Mort

Terry Pratchetts tidigare böckerna har haft en säregen skärpa som fick dem att sticka ut från mängden, men det är inte förrän Mort det känns som att Pratchett för första gången hittat hem. Det är inte en omöjlig tanke att en annan författare skulle kunna ha skrivit om Rincewind eller Esk, men en bok som Mort skulle ingen förutom Terry Pratchett ha kunnat skriva.

I mina ögon har Pratchett två saker som han är riktigt bra på, vilka ironiskt nog är på varsin ändå av en spektrum. På den ena ändan fångar han det alldagliga och mänskliga och visar oss läsare att även om en bok handlar om drakar så är det de vanliga människornas verklighetstrogna reaktioner på dessa fantastiska händelser som vi egentligen vill ha.

På andra änden av spektrumet hittar vi istället det abstrakta, filosofiska och metafysiska; Pratchetts drakar är inte bara stora ödlor som sprutar eld, utan halvteoretiska varelser som flytt in i människors fantasi eftersom det är den enda platsen kvar som klarar av att hålla dem verkliga.

Det är på den här sidan av skalan vi finner Mort.

Storyn är att Döden – det klassiska skelettet med lie och svart garderob – bestämmer sig för att skaffa en lärling och väljer ut den aningen bortkomne människotonåringen Mort.

En bok som bara handlade om hur Mort försökte anpassa sig till sitt nya jobb och uppgift hade varit rolig nog; han flyttar till Dödens hus bortom tid och rum, där fysikens lagar enbart är kompromisser, och bekantar sig med de få andra människor som Döden har valt att ha omkring sig. Bland annat möter han Dödens adopterade dotter Ysabell, och det framgår att ett av skälen till att Döden skaffat en lärling är för att hans dotter skall få någon i sin egen ålder att spendera tid med.

Det här hade räckt för att fylla en bok, men det slutar inte där.

Döden låter tidigt Mort arbeta ensam, men när han får i uppdrag att hämta en prinsessa som håller på att lönnmördas av sin ondskefulla farbror klarar han det inte. Morts samvete tar överhanden och han väljer att skona prinsessan och ta lönnmördarens liv istället.


Problemet är att farbrodern var (eller skulle bli) en viktig historisk person. Trots att han var ond människa var hans öde att sammanfoga flera rivaliserande hertigdömen och frambringa hundratals år av fred, lycka och välstånd. Men detta kommer nu aldrig att ske, och istället uppstår en spricka i rymdtiden som Mort varken vet hur han skall hantera eller vågar berätta om för Döden.

Men det slutar inte där heller.

Den riktiga anledningen till att Döden skaffade en lärling – och skickade iväg honom på uppdrag långt innan han var redo – är för att han har tröttnat. Ingen tackar honom för det jobb han gör, och det enda han har att se fram emot är att vänta till tidens slut och både bokstavligen och bildligt vara den som ställer upp stolarna och släcker ljuset när festen är slut.

Döden har inga känslor eller behov – sånt är en biprodukt av körtlar, nerver och kroppsvätskor – men efter att ha spenderat en oändlig tid i människors närvaro så har något smittat av sig. Döden har ingen vilja, men om han skulle ha det så skulle ha vilja bete sig som om han hade det.

Allt detta blandas till en engagerande berättelse som utan problem drar med dig och flera gånger får dig att glömma att du läser en bok och istället drömmer dig bort och undrar hur det skulle vara att gå i Dödens oändliga bibliotek… eller arbeta i hans rätt ändliga stall (en riktig häst kanske inte är lika cool som en skeletthäst, men den faller inte sönder hela tiden i alla fall).

Något vi också får i den här boken, för allra första gången i Pratchetts bokserie, är något av hans mer gemytliga idéer – den med trollkarlar som inte tycker det är värt besväret att använda magi. I de tidigare böckerna så kastas det formler fram och tillbaka som i vilken high fantasy-roman som helst, medan i Mort och framåt behandlas trollkarskapet mer som ett ämbete som egentigen bara handlar om att äta god mat och slippa hårt arbete.

Vad är poängen med att bända naturens lagar för att öka temperaturen och sedan skifta gravitationen för att kasta iväg en eldboll när du istället kan skjuta någon med ett armborst UTAN att studera i trettio år innan?

Från och med nu känns det allt oftare i böckerna som att magi inte är värt besväret, och den enda trollformeln som kastas av en magiker i Mort är när han förvandlar broccoli till jordgubbar… vilket kanske låter imponerande tills man får reda på att de fortfarande smakar som broccoli.

 

SAMMANFATTNING

När folk frågar mig om författarskap så säger jag alltid att det inte är viktigt att ha en bra idé, utan istället att jobba hårt. Men när man ser på Mort så blir det uppenbart vilken explosiv effekt en bra idé ändå kan ha.

Det jag skall försöka ta med mig som författare är att man inte skall vara rädd för att ta vida och annorlunda grepp, för det är roligare att skriva något nytt istället för att skriva som alla andra.

Skall jag rangordna Mort i jämförelse med de andra böckerna så lägger den sig utan problem på första plats. Det skall bli spännande att se hur länge den håller sig kvar på toppen, för även om vi har en liten dipp framför oss är det ändå inte långt kvar innan de riktigt bra böckerna börjar komma.

  1. Mort
  2. The Light Fantastic
  3. Equal Rites
  4. The Colour of Magic
Warning: Undefined array key "HTTP_REFERER" in /customers/b/a/2/trevligascenarion.se/httpd.www/wordpress/wp-content/plugins/wp-back-button/wp-back-button.php on line 80
☜ Tillbaka