Att för utomstående förklara vad rollspel är för något är en av de värsta sakerna jag vet. Det blir alltid något vagt filosofiskt som låter mycket krångligare än vad det är. 

Orsaken till detta är att rollspel är en hybridkonstform med varsitt ben tydligt planterat i historieberättande och spelmekanik. Vissa rollspelare lutar lite mer åt det ena benet, vissa mer åt det andra.

Men historiskt sett har spelbenet varit det främsta. Det var ju där allt började; folk satt med sina krigsspel och la allt eftersom till mer berättardrag och narrativ. Därför ser många individer rollspel som “spelmekanik som låter dig uppleva berättelser”.

När folk sedan har velat förbättra sina rollspel, då har de i första hand satt de speltekniska komponenterna under lupp. Är karaktärsklasser hämmande? Hur kan man visualisera rummet med miniatyrer? Är bell curve eller flat roll bäst?

Problemet är att vi sakta men säkert börjat inse att rollspel inte alls är “spelmekanik som låter dig uppleva berättelser”. Det är snarare “berättelser som förhöjs med hjälp av spelmekanik”, och den dåliga nyheten är att det aldrig har funnits en lika stor diskussion om hur man bäst förbättrar berättelserna för att höja rollspelandet.

Men den goda nyheten är att alla människor har historieberättande i sitt dna. De flesta av oss förstår skillnaden på externa/interna intriger och hur en dramatisk kurva bör se ut; vi kan bara inte sätta ord på det. 

Alla kan säga om en film är bra eller dålig … men inte förklara varför.

Här kommer Hamlet’s Hit Points, skriven av Robin Laws (som vi mött tidigare här på bloggen), in i bilden för att belysa de byggstenar vi använder i berättelser och hur dessa översätts till rollspel. 

INNEHÅLL

I Hamlet’s Hit Points får vi först en förklaring till vad story beats och dramatiska kurvor är, och använder sedan dessa för att analysera oss igenom tre berättelser: Hamlet av William Shakespeare, första James Bond-filmen Dr. No och den svartvita klassikern Casablanca (som jag faktiskt inte hade sett innan jag läste boken – vissa saker skjuter man framför sig allt för länge).

Och så här långt känns det nästan inte som en rollspelsbok, utan som vilken litteraturvetenskaplig junta som helst. Endast här och var slänger Laws in en kommentar relaterad till rollspel. Analyserna är spännande, och får mig att uppskatta både James Bond och Shakespeare på nya sätt, men jag känner inte att jag egentligen blir en bättre spelledare – måhända en bättre litteraturkritiker.

Sen kommer vi äntligen vi till bokens nästa del, kallad Applying the System, och jag tänker: “Yes! Nu börjar det roliga!”

Fast det är över nästan på en gång. Fem sidor bara! Och de kan sammanfattas till “det är bra övning att sitta och göra egna story beat-analyser av filmer du ser” och “prova att skriva upp story beats allteftersom de händer under dina spelsessioner”. 

Vaaaa? Var det allt?

SAMMANFATTNING

Trots att boken var en positiv läsupplevelse var jag inte förtjust i den … inte till att börja med. Jag blev allt mer stressad under de tre långa analyserna och kände att jag inte fick några verktyg att använda mig av som spelledare; jag fick bara kunskap.

Sedan insåg jag att jag var orättvis mot boken. Att ens veta vad en story beat är för något hjälper en som spelledare, och låter den berättartalang som sitter i allas ryggmärg att nå ut till fingerspetsarna. Det är inget stort steg att ta, eller som Laws själv uttrycker det i början av boken:

“If, as GM, you can occasionally build on a previous moment in an unexpected way, cut out a few boring bits, and have something big and exciting happen near the end of a session, you seem like a genius of structure.” 

Något som boken går igenom bra är skillnaden mellan procedural beats och dramatical beats. Procedural beats handlar om ens karaktärs mål i den fysiska världen, medan dramatical beats handlar om vad som händer med karaktärens känsloliv. 

Låt oss, som exempel, säga att vi har en rollperson som skall ta sig ner i en dungeon för att hitta en skatt – detta är ett procedural goal. Men hon gör det för att hennes far är äventyrare och om hon får tag skatten kanske han slutar vara missnöjd med henne – ett dramatic goal. Att förstå skillnaden, och medvetet kunna välja vad man vill att ens egen berättelse har fokus på, ger en ett flertal bra verktyg vid spelbordet.

Tänk om rollspelet slutar med att rollpersonen får tag i skatten, men pappan ändå inte börjar älska henne eftersom han är en skitstövel (positiv procedural beat, negativ dramatic beat)? Eller blir det istället så att skatten slinker ur hennes grepp, men pappan då förstår att han varit orättvis och de försonas (negativ procedural beat, positiv dramatic beat)? Att tänka på det här sättet gör att man undviker de binära vinna/förlora-berättelser man ofta nöjer sig med i rollspel.

En bra sak boken gjorde var att låta de tre analyserade ha olika blandningar mellan dramatic beats och procedural beats. Hamlet har en jämn fördelning, Dr. No har mest proceducal och Casablanca mest dramatic. Utan att säga det rakt ut visar Hamlet’s Hit Points att alla typer av fördelningar är lika fullgoda berättelser.

Och det sammanfattar boken rätt bra. Den säger inte så mycket rakt ut, men man blir ändå en bättre spelledare av att ha läst den.

(Sist men inte minst skall självklart Hamlet’s Hit Points ha en eloge för lätt bästa titeln hittills.)