Jingo |

När jag var liten var Batman min stora hjälte. Han letade upp Onda Skurkar och slog dem på käften tills de lämnade tillbaka de pengar de stulit.

Men desto äldre jag blivit, desto svårare har jag haft för att uppskatta Batman som koncept. Vad gör det egentligen för skillnad om Batman hindrar ett bankrån? Banker är försäkrade. Och även den andra typen av hjältedåd där Batman räddar människoliv istället för tillgångar (som när Jokern försöker döda tio nunnor med en gigantisk paj) är svåra att glädjas åt – vi kommer ändå alla vara döda om några år på grund av hur vårt kapitalistiska slit-och-slängsamhälle inte kan hindra den globala uppvärmningen.

Det finns små brott och stora brott, och det är vad Jingo handlar om.

Långt ute i havet, mitt emellan Ankh-Morpork och kontinenten Klatch, reser det sig en ny ö vid namn Leshp. Ön är egentligen inte så värdefull, men inget av de två världsmakterna kan stå ut med tanken att andra sidan skall få kontroll över den nya landmassan. Mitt i denna feberyra måste stadsvakten hantera en situation där vanliga lagar sätts allt mer åt sidan för att ge plats åt infekterad nationalism.

På ett tematiskt plan fungerar boken väldigt bra och analyserar skillnaderna mellan poliser och soldater, underklass och överklass och krig och rättvisa, men jag känner att själva storyn inte riktigt hänger med. När man tänker efter så gör Vimes och vaktens närvaro ingen egentlig skillnad i boken, och allt hade på sätt och vis löst sig utan deras inblandning.

Alla partier är fortfarande bra var för sig. Som exempel kan vi ta ett mordmysterium som Vimes försöker lösa i början av boken. Han genomskådar snabbt att det är en komplott, vilket är spännande, och får sedan i slutet av boken reda på att han har blivit dragen i näsan och missförstått allt. Tagit ur sitt sammanhang gillar jag det – det är få böcker som vågar visa sina huvudpersoner grundlurade eller korkade – men det gör egentligen ingen skillnad. Vimes ändras inte som person, utan mordet för honom bara vidare i handlingen för att han skall få fundera över hur rasistiska alla i Ankh-Morpork är (som tycker att folk från Klatch är ett gäng barbariska skitstövlar), och sedan inse att det var fel att tro att alla från Klatch är små änglar eftersom barbariska skitstövlar finns överallt.

Men att han hade fel har inga konsekvenser, varken dåliga eller positiva. Han och de övriga karaktärerna följer mest med i handlingen för att vara på plats när budskapen skall stötas och blötas.

Klatch har förekommit en hel del i Discworld-böckerna och har varit en placeholder för “typ Mellanöstern” på samma sätt som det Agateanska Imperiet (från Interesting Times) fått representera “det mesta av Asien”.

Men Agateanska Imperiet kändes inte professionellt skrivet, eller ens som en riktig plats som passar i Discworld; Klatch funkar bättre. Istället för att bara vara en stor homogen plats “där man pratar roligt” så är Jingo öppen med att Klatch är en mångfacetterad kultur som huvudpersonerna egentligen inte har så bra koll på. Fast jag har svårt att göra en perfekt objektiv analys – jag sitter i mitt elfenbenstorn som vit privilegierad man och har ingen aning om hur det känns att ens kultur används som narrativt redskap för att framföra ett budskap.

Fast det är väl ändå därför jag inte vrider besvärat på mig när jag läser boken. Klatch handlar inte om Mellanöstern utan är ett verktyg för att prata om hur två olika kulturer möts och interagerar.

SAMMANFATTNING

När jag läser Jingo så måste jag fråga mig vad som är viktigast, budskap eller story? Bokens essens har åldrats med värdighet och känns mer relevant idag än när den skrevs, men kompenserar det att berättelsen måste fuska för att funka?

Fast jag tror varken budskap eller story kommer på första plats: det är förändring som är viktigast i en bok, och det är vad den här resan genom Terry Pratchetts verk allt mer cementerat hos mig.

Jingo är en bra bok, men kommer aldrig bli en klassiker som andra budskapstunga narrativ som 1984 eller Animal Farm

I 1984 får man följa Winston Smiths förvandling från självständig tänkare till krossad slav. I Animal Farm får man följa farmen från fristad till förtryckarstat. Efter Jingo har inget hänt – det politiska läget mellan Ankh-Morpork och Klatch är oförändrat, och Vimes är samme man som innan.

Det känns oärligt. Jag blir tjockare och gråhårigare för var dag som går och kan inte längre korsa samma flod två gånger. Att se fiktionens karaktärer vara utsatta för samma öde är en av de få tröster som fortfarande fungerar.