss något om ondska och mänsklighet. Det känns som om att vi skall bua på dem medan huvudpersonerna spöar upp dem en efter en.

Och det var också en sak som kändes konstigt – alverna för stryk till höger och vänster. De beskrivs som ett enormt hot – och hade faran känts konkret för läsaren hade det kunnat funka – men de är en grupp PG-13-töntar. Jag har precis läst boken, men jag kan ändå inte utesluta att någon alv blir sparkad mellan benen.

Men bokens största synd är att den handlar om att huvudkaraktären gör sig redo för döden … och sedan inte dör. Det skulle vara för sorgligt, och det kan vi inte ha i Hollywood.

När jag tänker på de tre saker som beskriver Granny Weaterwax för mig så är det att hon är en realist, att hon är gammal och att hon hade kunnat bli den farligaste onda häxan i världen. Att hon då valt – och accepterat – en naturlig och ödmjuk död hade perfekt knutit ihop säcken för hennes karaktär.

 

SAMMANFATTNING

Boken är inte dålig. Jag vill inte ens säga att den är ojämn. Det mesta är bra, och mycket är oerhört bra. Till exempel planteras det väldigt bra hur Granny överlever i slutet av boken, och det knyts snyggt ihop med de underliggande teman som boken har.

Men känslan och strukturen känns helt fel; den ligger som en tråkig hinna över hela boken.

Det jag tar med mig som författare är att man skall omfamna bokmediets starka sidor istället för att underlätta för en filmvan publik, och att om man låter bokens tema vara att huvudkaraktären gör sig redo för döden så är fusk att inte låta karaktären möta just döden..

Det var svårt att besluta mig om jag tyckte den här eller Reaper Man var bättre. Reaper Mans toppar är högre, men Lords and Ladies har egentligen inga riktiga dalar trots att den gör mig frustrerad. Men i slutändan är nog det viktigaste att man ändå känner för karaktärerna i Lords och Ladies, trots bokens brister, på ett sätt man inte känner för karaktärerna i de sämre partierna av Reaper Man.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Moving Pictures
  5. Witches Abroad
  6. Lords and Ladies
  7. Reaper Man
  8. Mort
  9. Pyramids
  10. Eric
  11. The Light Fantastic
  12. Equal Rites
  13. The Colour of Magic
  14. Sourcery

 

 

* Eller fjärde, om man räknar Equal Rites.

** Duellen mellan Weatherwax och Diamanda, och sättet som hon vinner och/eller förlorar den på.

*** Okej då, “exkvisitorn”.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Lords and Ladies

Odyssey : The Complete Game Master’s Guide to Campaign Management

Är det något jag med frustration insett på äldre dagar så är det att det mesta av spelledarens arbete inte sker vid själva spelbordet. Ens förmåga att designa bra dungeons eller improvisera ihop fascinerande karaktärsporträtt kommer aldrig till användning ifall du inte kan navigera folks livspussel tillräckligt bra för att sätta fungerande scheman.

Odyssey handlar om Campaign Management. Den går igenom de bästa sätten att få igång en kampanj, lösningar på långsiktiga problem som kan dyka upp över tid och hur du på bästa sätt avslutar den när du är klar.

Det låter rätt trist … och skall jag vara ärlig så var jag inte jätteimponerad när jag läste boken första gången. Det kände som att det mesta var uppenbara saker som “prata ihop dig med dina spelare, innan kampanjen, så att alla är intresserade av genren du valt”. Det är väl en sak som vettiga spelledare gör ändå?

Men jag har ju – precis som de flesta – haft kampanjer som aldrig riktigt kommit igång, eller dött för tidigt. Jag blir fortfarande sorgsen av att tänka på dem, men när jag läste Odyssey började jag se på dem på ett annat ljus. Innan hade jag bara ryckt på axlarna och sagt att det var otur, men med boken i hand kunde felsöka vad som gått snett.

Odyssey känns för tung för att ge till en nybörjare, och mycket känns uppenbart för en erfaren spelledare, men boken har låtit mig sätta ord på och beskriva de misstag jag tidigare gjort. Den har även gett mig verktyg för att minimera risken för att de händer igen.

Och på tal om att minimera risk så vill jag lyfta fram ett guldkorn. Eller guldkorn låter för futtigt, låt oss säga en guldtacka. En guldtacka som helt fick mig att helt ändra hur jag spelleder – nämligen kapitlet vid namn Risk Management.

Kortfattat handlar Risk Management om att man i förväg tänker ut vilka risker som kan finnas inför en kampanj och hur stora oddsen är för att de skall inträffa. En risk kan till exempel vara att en viss spelare inte kommer en viktig session, eller att en spelare lämnar kampanjen helt och hållet. De risker som har störst chans att inträffa funderar man över en stund, och tänker på hur man kan förbättra oddsen till sin egen favör, och funderar även lite på vad för skadekontroll man kan göra om risken ändå inträffar.

Alla har hört historier om kampanjer som blivit sådär för att spelarna inte nappat på de story hooks man gett dem. Ibland är det för att man spelar med skitstövlar som bara tycker om att sabba (“Äsch, jag vill inte döda en drake – jag skall starta en bordell för bullywuger.”), men det kan även hända under andra omständigheter.

Varje gång jag börjar en ny session – oavsett ifall det är självstående konventspel eller första delen i en kampanj – funderar jag på hur jag kan minska risken för detta. Ett enkelt sätt är att inte spela med skitstövlar, men ibland så tackar även vettiga spelare nej till plot hooks. Ibland kan ett uppdrag gå helt emot deras karaktärskoncept, vilket är svårt att med god vilja spela runt, så jag ser numera alltid till att spelarna designar karaktärer som vill göra det som äventyret handlar om.

Skall de gå och döda en drake? Då ordnar vi att de spelar äventyrare som gärna vill bli berömda … kanske genom att döda något stort och farligt?

Men om mina spelare (som inte är skitstövlar) inte vill slåss mot draken trots att de vill bli berömda? Drakar är livsfarliga, så det är ju inte konstigt om en purfärsk level 1 fighter tvekar inför ett sådant uppdrag.

I bakhuvudet har jag redan tänkt ut en scen där spelarna istället måste fly från draken som anfaller deras by. Istället för att handla om striden skall spelarna försöka rädda folk ur brinnande hus och sedan föverleva i den efterkommande skogsbranden.

Och om spelarna fortfarande inte är intresserade av min nya idé? Och jag inte kan improvisera? Istället för att tvinga fram något dåligt erkänner jag att jag har slut på idéer och inte kommer kunna erbjuda dem en rolig session denna kväll. Låt oss spela brädspel istället.

En annan stor risk som kan förstöra en kvälls nöje är ifall man råkar döda hela spelargruppen i en strid, en så kallad Total Party Kill.

Vi säger det inte rakt ut, men rollspel handlar om att spelarnas karaktärer skall vinna; det är inte tillfredsställande eller kul att förlora, på samma sätt som att Star Wars skulle vara en sämre film ifall alla dödades av jawas i början. Men paradoxen är att spelarnas seger inte känns tillfredsställande ifall det inte finns en riktig chans för ond bråd död. Hur löser man det?

Inför varje farlig strid tar jag mig en funderare gällande risken att hela gruppen dör, och hur önskvärt det är.

För att minska risken för en TKP ser jag till att striden är balanserad. Jag skickar inte en fullvuxen drake på ett level 1-party och tittar förvånat på högarna med kol som blir kvar. Till exempel kan draken vara ung – en som är skrytsam och gör korkade val – eller en så rysligt gammal så att den ser dåligt och är lätt att gömma sig ifrån.

