A Kid’s Guide to Tabletop RPGs

I samband med texterna till Studiefrämjandet och Vi är Cosplay har jag tänkt mycket på hur man kommer igång med rollspel. Det finns en uppsjö av litteratur som handlar om hur man blir bättre, men de riktar sig till de som redan spellett ett tag. Jag har spanat efter den typen av böcker och funnit två med nybörjare i åtanke. Den ena ska vi titta på idag: A Kid’s Guide to Tabletop RPGs, skriven av Gabriel Hicks.

Vem är boken för?

Jag var på förhand skeptisk.

En nervös och/eller stressad vuxen med intresse för rollspel skulle kunna tänka sig att plocka upp en bok för nybörjare … men ett barn? Den tråkiga verkligheten vi lever i är att barn läser allt mindre och sämre, och även om rollspelshobbyn skapar starka läsare så riktar sig en introduktionsbok som den här till ett barn som ännu inte blivit fångad av rollspelens magi. Om vi har ett barn som är nyfiken på rollspel, men inte gillar att läsa, kommer inte en allmän nybörjarbok bli inkörsporten, det kommer istället vara en vanlig rollspelsbok med stora bilder på mördarrobotar som skjuter laser och fläskiga drakar som biter huvudet av bönder. Det var det som drog mig till rollspel: estetiken. Texten och förståelsen kom sen.

Men jag måste försöka inse mina egna begränsningar. Jag är ju inte målgruppen. Visst, jag var ett rollspelstörstande barn för länge sedan, men jag är inte barn längre. Jag är en sur och trött vuxen. Istället för att försöka se boken med ett barns ögon får jag nöja mig med det näst bästa: att titta på den som en vuxen som funderar på att ge boken till ett barn i sin närhet. För även om boken inte är fylld med blod och våld är den ju estetiskt tilltalade … men … det är ändå något märkligt med den.

Jag bläddrar några sidor. Boken ger exempel på rollspel, och har med “Monopol”.

Va?

Det fick mig att fundera på om boken var AI-skriven, men den är lite för snygg och lite för gammal för att det ska vara förklaringen. Och visst, i ett brett filosofiskt perspektiv kan man säga att man “spelar rollen” som en fastighetsköpare i Monopol, men då har man inte längre glädje av termen. Det är som att skriva en bok om stolar och säga att “hund” är en stol, för den kan man faktiskt också sitta på. Det kunde ha varit relevant om boken handlat om spel generellt, men det är bokstavligen “bordsrollspel” som är fokuset.

Måhända jag övereagerar. I barnens värld är kanske Monopol lika mycket ett rollspel som Drakar och Demoner. Låt oss fortsätta läsa boken med målet att inte bli upprörda.

Fast när jag tittar igenom kapitlen blir känslan av märklighet allt starkare. Den riktar sig till barn, men det är så mycket som inte platsar in. Boken pratar om att göra egna spel, vilket känns naturligt i en bok för målgruppen. Det är många kids som efter att ha testat riktiga rollspel omedelbart vill göra egna. Men boken tar sedan och pratar om reglementen och system reference documents. Vad för barn behöver lära sig det i början av sin karriär? Eller tänker jag fel när jag tänker på “barn”? Föreställer jag mig att läsaren är en femåring och egentligen ska det vara en tioåring? Tonåring? Bilderna ser knappast ut att vara riktade till barn i övre spannet.

Ännu ett exempel som känns helt over the place är att boken pratar varmt om spelledarlösa rollspel, vilket jag tycker är en dum sak att introducera nybörjare till. Många tror att det blir lättare eftersom ingen stackare behöver axla spelledarens tunga ansvar, men det är ju ändå någon som läser spelreglerna, förklarar för de andra hur man ska göra och istället agerar “lekledare”. Man har kvar samma bekymmer (någon måste ta mer ansvar) men förlorar många av de verktyg en spelledare har för att göra en lyckad spelträff.

Men som om det inte vore nog nämnder de Fiasco som bra exempel på spelledarlöst spel.

Fiasco är fantastiskt, men det är inte lätt. Även om det handlar om kreativ improvisation är det fullt med regler som styr spelare för att ge en särskild narrativ känsla. Det är inte ett spel man bara kan flamsa runt i. I Drakar och Demoner är det ingen fara om rollpersonerna “slösar bort” en hel session med att chilla på ett värdshus, men det skulle inte fungera i Fiasco. Om man inte spelar scenerna på det sättet spelet vill att man spelar dem faller hela upplevelsen platt.

I min hemliga bibliotekarieidentitet stöter jag ibland på lärare som tänker att det är lätt att ge böcker till barn. Det är bara att ta vilka böcker som helst och så kommer barnen läsa dem. Men om man vill att en bok ska landa hos läsaren måste man tänka på vilken typ av läsare man har, och det är den känslan jag saknar när jag läser A Kid’s Guide to RPGs; de har bara skrivit vad som känt roligt men aldrig tänkt efter.

Tre ljusglimtar; en reaktion

Trots att jag varit hård finns det tre saker jag gillar med boken.

Det ena är att man har inkluderat intervjuer. Det är ett bra verktyg för att hjälpa läsare ta till sig det man vill förmedla med sin bok. Man kan vara nyfiken på rollspel och ha svårt att börja, och då är det ett stöd att läsa om någon annan som också haft svårt, testat – och sedan gick det bra. Då tänker läsaren att det kan gå bra för henne också.

Det andra är partiet om att teckna sin karaktär, vilket är det enda som kändes klockrent riktat mot barn. Vuxna är töntiga fegisar som kanske inte vågar måla sin karaktär på sitt formulär, men barn älskar att måla oavsett hur det blir – och det är bra att uppmuntra.

Och sist så är det att boken ser snygg ut – med illustrationer av Dave Perillo – vilket är något vi inte alltid är förskonade med i den här serien; vi har sett både böcker av det skitfula och svårlästa slaget. I jämförelse med texten känns det visuella genomtänkt ut, med en tydlig målgrupp i åtanke … men jag vet inte om jag har energi att snacka mer skit om texten. Det är nog jag som är problemet – jag är för gammal.

Det var i de här tankarna jag la ifrån mig boken när jag var klar med den. Jag hade suttit på toa, lämnade den på toagolvet. Men senare på dagen gick min tolvårige son in och stängde efter sig. Han satt där en stund, sedan hörde jag ett avgrundsvrål från andra sidan dörren:

“MONOPOL ÄR INGET ROLLSPEL!”