The Light Fantastic

Välkommen till min genomläsning av Discworld-serien. Detta är den andra delen där vi tittar på Pratchetts andra bok, The Light Fantastic. Min text om första boken – The Colour of Magic – hittar du här.

När jag tänkt tillbaka på The Light Fantastic har jag ofta klumpat ihop den tillsammans med The Colour of Magic. De brukar ofta ses som en lång samanhängade berättelse, vilket var det sätt man valde att hantera dem när de skulle filmatiseras.

Men jag undrar om det verkligen var tänkt så från början. Första boken slutar ju med att Rincewind faller av skivvärldens kant ut i rymden, vilket inte känns som en något som bäddar för en uppföljare eller ”del 1 av 2”.

I vilket fall börjar The Light Fantastic extremt omständligt*.

På Unseen University – det lärosäte Rincewind gick på innan han började sina äventyr med Twoflower – finns den uråldriga trolldomsboken The Octavo. Den innehåller de åtta trollformler som Skaparen använde för att bilda Skivvärlden, och vi fick redan i förra boken reda på att en av dem gömt sig inne i Rincewinds huvud. Samtidigt som Rincewind faller över kanten kastar The Octaco en enorm trollformlen som omsluter hela skivan för att skriva om verkligheten, fast det ända som är nytt är att Rincewind och Twoflower landar mjukt i en skog istället för att fortsätta ut i kosmos.

Det är den här inledningen som får mig att undra vad Pratchett egentligen hade för planer med första boken, för det är en mycket klumpig retcon av en av de få sakerna jag ansåg bra med förra boken.

Men vet ni vad? Trots det fega backandet tyckte jag att The Light Fantastic var mycket bättre än The Colour of Magic.

Boken handlar om att A’Tuin – den stora sköldpaddan som skivvärlden vilar på – är på väg rakt mot en röd stjärna som för var dag växer i skyn. Det ser ut som att världen skall gå under, och ända sättet för alla att klara sig är ifall de stora åtta trollformler uttalas vid precis rätt tidpunkt. En av dessa har som sagt gömt sig inne i Rincewinds huvud och horder med trollkarlar ger sig av efter honom för att med dödligt våld få ut den därifrån. Rincewind själv bestämmer sig för att försöka ta sig tillbaka till sin hemstad och Unseen University för att på egen väg få ut formeln och på så vis rädda sitt eget liv.

När man filmatiserade de två första böckerna tog man bort bokstaven ’U’ eftersom britter inte kan stava.

Där The Colour of Magic kändes spretig och rörig är The Light Fantastic istället enkel och fokuserad, och rent av spännande. Rincewind har ett enkelt mål – ta sig hem och bli av med trollformeln – och ett konkret hot över sig – trollkarlar som vill döda honom. Det finns rent av en tidspress eftersom världen snart kan gå under tack vare hur den röda stjärnas gravitation allt mer sliter på skivvärlden.

Även humorn är roligare och intelligentare än i förra boken.

Jag nämnde att i The Colour of Magic fick vi göra bekantskap med Hrun Barbaren, som i och för sig var trevlig men inte var något mer än en Conan med ett annat namn.

Här får vi istället träffa Cohen Barbaren, en vida överlägsen karaktär. Här har Pratchett frågat sig vad som händer när man tar en klassisk hjälte – som är såsom alla vanliga hjältar i praktiken omöjlig att besegra – och väntar några år? Klassiska hjältar verkar ju sällan ha ekonomiskt förstånd att planera inför pensionen, så de får bara fortsätta och fortsätta. Men klassiska huvudpersoner besegrar så omöjliga odds att de aldrig dör i strid.

Då får vi en barbarhjälte som är över nittio år och inte kan sluta eftersom han inte kan något annat.

En sak som påminde och spretigheten i första boken är när Rincewind och Twoflower stöter på en magisk affär – en mystisk plats som reser runt i tid och rum för att sälja konstiga varor – och åker iväg med den för att bli avsläppta vid sin slutdestination Ankh-Morpork på andra sidan världen.

Idén var rolig, fast kändes som något taget från en sämre Douglas Adams-roman. Men när jag tänkte efter var även det här kaosartade knaset bättre än det från The Colour of Magic. Partiet med affären medför att Rincewind och Twoflower separeras från den mer kompetente Cohen (och Twoflower livsfarliga vandrande baggage) och därför måste hantera bokens final på egen hand; hade det inte varit kvar hade boken blivit mycket sämre.