Jag påminner mig själv om att de flesta i en strid inte är ute efter att döda motståndarsidan till 100%. Banditer vill ha pengar. Soldater vill erövra en plats. Slavjägare vill ta dig till fånga.

För att förtydliga så pratar jag nu bara om hela spelgruppens död. I de flesta situationer är det fortfarande okej att en spelarkaraktär stryker med … förutom just i början av en kampanj. Oavsett hur man vrider och vänder på det så är det tråkigt att som spelare lagt ner tid och energi på sin nya karaktär, sett fram emot att få prova den och sedan dö omedelbart på grund av en critical hit i huvudet.

Det jag börjat göra, i början av mina kampanjer, är att öppet förklara för spelarna att de första striderna är övning; vi har stödhjulen på. Spelarna kan fortfarande bli skadade – och kanske förlora ett öga eller två – men ingen kommer behöva göra en ny karaktär om de inte själva vill.

Den här typen av öppen kommunikation går självklart att vrida åt andra hållet. Vid vissa väl valda tillfällen, en bit in i kampanjen, har jag tittat mina spelare djupt i ögonen och förklarat att den fienden de har framför sig just nu inte kommer ta några fångar. Den är vansinnig och blodtörstig. Om spelarna inte blir situationens herrar så är det sista gången de kommer få se sina karaktärer.

Så för att sammanfatta är jag glad att jag läste Odyssey, den fick mig att levla upp mitt spelledarskap avsevärt. Även om många delar av boken bara handlade om att sparka in redan öppna dörrar så fick den mig att få upp ögonen för hur viktigt det är att som spelledare lägga energi på arbetet runt själva spelet.

Odyssey går att läsa självstående, men är andra delen i Enginge Publishings trilogi om spelledning. Du kan läsa min recension av första delen, Never Unprepared, här.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Odyssey : The Complete Game Master’s Guide to Campaign Management

Magic the Geekpooden

Det kan vara stort att tro, men kortspelet Magic the Gathering var under lång tid den främsta av mina hobbies – mycket större än både tv-spel och rollspel.

Jag började 1995 med Fourth Edition (och missade tyvärr de fyra första coola expansionerna) och spelade aktivt till första Ravnica-blocket 2005. Jag spelade lite Magic Online ett tag efter det (typ upp till Lorwyn-blocket), men även det rann ut i sanden till slut.

På senare tid beklagar jag mig ofta över Magic och hur många brister det hade i sin design, men kan inte förneka att det förtjänade min kärlek tack vare att det var ett så roligt verktyg för självuttryck. De lekar man byggde sa något om vem man var, och trots att jag anser att andra kortspel (som Hearthstone och Android: Netrunner) egentligen är bättre spel så har Magic the Gathering en större tyngd. Det märks att spelet designades för över tjugo år sedan, vilket gör det klumpigt och slumpartat, men just dess historia och stora antal kort gör spelet mer lämpat som en kreativ spegel för din personlighet.

På grund av detta bönade och bad jag att få vara med i Geekpoddens senaste avsnitt om ämnet. Det var över ett halvår sist jag var med – resten av podden bor i Trollhättan och jag i Göteborg – men Magic the Gathering kunde jag bara inte missa.

Ni kan lyssna på avsnittet här.

Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Magic the Geekpooden

Skriver på böckerna till Chock

Tidigare har jag skrivit  äventyr till Eloso Förlags kommande skräckrollspel Chock: Åter från graven, men nu har jag levlat upp och hjälper även till med själva regelböckerna
Medan huvudförfattarna Björn Flintberg och Daniel Lehto speltestar reglerna för fullt hjälper jag till med flufftexter runtomkring. Till exempel arbetar jag just nu med texter om alla hemliga sällskap och kulter som befolkar spelvärden.
 
Chock kommer som alfa-pdf till Gothcon, och sedan i riktig tryckt form i augusti. 🙂
 
fnord
Posted in Nyheter | Tagged , , , , | Comments Off on Skriver på böckerna till Chock

Anmälan öppen till Gothcon 2019

Det var några år sen sist, men jag har börjat arrangera på Gothcon igen och nu är anmälan för mitt nyaste scenario öppet.

Äventyret heter Cube of Filth, och spelarna är ungdomar som jobbar på en simhall. De har fått tillåtelse att ha en röjarfest över helgen när det är stängt, vilket skulle vara illa nog med tanke på med alla alkoholiserade kids som kommer slåss i simbassängerna. Men halvvägs genom festen händer något med belysningen och gäster börjar försvinna spårlöst. Det tar emot att ringa föräldrar eller polisen, så man får försöka lista ut vad som har hänt innan allt spårar ut totalt.

Som regelsystem kommer jag använda År Noll-systemet från Fria Ligans spel. Det är lätt att lära sig (vilket är viktigt om man skall rycka in och spelleda på kort varsel), men det är också så avskalat och brutalt så jag inte kan förstå varför det inte finns ett skräckrollspel med de reglerna.

Anmälan till äventyret hittar du här. 🙂

Som alltid behövs det spelledare, så är du intresserad kan du kontakta mig på jonas[a]trevligascenarion.se så ser jag till att du får ett äventyr i handen i god tid.

Posted in Nyheter | Tagged , , | Comments Off on Anmälan öppen till Gothcon 2019

Small Gods

Jag undrar vad Terry Pratchett hade skrivit om vår samtid ifall han fortfarande varit vid liv och vid sinnes fulla bruk. Alla generationer känner kanske likadant, men ibland är det svårt att inte tro att världens undergång står för dörren med ökade samhällsklyftor, fascismens återkomst och klimathotet.

Small Gods tar upp det trigger-inbjudande ämnet religion, men inte på ett provocerande sätt utan snarare respektfullt men naket.

Jag kommer ihåg att när jag var barn – ett ganska korkat och självgott barn – så hur chockad jag blev när jag läste boken. I en kort passage pratar den om hur alla stora gudar – Zeus, Oden, Jehova, Allah – är stora skägg i himlen, och att det beror på att det är vad våra fäder var när vi var små: stora skägg långt där uppe. Det var första gången jag förstod att det var vi människor som hittade på gudarna, och inte tvärtom.

Och det är vad Small Gods handlar om: hur vi skapar våra kyrkor och gudar, och vad det innebär.

Fast detta är egentligen inte det viktigaste med boken. Small Gods är ingen essä eller argumentationstext – det är en berättelse.

Small Gods utspelar sig i teokratin Omnia (långt från tidigare böckers Ankh-Morpork och Ramtopparna) och handlar om novisen Brutha. Han är godtrogen, långsam och lite småfet, och hans egentligen enda positiva egenskap är att han har ett fotografiskt minne. Boken börjar med att han hör en mystisk röst när han arbetar i grönsakslandet. Först tror han att det är en demon som försöker besudla hans själ (Bruthas lärare har varnat om detta flera gånger), men det verkar vid första anblicken bara vara en simpel sköldpadda som vill ha hans uppmärksamhet.

Fast det visar sig att sköldpaddan egentligen är Bruthas gud – Om – och att han har varit fångad som en sköldpadda de dödligas värld i flera år, vilket är konstigt eftersom Om är allsmäktig och därför borde kunna förvandla tillbaka sig hur lätt som helst.

