I min privata upplaga av min favoritbok finns det ett litet utdrag från en tidningsrecension längst bak. Där är det ett barn som berättar att detta är världens bästa bok eftersom man bara behöver öppna boken och läsa vilken parti som helst. Låt oss testa en bit på måfå:

Beppo svalde tungt ett par gånger och kraxade sedan: ”Jag går med på det.”

  ”Mycket klokt av er”, sade den gråe herrn förnöjt, ”och glöm inte villkoren – absolut tystnad och hundratusen timmar i lösensumma. Så snart vi har fått hela den summan, kommer lilla Momo att återlämnas till er. Så jobba på ordentligt nu, herr Beppo.”

  Sedan lämnade den gråe herrn läkesalen. Röken som dröjde kvar efter honom tycktes lysa svagt som en liten lyktgubbe i mörkret.

Momo eller kampen om tiden är skriven av Michael Ende, känd som författaren till Oändliga Historien. Den handlar om ung föräldralös flicka vid namn Momo som bor i en övergiven amfiteater på den italienska lansbygden. Hennes främsta karaktärsegenskap är att hon har en onaturligt stor talang att lyssna på folk; inte spionera på dem, utan att verkligen lyssna på ett sätt som folk uppskattar och får dem att prata mer.

Idyllen störs dock av att underliga gråa män börjar ta kontakt med folk i det närliggande samhället. De säger sig vara från en organisation vid namn Tidssparkassan. De förklarar för folk hur de varit oaktsamma och fram tills nu inte sparat någon tid, så när de kommer till sitt livs slut inte kommer att ha någon tid kvar. Tidssparkassan sträcker därför ut en hjälpande grå hand för att få folk att börja spara tid genom att arbeta hårdare, snabbare och längre…

Detta var den första bok, eller rent av den första kulturupplevelsen, där jag som ung förstod att berättelser kunde ha underliggande teman och frågeställningar som låg djupare än vad som faktiskt hände i storyn. Jag vill inte påstå att bokens budskap är avancerat (”Folk stressar för mycket och borde istället njuta av livets lilla”), men det behöver det egentligen inte vara.

Vissa budskap, till exempel som ”Krig är dåligt”, är inte svåra att förstå. Alla vet att krig är dåligt, det är ingen hemlighet, och en berättelse som har detta som sitt underliggande budskap kan lätt kännas enkel, eller predikande. Det Momo lyckats göra är att väva in sitt budskap i ett unikt och välskrivet narrativ, som faktiskt får mig att inte ha något emot att än en gång ställa mig frågan ifall man kanske inte stressar för mycket i livet.