Oj oj oj.

Var skall jag börja?

Det här har varit den svåraste Månadens Rekommendation att skriva hittills (med Mother 3 på en god andraplats).

The Prisoner: ett hemlig agent-drama med Patrick McGoohan i huvudrollen, en man som inte är så känd idag men som på 60-talet var förstahandsvalet att spela James Bond. Han tackade nej när rollen erbjöds honom för att han tyckte att karaktären var en tråkig människa med dålig moralisk kompass; nu kan man tänka sig att McGoohan ångrade sig djupt när han fick se hur berömd och lyckad Sean Connery blev tack vare rollen, men han stod på sig och tackade nej en gång till när Connery slutade (rollen gick då över till Roger Moore istället).

Konceptet känns nästan enkelt när man försöker förklara det. The Prisoner handlar om en brittisk hemlig agent som av principiella skäl säger upp sig från sin tjänst. Han återvänder hem och packar för att åka utomlands, men innan han blir klar sprutas det in sömngas i hans lägenhet och han förlorar medvetandet.

En obestämd tid senare vaknar agenten upp på en underlig ö som ser ut som en blandning av en engelsk by och italiensk turistort. Byn är ett fängelse och alla som bor där är fångar (kanske). Man använder inte längre sina vanliga namn utan tilldelas ett nummer; vår huvudperson är Nr 6.

De makter som styr Byn – vilket kanske är amerikanerna, ryssarna, britterna, en annan supermakt eller allihop tillsammans – vill veta varför Nr 6 sade upp sig och försöker knäcka honom så att han avslöjar sanningen. De måste dock vara försiktiga – de vill inte skada honom för allvarligt för då kanske han låser sig och aldrig berättar. Eller så kanske – bara kanske – är det egentligen inte målet alls att få Nr 6 att ge upp sina hemligheter; kanske byns makter bara vill få honom att frivilligt inse att Byn, där alla är glada och lyckliga och alltid gör vad man ber dem om utan att bråka, är den perfekta modellen för ett samhälle.

De flesta avsnitten handlar om hur Nr 6 försöker fly från Byn, men han tillåts aldrig att lyckas. På 60-talet var det helt absurt med en hjälte som aldrig vann, och det känns fortfarande nyskapande sällsamt idag. Det är lätt att glömma, men det mesta av den kultur vi konsumerar är inget annat än maktfantasier; vi som tittare får för en stund känna att vi har kontroll över våra egna liv genom att se någon annan ha kontroll över sitt.

Visst, det finns avsnitt där Nr 6 vinner någon typ av moralisk seger (till exempel genom att bli av med en fångvaktare han inte uppskattar), men det finns avsnitt som slutar med att han är helt förstörd och på gränsen till tårar.

Jag måste dock ge några varningens ord. Man kan inte sätta sig med någon av dagens moderna tv-serier – som Stranger Things – och sedan hoppa direkt till The Prisoner och förvänta sig samma genomarbetade kvalité som vi är vana med idag. The Prisoner är på många sätt ett barn av sitt tid; slagsmålsscenerna är i bästa fall gulliga och i ett avsnitt besegrar de en dator genom att fråga den vad kärlek är. (Okej… riktigt så illa är inte datorscenen, men nästan…)

Dessutom ville Patrick McGoohan bara göra sex avsnitt, men blev ombedd av studion att förlänga det till sjutton avsnitt istället, så flera av The Prisoners avsnitt går lätt att hoppa över.

Men allt det där bleknar i jämförelse med sista avsnittet.

Okej, innan vi går vidare måste jag klargöra en sak: jag älskar The Prisoner.

The Prisoner är min favorit-tvserie alla kategorier.

Jag har sett hela The Prisoner flera gånger och kommer att se tv-serien flera gånger till innan jag dör.

Men The Prisoner har det absolut sämsta slut jag någonsin råkat ut för. Inte bara sämsta tv-slut, utan sämsta slut alla andra medietyper inräknade. Jag har aldrig läst en bok med sämre slut, aldrig spelat ett tv-spel med sämre slut eller sett en film med sämre slut.

Slutet var så dåligt så att Patrick McGoohan bokstavligen – och inte ”bokstavligen” som inte betyder någonting utan PÅ RIKTIGT BOKSTAVLIGEN – fick fly från sitt hem och gömma sig i bergen.

Det finns många förklaringar till varför slutet blev som det blev. Har vi tur är det bara så att Patrick McGoohan är mycket smartare än alla oss andra och att vi – någon gång långt in i framtiden – kommer att förstå The Prisoners geniala slut. Men en mycket mer trolig förklaring är att McGoohan var trött på att göra serien och såg ner på dem som ville se mer; avsnittet känns som en föraktfull idiotförklaring av tittarna av en man som inte bryr sig om vad andra tycker.

Trots allt negativt jag har sagt vill jag ändå försöka försvara The Prisoners obegripliga final, för vad är det jag älskar med serien? Jo, hur unik och annorlunda den är. Och vad är inte slutet om just de två sakerna – annorlunda och unikt? Det urusla slutet är en del av den säregna upplevelsen som The Prisoner är, och man får ta det för vad det är.

Men om jag skall försöka runda ihop så är nog det främsta skälet till att jag fastnat för The Prisoner att serien känns mer relevant idag än när den kom. Seriens genomgående budskap och tema är ’ifrågasättande’: ta inte de som sitter vid makten för givna och granska deras handlingar och påståenden kritiskt och självständigt.

I en tid där kunnande ses som något fult, där man bara lyssnar på den del av internet som tycker som en själv och där en öppen lögnare som Donald Trump kan bli president i USA kan man inte göra annat än att bli mörkrädd över att vi inte ifrågasätter mer.

“A still tongue makes a happy life” – Maxim of the Village