The Colour of Magic

Då är vi igång med mitt projekt att läsa hela den enorma Discworld-serien av Terry Pratchett, och vi sitter nu med den första boken: The Colour of Magic.

Om du inte har någon tidigare relation till Terry Pratchett rekommenderar jag att du allra först tar dig en titt på artikeln Io9’s Guide to Discworld, men låt oss ändå ta en snabb sammanfattning:

Discworld är en fantasyserie på ungefär 40 böcker (beroende på hur man räknar) vars värld består av en skiva som vilar på fyra elefanter som i sin tur står på en enorm sköldpadda som flyger genom rymden (en bild lånad från flera verkliga världsreligioner och myter). Serien är sin tur uppdelad i flera löst sammanhängande mindre serier som följer olika huvudpersoner, men trots att de hänger ihop är de rätt självstående. Istället för trilogier och cliff hangers är varje bok en avslutad berättelse utan trista planteringar till kommande uppföljare. Serien är först och främst känd för sin humoristiska ton, men som med all stor komik utforskar och ifrågasätter den läsarens värld på ett sätt man knappt märker.

Det är som om Hasse och Tage varit nördar.

Men som sagt, låt oss ta en titt på första boken: The Colour of Magic.

När jag tänkte tillbaka på min läsupplevelse som barn hade jag få positiva minnen av boken, men när jag läste om boken blev jag positiv överraskad.

I alla fall till en början.

Boken börjar rörigt med att beskriva hur skivvärlden fungerar – som att det av någon obegriplig orsak finns åtta årstider istället för fyra – för att sedan i detalj beskriva hur en stad vid namn Ankh-Morpork brinner upp. Förödelsen beskådas av vad som skulle kunna vara bokens två hjältar: barbaren Bravd och tjuven Weasel.

Så här långt skulle det – om vi bortser från den konstiga biten om den enorma sköldpaddan – kunna vara vilken fantasy-parodi som helst. Bravd och Weasel är en tunn pastisch på den klassiska högfantasyduon Fafhrd och Gray Mouser. För är det inte så parodier brukar vara – lite trams och förvanskade namn?

Med Frito, Dildo och Goodgulf i huvudrollerna.

Men Bravd och Weasel får i sin tur möta bokens riktiga huvudpersoner: turisten Twoflower och trollkarlen Rincewind. De har flytt från staden och sätter sig och berättar – i ett snygg dramaturgiskt grepp – hur de fick den att fatta eld.

Som jag sade hade jag dåliga minnen av boken, men den del av boken som utspelar sig i stadsstaten Ankh-Morpork var roligare än vad jag förväntat mig, och man kunde redan här se vad som skulle göra Discworld-serien så populär. Trots att Ankh-Morpork lånar mycket från andra fiktionella städer har den ändå en fascinerande smutsig identitet som inte är rolig för att författaren försöker berätta en massa dåliga skämt, utan för att den är så lik våra egna skitstäder.

Partiet i Ankh-Morpork handlar om hur Twoflower anländer på semester, anställer Rincewind som guide och av obegripliga skäl vill gå runt och titta på allt och ta fotografier.

Här hittar Pratchett den perfekta humorbalansen: komiken i Twoflowers önskningar är självklart överdrivna i jämförelse med en verklig turists från värld, men precis bara så mycket att vi skall komma ihåg att verklighetens turister egentligen är ganska konstiga de med. Ens liv blir väl egentligen inte mycket lyckligare för att man sett kinesiska muren eller Eiffeltornet med egna ögon?

Rincewind och bagaget, gjord i trolldeg under barndomens pyssel

En av mina favoritscener är dock när Twoflower berättar att han vill åka runt till olika ställen i staden och träffa berömda barbarer bara för att han sedan skall kunna berätta för sina kompisar hemma att han har gjort det; själva upplevelsen är inte så viktig i sig, det är minnet efteråt som är det. Det är absurt, men ändå så sant.

Fast Twoflower är självklart inte bara turist. Hemma säljer han försäkringar, vilket ingen i Ankh-Morpork tidigare har hört talas om det, vilket också är något i vår värld som egentligen är fantastiskt men som man bara tar för givet för att man aldrig har tänkt efter. Jag ger lite pengar till ett stort företag varje år… och om mitt hus brinner ner får jag mycket pengar tillbaka? Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle komma på det?

Den första personen som köper en försäkring smyger iväg för att omedelbart för att bränna ner sitt hus, läsaren får sin förklaring till hur Ankh-Morpork brann ner och resten av boken tillåts fortsätta.

Hade detta varit en bok senare i serien – när Terry Pratchett var mer varm i kläderna – hade allt utspelat sig i Ankh-Morpork. Det finns tillräckligt mycket stoff för att fylla en hel bok, och Pratchett hade kunnat i lugn och ro belysa och undersöka koncept som godtyckliga ekonomiprinciper, kulturkrockar och degenerat stadsliv.

