I huvudsak inhämtar jag mina nyheter gällande tv-spel från tre källor. Den första, recensenten Zero Punctuation, är den jag anser ha bäst grepp kring mediet som hantverk och de byggstenar som krävs för att göra ett unikt, engagerande och värdefullt tv-spel. Han har dock en stor brist, och det är den sociologiska aspekten. Han har genusperspektivet hos en äldre, bitter vit man och diskuterar sällan tv-spels plats i samhället i stort.

Några som däremot gör det är podcasten P3 Spel. Utöver de vanliga ingredienserna som nyheter och recensioner håller de fanan högt för viktiga ämnen såsom färgade minoriteter, moralpanik och kvinnosyn i tv-spel.

Jag hade tänkt skriva att trots att de kan vara hårda och oförlåtande så är de ändå inte lika skarpa i sin spelkritik som Zero Punctuation, men jag blev lite osäker. I deras recensioner får spelen nästan alltid sju eller åtta poäng på en tiogradig skala, men det kanske har mera att göra med urvalet av spel de recenserar. Det är snarare i programmets olika debatter och krönikor de riktigt skärskådar tv-spel, både som hantverk och samhällsfenomen.

Podcasten har ett djupt förankrat mångfaldsperspektiv, vilket annat märks av i att hälften av programledarna är kvinnor. För mig som är uppväxt med den gamla speltidningen Super Power (senare Super Play), där det ungefär gick en kvinna på femton killar, känns detta mycket fräscht och modernt.

En särskild programledare värd att nämna är förstås även Josef Fares (trots att det var ett tag sedan han var med sist). För mig var han tidigare enbart en filmskapare, men enligt honom själv brinner han mer för tv-spel än för filmmediet. Tyvärr har jag inte hunnit testa det själv, men det har varit väldigt kul att under P3 Spels program följa med på resan för hur hans spel egna Brothers – A Tale of Two Son blev till verklighet.

Om jag koncist skall försöka sammanfatta mina åsikter så anser jag att det finns bättre källor att hämta rena recensioner ifrån, men att P3 Spel är störst när det gäller debatten om tv-spel i samhället.