Och finalen i sig visar det sig att Pratchett hade fler strängar på sin lyra utöver att vara rolig och observant; finalen är både spännande och obehaglig.

Rincewind tar sig själv upp till ett högt torn för att möta trollkarlen Trymon som på egen hand försökt uttala de sju trollformlerna som finns kvar i Oktaven, men han har misslyckats och istället låtit sin hjärna bli en ingång åt de varelser som lurar bakom verklighetens slöja: källardimensionernas innevånare.

Det är uppenbart att varelserna från källardimensionerna är inspirerade av Cthulhu och HP Lovecrafts andra skapelser, men Pratchett lyckas med precision ringa in att det läskiga med Lovecraft inte är tentaklerna utan hur obetydlig människan är inför vetenskapens kalla ögon.

Men låt oss backa och tala lite mer om Trymon, bokens antagonist.

Jag skulle egentligen vilja skriva att Trymon är en fascinerande och intressant skurk, men det skulle låta så konstigt eftersom hans koncept är att han är så fruktansvärt torr och tråkig. Han är en trollkarl som halvvägs genom boken lyckas bli ärkekansler för Unseen University, men har är mer intresserad av planeringsmöten och grafer än riktig magi. Han är inte dramatisk eller iögonfallande, utan en obönhörlig kugge i maskineriet som kommer att finnas kvar efter att alla andra kuggar malts ner till metalliskt damm.

Att ha en sådan skurk i en äventyrlig fantasyroman kanske känns konstigt att svälja, men hur många liv har inte förstörts i vår värld av världsfrånvända byråkrater som inte ser poängen med medmänniskors värdighet? Det är ju ett fantastiskt skurkkoncept för fantasy som känns ett engagerande komplement till klassiska krigsherrar och uråldriga gudar?

Men vet ni vad det mest coola med Trymon är?

Han dör i slutet av boken.

Det finns så många skillnader mellan Rincewind och Trymon så att man skulle kunna utveckla deras relation i flera böcker till, men Pratchett har ihjäl honom och hittar på nya antagonister för kommande böcker.

Och detta är en tradition Pratchett vidhåller i nästan hela serien: inga antagonister återkommer (med ytterst få undantag). Och detta känns så oerhört fräscht när så många författare älskar att återanvända sina skurkar gång efter gång.

Det finns något som kallas villain decay. Med detta menas att en skurk blir mindre intressant och farlig för varje gång hen blir besegrad av hjälten. Visst, Dr Doom från Marvel-serierna kanske verkar imponerande vid första ögonkastet, men då är det bara att komma ihåg att han blivit överlistad av varenda superhjälte man kan tänka sig minst tjugo gånger.

Dr Doom vs Squirrel Girl

 

SAMMANFATTNING

Det jag tar med mig som författare från The Light Fantastic är att en fokuserad berättelse är bättre än en spretig, och även om man har en bra skurk som man gärna vill återanvända så är det bäst att låta bli. Är man tillräckligt kreativ för att komma på en skurk kan man alltid komma på en till.

Men vad tar man med sig som läsare?

The Light Fantastic var som sagt mycket bättre än The Colour of Magic, och det är nästan – men bara nästan – att jag skulle vilja rekommendera att man skippade första boken och började med den här istället. Trots att andra böcker i Discworld-serien följer en kronologisk ordning går det ofta att hoppa in var man vill utan att man lider allt för mycket, men just the Light Fantastic är ett undantag eftersom den har en så rörig början som bygger så mycket på The Colour of Magic, så man måste tyvärr läsa den först ändå.

Man får se The Light Fantastic som en ljuv belöning efter att ha klarat boken innan.

*: Jag hatar ordet omständligt. Jag vill egentligen säga ’omständigt’ utan L eftersom det passar sa bra in till ordet ’omständigheter’; jag har alltid tänkt mig att om något är omständigt så betyder det att det finns många besvärande omständigheter kring det man pratar om. Men nej då, det kommer från tyskans ’ umständlich’. Eftersom jag gillar att sitta på höga hästar och vara dryg vill jag ju självklart säga rätt, men jag skulle ju kunna fega ur och säga att lingvistik skall vara deskriptivt istället för prespktivt och att det är inget konstigt att ord ändrar sig. Allt är så om… långrandigt. :-/

 


Warning: Undefined array key "HTTP_REFERER" in /customers/b/a/2/trevligascenarion.se/httpd.www/wordpress/wp-content/plugins/wp-back-button/wp-back-button.php on line 80
☜ Tillbaka