Thud!

Här är det.

Om jag läser en Dicworld-bok till, så kommer jag ha läst mer Dicworld-böcker än jag någonsin gjort.

Jag påbörjade denna bloggserie …

Nej vänta! Det var förra gången jag läste min första nya Discworld-bok i vuxen ålder – The Science of Discworld III!

Fast den boken skilde sig från normen, så det kändes inte som om det var början på ett paradigmskifte. Men nu är vi här, den första “riktiga” Discworld-boken jag har tagit mig an sedan urminnes tider: Thud!.

Pratchett och hans tankar formade min uppväxt, mina tankar och mina ideal. Men nu känns det som att jag är en färdigstöpt gubbe, och ändå skall jag fortsätta läsa. 

Vad hade jag tyckt om den här boken om jag läst den som formbar tonåring?

Varför läser jag ens böcker längre, om de inte påverkar mig lika starkt?

Eller är jag kanske inte färdig? Kommer jag ha en annan åsikt om boken när jag läser om den om tjugo år?

Jag var rädd att boken skulle gå mig obemärkt förbi, att jag och Pratchett vuxit ifrån varandra. Men till min stora glädje var så inte fallet.

Relationen till kulturen

Jag har alltid undrat ifall folk har samma relation till litteratur – och kultur i stort – som jag. När jag läser är det en möjlighet att genom en annan författares idéer försöka förstå mig själv och min omvärld lite bättre.

För mig handlade aldrig Sagan om ringen om magin, världsbygget eller de fiktiva språken. För mig handlade det om att lämna tryggheten bakom sig för att göra det rätta – trots att man innerst inne inte ville – och sedan vara helt förändrad när man slutligen kom hem. Ibland känns det som att för alla andra är kultur bara något för att få tiden att gå innan man skall tillbaka till jobbet.

I Thud! fick jag det jag suktade efter: ett mentalt bollplank. Ankh-Morpork har blivit ett allt mer mångkulturellt och modernt samhälle, men de etniska spänningarna har blivit så starka att det bara krävs en gnista för att ett inbördeskrig skall flamma upp. Det räcker med att flukta på dagstidningars rubriker för att känna att denna typ av frågor bara blivit allt mer relevanta, och det får mig att sitta och fundera på vad det är för samhälle vi har idag. Hur hamnade vi här? Hur kan jag hjälpa till att göra det bättre? Är det inte enklare att bara följa sina impulser och få vara den som håller i eldkastaren?

Vår huvudperson Sam Vimes får i uppdrag att lösa ett mord och måste hela tiden balansera på en knivsegg mellan kulturella och demokratiska* värderingar. Flera gånger försökte jag kondensera ner bokens budskap och konflikter, men Pratchett gör det (som vanligt) mycket bättre själv:

“No excuses. No excuses at all. Once you had a good excuse, you opened the door to bad excuses.”

När Vimes säger detta syftar det i första hand på hans nya liv som förälder. Han är rädd för att vara en dålig far som kommer hem allt senare om kvällarna och ser sin son mindre och mindre. Men det knyter också an till den större konflikten, och att göra rätt i egenskap av polismakten. Eller snarare, att göra rätt i egenskap av den starke parten.

Vimes är trött. Han är sliten. Argare än vanligt. Innerst inne vill han bara ta ut det på alla i sin omgivning,  särskilt de kriminella element som kommer i hans väg. Det är ju lättare att slå ner allt motstånd med våld, tvinga fram de bekännelser man vill höra och skrämma till tystnad. Bara den här gången –när så mycket står på spel – kan vi väl tänja på reglerna?

Good excuses lead to bad excuses.

Att kämpa med undanflykter är ett evigt inslag i våra plågade liv. 

“Nä, jag går inte till gymmet idag – jag är trött.”

“Nä, jag skriver inte på min bok idag – jag är trött.”

“Nä, jag leker inte med barnen idag – jag är trött.”

Men vad händer om man alltid är trött?

Sluttankar

Jag undrar när jag växte ifrån fantasy.

I fantasy är oftast karaktärsdrag och drivkrafter satta i andra hand; det skall alltid vara något magiskt eller övernaturligt som förklarar varför folk gör som de gör. Inte ens Pratchett är förskonad. Det är nämligen inte bara Vimes personlighet – och den utsatta situation han hamnat i – som ligger bakom hans tankar och val i boken, utan han är också utsatt för en uråldrig förbannelse vid namn The Summoning Dark. Tyyyyyyyp. Det är lite otydligt exakt hur mycket den påverkar honom; Vimes är i bokens slut själv övertygad om att alla hans handlingar var hans egna. 

Även om det lämnas (någorlunda) öppet hade boken varit bättre om Vimes varit så arg – och varit så nära gränsen att göra fel – på riktigt. Dessutom är det alldeles för likt The Hiver från A Hat Full of Sky. En av de bästa sakerna med The Hiver var hur unik den var, så fantastiken gör inte bara den här boken sämre utan skitar även ner A Hat Full of Sky.

Men trots det är detta en bra början på min resa i landet av olästa Pratchett-böcker. Tack Pratchett, för bollplanket du gav mig. Jag kommer att läsa om boken när jag blir gammal, för även om jag kommer vara en ny person så kommer frågan vi diskuterar att vara evig.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Hogfather
  4. Night Watch
  5. The Truth
  6. Wyrd Sisters
  7. The Amazing Maurice and his Educated Rodents
  8. Thief of Time
  9. Feet of Clay
  10. The Last Hero
  11. The Fifth Elephant
  12. Men at Arms
  13. The Wee Free Men
  14. A Hat Full of Sky
  15. Goint Postal
  16. Monstrous Regiment
  17. Thud!
  18. Moving Pictures
  19. Witches Abroad
  20. Soul Music
  21. Lords and Ladies
  22. Reaper Man
  23. Jingo
  24. Mort
  25. Pyramids
  26. The Science of Discworld
  27. Carpe Jugulum
  28. Interesting Times
  29. Eric
  30. The Light Fantastic
  31. Equal Rites
  32. The Colour of Magic
  33. The Science of Discworld III
  34. The Science of Discworld II
  35. Maskerade
  36. Sourcery
  37. The Last Continent

* Hur “demokratisk” Ankh-Morpork nu är. Det är ju en diktatur, men det känns inte lika mycket i vägen som i Going Postal.

This entry was posted in Nyheter and tagged , , , . Bookmark the permalink.