På Skivvärlden är det så att gudar får sin makt genom att folk tror på dem. Desto mer troende du har – desto mäktigare mirakel kan du utföra. Fast en risk är att om du blir för stor – för mäktig – så är det inte längre dig folk tror på. Allt görs fortfarande i ditt namn, men det är kyrkan och dess ritualer och makt som håller folk i ett järngrepp.

Man kanske åkallar dig när man har syndat, men man tror inte att du personligen skall komma och knacka på dörren för att slita dig till helvetet – och det är kyrkans män och inkvisitionen du fruktar.

Det Om hade tänkt var att komma ner som en majestätisk tjur, eller kanske en flammande eldspelare och välja ut en profet, men blev istället en simpel sköldpadda. Han har nämligen väldigt få troende kvar… eller mer exakt sagt bara en troende kvar… och det är den patetiske Brutha.

Så Om behöver lista ut vad som har gått fel och hålla Brutha till liv tills han fått lite sexigare troende igen. Men samtidigt planerar ledaren för inkvisitionen – bokens antagonist Vorbis – att inleda ett heligt krig mot grannationen, och han har en plan som bygger på att någon har ett perfekt fotografisk minne. Någon som Brutha.

Men allra mest handlar boken om hur Brutha växer som person – hur han handskas med Vorbis utstuderande ondska och Oms banala inbilskhet – och det får mig nog att gilla den här boken mer än både Guards! Guards! och Wyrd Sisters.

Jag visste att Small Gods skulle nå till toppen, men jag var inte alls säker på hur den skulle stå sig mot den yttersta eliten av Discworld-böcker. Det finns vissa minimala brister i boken – i samma magnitud som hur konstlad slumpen är i Guards! Guards! och hur platt romansen är i Wyrd Sisters – men Small Gods har fortfarande något de andra inte har: en fullbordad berättelse.

Med Vimes och Granny Weatherwax känns det som om Pratchett redan föreställt sig att det skulle komma uppföljare, så karaktärerna ändras inte så extremt, men Bruthas berättelse blir färdig i Small Gods. Mer böcker med Vimes och Weatherwax var självklart välkomna, men mer böcker om Brutha behövdes inte.

Just nu känns det som jag är i guldåldern av Discworld-böcker. Senare böcker är inte dåliga, men jag undrar om jag inte kommer bli trött på Vimes och Weatherwax efter ett tag. Något jag aldrig kommer att bli på Brutha.

SAMMANFATTNING

Jag skulle kunna prata så mycket mer om Small Gods. Till exempel om hur Vorbis står sig som skurk mot Dios, vad historiemunkarna tillför eller hur unika en gudomlig sköldpadda och en fåne med fotografiskt minne är som huvudpersoner, men det behövs inte. Det viktigaste är hur Brutha förändras genom boken och att hans berättelse blir klar, vilket är det jag tar med som författare denna gång.

Jag skrev ju rent av samma sak om Sourcery: hade händelserna påverkat Rincewind, och i grunden förändrat honom, så hade det räddat det som i slutändan blev den sämsta Discworld-boken.

När jag började läsa så föreställde jag mig att Small Gods skulle hamna på en tredjeplats, men nu när jag läst klart och funderat så blir det en förstaplats ändå. För mig är det här den bästa Discworld-boken. Jag behöver dock lägga till att det är väldigt tätt mellan böckerna. Hade jag läst dem i ett vakuum, och inte haft fler häx- och vaktböcker framför mig att läsa.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Moving Pictures
  5. Witches Abroad
  6. Reaper Man
  7. Mort
  8. Pyramids
  9. Eric
  10. The Light Fantastic
  11. Equal Rites
  12. The Colour of Magic
  13. Sourcery
Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Small Gods

Bok 3, utkast 1 – klart!!!

Jag trodde jag inte skulle bli klar förrän i februari, men här har vi nu första utkastet av min tredje bok: Digitala Klyftans Profetior.

Just nu består utkastet av 78629 ord utspridda över 322 sidor, men jag behöver erkänna att ett och annat kapitel består av anteckningar i stil med [för gudS skull – vad skall hända här?].

Nu kommer manuset få ligga och vila någon månad innan jag tar tag i det, så att jag får lite distans. Har under tiden rollspel till Eloso och Gothcon att skriva… och en rolig bonusnyhet att berätta inom en snar framtid.

 

Posted in Nyheter | Tagged | Comments Off on Bok 3, utkast 1 – klart!!!

State of the Scenario 2019

Det är ett nytt år och en bra punkt för att ta nya tag. Hur har det gånga året varit, och hur ser det ut framåt?

 

ROMANER 

Bok 2 – Agenterna från MRO

Jag har varit rätt tyst om hur det har gått för Agenterna från MRO, mitt andra stora romanprojekt. Det jag egentligen hade tänkt berätta var att jag varit hos olika förlag, men boken ändå nått vägs ände för att istället hamna i skrivbordslådan – antingen för att återkomma o framtiden, eller helt enkelt nöja sig med att vara ett viktigt steg i en större process.

Fast det har kanske dykt upp en liten öppning ändå. Det är inte helt säkert än, men det är ändå för tidigt att avsluta kapitlet. Jag får återkomma om det.

Bok 3 – Digitala klyftans profetior

Det jag i huvudsak suttit med under året är mitt tredje romanprojekt: ‘Digitala klyftans profetior’. Första utkastet är nästan klart, och jag hoppas på att vara färdig med det redan i februari.

Fröet till boken föddes på mitt mugglarjobb. Jag arbetar som bibliotekarie, och utöver att vara ett ställe för övergivna böcker fungerar även bibliotek även som ett demokratiskt fångstnät. Vi hjälper de som inte kan svenska att skriva ut asylhandlingar, de som inte äger datorer att söka jobb på internet och de barn vars föräldrar som inte har råd att få tillgång till kvalitetskultur.

Och vi hjälper äldre som inte förstår sig på det digitala samhället.

Detta är ett problem som ofta smiter folk förbi. Seniorer är redan utanför samhället och har svårt att göra sina röster höra, och om man försöker få samhällets uppmärksamhet genom Ring P1, istället för Facebook och Twitter, så hörs man ännu sämre.

Hur gör man om man inte vet hur man använder BankId? Man googlar, förstås. Men om man inte kan använda Google? Man kanske kan fråga sina barnbarn, men det är två olika saker att kunna använda något själv och att förklara för någon annan hur det fungerar – särskilt för en målgrupp med inlärningssvårigheter som ålderdepressioner och demenser. Och de flesta som kan använda BankId vet inte ens vad ett BankId äregentligen.

Det här har fått mig att undra – hur kommer samhället se ut när jag är gammal? Vad är det för digitala innovationer som jag inte kommer kunna förstå mig på när internet är gammalmodigt? Drönare? AR? Neosemaforer?

‘Digitala klyftans profetior’ kommer bli en dystopisk roman, med influenser från Momo eller Kampen om Tiden och Earthbound, och första utkastet blir som sagt klart i år. 🙂

 

ROLLSPEL

Jag har då och då frilansat för rollspelsföretag, men det har bara varit småsaker och det mesta väntar fortfarande på publicering.

Men i år har jag börjat samarbeta med Eloso Förlag. Det började med ett äventyr till Chock om spöket la llorona, men efter det blev jag ombedd att även skriva för Sagospelet Äventyr. Ett scenario är redan inskickat (även det skräck, dock för en yngre publik) och fler är på väg.

