I den Månadens Rekommendation som handlade om spelet Earthbound skrev jag att det tv-spel som tidigare haft störts plats i mitt hjärta var Chrono Trigger.

Earthbound är inte ett spel jag skulle skulle kunna visa för vem som helst. Personen i fråga skulle för det första behöva vara indoktrinerad i rollspel till konsol som genre och sedan behöva ha ett särskilt öppet sinne för kunna ta till sig Earthbound särskilda teman och karaktär. Chrono Trigger skulle jag kunna sätta framför vem som helst som gillade genren. Äsch, Chrono Trigger skulle jag kunna sätta i knäet på vem som helst som spelar tv-spel över huvud taget.

Chrono Trigger är som sagt ett rollspel till konsol som kom till Super Nintendo och nu för tiden finns till Nintendo DS och Virtual Console. För den som aldrig stött på fenomenet tidigare kan jag kort berätta att rollspel till konsol går till så att man styr ett antal karaktärer genom en berättelse. På väg mot berättelsens slut ger man sina karaktärer order om att slå ihjäl monster, oftast på ett trist vis med mycket upprepade knapptryckningar, och belöningen är att man går upp i level så att man kan få se nästa del av berättelsen och slå ihjäl ännu jobbigare monster. Tänk dig ungefär som att du läser en bok, men mellan varje kapitel måste du gå ut och klippa gräset.

Om man bortser från att några av mediumets absolut bästa spel finns just inom konsolrollspel så är det egentligen en ganska dålig och bakåtsträvande genre.

Men, vad är det som gör Chrono Trigger så lysande, trots sitt val av genre? Jo, spelet gör två saker rätt: Det vet hur man berättar en episk fantasysaga och det vet hur man på bästa sätt berättar en historia genom tv-spel.
Chrono Triggers berättelse är på alla sätt fantastisk och fantasieggande. Man följer en svärdsman vid namn Crono som börjar spelet med att besöka en karneval där en av hans vänner byggt en primitiv teleportör. Teleportören krånglar dock och visar sig istället fungera som en tidsmaskin som skickar folk bakåt i tiden. Efter ett äventyr i medeltiden vidareutvecklar sig handlingen till att Crono och hans reskamrater tar sig till framtiden. Där hittar de bevis på hur mänskligheten gott som utrotades efter att ett utomjordiskt väsen vid namn Lavos anlände till jorden. Våra hjältar bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att hindra detta från att ske.

Som fantasysaga är Chrono Trigger är unik, vågar vara kreativ och skapar en berättelse som inte följer gamla trista ramar. Tack vare tidsresorna introduceras vitt skilda platser och karaktärer, färgstarka och distinkta, men man glömmer ändå inte bort att ha tydliga och älskvärda huvudpersoner som berättelsens kärnpunkt.

Vad Chrono Trigger gör rätt som tv-spel är presentationen. De flesta spel idag låter dig spela långa partier för att sedan pausa upplevelsen för att sedan visa dig en illa regisserad film i fem minuter. Berättelsen i Chrono Trigger förs fram kort och koncist och ger gott om utrymme åt spelaren att själv leva sig in i storyn. Enligt vissa har tv-spel mer gemensamt med böcker än med film, eftersom både böcker och spel är aktiva medium (istället för passivt som tv). Då är det extra viktigt med det gamla mantrat ’show, don’t tell’, och det är precis vad Chrono Trigger gör.

Utöver dessa två aspekter, vilket jag anser vara Chrono Triggers kärna, har spelet mycket i sin ringhörna; Unik design av magnatecknaren Akira Toryama, filmisk musik och innovationer av stridssystemet som nyare tv-rollspel fortfarande inte tyckts fatta.

Chrono Trigger har jag spelat om många gånger och kommer spela flera gånger igen, till glädje för både barnet och den vuxna inom i mig.