Fördelen med internets intåg har varit att det är mycket lättare att hitta stimulans för ens nischade intressen. Istället för att konstnärliga produkter behöver gå igenom en process bestående av förläggare, redaktörer och marknadsmänniskor, så slänger folk upp sina saker på nätet och hoppas på det bästa. Det är tack vare detta Existential Comics, en webcomic med skämt grundade i avancerade filosofilära, kunde födas.

När jag av en slump nyligen upptäckte serien så träffade den mig rakt i hjärtat och jag insåg att vi var ett perfekt par för varandra. Visst, det finns väl ett visst värde i humor som kretsar kring sex eller folk som gör sig illa, men för mig personligen kittlar det särskilt till i hjärnan när det serveras mig humor om argumentationsfallasier, kompatibilism eller Wittgensteins skalbagge*.

Serien är förstås inte för alla. Den är fult tecknad och tog ett tag på sig att hitta sin identitet, vilket betyder att det är en hel del underligt tråkiga strippar i början. Sedan kan den avancerade filosofihumorn gå många förbi, trots att författaren ofta tar sig tid att förklara tankegångarna bakom skämtet. Fast just förklaringarna gör att man blir lite mer allmänbildad på kuppen. Det är på sätt och vis bättre att lära sig korrekt filosofi genom en fyndig webcomic än genom en tung akademisk kurs man ändå inte kommer ihåg efter tentan.

Är du nyfiken, men inte helt säker på att serien passar dig, så rekommenderar jag dessa två strippar; där filosofer försöker spelar Risk respektive Monopol. Dessa är en perfekt barometer för att ta reda på om Existential Comics passar en.

(*Någon dag hoppas jag läsa ett skämt om redundanta tautologier)