Ett gräl som ofta återkom under min uppväxt var vem som var bäst: David Eddings och hans Belgarion-böcker eller JRR Tolkien och hans Sagan om Ringen-svit. Min mor försvarade Tolkien tills tårarna rann medan min far, mest för att retas, räknade upp argument efter argument varför Eddings var oändligt mycket bättre. Visst, Tolkien kanske var viktigare är Eddings, men han var en dålig författare.
Eddings och Tolkien skulle jag kunna prata mer om i framtiden, men skall jag vara ärlig är de båda författare med gigantiska brister. Brister som de delar med många andra i fantastikgenren.
Fantastik-författare älskar att beskriva världar. I fantasy skall all historiebeskrivning och geografi läggas fram så att man förstår varför den och den nationen inte kommer överrens, och i science fiction läggs mycket tid på att beskriva varför rymdskeppen fungerar med Milgroms modifierade newtondynamik. Fantastik är en genre för idéer, från vår historia och vår framtid.
Men något som ofta glöms bort är att det viktiga är inte de världar och händelseförlopp man beskriver sina böcker, utan istället hur dessa påverkar berättelsens karaktärer och deras relationer sinsemellan.
Problemet är att ”relationer mellan individer” låter dödtrist. Sådant händer i verkligenheten typ hela tiden, och går att läsa om i vanliga mugglar-böcker.
Men människor söker mönster, och man söker ständigt reflektioner av sig själv. Låt mig försöka ge ett exempel.
Sagan om Cirklarna – Arkimedes Uppdrag. Första delen i en planerad bokserie om tjugo band.
Om detta var en dålig fantastikbok skulle författaren beskriva vilken nyans av vitt bakgrunden var – differentiera ifall den var benvit, molnvitt eller gräddvit. Efter det skulle hen redogöra för oss att det fanns tre cirklar på pappret – cirklar som såg ut som att de var lite slarvigt gjorda, som om någon gjort de för hand istället för att få dem perfekta i Photoshop. Sist skulle hen berätta om prickarna och strecken inne i cirklarna; hur de såg ut att vara gjorda av någons högerhand och vilket unikt utseende detta gav.
Ingen vettig läsare tittar på den här bilden och undrar över cirklar och streck. Vi ser tre ansikten och vill veta mer om dem. Varför ser det ena ansiktet så arg ut? Vad kommer hen att göra mot de två andra cirklarna, och kommer hen ha rätt att göra det? Kanske de två cirklarna har tagit något från den tredje – något som äntligen har gjort dem lyckliga, men på den tredjes bekostnad. Har man rätt att ta ut sin hämnd under sådana omständigheter?
Jag säger inte att fantastik är en sämre genre än någon annan. Jag föredrar det alltid framför vanlig mugglar-litteratur. I vår hämndberättelse tycker jag det är oändligt mer stimulerande om den utspelar sig i den vita pälsen på en intergalatisk isbjörn istället för en snöstorm i Göteborg, men man får inte glömma att det är de tre karaktärerna och hur man relaterar till dem som är det viktiga.
På sätt och vis kan man relatera till alla karaktärer, även de som inte är så bra skrivna. Jag kan relatera till Frodos resa och uppdrag i Sagan om Ringen och fundera på hur det är att vara tvungen att göra något viktigt och nästan omöjligt i en hemsk värld trots att man helst av allt bara vill ligga hemma i soffan och njuta av ens lugna liv innan det är slut. Men eftersom Tolkien lagt ner mer möda på att beskriva Midgård än att göra Frodo till en engagerande och flerbottnad karaktär kan jag bara relatera till honom i viss mån.
Den fantasyserie som fick mitt unga jag att inse att det viktiga inte var ifall en bok handlade om att man skulle slänga en ring i en vulkan eller hindra en ond gud att få tag i en magisk sten, var Krönikan om Landet Prydain av Lloyd Alexander, eller Taran-böckerna som jag brukar kalla dem.
Bokserierna följer Taran, en ung föräldralös pojke som bor på en liten gård ägd av en trollkarl. När han avslöjar för de andra på gården om sina storslagna drömmar – att han en gång skulle vilja bli hjälte och ha en respektingivande titel såsom riddare eller hertig – bestämmer man sig för att ge honom den inte allt för smickrande epiteten Taran, Andre Grisvaktare. (Förste Grisvaktare var redan taget.)
Men grisen, som Taran får ansvar över, rymmer och Taran lämnar gården för att finna henne. Ute i världen, bortom hans hem, råder ett krig mot mörkrets makter och Taran gör sitt bästa för att överleva, trots att han inte kan slåss eller har några andra vettiga egenskaper.
Om detta låter bekant är det för att det finns en Disney-film löst baserat på böckerna: Taran och den Svarta Kitteln. Den är inte dålig, men håller inte samma höga kvalité som andra Disney-filmer och representerar inte boken vidare bra. Turligt nog är den tillräckligt annorlunda så att din läsupplevelse inte kommer förstöras om du redan har sett filmen.
På gott och ont märker man att Lloyd Alexander är en av de författare som läste Sagan om Ringen och tänkte ’något sådant vill jag också skriva’, så det finns mycket som påminner om Tolkiens verk. Men där Tolkien marinerade sina berättelser i klassisk brittiskhet så är Alexanders verk istället inspirerade av walesisk mytologi – allt är blötare och grönare och tobaken smakar inte lika gott. Det är bekant och främmande på samma gång.
Det finns många element som gör att jag gillar böckerna. Karaktärerna är charmiga och lätta att tycka om, men inte för många och svåra att hålla reda på. Karaktärer dör heroiskt, men inte i för stor utsträckning som i Game of Thrones – här känns all död precis i rätt mängd och välförtjänt. Detta är viktiga detaljer som gör en fantasy-serie bra, men det är inte det som gör Lloyd Alexanders böcker till min favoritserie nummer 1.
Det som får mig att älska de här böckerna är när den fantastiska världen och kriget mot mörkret får ta paus för en stund bara för att handla om Taran, vilket det gör i huvudsak i fjärde delen av serien: Taran Vandraren.
Taran fortsätter att leva med sitt öknamn Andre Grisvaktare genom alla böckerna, trots hans bedrifter och segrar. I fjärde boken bestämmer han sig för att ge sig ut på en resa för att se om han kan hitta sina riktiga föräldrar. När han var yngre hade han alltid hoppats att skulle vara son till en hertig eller baron, men nu har han mognat och kan tänka sig vad som helst. Taran har aldrig riktigt gjort någon annat än att vakta grisar, så under resan bestämmer han sig även för att försöka lista ut vad han borde göra med sitt liv. Vad är han bra på, och vad får honom lycklig att göra?
Varken Frodo eller Belgarion behövde någonsin ställa frågan Vad vill jag göra med mitt liv?. De blev istället tillsagda av en skäggig gubbe vad de skulle göra och nöjde sig med det.
Taran-böckerna har mycket som gör de läsvärda, som att de är lättlästa, charmiga och har ett starkt centrerat persongalleri. Men jag kommer alltid relatera starkare till Taran – som aktivt sätter sig ner och under lång tid arbetar sig fram vad han vill och bör göra med sitt liv – istället för en huvudperson som av ödet blir tvingad till något.
Vad jag vet har ödet adrig försökt tvinga sig på mig, men jag har suttit uppe många nätter och brottats med samma frågor som Taran gör.
Förlåt mamma och pappa, men Lloyd Alexander är bättre än Tolkien och Eddings.