De senaste månaderna har jag varit föräldraledig och upptäckt den hårda vägen att jag inte har lika mycket skrivtid som förr. Jag lyckas fortfarande ta mig tid att skriva på min nya bok varje dag, men andra sidoprojekt som Månadens Rekommendation har fallit mellan stolarna. Fram tills min yngsta son börjar jobba i saltgruvorna kolgruvorna kommer jag inte hinna med en rekommendation varje månad, men hoppas på varannan.
Och på tal om föräldraskap – nu när jag har kommit till åren har jag blivit mera kräsen när det gäller tv-spel. De får gärna inte vara för långa (eftersom man inte har så mycket disponibel tid) och skall helst erbjuda något nytt (för vill man uppleva samma gamla saker som från sin barndom är det bättre att gå och spela de spelen istället). Det fortfarande nyutkomna och till synes enkla skräckspelet Five Nights at Freddy’s fyller båda kriterierna.
Man agerar nattvakt på en sunkig pizzeria och själva speldelen går till så att man sitter i ett litet övervakningsrum och skiftar mellan de olika kamerorna. Det man håller koll på är de animatroniska djurfigurer som sjunger glada sånger för barnen under dygnets ljusa timmar. Under natten får dock ett… låt oss kalla det ”programmeringsfel”… figurerna att vandra runt i restaurangen och göra saker som slutar i ond bråd död ifall de får tag i en.
Figurerna (i alla fall de flesta) rör inte på sig när man observerar dem genom kameran. Problemet är att kamerorna förbrukar mycket ström, vilket man har ont om. Ett annat sätt man kan hålla sig vid liv, om figurerna skulle råka vara precis utanför, är att försegla dörrarna på mekanisk väg, vilket dock tar kopiösa mängder energi och bara är till för nödsituationer. Skulle strömmen ta slut så är ens enda förhoppning att gryningsljuset kommer innan figurerna gör det.
Man skulle kunna säga att konceptet är simpelt, men enkelheten är även det en av spelets styrkor. Moderna skräckspel är allt annat än läskiga i sina försök att visa upp så skrämmande monster som möjligt och tävlar ikapp med slingrande tentakler, rostiga knivar och bubblande sår. Five Nigths at Freddy’s visar istället så lite som möjligt och skapar därför genuin skräck. Less is more.
Spelet är snabbspelat, och utvecklarna har även de varit snabba och redan producera en uppföljare. En av orsakerna till att jag inte tagit mig tid och spelat det än är för att första spelet tog så mycket på mina nerver, vilket jag egentligen inte skäms för att säga. Man spelar ju läskiga saker just för att uppleva skräck, så mina nervers tillstånd ser jag bara som en ynnest från Five Nights at Freddy’s.
Personligen spelade jag spelet på surfplatta (vilket fungerade utmärkt), men det finns självklart till vanliga datorer via steam och liknande.