Jag tyckte inte om Soul Music när jag läste den som barn, och hade låga förväntningar inför denna omläsning. Men … jag blev minst sagt positivt överraskad. Det var svårt att sätta fingret på varför, för boken känns mer svåranalyserad än tidigare delar i serien.

Men låt oss ta det från början.

Soul Music är den tredje delen i serien om Döden, och handlar om hur han låter sin mänskliga adoptivdotter dö. Det är hans plikt att göra det, men han får svårare att hantera sitt dåliga samvete än förväntat. Han lämnar sitt ämbete bakom sig, vind för våg, och rollen faller istället på Susan, hans barnbarn genom adoption.

Men det är inte allt. Samtidigt är det en bard vid namn Ymp som reser till Ankh-Morpork för att bli berömd musiker. Det är hans öde att bli mördad vid en misslyckad spelning, men hans gitarr (som han nyligen köpt under mystiska omständigheter) förhindrar detta och gör så att han överlever, trots att han i Dödens historieböcker står som avliden. Men gitarren påverkar samtidigt världen omkring sig och … ja … det finns inget vettigt sätt att säga det, får folk att bli galna i rock’n’roll.

Det är spretigt, och samtidigt är det en stark blandning av för denna bok unika idéer med återanvända koncept från tidigare delar i serien. Om vi börjar att tala om strukturen så påminner den om Reaper Man – med en berättelse om Döden och en annan om en mystisk kraft som invaderar Skivvärlden – men här hänger trådarna bättre ihop. De bygger på varandra, och känns inte bara så två berättelser som råkat blanda ihop sina kapitel inom samma bokpärmar.

Men idén om en yttre kraft från vår värld – läsarens värld – som tränger sig in var gammal redan i Reaper Man (där det handlade om en parasitisk stormarknad). Första gången var ju i Moving Pictures med sina Hollywood-filmer, och musikinvasionen i Soul Music når inte samma höjder.

Det stora problemet är att text om musik blir platt. Soul Music blev filmatiserad i en animerad version för länge sedan, och efter att ha sett den – och hört låtarna – känner man att det är något som saknas i boken.

Men musikhumorn är även skev. Det är fullt med ordvitsar faller platt om man inte är utbildad i musikhistoria, vilket får humorn att kännas intern och exkluderande. Det har jag sällan känt i de tidigare böckerna, och det finns två scener från Moving Pictures och Soul Music som visar skillnaden tydligt:

I Moving Pictures har köpmannen Dibbler (som förekommer i båda böckerna, vilket får parallellerna att kännas starkare) en lång utläggning om hur han skall förbättra hans stora romantiska mastodontfilm. Han får något maniskt i blicken och försöker sedan övertyga sina åhörare att det filmen behöver är en stor haj

Detta är självklart en syftning till Jaws, men idén om att på en höft slänga in haj i ett dramatiskt epos är så roligt att det står på egna ben, även om man aldrig hört talas om Steven Spielbergs film.

I Soul Music är det istället en scen där Ymp skall sno ett piano åt en bandmedlem vid namn Glod, och går då runt och säger att han är ’on a mission from Glod’.

Visst, hade det bara varit en snabb kommentar i förbifarten hade det kanske passerat obemärkt, men Ymp och hans kumpan pausar scenen, stirrar på varandra och för en lång diskussion om varför de formulerar sig så underligt.

Det känns inte längre som om Pratchett skriver för mig, utan istället för sina musikpolare. Något jag aldrig upplevt i hans andra böcker.*

Men plotten i bokens bägge trådar är bra, och nystar i mycket som sitter kvar efter att man har läst. Musikdelen bearbetar hur man bör förhålla sig till konstnärslivet – om man bör se det som ett hantverk eller en passion och hur kändisskap kan vara destruktivt.

Delen med Susan bearbetar istället om plikt, ansvar och förändring, och framför allt just förändring vill jag prata om en stund, för det är en av bokens starkaste sidor.

Kommer ni ihåg när jag skrev om Sourcery, den sämsta Discworld-boken? Hur jag sa att den hade kunnat vara läsvärd om den resulterat i en förändring i Rincewinds liv? Handlat om ett viktigt paradigmskifte istället för att bara vara ännu ett äventyr? Och att jag sa att en av orsakerna till att Moving Pictures var så bra för att alla karaktärerna var i en situation ny för dem, vilket verkligen satte deras karaktärsdrag på prov?

Soul Music har båda delarna.

Mort och Ysabel från första Döden-boken kommer inte tillbaka. Boken börjar med att de dör, vilket inte bara gör Soul Music mer intressant att läsa, utan även gör Mort mer spännande. Att läsa den är nu som att öppna en tidskapsel.

Och Susans liv välts över ända i Soul Music. Hon hade ingen aning om (eller hade snarare förträngt) att hon var Dödens barnbarn, så allt är nytt och spännande och tvingar henne att växa upp fort och själv förändras.

Förändring och karaktärer som växer kommer man långt med, vilket jag kanske inte kunde ta till mig när jag var barn. Men det stack ut flera saker – både då och nu – som var svåra att förbise.

Bokens mänskliga antagonist – musikgilles sekreterare mr Klete – är inte mycket i jämförelse med Vorbis och Dios. Men han fick mig att upptäcka något med Pratchetts antagonister: han beskriver alltid att de är galna eller sinnessjuka. Han gör det på olika sätt, och mr Klete beskrivs att ha byggt sin galenskap av ogalna delar, men han är ändå galen.

Mr Klete är inte galen. Han maktfullkomlig och bryr sig inte om andras lidande, vilket är alldeles för vanligt för att kunna klassas som galenskap. Nästan ingen av Pratchets skurkar är det (med vissa få undantag), och det gör mig ledsen att han beskriver dem så. Det känns som fusk.