Eloso kommer också att ge ut en svensk översättning av Call of Cthulhu, och jag skall fråga om de behöver äventyr till det med. Jag är ju ett stort H.P Lovecraft-fan. 😉

 

Gothcon

Förr var jag och arrangerade på Gothcon varje år, men sedan fick jag barn och fick dra ner på det. Men barnen har blivit större – och rollspelsintresserade – så jag har känt att det är dags att börja arrangera för konvent igen.

Anmälan är inskickad, och även detta kommer bli skräck. Äventyret heter Cube of Filth och utspelar sig på en fest som spårar ur i en simhall, och jag kommer berätta mer om det lite längre fram.

Något jag alltid velat göra är att åka till andra konvent, kanske Lincon eller Nordsken, och jag skall försöka ta mig till åtminstone ett av dem i år.

 

Trevlig Spelledare

En tjänst jag lanserade under 2018 var Trevlig Spelledare, där det går att hyra mig som spelledare.

Jag har inte skrivit någon bloggpost eller gjort reklam för Trevlig Spelledare här på bloggen. Jag tänkte att det bara skulle vara en liten syssla vid sidan om. Det började med att jag ofta blev tillfrågad av vänners vänner och bekanta att komma och spelleda för dem, och att jag då alltid behövde svara att jag inte hann på grund av mitt mugglarjobb.

Jag började skämta om att ifall jag fick betalt kunde jag ta ledigt från mitt vanliga jobb och komma och spelleda… men när jag sedan funderade så insåg jag att det inte var en dum idé. Hade jag en modell till hands skulle folk kunna köpa loss mig.

Så det var egentligen bara tänkt som en sidogrej… men det har redan gått förvånansvärt bra. Till exempel är rollspel en perfekt aktivitet för bibliotek – med läsfrämjande och kreativt samberättande – så nu tar jag ledigt från mitt egna bibliotek för att åka till andra bibliotek och spela rollspel.

Men jag har även varit hos Bearded Ladies – studion bakom Mutant Year Zero: Road to Eden – för att låta dem testa på papper- och pennarollspelet Mutant, och har planer att besöka mer företag i framtiden.

Så om du har inte får spela tillräckligt mycket rollspel i ditt liv, segla gärna in på www.trevligspelledare.se och ta kontakt med mig så ordnar vi något. 🙂

 

BLOGGEN

På grund av mina bibliotekariegener är det alltid farligt nära att jag ger upp och blir bokbloggare, men jag gör mitt yttersta för att låta bli. Trots detta har jag inte kunnat undvika att läsa och recensera både Terry Pratchetts Discworld-böcker och böcker om hur man spelleder.

Eller nja, recenserar är fel ord. Terry Pratchett är min stora förebild, så jag snarare analyserar hans böcker och försöker hitta lärdomar som jag kan ta med mig som författare.

Och handböckerna för spelledare… ja, det är väl rena recensioner. Tror jag. Det har bara blivit två stycken än, så det är för tidigt för att avgöra ett mönster.

Det skulle blivit fler, både rollspel och Discworld, men jag gjorde det fatala misstagen att börja läsa Sagan om de Två Tornen OCH It av Stephen King samtidigt. Det var ingen som sa till mig att de är lika tjocka som tjugo vanliga böcker! Och de böcker jag läser utöver det är i mugglar-tjänsten, så då blir det ungdomsböcker om självmord och tonårsångest för hela slanten.

Men jag är gott som klar med Tolkien och King, så det kommer att bli fler recensioner inom en snar framtid.

 

FRAMTIDEN

Så vad kommer hända under 2019?

 

* Första utkasten av Digitala klyftans profetior blir klart.

* Mer bloggande om spelledning och Discworld.

* Återkomsten till Gothcon.

* Scenarier till El Oso.

 

Det täcker det mesta ganska bra. Jag har lite novellprojekt som ligger och puttrar också (inklusive min senaste skräcknovell), men de kommer i andra hand.

Om jag skulle sätta upp ett mål så är det att varva ner från mitt mugglarjobb och lägga mer tid på Trevliga Scenarion. Just nu är fördelningen så att jag jobbar 80% som bibliotekarie och 20% med den egna verksamheten, och trots att bibliotekarie är ett roligt yrke har jag alltid velat vara min egen chef.

Ja, det blir ett bra mål – att med gott samvete kunna gå ner i procent med mugglarjobbet. Det känns som att det är goda odds för att de skall gå under 2019.

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , , , , , , , | Comments Off on State of the Scenario 2019

Stålbjörnen

Jag är ett stort fan av superhjältar, men det är svårt att älska superhjälteserier. De har en marknadsmodell där de har en hel armé av stingsliga tecknare och författare som sprutar ut sig så mycket serier de kan på kort tid, ungefär som de tusen aporna med skrivmaskiner. Visst, någon gång då och då skriver de Shakespeare, men oftast är det bara skrynkliga papper som luktar banan

Jag skulle vilja dela min kärlek till superhjältar med mina barn, men det går inte riktigt att köpa en Batman-serie på måfå och sätta i handen på dem. Man får inte en spännande berättelse som utforskar Batmans psyke medan han löser ett coolt mysterium.

Istället hamnar man mitt i en crossover-event där Batman tillsammans med fyra Monitors reser i tiden för att retconna allt som hände under New 52 med mål att förklara varför Americas Best Comics nu är i samma kontinuitet som DC Animated Universe (förutom Batman Beyond, för det har vi inte rättigheterna till).

Och ingenting kan egentligen hända eller utvecklas på riktigt – Batman kan aldrig bli gammal och Jokern kan aldrig besegras. Superhjälteserier är i ordets allra sämsta betydelse en massproducerad såpopera.

Med detta superhjälteformade hål i mitt hjärta blev jag så glad när jag stötte på Stålbjörnen, det man får om man kombinerar Bamse och Superman.

Hade detta varit en vanlig serie i en ordinär serietidning så hade det inte varit mer än en kort episod, en liten parodi där man tittade på amerikanska superhjältar med Bamses glasögon. Men författaren Stefan Johansson har tagit det här på allra största allvar och istället gjort ett… ja… ett riktigt superhjälteepos. Ett epos med allt det som är bra med superhjältar, men ändå med en tydlig riktning och en röd tråd.

Men det bästa är att Stålbjörnen inte bara är ett kärleksbrev till Bamse och Superman. I äkta superhjältemanér introducerades parallella världar efter ett tag, och varje värld är (oftast) en kombination av en svensk och en amerikans serie. Att läsa Stålbjörnens äventyr är som ett smörgåsbord av seriehistoria, och mina barn vill konstant lära sig mer om de olika berättelsernas förlagor.

Fast ibland undrar jag om författaren Stefan Johansson bara skrivit Stålbjörnen för mig och ingen annan. Hur många andra knäppskallar kan egentligen vara bekanta med Watchmen och Gnuttarna, eller Sandman och Mafalda?

Jag behöver tyvärr lägga korten på borden och säga att jag är partisk. Jag har både gästtecknat och fått en cameo, så jag har gått från fan boy till en del av konspirationen och svågerpolitiken.

Men det var nog min kärlek till serien som fick stackars Stefan att förbarma sig och släppa in mig i värmen, precis som en hundvalp som säljer svavelstickor vid jul.

Man kan läsa serierna på Stålbjörnens hemsida, men bästa läsupplevelsen får man av att följa med på Instagram.

Äntligen en del av Stålbjörnen-kanon. 😀

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , , , | Comments Off on Stålbjörnen

Witches Abroad

Witches Abroad är tredje boken i häxserien. Magrat Garlick – den yngsta häxan med det sämsta självförtroendet – får ärva ett trollspö efter en god fe, men får också i uppdrag att resa till det exotiska landet Genua för att hindra en prinsessa från att gifta sig mot sin vilja.