Istället handlar resten om hur våra hjältar reser runt i världen och råkar ut för missöden, och problemet är att det är nästan inget i de partierna som skiljer dem från vanlig fantasy. Man skulle kunna slänga in dem i vilken fantasy som helst och man skulle inte märka någon skillnad utöver att en aning mer provocerande dialog.

Det är kanske därför så få av koncepten i The Colour of Magic – som Bel-Shamaroth eller Wyrmberg – återkommer i någon av de senare böckerna.

Ta Hrun Barbaren som exempel, som ett tag slår följe med Rincewind och Twoflower.

Jag gillade den karaktären; Pratchett lyckades få honom extremt korkad och extremt klipsk på samma gång på ett sätt som gjorde att han gärna hade fått komma tillbaka, men han var aldrig något mer än en enkel kalkering av Conan Barbaren. Det var inte förrän i nästa bok – där Pratchett drog allt till sin spets genom att applicera en sund dos verklighet utan att överge barbarens fantastiska koncept – vi fick bokseriens barbar numero uno.

Men trots bokens trista partier gillar jag slutet, för det är så fruktansvärt tragiskt.

På kanten av skivvärlden finns riket Krull som håller på att skicka iväg en rymdfärja över kanten för att undersöka den enorma sköldpaddan som bär upp världen. Rincewind och Twoflower (och en tredje resenär de nyligen blivit vän med) är jagade och gömmer sig i färjan… samtidigt som den råkar avfyras och flyger över kanten och ner i oändligheten.

Twoflower och den andre resenären ser med drömsk blick fram mot det ultimata äventyret i det ofattbara rymdens hav – en känsla Rincewind inte delar – och boken slutat med att de försvinner ut i ett oräkneligt antal solnedgångar mot kosmos svarta färger.

Eller vänta! Det kommer en epilog! Rincewind vaknar upp i ett träd som klamrar sig fast under själva skivans kant, ensam och övergiven. Det framgår inte exakt hur han hamnade där, men det är inte svårt att föreställa sig hur han fick panik och bröt sig ur farkosten mot bättre vetande.

Framför sig har han ett liv i ensamhet och det enda han kommer kunna leva på är rå fisk och fågel som kommer för nära.

Fast lidandet kanske blir kort. Döden själv kommer för att hämta honom… men det är något som inte stämmer. Rincewind har ju inte dött av något än, och Döden – som är den som personligen hämtar alla trollkarlar – är inte sig lik. Det visar sig bara vara någon tramsig adjutantdemon eftersom Döden inte ens hade tid för den patetiske Rincewind.

Med denna sista förödmjukelse slängd i ansiktet ger trädet vika och Rincewind faller ner i kosmos. Han kunde inte ens – på grund av sin feghet och oduglighet – falla tillsammans med sina vänner utan försvinner ensam och olycklig.

Det är ett helt fantastiskt slut för en tragisk komedi, och det är nästan att jag önskade att det inte kommit fler böcker om Rincewind efter detta (vilket det – på gott och ont – gör).

Boken hade varit bättre om man tagit bort alla delar efter Ankh-Morpork och hoppat direkt till slutet.

 

Sammanfattning

The Colour of Magic var inte lika illa så jag kom ihåg, men den håller inte samma klass som andra Discworld-böcker. Terry Pratchett brukade själv säga att man inte skall börja där.

Hur kunde tillräckligt många personer gilla den här boken så att Pratchett fick chans att skriva en till, och en till, tills Discworld var en skinande stjärna på litteraturhimlen?

Det ju bra bitar i den, men det jag tar med mig som författare är hur viktigt det är med tur och timing: vad finns det för böcker runtomkring när din bok kommer ut?

På 80-talet var högfantasyn i en guldålder i ordets allra dåligaste bemärkelse; det massproducerades böcker varav det mesta var repetitiv skit som tog sig på Stort Allvar. Att då hitta Terry Pratchett som vågar vara lite töntig – men ändå tar det några steg längre än andra parodiförfattare – måste ha känts som en gudagåva.

Vad kan The Colour of Magic ge dig som läsare? För den redan Discworld-frälste är det en obligatorisk historielektion med en fascinerande blick på en skivvärld som skiljer sig från den mer cementerade från bokseriens slut. För andra läsare… ja… boken är ju inte urusel, men det finns så mycket andra böcker man hellre bör lägga sin tid på innan man dör. Vänta med den här – det kommer inte ta lång tid tills vi kommer till böcker som är en bättre introduktion till Pratchett.


This entry was posted in Nyheter and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.