Jag har haft svårt att förstå varför folk blivit ledsna när älskade celebriteter dött.
När Michael Jackson dog för några år sedan arbetade jag på en bensinmack, och det kom då in en rödgråten tjej som med skrattretande allvar frågade mig om jag hade hört Nyheten.
”Nej, vadå?” svarade jag.
”Michael Jackson är död.”
Jag stod tyst en stund och anlade en enfaldig min.
”Vem är det?”
Tjejen blev märkbart upprörd och mina kollegor – som kände igen när jag drev med någon – fick svårt att hålla sig för skratt.
”Hur kan du inte veta vem Michael Jackson är? Han var ett musikaliskt geni!”
”Ett musikaliskt geni? Som Markoolio?”
Tjejen stormade ut – högröd i ansiktet – och skrek att jag var för ung att förstå… vilket på sätt och vis är sant. Michael Jackson var aningen före min tid, men även när kändisar som min generation idoliserat har avlidit – som Carrie Fisher och Leonard Nimoy – har jag ändå inte riktigt förstått.
Eller jo, på ett cyniskt plan har jag det. Det är först nu vi runt 30-strecket riktigt börjat förstå att vi skall dö, något man egentligen inte tror på under tonåren. Men att se sina barndomshjältar dö en efter en är en rå påminnelse om verkliga livets förutsättningar.
Men tidigare i veckan dog Hasse Alfredsson, och jag kände en sorg jag inte känt innan.
Det är inte som att jag någonsin förväntat mig att träffa Hasse, och det är inte som att han hade några verk kvar att producera, men det var något som slog ann i min själ ändå och jag tog det som tillfälle att fundera över mitt liv.
Jag har alltid varit klassens clown. Varje gång någon säger något till mig producerar min hjärna tre skämt åt mig att använda, och om jag avvaktar och funderar en stund ger mig hjärnan rent av bra skämt.
Men i min ungdom var humorn enbart ett verktyg för att ge mig själv uppmärksamhet. Oftast var platsen jag tog uppskattad, men det var ändå det jag gjorde: tog plats.
På senare tid, när jag suttit på tråkiga möten på jobbet, har jag fortfarande skämten redo, men låter allt oftare bli att avfyra dem. Nu när jag har förstått att skämten mest varit för min egen skull så vill jag helst att min humor skall ge något till andra.
Och det är till stor del Hasse (och Tage) som har fått mig att komma till denna mognad.
För om vi skall vara ärliga så känns de flesta komiker som klassclowner som aldrig växt upp och av parasitiska skäl matar oss med humor för att vi skall ge dem vår uppmärksamhet i retur.
Men så har jag aldrig känt inför Hasse – för mig har det alltid känts som att alla hans historier, sketcher och filmer varit något han gjort för vår skull, inte sin egen.
Detta är ju självklart bara min subjektiva uppfattning; Hasse kanske var en likande tärande människa som alla andra komiker, men den påverkan han haft på mig är i alla fall sann.
Det var Hasse Alfredsson som indirekt fick mig att inse att det var fel av mig att driva med Michael Jackson-tjejens sorg, oavsett hur rolig jag var på en objektiv skala. Det är skillnad på att sparka uppåt och sparka neråt.
Tillsammans med Terry Pratchett (som jag håller på att skriva om här här och här) är Hasse och Tage mina allra största förebilder, och alltid det svaret jag ger när man frågar mig vilka jag skulle vilja träffa, levande eller döda.
Om man älskade dem lika mycket som jag (eller bara hälften så mycket) så rekommenderar jag att man besöker Hasse- & Tagemuseet i Tomelilla. Det kanske inte är världens största filmmuseum, men i alla fall världens största Hasse & Tagemuseum.
Detta är inte en sak man skall skjuta upp. I min generation är det ovanligt med folk som vet vilka Hasse & Tage var, och museet har länge varit på gränsen till att behöva lägga ner. Det är stor risk att det inte finns kvar om några år. Det är, som allt annat i livet, flyktigt.
Jag är ateist och har inga illusioner om att jag kommer få träffa Hasse och Tage i himlen, men en liten agnostisk bit av mig hoppas i alla fall att jag skall få tillfälle – när det även är dags för mig att lämna denna värld bakom mig – att få prata med dem i Kramfors.