Storyn är egentligen mer avancerad än så – med familjédraman, personkemi och filosofiska resonemang – men låt oss hålla oss kvar vid berättelsens struktur en stund till.

Nästan halva boken tas upp av Margrets och de andra häxornas resa till Genua. Det är inte tillräckligt mycket för att jag skulle säga att det blir en road trip-berättelse… men tillräckligt mycket för att det skulle påminna mig om Rincewind-böckerna.

Tittar man på min rakning-lista så befolkas botten just nu av Rincewind. I mina ögon är hans böcker inte mycket mer än en serie dåligt ursäktade sketcher, och det pågår något liknande i Witches Abroad.

Jag tycker inte parodi är en särskilt rolig genre. Det hade inte gett mig så mycket om någon av Pratchetts böcker varit en direkt parodi på Sagan om Ringen. En risk med parodier är att läsaren inte är bekant med ursprungsmaterialet och inte förstår varför man skall skratta åt att Rincewind måste förstöra en magisk näsring tillsammans med en kompetent trollkarl vid namn Bandalf Beige. Och även om man fattar det knasiga med en ring i näsan istället för runt fingret så är det bara roligt en liten stund*.

Pratchetts första böcker var parodiska, men lyfte snabbt blicken för att visa en större bild av det komiska i vår omgivning.

Wyrd Sisters är inte en parodi på King Lear. Moving Pictures är inte en parodi på Borta med Vinden. Small Gods (som vi skall prata om nästa gång) är inte en parodi på bibeln. Det finns parodi långt därinne, men det är bara en liten del av den stora helheten om våldets eskalering, berömmelsens tomhet och religionens lockelse.

Men i Witches Abroad får vi nästan riktiga parodier. Under sin road trip stöter häxorna på Rödluvan, väcker Törnrosa ur sin sömn och får huset från Trollkarlen från Oz kastat över sig.

Fast det är något som får den enklare humorn att funka på ett sätt som det inte gör i Rincewinds böcker, och det är att den har en tematisk baktanke.

Pratchett älskar att blanda in vetenskapens hårda kalla språk i mytologins rymliga särk, och här pratar han om hur berättelser är sin egen naturkraft. De formar verkligheten runt sig, lika starkt som tyngdkraften, och får särskilda händelseförlopp att återkomma gång på gång. Berättelser är starkare än verkligheten eftersom verkligheten inte syns utan berättelserna – utan berättelser är verkligheten bara snurrande atomer och tomhet.

Bokens antagonist, en häxa vid namn Lilith, förstår sig på berättelsemagi och utnyttjar den genom att hjälpa folk att bli huvudpersoner i olika sagor. Hon påstår att hon gör det för att hjälpa dem och ge dem lyckliga slut, men det blir snabbt tydligt att hon gör det för sin egen skull. Alla vet ju att det inte är cirkusartisterna som är de viktigaste på cirkus, utan han med den stora hatten i mitten av manegen.

Scenen där häxorna möter stora stygga vargen är ett hjärtskärande exempel på detta. Det är en vanlig varg som fått lite mänsklig intelligens av Lilith för att kunna spela skurken i den klassiska sagan, men den tänker nu för mycket för att kunna jaga effektivt och är inte tillräckligt smart för att klara sig hos människorna. Den tynar sakta bort på grund av svält och existentiell ångest, och trots att scenen är rolig slutar den med att vargen ber Granny Weatherwax att fort avsluta dess lidande.

I Rincewind-böckerna finns det ingen poäng med humorn, men här har (nästan) varje scen ett starkt band till bokens överhängande tema.

Så halva boken är en road trip med högt och lågt. Sedan börjar den riktiga storyn med konfrontationen mellan häxorna och Lilith i Genua. Och mitt intryck är lite blandat där med.

Först måste jag säga att det är uppfräschade att få besöka en annan plats än Ankh-Morpork. Som jag nämnt tidigare börjar Skivvärlden kännas som en liten plats där alla känner alla, och då är det behövligt med vidgade horisonter.

Men eftersom en så stor del av boken redan spenderats på annat så känns det här partiet stressigt och stundtals platt. Vi introduceras till den stackars prinsessan  och en zombie som egentligen är Genuas rättmätiga härskare och … ja, det där var väl egentligen en spoiler, men jag brydde mig inte särskilt mycket om den karaktären när jag läste boken och gör det fortfarande inte. Det är sällan Pratchetts karaktärer bara får en axelryckning från mig.

Men trots allt detta så lyckas ändå boken med konststycket att producera två av mina favoritscener i hela Discworld-serien. Och denna gång vill jag absolut inte spoila, men om du redan läst boken kan du följa fotnoten för att se vilka två scener jag pratar om.**

SAMMANFATTNING

Jag är egentligen inte helt nöjd med Witches Abroad, men den får mig att tänka att inte alla böcker behöver vara perfekta. Den hade kanske varit bättre om den bara fokuserat på konflikten i Genua istället för resan dit, men bokens struktur lyckades ändå motivera fram en sådan kreativitet så att mina favoritscener finns här. De hade kanske fallit bort – eller inte känts lika mycket – om resten av boken varit bättre.

Det gör det lite svårt att rangordna boken… hm…

Precis som Reaper Man är den ojämn men med väldigt höga toppar, och Reaper Man har också några av mina favoritpartier (istället för bara favoritscener). Men dalarna är inte lika låga i Witches Abroad, och det känns som samma berättelse istället för två olika, så Witches Abroad får ta fjärdeplatsen.

  1. Guards! Guards!
  2. Wyrd Sisters
  3. Moving Pictures
  4. Witches Abroad
  5. Reaper Man
  6. Mort
  7. Pyramids
  8. Eric
  9. The Light Fantastic
  10. Equal Rites
  11. The Colour of Magic
  12. Sourcery

 

*: Tar man däremot ut näsringen ur parodikontexten blir det plötsligt mycket roligare. Det är så absurt med en ring som man först måste fästa i näsan för att bli osynlig att den kan bära hur många scener som helst utan att behöva ha något med Tolkien att göra.

**: (Sättet Granny besegrar Gogols voododocka, och ”this one”.)

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Witches Abroad

Skriver för Eloso Förlag

Jag har den senaste tiden suttit på min kammare och i smyg skrivit scenarion åt Eloso Förlag. Jag har varit inblandad i lite olika projekt, men utan att avslöja för mycket kan jag berätta att jag bland annat bidragit med ett äventyr till det kommande Chock – Åter från Graven.

Chock är ett klassiskt skräckrollspel som släpptes i Sverige på 80-talet och var en översättning av Chill. Chock – Åter från Graven är en modern nytolkning som finansierades via Kickstarter och kommer släppas under den delen av 2019 då det fortfarande är mörkt och hemskt ute.

Äventyret jag bidrar med blandar svensk och sydamerikans mytologi, två områden jag är extra inläst på. (Andra områden jag påstår vara påläst på är slavisk mytologi, bibliotekskatalogisering, te och att lägga sig tidigt. Så man kan säga att jag har sex strängar på min lyra.)

Återkommer med mer info inom en snar framtid. 🙂

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Skriver för Eloso Förlag

Vad är ett Megagame?

Jag har varit med i ett nytt avsnitt av Geekpodden och denna gång testade vi att köra ett Mega-Game och… ja… vad är egentligen ett Megagame?

