Jag är ett stort fan av superhjältar, men det är svårt att älska superhjälteserier. De har en marknadsmodell där de har en hel armé av stingsliga tecknare och författare som sprutar ut sig så mycket serier de kan på kort tid, ungefär som de tusen aporna med skrivmaskiner. Visst, någon gång då och då skriver de Shakespeare, men oftast är det bara skrynkliga papper som luktar banan
Jag skulle vilja dela min kärlek till superhjältar med mina barn, men det går inte riktigt att köpa en Batman-serie på måfå och sätta i handen på dem. Man får inte en spännande berättelse som utforskar Batmans psyke medan han löser ett coolt mysterium.
Istället hamnar man mitt i en crossover-event där Batman tillsammans med fyra Monitors reser i tiden för att retconna allt som hände under New 52 med mål att förklara varför Americas Best Comics nu är i samma kontinuitet som DC Animated Universe (förutom Batman Beyond, för det har vi inte rättigheterna till).
Och ingenting kan egentligen hända eller utvecklas på riktigt – Batman kan aldrig bli gammal och Jokern kan aldrig besegras. Superhjälteserier är i ordets allra sämsta betydelse en massproducerad såpopera.
Med detta superhjälteformade hål i mitt hjärta blev jag så glad när jag stötte på Stålbjörnen, det man får om man kombinerar Bamse och Superman.
Hade detta varit en vanlig serie i en ordinär serietidning så hade det inte varit mer än en kort episod, en liten parodi där man tittade på amerikanska superhjältar med Bamses glasögon. Men författaren Stefan Johansson har tagit det här på allra största allvar och istället gjort ett… ja… ett riktigt superhjälteepos. Ett epos med allt det som är bra med superhjältar, men ändå med en tydlig riktning och en röd tråd.
Men det bästa är att Stålbjörnen inte bara är ett kärleksbrev till Bamse och Superman. I äkta superhjältemanér introducerades parallella världar efter ett tag, och varje värld är (oftast) en kombination av en svensk och en amerikans serie. Att läsa Stålbjörnens äventyr är som ett smörgåsbord av seriehistoria, och mina barn vill konstant lära sig mer om de olika berättelsernas förlagor.
Fast ibland undrar jag om författaren Stefan Johansson bara skrivit Stålbjörnen för mig och ingen annan. Hur många andra knäppskallar kan egentligen vara bekanta med Watchmen och Gnuttarna, eller Sandman och Mafalda?
Jag behöver tyvärr lägga korten på borden och säga att jag är partisk. Jag har både gästtecknat och fått en cameo, så jag har gått från fan boy till en del av konspirationen och svågerpolitiken.
Men det var nog min kärlek till serien som fick stackars Stefan att förbarma sig och släppa in mig i värmen, precis som en hundvalp som säljer svavelstickor vid jul.
Man kan läsa serierna på Stålbjörnens hemsida, men bästa läsupplevelsen får man av att följa med på Instagram.
Äntligen en del av Stålbjörnen-kanon. 😀