Shovel Knight

rekommendation inkhorn

Ett av mina favoritspel till nes var Mega Man. Det var svårt men rättvist, hade en genomtänkt estetik och en stark musikalisk identitet. Det är rent av så illa att jag har en dröm att skapa en blogg där jag enbart pratar om Mega Man och äntligen kan berätta för internet vilka bossar jag tycker är bäst. (Ballade och Terra är bäst.)

Men Mega Man-spelen har en stor brist.

De är repetitiva.

Mega Man covers

De hittade sin mall tidigt och även de bästa spelen i serien (som Mega Man 9) gör allt för att hålla sig inom den. Har man spelat ett Mega Man-spel har man spelat alla.

Vilken tur att det finns ett spel som tagit alla Mega Mans lärdomar och dragit in dem i nutid med innovativ och kreativ speldesign: Shovel Knight.

shovel knight

Man tar rollen som en riddare som har valt spaden som sitt vapen. Man var tidigare en lyckad och tillfreds hjälte, men sedan ens närmaste vän råkade ut för en mystisk olycka har viljan till hjältedåd inte infunnit sig; man har lämnat äventyrarlivet bakom sig. Men i sin frånvaro drar ondskans makter in över landet och man finner sig tvungen att för en sista gång ta ner spaden från väggen och åter göra världen till en trygg plats.

Shovel Knight är ett spel där allt klickar och det egentligen inte finns något att klaga på. Det känns som att de tittat på alla spel från nes-tiden i platformsgenren och sagt ’hur gör vi för att göra allt de gör bättre?’. Det lånar starkt från Mega Man, Ducktales och Castlevania, men har ändå sin unika identitet.

 

screenshot

 

Låt oss använda Mega Man som analysverktyg och se ifall jag kan ge ett bra exempel.

Från och med andra installationen i Mega Man-serien* får man, innan man står öga mot öga mot spelets slutboss, genomleva en bossrush. Tidigare fick man kämpa sig igenom åtta olika banor för att en i taget besegra de olika robotarna – särskilt konstruerade för att slita Mega Man i stycket – men nu står det bara åtta teleporteringsrör emellan en och åtta bossar redo att ta revansch.

Boss rush

När jag stod inför detta första gången i min ungdom blev jag skräckslagen. Visserligen hade jag klarat alla bossarna innan, men var det verkligen i min förmåga att göra det igen, och särskilt nu när jag kämpat mig igenom spelets sista bana och tömt alla mina mentala resurser?

Första gången var en stark upplevelse, men konceptet kom tillbaka i exakt samma form i varje Mega Man-spel. Ingen innovation eller nytanke. När man inte utsätts för utveckling inser man de brister man kunde förlåta när något var nytt, som att bossrushen egentligen aldrig var någon utmaning; striderna var inte annorlunda och man hade mer avancerade vapen än när man mötte bossarna första gången.

Istället för att bli den dramatiska upptakten inför finalen blev det istället en trött uppförsbacke som måste vara med för att det är så man alltid har gjort.

King and MoleShovel Knight tittade på Mega Mans bossrush och frågade sig själv hur man kunde leka med konceptet. Först gjorde de en enkel ändring: istället för att i lugn och ro låta en slåss mot bossarna i vilken ordning man ville (man kunde välja vilka teleporteringsrör man gick in i först) med en ordentlig paus mellan varje så är bossrushen i Shovel Knight i slumpmässig ordning och utan paus.

En liten, men betydande, ändring som visar att man tänkt till. Detta hade egentligen räckt, men spelet har ändå tagit det ett steg längre. Att förklara exakt hur bossrushen går till är en stor spoiler, men när jag fick se var den skulle äga rum skrattade jag högt. Inget Mega Man-spel har någonsin fått mig att skratta högt.***

 

shovel knight cover 1

 

För den som tycker spelet ändå är för likt det som kommit innan tar spelskaparna det ännu ett steg längre. Shovel Knight styrs som de flesta andra plattformshjältar med ett enkelt kontrollschema. Det enda som får honom att stå ut är att han kan använda spaden för att studsa runt, precis som Scroodge McDuck i Ducktales. Egentligen inget nytt under solen, men ändå något som skulle lämna vem som helst nöjd.

scroodge mdcuckMen spelskaparna har börjat lägga till spelets bossar som spelbara karaktärer, och här har de verkligen tagit ut svängarna.

Att låta en spela nya karaktärer är inte så fantastiskt i sig – man ger bara spelaren en karaktär med nytt utseende och attacker som skiljer sig aningen från det man egentligen brukar använda. Istället för att skjuta laser skjuter man kanske eld, istället för en spade kanske man har en kratta.

Spelets första nya spelbare karaktär blev den galne alkemisten Plague Knight. För honom byggde de om alla banor från grunden, skrev en helt ny story och gav honom ett kontrollsystem jag aldrig någonsin sett i ett plattformsspel. Istället för vanliga attacker har man potions man slänger, liknande molotov cocktails. Dessa får man blanda ihop själv genom att välja innehåll, flasktyp och stubin, vilket ger nästan ett oändligt antal variationer att välja emellan.

plague knight

Det hade räckt med samma banor och en karaktär som utöver en vanlig attack också hade en kastattack, men Shovel Knight är spelet som aldrig slutar att ge.

 

Jag har skrivit längre än jag borde, så jag skall försöka sammanfatta.

 

Jag är ständigt rädd för att jag blivit gammal och inte längre kan uppskatta de nya kulturvågor som sköljer över världen. Virtual Reality verkar skrämmande, och likaså tillsynes oändliga spel som No Man’s Sky, och istället för att ta emot framtiden med öppna armar spelar jag istället indiespel med gammaldags pixelgrafik.

Men Shovel Knight har visat för mig att det fortfarande är okej att tycka om den typen av spel, och att de fortfarande kan utvecklas. Och för folk som inte växte upp under pixelgrafikens guldålder visar Shovel Knight vad som var bra med de spelen genom att göra det bättre. Spelet har mina varmaste rekommendationer.

shovel knight camp

 

 

 

 

 

Varning! Fotnoterna nedan är enbart för avancerat Mega Man-nördande:

* Ja, rematchen mot alla bossarna fanns med redan i Mega Man 1, men då mötte man de utspridda över slottet.

** Det finns väl en ursäkt till varför bossrushen är bra, trots att bossarna inte utgör ett hot längre. När man besegrade en boss i början av spelet kanske man inte hade rätt specialvapen och rushen ger en chansen att prova det. Men det är ändå inte ett vidare bra skäl.

*** Okej, det är inte sant. Trots alla sina fel och brister fick Mega Man 7 mig att skratta en gång, när Auto sätter fel hatt på Mega Man.

Warning: Undefined array key "HTTP_REFERER" in /customers/b/a/2/trevligascenarion.se/httpd.www/wordpress/wp-content/plugins/wp-back-button/wp-back-button.php on line 80
☜ Tillbaka