Jag var först lite skeptisk till det hela och tackade bara ja till att vara med eftersom det var så mycket folk från podden som skulle vara med (en crossover i stil med Crisis on Infinite Geeks).

Det jag hade fått förklarat för mig var att ett Megagame var en hybrid av rollspel, lajv och brädspel. Det spelet vi skulle köra var ett känt scenario vid namn Watch the Skies, arrangerat av Gothenburg Megagames, som handlar om hur utomjordingar tar kontakt med världens länder.

Spelarna var uppdelade i olika lag där (nästan) varje lag representerade ett land, och i själva landet hade alla specifika roller. Jag var till exempel Rysslands utrikesminister och sprang konstant i FN där vi grälade och försökte lösa olika kriser i världen.

Det fanns en tydlig struktur, liknanden de man finner i brädspel – vid vissa tidpunkter var man tvungen att sitta vid sitt lags bord och vid andra var man tvungen att sitta på sin rolls områdesbord (i mitt fall FN-bordet). Men annars fanns det stort utrymme för improvisation och initiativ på samma sätt som u rollspel. Rysslands forskningsminister började på en gång forska fram zombievirus (vilket det inte fanns något om i reglerna) och jag skapade falska flyktingläger för att dra in pengar till statskassan (vilket inte heller fanns något stöd för i reglerna).

Men det handlade också en del om att leva sig in i sin roll. Det fanns inga poäng som utsåg vilka som blev vinnarna, utan man hade egna agendor. Ett av våra mål var att sabba så mycket som möjligt för Ryssland, men det fanns inga spelmekaniker som belönade oss för det – eller heller några som skulle hindra oss att alliera oss med USA. Det enda som gjorde en sådan allians otänkbar var den personlighet som tillskrivits Ryssland.

Och vad tyckte jag?

Jag älskar ju brädspel, lajv och rollspel redan som det är – och att få de bästa bitarna ur kakan hoppressad till en lång intensiv hamburgare var helt fantastiskt. Jag är officiellt såld på Megagames .

Så lyssna gärna på Geekpodden-avsnittet och skapa er en egen bild om Megagames är något för er. 🙂

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , | Comments Off on Vad är ett Megagame?

Reaper Man

Denna gång har vi kommit till andra delen av böckerna om Döden, men istället för en lång sammanhängande berättelse (som i de flesta andra i serien) får vi två sammanlänkade berättelser.

I min barndom satte bokens ena parti starka spår i mig och är något av det bästa jag läst, medan det andra kom jag knappt ihåg. Inte ens huvudpersonens identitet hade fastnat.

Det ena spåret handlar om Döden och några av de få återkommande antagonisterna i bokserien: the auditors of reality. Till det yttre ser de ut som gråa transparenta kappor som fladdrar för vinden, men man kan egentligen inte kalla dem varelser eller ens individer – vårt mänskliga språk är inte tillräckligt avancerat för att riktigt förklara vad de är. Men deras ansvar är att alla trista naturlagar beter sig som de skall, för ingen skulle uppskatta om vatten började frysa vid hundra grader Celsius eller gravitationen fick för sig att köra sidledes.

Finns det något auditorierna har svårt för så är det levande varelser, i synnerhet människor, för det är svårt att få världen att fungera när fantasi och abstrakta koncept blandas in i bilden. Det finns till exempel ingen orsak att vara rädd för kyla eller mörker eftersom de inte ens existerar. Det enda som finns är frånvaro av värme och ljus, men människor har ändå mage att tillskriva mörkret och kylan personlighet och makt.

Döden började för länge sedan som en enkel representation av vad livets slut betydde för människorna, men mänsklighet smittar av sig och han har blivit mer och mer… personlig. Auditorerna ser till att Döden får gå i pensoon, och ger honom rent av lite liv att leva ut som tack för besväret. Berättelsen handlar om hur Döden förhåller sig till sin nya existens och insikten om att han skall dö – en insikt han förstår mycket bättre än alla andra.

Den andra berättelsen… ja… nu blir det rörigt.

Där får vi följa trollkarlen Windle Poons (som hade en ganska stor roll i Moving Pictures) efter att han har dött. Det tar ett tag för auditorerna att hitta ett nytt bra system efter Dödens tvångspensionering, så det sprudlar av extra livsenergi överallt. I Windle Poons fall leder detta till att hans ande reser tillbaka till hans kropp och gör honom till en zombie. Berättelsen är sedan en lustig historia om hur besvärligt det är att vara odöd. Folk kan… till exempel tycka att det är oartigt att man inte uppskattade sin begravning tillräckligt mycket?

Men samtidigt dyker det upp snöglober överallt… i alla fall bara i Ankh-Morpork*. Ni vet, den där trista turistprylen som man skakar så att det snöar i den? De är egentligen ägg som kläcks till kundvagnar, vilka är delar av en sorts parasitstäder som suger energi ur riktiga städer. Och kundvagnarna förvandlas till ett stort köpcentrum i slutet och… ja…

Om det inte redan är tydligt så är partiet med Döden den fantastiska delen av boken medan den med Windle Poons är den… roliga men rätt spretiga biten. Det här är andra (eller kanske rent av tredje) gången jag läser boken, och ändå var det svårt att hänga med ibland. Reaper Man är den första i serien som ibland fått mig att undra vad det är jag läst.

I Windle Poons final går han in i köpcentret och drar ner en svart sak ur taket… och det får hela varuhuset att gå under? Är detta någon brittisk metafor som jag inte fattar? Har alla varuhus i Storbritannien en sjävlförstörelseknapp i taket? Eller skulle det vara en discokula? En svart discokula?

Enligt Reddit** så är det en kamera eller en högtalare, men det känns trots förklaring snopet. Det är som om Luke Skywalker skulle förstöra Dödstjärnan genom att gå in i ett fik och knuffa omkull en kyl.

Egentligen är delen med Windle Poons inte dålig. Den är rätt kul. Han går med i en självhjälpsgrupp för vandöda som bland annat inkluderar en olycklig småfet medelklassvampyr och en banshee (vackert översatt till ’åkerspöke’ på svenska). Åkerspöket är så blygt att han bara vågar skjuta in lappar under folks dörrar där det med läskig handstil står ’oooOOOOooooOOOOooo’. Det är jättegulligt, men långt från lika bra som resten av boken, vilket jag tycker är något av det bästa Pratchett skrivit.

Det handlar om döden och orättvisan i att allt skall ta slut, men hur det ändå är vackert att vi har fått existera överhuvudtaget. Vi får scener med dagsländer som irriteras över nutidens ungdom och tycker allt var bättre i förr (för några timmar sen). Vi får scener med träd som lever i århundraden, där vintrarna blinkar förbi som sekunder och de inte ens ser de människor som dödar dem en efter en.

Redan från de första sidorna griper boken tag i en, för när Döden först får reda på att han är entledigad blir han först glad; han har aldrig haft ett eget liv innan. Han har varit den som väntat när folks tid tagit slut, men han har aldrig haft någon tid som varit hans.

Det är vackert, men glädjen förbyts snabbt i ångest när Döden måste inse hur slutgiltigt och kort livet är. Han försöker ha ett vanligt liv som dräng, men kan inte stå ut med hur vi människor frivilligt sätter upp klockor överallt. Vad är det för fel på oss? Varför vill vi ständigt påminnas om förfallet och entropin?

