Om någon skulle fråga mig vilken den allra sämsta genren var inom tv-spel skulle jag svara jrpgs, japanska rollspel, såsom Final Fantasy och Dragon Quest. De har repetitiva och tidskrävande spelelement och urusla berättelser med platta karaktärer. Det känns därför väldigt konstigt för mig, personligen, att mina två favoritspel genom tiderna är Chrono Trigger och Earthbound, två japanska tv-rollspel.

Jag har på senare tid funderat på hur detta kan komma sig, och jag tror att jag har en förklaring.

Västerländska rollspel, som Fallout och Skyrim, målar upp en fantastiskt levande värld som det är lätt att försvinna in i. Men de har egentligen ingen story. Visst, det finns en huvudberättelse som man kan följa, men den bleknar i betydelse vid sidan av alla sidequest. Storyn, och upplevelsen, i stora fria rollspel är med andra ord ofokuserad.

Japanska rollspel försökte ge intryck av att allt utspelade sig i en stor levande värld, men hade ändå en hårt regisserad berättelse man måste följa, och det var nog det som fångade mig. De få gånger genren fungerade som den skulle var ballansen mellan spelarledd inlevelse och välarrangerad berättelse perfekt.

Men oavsett hur mycket jag gillar Chrono Trigger och Earthbound så kan jag inte förneka att de omgångsbaserade striderna är ett bittert piller att svälja. Det är som att läsa en god bok, men man är tvungen att ta paus och gå och dammsuga fem minuter mellan varje sida.

Detta leder oss till denna månads rekommendation: Undertale.

De flesta som skrivit om spelet har pratat om det fantastiska manuset. Eller det pacifistiska budskapet. Eller kopplingarna till Earthbound*. Var och en av de aspekterna hade varit nog för att spelet skulle falla mig i smaken. Men jag väljer ändå att prata om de praktiska elementen först.

I vanliga japanska rollspel finns ingen strategi eller taktik i striderna. Du är en viss level och monstret har en viss level. Har du tillräckligt hög level behöver du bara trycka på attack tillräckligt många gånger för att vinna. Har du för låg level hinner du dö innan du tryckt tillräckligt många gånger, men då är det bara att gå tillbaka tidigare i spelet och döda några svagare fiender och nu kan du gå och besegra det första monstret utan att blinka… eller utan ens att titta för den delen.

Undertale är ett rollspel till pc och mac**, liknande den japanska genren, som lyckats arbeta sig förbi det eviga levlandet och grindandet. Detta beror bland annat på att man kan klara hela spelet utan att gå upp i level eller skaffa en enda erfarenhetspoäng.

Detta har att göra med det pacifistiska budskapet jag talade om tidigare. Varenda fientligt möte går att lösa på fredlig väg, och istället bara för att bara vara en omgångsbaserad drabbning blir de som kluriga pussel istället***.

Även om man inte väljer att vara fredlig – utan vill slakta sig igenom allt man ser –  är det flera reflexbetingade element med, som verkar så enkla och självklara så att man inte fattar att mer spel valt att inkludera dem.

Men låt oss prata lite om mord – det är väl det som folk pratar mest om när det gäller Undertale.

I ett vanligt spel, låt oss ta Fallout som exempel, är det inte så farligt om man väljer att ha ihjäl någon. Skulle jag döda en köpman för att ta hans pengar skulle jag få lite negativa karma-poäng, men efter att ha räddat fyra till fem kattungar ur olika träd skulle min själ vara vit som snö igen.

I Undertale dödade jag ett litet grodmonster i början av spelet för att testa hur stridssystemet fungerade. På en gång blev jag utpekad som en mördare och flera viktiga karaktärer vägrade prata med mig. Min första reaktion var ”men herre gud, det var bara en jag dödade, lugna er”, men sedan tänker jag efter. Det är ju så det fungerar i verkligheten, eller hur? Det räcker med en gång så har man passerat gränsen.

Det är det fantastiska manuset som får en att ta till sig de andra karaktärernas fördömanden på allvar. Och det kan vara lite skämmigt att erkänna, men Undertale har fått mig att vilja bli en bättre människa. När vi lever i så mörka tider – med religiösa fanatiker och högerextrema terrorister – har det varit en tröst att spela Undertale och bli påmind om att man fortfarande är stark när man vänder andra kinden till och är förlåtande.

För mig har Undertale blivit årets spel. Det har även seglat upp på top fem för mina favoritspel genom tiderna. Vi får se om det lyckas peta Earthbound från förstaplatsen.

* Vid en första anblick verkar spelet enbart inspirerat av Earthbound, men är man en kännare finns det flera direkta kopplingar att snappa upp. Jämför till exempel märket på Papyrus kläder med märket på Starman.

** Har du problem att få spelet att fungera på mac? Jag hade det. Gör så här: Starta programmet ’Terminal’. Högerklicka på Undertale och välj ’visa paketets innehåll’. Tryck ’Contents’, sedan ’MacOS’. Dra nu ’Macrunner’ till rutan, tryck sedan Enter. Klart.

*** För de som spelat Earthbound och Mother 3 tidigare: Ni vet hur de sista bosstriderna är? I Undertale är gott som varje strid sådan. Vanliga strider är förstås inte lika avancerade, men varenda bosstrid tvingar en att tänka lika mycket utanför lådan som man var tvungen att göra mot Giygas och Masked Man.