Efter att jag började recensera böcker för spelledare så har jag fått flera rekommendationer på Play Unsafe, boken som lär en den ädla konsten att improvisera. Boken sägs ha revolutionerat hur många förhåller sig till hobbyn, och har en säker plats i mångas spelledarkanon.

Min reaktion efter att ha läst den? Jag hade nog för höga förväntningar.

Boken börjar med att motivera varför det är bra att improvisera i rollspel, och hur det är mycket bättre än planering. Den går sedan igenom ett fåtal enklare improvisationstekniker, som ’Yes, and’.

För den som inte hört talas om ’Yes, and’, eller ’Ja, och’ som det kallas på svenska, går det ut på att inte blockera andras idéer, utan istället bygga vidare på dem.

Jag spelade nyligen rollspel för barn, och hade planerat en stor fight mot en drake för dem i slutet. Spelsessionen hade tidigare innehållit pusslande och karaktärsspelande, så jag visste att det var just dramatisk action som behövdes för att tillgodose alla smaker vid bordet.

Men då föreslog en av spelarna att de istället skulle försöka bli vän med draken.

Istället för att säga ”Nej” – eftersom jag på förhand bestämt att det skulle bli en strid – så sade jag istället ”Ja … och draken behöver er hjälp att besegra den onda kungen som skickade er. Han är den riktiga skurken.” Jag bejakade spelarnas input och byggde vidare på den.

Och om vi tar detta exempel med oss när vi fortsätter att prata med boken så kommer vi till en av de saker jag är missnöjd över. Den förklarar hur bra improvisation är, ger några ytterst enkla tekniker … och sen är det inte mycket mer än så.

För vissa kommer läsningen vara revolutionerande. Jag stöter fortfarande på spelledare som är fast på 80-talet och tycker det svåraste med äventyrsdesign är att hindra spelarna från att sabba deras vision. Men att idag säga att improvisation är en stor och viktig del av rollspel är inte särskilt kontroversiellt, utan en del av samtidsandan.

Men Play Unsafe slår sig rent av för bröstet och säger att improvisation alltid är bättre än planering. Författaren började inte ha bra rollspel förrän han slutade med planeringen; hans bästa rollspel är numera några stödord på en servett.

Jag ser inte improvisation och planering som två binära lägen som aldrig kan mötas. Det är två verktyg att använda vid olika tillfällen vid olika behov. Man skall inte överplanera rollspel av flera orsaker, men helt improviserade spel har också sina fallgropar och problem. Och det är som sagt det jag saknar med den här boken, djupare råd och hjälp om när och hur man improviserar på bästa sätt – inte bara en uppmaning om att Improvisera Mera!

Men det som stör mig mest är hur författaren skryter om hur man inte skall planera, och sedan låter halva boken handla om dramaturgiska strukturer. Han använder inte just den termen, men det är precis vad det är – hur man får till ett bra tempo med hjälp av planteringar. Att spela från höften med hög improvisation är en fullgod spelstil, men något man riskerar att offra är just dramaturgi.

Visst, det går att ha dramaturgiska kurvor i bakhuvudet medan man improviserar för att få bättre spelupplevelser. Men vet du vad man också kan ha i bakhuvudet medan man improviserar för att få en bättre upplevelse? God planering. Men mannen, planering håller dig tillbaka, liksom. Släpp dig fri, änna!

Pft! Planering håller en inte tillbaka mer än dramaturgikurvor och planteringstrukturer.

Här är Never Unprepared en bättre bok. Den har mantrat att man skall planera precis lagom – planera dina svaga områden och unna dig att improvisera dina starka.

Så för att sammanfatta – Play Unsafe börjar först skryta om att improvisation är det enda sättet att köra rollspel (vilket jag inte håller med om) och börjar sedan motbevisa sig själv med att diskutera planering.

Som sagt, inte nöjd.

MEN … det var några saker i boken jag gillade ändå.

Något som improvisationsträning handlar om är att våga göra fel, och att våga visa sig sårbar. Skolan och samhället arbetar hårt för att lära oss att inte visa oss sårbara – ingen vill vara den där fånen som säger något högt som ingen skrattar åt.

Men om vi vill säga fantastiska saker så måste vi väga säga fåniga saker först, och inte se det som misslyckanden utan istället som en del av processen. Det gör inget att allt inte blir perfekt, och detta lyfter boken upp väldigt bra. Den ger en mandat att våga ta risker.

Men det jag verkligen tar med mig – som en som har flera teaterimprovisationskurser i bagaget – var bokens parti om att spela uppenbart, eller obvious.

När vi i stundens hetta (eller för den delen under lång planering) försöker hitta på något bra så krånglar vi ofta till det. Om man kommer på något komplext och oväntat så verkar man mycket smartare, vilket känns tryggare, men den typen av idéer är ofta krystade.

Det anses vara en bedrift att tänka utanför lådan, men vet du vad som också är svårt? Att lyckas tänka innanför den, och hitta något enkelt som fungerar.

Så nu – när jag behöver komma på något – så har jag börjat fråga mig själv vad det mest uppenbara svaret på frågan är. Då ser man plötsligt både skogen och träden, och verkar rätt smart i slutändan ändå.

Så halvokej bok, mer viktig för vissa läsare än andra. Har några bra poänger, men förtjänar inte sin stjärnstatus.

Mer litteratur för spelledare:

Finna Dolda Ting | Game Angry | Never Unprepared | Odyssey | Robin’s Laws of Good Game Mastering