Sedan tar hans liv slut. Och den nya Döden kommer för att hämta honom…

 

SAMMANFATTNING

På alla de andra sammanfattningarna jag skrivit om Pratchetts böcker har jag nämnt något som jag tagit med mig som författare, men när jag läser Reaper Man vet jag inte vad jag skall säga. Jag tror aldrig jag kommer kunna skriva lika bra som om Döden och hans lidande.

Fast det är i och för sig Pratchetts nittonde bok, om man räknar med icke-Discworld som Good Omens och Bromelia-trilogin. Och det är bara halva som är så bra. Så det att ta med sig är kanske… att skriva så mycket som möjligt? En hoppfull tanke.

Men var skall jag placera den? Jag tycker att Döden-partierna i boken är det bästa Pratchett skrivit, mer givande för läsaren är både Guards! Guards! och Wyrd Sisters. Men det komiska Windle Poons-partiet är däremot sämre än både Moving Pictures och Pyramids.

I slutändan sätter jag den på en fjärdeplats, precis över Mort (vars styrka var att det var den första boken som kände unikt discworldig, men som inte riktigt har Reaper Mans djup eller humor).

  1. Guards! Guards!
  2. Wyrd Sisters
  3. Moving Pictures
  4. Reaper Man
  5. Mort
  6. Pyramids
  7. Eric
  8. The Light Fantastic
  9. Equal Rites
  10. The Colour of Magic
  11. Sourcery

 

 

 

*: I teorin borde de dyka överallt på Skivvärlden, antar jag, men vi får aldrig se något om hur alla andra städer faller för stadsparasiter. Antagligen tänkte inte Pratchett på det. Det var det jag pratade om förra gången – Skivvärlden börjar kännas liten. Det finns bara en viktig plats och ett fåtal viktiga personer, inte mer.

**: Jag skämde ut mig på Reddit genom att få för mig att varuhus blir warehouse på engelska. Fick många svar som förklarade att parasiten symboliserade en shopping mall. :-/

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Reaper Man

Ny skräcknovell

Jag har nyligen avslutat första steget på ett av mina skrivprojekt: en skräcknovell vid namn Ögonätaren.

Handlar om en man som vaknar i sin lägenhet mitt i natten för att någon sparkar på dörren. Han tror att det har kommit någon för att döda honom – det har skett flera mord i området – men det som egentligen händer är att personen utanför sett en annan person klättra in genom lägenhetsfönstret och försöker väcka han som bor i lägenheten.

Jag fick idén när en av mina kompisar berättade hur det begåtts mord där han bor och hur han därför börjat sova med en stor kniv under sängen.

Innan jag skickar novellen till förlag skall den gå genom testläsare och redigeras. Om du som läser detta vill vara med och läsa (ja – även du den där läskiga typen som tjuvläser över axeln) så är det bara att maila mig på jonas [kanelbulle] trevligascenarion.se så skickar jag en kopia till dig.

Första meningen: Sindre kunde inte låta bli att stirra upp på mannen som klättrade mot lägenhetsfönstret.

Sista meningen: Jag hoppas det inte var det, i alla fall.

Posted in Nyheter | Tagged | Comments Off on Ny skräcknovell

Pirater 1.5 och 2.0

För länge sedan skrev jag introduktionsäventyret till Mylingspels nya upplaga till Pirater, och det är äntligen här. Nästan. Version 1.5 är här i alla fall.

Egentligen skulle mitt äventyr inte bli publicerat förrän i 2.0 – den riktiga andra upplagan – men Mylingspel tryckte en liten samlarutgåva till senaste Gothcon där pengarna skulle gå till välgörenhet. Eftersom man hade en hel del material för 2.0 färdigt slängde man in det och fick en inofficiell version 1.5.

1.5 skulle var tänkt som en engångsgrej, men råkade recenseras i senaste Fenix som en riktig produkt. Det blev en liten efterfråga på den, och Mylingspel bestämde sig att släppa den som pdf.

Version 2.0 är fortfarande på väg, men vill man läsa sitt äventyr kan man köpa 1.5 redan nu här. Det är som sagt ett introduktionsäventyr som tar spelaren från skitiga hamnkrogar till fina födelsedagar hos adeln för att slutligen stå öga mot öga med de vandöda på en ö bortom tid och rum.

Posted in Comics | Tagged , , , | Comments Off on Pirater 1.5 och 2.0

Moving Pictures

På ett sätt är det väldigt lätt att förklara Moving Pictures: det är en humoristisk berättelse om hur filmkonsten kommer till skivvärlden och tar alla med storm. Alkemister har bildat en ny stad utanför Ankh-Morpork vid namn Holy Wood och vi får följa studenten Victor Tugelbend när han blir stjärna i en knasig bransch.

Även en bok som inte var mycket mer än så hade fortfarande varit läsvärd och kul, men som vanligt får Terry Pratchett med så mycket mer. Pratchett spinner vidare på att när vi tror oss se en hjälte framför oss på en film så ser vi faktiskt inte en hjälte. Vi ser inte ens en skådespelare som låtsas vara en hjälte. Det vi egentligen ser är ljus som skjutits genom en serie bilder, målade på plast och octocellulosa, som åker förbi så snabbt så vi inte hinner se bilderna var för sig. Men våra hjärnor får oss att tro att ljuset på duken framför oss verkligen är något vi kan relatera till – en berättelse – och att detta är en magi minst lika farlig som “vanlig” trollkarsmagi som också handlar om att ändra hur vi ser verkligheten.

En bok som bara var en humoristisk drift med Hollywoods historia hade räckt, men vi får nu även ett kosmiskt mysterium om hur varelserna från källardimensionerna använder Holy Wood-magi för att göra verkligheten svagare och sig själv mer verkliga.

Det här konceptet – idéer som starka personifierade koncept med egna lömska agendor som aktivt påverkar människor – är en idé Pratchett återkommer till flera gånger, men det är i Moving Pictures han använder den först. Jag är själv alltid lite skeptisk när karaktärer inte gör saker för att de själva väljer det utan för någon diabolisk makt påverkar dem (till exempel är det inte Victors egen idé som får honom att vilja bli skådis utan det är istället Holy Wood-magi som utnyttjar honom), men eftersom detta är första gången så är det okej.

Men även om det inte varit okej så hade jag ändå gillat boken, för det är inte blandningen av lovecraftiansk skräck och filmsatir som är bokens starkaste kort; det är karaktärerna.

Av alla böckerna hittills i serien är den här den mysigaste i mina ögon, och den som var sorgligast att lämna.

Det har tagit tid för mig att formulera vad jag gillar så mycket med karaktärerna i den här boken, och jag tror det beror på att alla har lämnat sina bekvämlighetszoner. Alla bra berättelser handlar om hur huvudpersonen lämnar något tryggt och förståeligt och måste anpassa sig till en ny situation, och här är varenda karaktär i en helt ny värld. Det har aldrig funnits en filmbransch på skivvärlden innan (i alla fall inte på flera tusen år), och ingen vet hur man skall förhålla sig till  dess kreativitet, arbete och berömmelse. Alla är inslängda i något okänt och tvingas att anpassa sig och skriva nya regler i bara farten. Det är inget som känns statiskt i boken, och situationen tvingar till och med de plattaste karaktärer att visa upp nya och intressanta sidor.

Men det finns ännu en aspekt som gör den här boken spännande för mig, för i mina ögon markerar den ett paradigmskifte i Discworld-serien. Ett paradigmskifte som representeras bäst av Mustrum Ridcully, Unseen Universitys senaste (och för oss sista) ärkekansler.

