Moving Pictures |

På ett sätt är det väldigt lätt att förklara Moving Pictures: det är en humoristisk berättelse om hur filmkonsten kommer till skivvärlden och tar alla med storm. Alkemister har bildat en ny stad utanför Ankh-Morpork vid namn Holy Wood och vi får följa studenten Victor Tugelbend när han blir stjärna i en knasig bransch.

Även en bok som inte var mycket mer än så hade fortfarande varit läsvärd och kul, men som vanligt får Terry Pratchett med så mycket mer. Pratchett spinner vidare på att när vi tror oss se en hjälte framför oss på en film så ser vi faktiskt inte en hjälte. Vi ser inte ens en skådespelare som låtsas vara en hjälte. Det vi egentligen ser är ljus som skjutits genom en serie bilder, målade på plast och octocellulosa, som åker förbi så snabbt så vi inte hinner se bilderna var för sig. Men våra hjärnor får oss att tro att ljuset på duken framför oss verkligen är något vi kan relatera till – en berättelse – och att detta är en magi minst lika farlig som “vanlig” trollkarsmagi som också handlar om att ändra hur vi ser verkligheten.

En bok som bara var en humoristisk drift med Hollywoods historia hade räckt, men vi får nu även ett kosmiskt mysterium om hur varelserna från källardimensionerna använder Holy Wood-magi för att göra verkligheten svagare och sig själv mer verkliga.

Det här konceptet – idéer som starka personifierade koncept med egna lömska agendor som aktivt påverkar människor – är en idé Pratchett återkommer till flera gånger, men det är i Moving Pictures han använder den först. Jag är själv alltid lite skeptisk när karaktärer inte gör saker för att de själva väljer det utan för någon diabolisk makt påverkar dem (till exempel är det inte Victors egen idé som får honom att vilja bli skådis utan det är istället Holy Wood-magi som utnyttjar honom), men eftersom detta är första gången så är det okej.

Men även om det inte varit okej så hade jag ändå gillat boken, för det är inte blandningen av lovecraftiansk skräck och filmsatir som är bokens starkaste kort; det är karaktärerna.

Av alla böckerna hittills i serien är den här den mysigaste i mina ögon, och den som var sorgligast att lämna.

Det har tagit tid för mig att formulera vad jag gillar så mycket med karaktärerna i den här boken, och jag tror det beror på att alla har lämnat sina bekvämlighetszoner. Alla bra berättelser handlar om hur huvudpersonen lämnar något tryggt och förståeligt och måste anpassa sig till en ny situation, och här är varenda karaktär i en helt ny värld. Det har aldrig funnits en filmbransch på skivvärlden innan (i alla fall inte på flera tusen år), och ingen vet hur man skall förhålla sig till dess kreativitet, arbete och berömmelse. Alla är inslängda i något okänt och tvingas att anpassa sig och skriva nya regler i bara farten. Det är inget som känns statiskt i boken, och situationen tvingar till och med de plattaste karaktärer att visa upp nya och intressanta sidor.

Men det finns ännu en aspekt som gör den här boken spännande för mig, för i mina ögon markerar den ett paradigmskifte i Discworld-serien. Ett paradigmskifte som representeras bäst av Mustrum Ridcully, Unseen Universitys senaste (och för oss sista) ärkekansler.

Innan Moving Pictures och Ridcully är trollkarlarnas universitet som en annan värld. Då var det ett förändligt skurknäste med ond bråd död bakom varje hörn, från och med nu blir det istället ett pensionat för smålustiga akademiker.

Det ges en god förklaring bakom skiftet i berättelsen – att Ridcully har en så invasiv och stor personlighet så att de andra trollkarlarna lugnar ner sig och slutar med sina lönnmord – men den bakomliggande förklaringen är att Pratchett fram tills nu provat sig fram till vad Discworld borde vara och från och med den här boken känns mycket säkrare.

Den här typen av förändring är bra – det är precis det här jag saknade i Eric. Och Ridcully är en fantastisk karaktär, så det är inte svårt att förstå som man förstår varför Pratchett inte lät honom stryka med som alla andra ärkekanslerer. Men efter detta förändras inte skivvärlden lika ofta igen, på gott och ont.

Moving Pictures är en perfekt milstolpe för när vi lämnar seriens första, och lite farliga, era och istället går in i en mer stabil gyllene period. Utöver Ridcully fick ju även andra bikaraktärer som den talande hunden Gaspodde* och trollet Detritus** komma tillbaka för att bli en permanent del av inredningen.

SAMMANFATTNING

Jag gillar Moving Pictures, och det gjorde nog Pratcett också eftersom så mycket som introduceras här blir en så tydlig del av Discworlds kärna. Men den får mig att tänka på vilken svår balansgång det är att ha återkommande karaktärer i en bokserie med flera parallella berättelser.

Innan Moving Pictures kändes Discworld på något sätt… större? Efter den här boken så är det alltid CMOT Dibbler vi möter när Pratchett skall skriva en scen med en kvasi-hederlig köpman, som om det bara skulle finnas bara en sådan i hela Ankh-Morpork? En stad på en miljon innevånare? Jag gillar Dibbler, men jag vill inte se honom varje gång.

Jag får nog återkomma till den tanken mer i framtiden, eftersom fortfarande är tidigt i serien och det inte är förrän långt senare man undrar om det bara bor trettio personer i Ankh-Morpork. Oavsett vilket är Moving Pictures fantastisk och tar rent av en tredjeplats tack vare sina karaktärsporträtt.

*: Utan att spoila för mycket – Gaspoddes berättelse tar egentligen slut i Moving Pictures, så det var knappast från början tänkt att han skulle komma tillbaka.

**: Detritus har varit med i tidigare böcker, men det är egentligen här han första gången är en riktig karaktär. Det är kul hur han ändras av händelserna här och bestämmer sig för att skaffa ett riktigt jobb i Men at Arms, men sedan händer det knappast något nytt med honom.