I en av mina tidigaste Månadens Rekommendationer pratade jag om rollspelet GURPS, vilket stod för Generic Universal Roleplaying System.

Alla andra rollspel gav en unik värld att spela i, men varje miljöombyte innebar en ny uppsättning krångliga regler att lära sig. När GURPS kom ryckte det på axlarna och sade att det var ingen fara om jag ville spela fantasy, scifi eller western, GURPS klarade av det. Och ville jag köra magiska cowboys i rymden var det ingen fara heller; GURPS var en underbar verktygslåda för fantasi och kreativitet.

Jag avslutade min rekommendation av GURPS med att säga att det fanns ett annat universellt spelsystem jag var nyfiken på att testa. En liten uppstickare vid namn Savage Worlds.

Sedan dess har Savage Worlds tagit platsen för det system jag vänder mig till i första hand när jag skall spela rollspel.

GURPS klarar av vad som helst, och det gör det genom att simulera realism så mycket som möjligt. Problemet är att berättelser – vilket är det man skapar när man spelar rollspel – inte alltid är realistiska.

Låt oss ta en scen från en actionfilm, till exempel:

Flint Gunfist slänger sig upp för lagerlokalens trappor. Han skjuter med pistolen bakåt för att hålla de efterföljande terroristerna ifrån sig. En faller, men det är tjugo beväpnade galningar kvar.

 De sista våningarnas flimrar förbi i ett blodigt töcken och Flint Gunfist finner sig på byggnadens tak. Om bara några sekunder är de andra ifatt honom, men en bit bort på taket står en helikopter…

I de flesta filmer skulle det sluta så här:

Flint Gunfist sliter upp dörren till helikoptern, vrider om nyckeln och flyger iväg. Han hånler åt terroristerna som hjälplösa står kvar på taket och skriker efter honom.

I verkligheten, och i GURPS, hade det gått till så här istället:

Flint Gunfist har aldrig i sitt liv flugit en helikopter. Han slänger sig istället bakom helikoptern, tar skydd och ställer sig på knä med pistolen redo. Detta kommer att bli en desperat och blodig strid…

Först måste jag säga att ingen av de två scenarierna är bättre eller sämre – det handlar bara om två olika smaker. Savage Worlds är ett universellt system, precis som GURPS, men ger de berättelser man skapar en mer cinematisk känsla.

Men om vi bortser från detta, vad är det som gör Savage Worlds till spelsystemet framför andra för mig? Skulle jag sammanfatta det i två och ett halvt ord (bortsett från cinematisk) skulle jag säga att spelet var snabbt, roligt och (relativt) enkelt.

Snabbhet

Vad är det som tar lång tid i rollspel? Strider och karaktärsskapande.

Karaktärsskapandet är oerhört förenklat. Oftast räcker det med att välja en färdig mall och sedan är man klar. Om man verkligen vill bygga en karaktär från grunden tar det en kvart. Skulle man vilja lägga till superkrafter till sin karaktär så kanske man får lägga ner en halvtimme på det.

Striderna går fort på grund av flera omständigheter som inte har med realism att göra.

Det är regelmässiga skillnader på huvudpersoner och statister. Statister har inga hit points och är till för att ge spelarna stora hopar av skurkar att slå ner utan bekymmer, precis som på film.

GURPS fnyser åt detta. I GURPS kan vilken nazist som helst döda Indiana Jones på ett slag. Fast striderna är dödliga i Savage Worlds också, fast på ett annat sätt. Alla skill-slag och skadeslag exploderar (slår du det högsta på en tärning lägger du till en tärning och slår den också, vilken i sin tur kan explodera) och stridslyckan vänder snabbt. Alla spelare får dock små pokermarkörer i början av varje session (kallas för bennies, vilket är en förkortning från benefits) vilket låter dem slå om slag och ta bort skador – allt för att uppmuntra den våghalsighet som förväntas av hjältar.

Rolighet

Bennies har jag redan nämnt, men de låter en göra knasiga saker som man inte skulle ha vågat i ett realistiskt spel. I andra rollspel skulle jag ha dragit mig för att svinga mig över ett stup med en brinnande lian, men eftersom jag vet att jag har flera försök på mig i Savage Worlds vågar jag ta ut svängarna även när oddsen är dåliga.

En annan sak som inte gör annat än att dela ut glada miner bland spelarna är initiativ-systemet (det som bestämmer vem som börjar först i en strid). I andra system slår man ofta en tärning i stridens första skede, den som slår högst börjar och sedan är det klart. I Savage Worlds drar man spelkort (av alla saker) varje runda, vilket betyder att ordningen ändras konstant. Drar man dessutom en joker får man extra bonusar på köpet.

Här står GURPS med armarna i kors och rullar med ögonen och säger att det absolut inte fungerar så där i verkligheten, men det bidrar till en dynamik i striderna som får dem att kännas mer laddade.

(Relativ) enkelhet

Vid en första anblick är Savage Worlds ytterst simpelt.

Om vi kan ta ett exempel kan vi prata om superkrafter. Det finns bara ett fåtal att välja emellan, och bara en av varje ”typ”. Det finns alltså bara en ”enkel attack-kraft”. Oavsett om du skjuter laserstrålar med ögonen, spottar blixtbollar ur munnen eller kastar magiska plasmashurikens fungerar de på samma sätt. Man får istället använda sin fantasi och beskriva hur de ser olika ut.

Egentligen skulle jag ha velat säga ”enkelt på ytan men mer komplext allteftersom du förstår dig på dig systemet”, men det lät inte så klatschigt. Eller kanske rent av ”först lite ovanligt, sedan enkelt, sedan avancerat”.

Skall vi vara ärliga så kändes det lite konstigt första gången vi tog fram kortleken och pokermarkörerna. De exploderande tärningarna (och extratärningen man har som huvudperson) var också aning krångliga en liten stund. Men efter det var allt lätt som en plätt. Nästan simpelt.

Men desto mer man spelar, desto mer djup och avancerade variationer hittar man. Striderna har en perfekt blandning av lättillgänglighet och mångbottnat taktik, och det finns oerhörda mängder specialregler som skriker efter att bli använda.

Det som förvånar mig mest är att regelboken är så kort. Bara 192 sidor! Det är som om man skärt bort allt onödigt och bara lämnat det mest fantastiskt roliga kvar.

Jag har inte övergett GURPS helt och hållet. Jag använder det fortfarande för skräck och skitiga dystopier. Men en av de främsta orsakerna för att spela rollspel är att fly sin trista vardag och känna sig självförverkligad. Det låter Savage Worlds en göra till 100%, och det kommer stå som mitt favoritrollspel en lång tid framöver.