Det kommer bli kul när vi långt in i framtiden kommer till boken Night Watch. Jag tycker egentligen inte den är så bra, men den har en av Pratchetts bästa skurkar: psykopaten mr Carcer. Han har starkt format min uppfattning om vad ondska är och inte är. I den boken kommer vi verkligen kunna nysta i galenskap och normalitet.

Något som också stack i ögonen är hur mycket skit skolan och bildning får. Susan kommer från en fin flickskola, och använder sin bakgrund (och hennes förkärlek till logik) som identitetsförsvar i början av boken, och alla karaktärer är på henne konstant för hur dumt det är.

Jag arbetar som skolbibliotekarie, och det möter ofta ungdomar som tycker att skolan är avskyvärd och att utbildningssystemet är sett slöseri med tid. Jag brukar hålla med den. Skolan är avskyvärd; det finns bara en enda sak i hela världen som är värre än att gå i skolan, och det är att inte göra det.**

Vad är liksom alternativet till utbildning? Livets hårda skola? Där man lär sig att folk med mörk hy och rolig dialekt är farliga istället för fascinerande? Att det är bättre att vara maskulin och aggressiv än en fjolla som läser böcker och ödmjukt lär sig om sin omvärld?

Och jag blir så ledsen när folk klankar ner på logik. Logik är inte en världssyn som handlar om hur allt skall fungera perfekt, och att allt som inte passar in i den modellen är larviga hallucinationer. Det är ett verktyg för att försöka förstå saker bättre.

Detta gestaltas bäst i historien om humlan som inte kan flyga.

Den handlar om hur korkade forskare är. Forskare har nämligen kommit fram till, med hjälp av logik, att humlor inte borde kunna flyga. Men humlan, som inte bryr sig om logik utan lever ute i verkliga världen, flyger ändå.

När folk berättar den här historien för mig brukar jag alltid fråga: ”Vilka vetenskapsmän?”

Berättelsen är en skröna, och har den ett korn av sanning så handlar det om en forskare som upptäckte att en aerodynamisk modell inte kunde förklara humlans flykt särskilt bra och därför ansåg att modell behövde modifieras. Vilket precis är vad vetenskap handlar: att lära sig nya saker och modifiera det man redan vet.

Och att då Pratchett – som så uppenbart är så kunnig och allmänbildad och en vän av kunskap – spenderar en hel bok om att baktala logik och bildning … det är jättekonstigt.

Om jag får göra ett snabbt sidospår och ge en podcastrekommendation, så tycker jag – att om du gillar Pratchett lika mycket som mig – borde ge bokklubben Pratchat en chans

Något de ofta tar upp är att de tycker att Pratchett sällan lyckas sy ihop sluten ordentligt, och jag har väl inte riktigt hållit med förrän Soul Music.

Det byggs upp för en stor klimax, men den får inte särskilt mycket tid för sig när den väl händer. Däremot läggs energi på att bygga upp att Döden åker motorcykel för att ta sig till klimaxen. Visst, lite tufft – och det ser snyggt ut på en t-shirt – men det känns taget ur luften.

Och det stora moraliska dilemmat – om hur stort ansvar Döden och Susan har, och om de skall rädda folk de älskar – sveps helt åt sidan. Det visar sig att det inte är rätt att ändra i folks öden … förutom ibland när boken nästan är slut.

När allt annat metafysiskt och moraliskt bearbetades så bra i boken så var det tråkigt att inte slutet fick samma omtanke. Jag föreställer mig Pratchett började sin böcker med en cool idé (troll och dvärg och rock’n’roll’) och sedan tänker ut slutet allra sist.

SAMMANFATTNING

Oj, det här blev den längsta blogposten hittills. Men det säger väl en hel del om hur mycket Soul Music talade med mig som läsare, och hur den lyckats hålla sig kvar.

Det är svårare att dra författarlärdomar denna gång, i alla fall till en dramaturgiskt passande slutkläm. Blir jag tvungen att välja något så är det väl att inte fylla din bok med internhumor som bara en viss intressesfär förstår … kanske … och att planera slutet tidigt i skrivprocessen?  Som sagt, svårare material att jobba med.

Var hamnar boken på skalan? Jag trodde att den skulle sjunka ner mot botten, men Soul Music var som sagt en positiv överraskning.

Frågan jag ställer mig nästan varje gång är ”är denna bok bättre än Reaper Man”. Det är en bra måttstock att sikta på. Den är bättre än Lords & Ladies … men sen blir det svårt med Witches Abroad. Den har ju också sina brister, och även som jag skulle beskriva Soul Music som en djupare bok så har den inga fantastiska toppar på samma sätt som Witches Abroad. Det blir därför en sjundeplats med snäv marginal.

1. Small Gods
2. Guards! Guards!
3. Wyrd Sisters
4. Men at Arms
5. Moving Pictures
6. Witches Abroad
7. Soul Music
8. Lords and Ladies
9. Reaper Man
10. Mort
11. Pyramids
12. Eric
13. The Light Fantastic
14. Equal Rites
15. The Colour of Magic
16. Sourcery

* För den som undrar är repliken från Blues Brothers. I och för sig en bra film, men långt från lika tidlös som Jaws. Det gör humorn in te bara intern, utan även daterad.

** Lånat från mitt favoritcitat av Winston Churcill: ’Democracy is the worst kind of governement, except all the others’. Det är något jag bär med mig när obildade människor och extrema politiker försöker övertyga mig om att en mer auktoritär värld skulle vara att föredra.