Innan Moving Pictures och Ridcully är trollkarlarnas universitet som en annan värld. Då var det ett förändligt skurknäste med ond bråd död bakom varje hörn, från och med nu blir det istället ett pensionat för smålustiga akademiker.

Det ges en god förklaring bakom skiftet i berättelsen – att Ridcully har en så invasiv och stor personlighet så att de andra trollkarlarna lugnar ner sig och slutar med sina lönnmord – men den bakomliggande förklaringen är att Pratchett fram tills nu provat sig fram till vad Discworld borde vara och från och med den här boken känns mycket säkrare.

Den här typen av förändring är bra – det är precis det här jag saknade i Eric. Och Ridcully är en fantastisk karaktär, så det är inte svårt att förstå som man förstår varför Pratchett inte lät honom stryka med som alla andra ärkekanslerer. Men efter detta förändras inte skivvärlden lika ofta igen, på gott och ont.

Moving Pictures är en perfekt milstolpe för när vi lämnar seriens första, och lite farliga, era och istället går in i en mer stabil gyllene period. Utöver Ridcully fick ju även andra bikaraktärer som den talande hunden Gaspodde* och trollet Detritus** komma tillbaka för att bli en permanent del av inredningen.

 

SAMMANFATTNING

Jag gillar Moving Pictures, och det gjorde nog Pratcett också eftersom så mycket som introduceras här blir en så tydlig del av Discworlds kärna. Men den får mig att tänka på vilken svår balansgång det är att ha återkommande karaktärer i en bokserie med flera parallella berättelser.

Innan Moving Pictures kändes Discworld på något sätt… större? Efter den här boken så är det alltid CMOT Dibbler vi möter när Pratchett skall skriva en scen med en kvasi-hederlig köpman, som om det bara skulle finnas bara en sådan i hela Ankh-Morpork? En stad på en miljon innevånare? Jag gillar Dibbler, men jag vill inte se honom varje gång.

Jag får nog återkomma till den tanken mer i framtiden, eftersom fortfarande är tidigt i serien och det inte är förrän långt senare man undrar om det bara bor trettio personer i Ankh-Morpork. Oavsett vilket är Moving Pictures fantastisk och tar rent av en tredjeplats tack vare sina karaktärsporträtt.

  1. Guards! Guards!
  2. Wyrd Sisters
  3. Moving Pictures
  4. Mort
  5. Pyramids
  6. Eric
  7. The Light Fantastic
  8. Equal Rites
  9. The Colour of Magic
  10. Sourcery

 

 

 

*: Utan att spoila för mycket – Gaspoddes berättelse tar egentligen slut i Moving Pictures, så det var knappast från början tänkt att han skulle komma tillbaka.

**: Detritus har varit med i tidigare böcker, men det är egentligen här han första gången är en riktig karaktär. Det är kul hur han ändras av händelserna här och bestämmer sig för att skaffa ett riktigt jobb i Men at Arms, men sedan händer det knappast något nytt med honom.

Posted in Nyheter | Tagged , , , | Comments Off on Moving Pictures

Finna Dolda Ting

Historia är skolans viktigaste ämne. Det är rent av viktigare än grundämnena Svenska, Matte & Engelska, och enda orsaker till att vi behöver Svenska är för att det är nödvändigt för att läsa Historia.

Det här är vad jag brukar säga på skämt till mina lärarbekanta för att provocera dem… fast det är inte helt osant. Jag tror att världen hade varit en mycket bättre plats – och folk varit mer trygga i sig själva och inte tagit ut sina aggressioner på dem som var svagare – om man kunde se på sin omvärld med historiska glasögon.

Jag har börjat en bloggserie där jag går igenom olika böcker om hur man blir en bättre spelledare, men ville även inkludera böcker som tar upp rollspelens historia. Att recensera en handbok är lätt – jag säger helt enkelt hur användbar den är. En historiebok är inte riktigt “användbar” på samma sätt, så jag får formulera dess värde på ett annat sätt: borde man läsa Finna Dolda Ting? 

 

Finna Dolda Ting, skriven av Anna-Karin & Daniel Linder Krauklis, går igenom rollspelshistoria. Den börjar med rollspelens födelse i USA och Dungeons & Dragons men snabbt flyttar fokus till Sveriges egna rollspelshistoria som började med Drakar och Demoner men som snabbt expanderade i en flora av olika titlar

Det jag gillar mest med det här partiet av boken är att det inte bara är en historia om de olika företagen som gav sig in i branschen och deras produkter, vilket hade kunnat förvandlas till en trist lista med datum. Boken väver även smidigt in gemene mans perspektiv och upplevelser. Genom flera inblickar i olika personers första möten med rollspel får vi en tydlig bild vad rollspel betydde för många, hur rollspelen på olika sätt letade sig in i folkhemmet och hur målgruppen åldrades och förändrades

För den som redan är namnkunnig när det gäller rollspels-Sverige är det som ett parti bingo med folk man känner igen när de pratar sig varma om vad rollspel. Till och med min evige rival Patrik Centerwall har blivit citerad, vilken var en glad överraskning för mig första gången jag läste boken. 

Om det finns några brister i boken så är det i mina ögon de två kapitlen som tar upp Lajv och Friform. Lajv har ju egentligen inte så mycket med bordsrollspel att göra längre – vilket boken i och för sig är tydlig med – och kapitlet kändes inte relevant för helheten. Egentligen är Lajv ett ämne som skulle behöva en egen bok, vilket gav kapitlet en tråkig dubbelroll av att både vara för långt (för att inte slösa på läsarens tid) och för kort (för att ge ämnet den kärlek det förtjänar)

Friform-kapitlet har samma problem… men det lyckades även få mig negativt inställd till friform-rörelsen

Jag skall på en gång vara ärlig med att jag inte är en stor friform-spelare utan istället tycker om regler och struktur, och jag håller även med om att reglerna i rollspelens begynnelse oftast var skräp. Men intrycket jag fick när jag läste kapitlet var att friforms-spelarna använde sitt ogillande av den tidens regel-paradigmer som ursäkt för att klanka ner på andras spelglädje (”ni har kul på fel sätt”) och aktivt saboterade andras konventsupplevelser. När jag ser på de fantastiska friformsspel som finns idag – såsom Fiasco och Ten Candles – så ser jag ingen punkt på resan från dåtidens oändliga tabeller till nu som ursäktar ett sådant beteende

Jag tror inte bokens mål var att ge mig en så negativ syn av fenomenet, vilket gör mina nya fördomar extra olyckliga.

Men för att komma tillbaka till min viktiga fråga i början – är detta en bok du borde läsa?

Boken tar upp den enorma svackan och moralpaniken rollspel hamnade i efter sin första guldålder, och belyser hur vi är i en ny guldålder idag. Och eftersom vi ofrånkomligen kommer hamna i nya svackor – eller motsvarande omskakande historieskiftningar – så kan det ge en större trygghet och förståelse för sin omvärld om man kan sätta in sin rollspelshistoria i en större kontext

Så för att svara på frågan… ja! Läs den om du är intresserad av rollspel. Och bli sen mer intresserad av vanlig historia också, till exempel genom att lyssna på Hardcore History. I alla fall tills det finns fler böcker om svensk rollspelhistoria att välja mellan och vi kan jämföra dem med varandra och på så sätt utröna vilken som är bäst.

 

Posted in Nyheter | Tagged , , , , , , , | Comments Off on Finna Dolda Ting