Säg inget till min femårige son, men jag har verkligen svårt för Pokémon. Spelen är baserade på en charmigt lockande idé, men består mest av repetitivt grindande mot sumpig ai (”För guds skull, använd någon annan move än Harden, din korkade Bug Cather!”), medan tv-serierna verkligen inte är något annat än för långa reklamfilmer.
Eftersom varken karaktärer eller handling engagerar så börjar ens hjärna fundera över alla de ologiska och svårsvalda aspekterna av Pokémon-universumet. Ständigt ekar dessa frågor innanför ens pannben:
- Har inte ungarna skola de behöver gå i?
- Är det verkligen klokt tänkt att ge hormonstinna tonåringar vilda djur som de förväntas slåss med?
- Varför tar inga vuxna något vettigt ansvar?
- Varför säger pokémons sitt namn hela tiden? Bulbasaurs namn är ju uppbyggt från orden bulb (engelska för blomlök) och dinosaur. Hur kan arten bulbasaur vara etymologiskt självmedveten?
- Hur kan det vara moraliskt försvarbart att kidnappa djur från sina hemtrakter och tvinga dem slåss för nöjes skull?
- Hur kan Jessie och James vara så dåliga på sina jobb men ändå inte få sparken? Är det för att de är så snyggt klädda?
Men om man har en bra berättelse så är inte sådana här skavanker så farliga. Detta leder oss till Månadens Rekommendation; den obskyra webcomicen It’s a hard life.
När jag säger obskyr så menar jag det. Serien har ingen egen hemsida utan finns att finna via hostingsidan smackjeeves och författarens deviantart. Inte heller uppdateras den reguljärt utan bara när författaren känner för det, vilket tyvärr är en liten brist.
It’s a hard life är egentligen inte en analys eller en dekonstruktion av Pokémon-världen som frågar hur den skulle ha fungerat i verkligheten. Många av tv-spelens konstigare inslag är fortfarande med och omfamnas, så det är väl snarare än parodi.
Eller okej, helt ärligt är det inte en parodi heller. Serien fungerar alldeles utmärkt att läsas med denna föreställning (det var den jag hade innan jag bedrev min research inför denna blogpost), men för att förklara vad serien egentligen är behöver jag grotta ner mig i lite tv-spelsnördande. Är du inte intresserad av sådant så kan du hoppa över nästa parti i texten.
<Tv-spelsnördande>
Det finns något i tv-spelssammanhang som kallas för Iron Man eller Iron Man Mode. Ibland är det en inbyggd parameter som man kan välja i spelet (som i till exempel XCOM), men oftast är det ett spelsätt man själv väljer att spela efter för att göra spelupplevelsen intressantare.
När man spelar i Iron Man Mode har man bara en sparfil och får bara spara och ladda för att avsluta och starta spelet. Man får inte ladda om av andra orsaker och dör man en gång så är spelet slut och man raderar sparfilen.
Trots att man kan ha otur och inte se hela spelet så ger detta en intensiv och ofta mer givande upplevelse än vanligt spelande. Istället för att spelet blir något man skall ”klara av” förvandlas det istället till en personlig upplevelse med starka minnen. Jag älskar att spela spel i Iron Man Mode eftersom det påminner lite mer om papper- och pennarollspel, där ens val har riktiga konsekvenser.
Bland Pokémon-spelare finns det en variant av Iron Man Mode som kallas Nuzlocke Challenge. Den fungerar så att man enbart fångar en pokémon per område och om någon av ens pokémon besegras anses den som död och man gör sig av med den. It’s a hard life är en dramatisering av just en Nuzlocke Challenge som författaren försökte sig på.
</Tv-spelsnördande>
Oavsett om de orealistiska elementen av Pokémon finns kvar eller inte så är det inget som stör. Berättelsen i It’s a hard life är så väl skriven, med levande och färgstarka karaktärer, så att allt ologiskt blir oviktigt. Serien följer den unge tränaren Robin på hennes resa ut i världen, och även om det är smått humoristiskt ibland så är det oftast sorgligt och hemskt. Inte nedlåtande sorgligt – som det ofta brukar vara i parodiserande verk – utan hjärtskärande och tårframkallande sorgligt. Robin och hennes pokémons råkar ständigt ut för motgångar och dödsfall, men det är inte som i Game of Thrones där man slutar bry sig efter ett tag, utan alldeles lagom med ond bråd död.
Glömde jag berätta att författaren har svenska rötter?
En annan styrka serien har, mer än värd att nämna, är tecknarstilen. De flesta webbserier tecknas och färgläggs i photoshop. It’s a hard life, däremot, är gjord i ljuva akvareller. Även om serien varit sämre skriven hade detta varit mer än nog för att förtjäna sig en titt.
Så för att sammanfatta; är man det minsta intresserad av Pokémon (positivt eller negativt) skall man läsa It’s a hard life. Och har man aldrig hört talas om de japanska fickmonstren tidigare så är serien en mycket bättre presentation och introduktion för dig än vad spelen själva är.
