Witches Abroad |

Witches Abroad är tredje boken i häxserien. Magrat Garlick – den yngsta häxan med det sämsta självförtroendet – får ärva ett trollspö efter en god fe, men får också i uppdrag att resa till det exotiska landet Genua för att hindra en prinsessa från att gifta sig mot sin vilja.

Storyn är egentligen mer avancerad än så – med familjédraman, personkemi och filosofiska resonemang – men låt oss hålla oss kvar vid berättelsens struktur en stund till.

Nästan halva boken tas upp av Margrets och de andra häxornas resa till Genua. Det är inte tillräckligt mycket för att jag skulle säga att det blir en road trip-berättelse… men tillräckligt mycket för att det skulle påminna mig om Rincewind-böckerna.

Tittar man på min rakning-lista så befolkas botten just nu av Rincewind. I mina ögon är hans böcker inte mycket mer än en serie dåligt ursäktade sketcher, och det pågår något liknande i Witches Abroad.

Jag tycker inte parodi är en särskilt rolig genre. Det hade inte gett mig så mycket om någon av Pratchetts böcker varit en direkt parodi på Sagan om Ringen. En risk med parodier är att läsaren inte är bekant med ursprungsmaterialet och inte förstår varför man skall skratta åt att Rincewind måste förstöra en magisk näsring tillsammans med en kompetent trollkarl vid namn Bandalf Beige. Och även om man fattar det knasiga med en ring i näsan istället för runt fingret så är det bara roligt en liten stund*.

Pratchetts första böcker var parodiska, men lyfte snabbt blicken för att visa en större bild av det komiska i vår omgivning.

Wyrd Sisters är inte en parodi på King Lear. Moving Pictures är inte en parodi på Borta med Vinden. Small Gods (som vi skall prata om nästa gång) är inte en parodi på bibeln. Det finns parodi långt därinne, men det är bara en liten del av den stora helheten om våldets eskalering, berömmelsens tomhet och religionens lockelse.

Men i Witches Abroad får vi nästan riktiga parodier. Under sin road trip stöter häxorna på Rödluvan, väcker Törnrosa ur sin sömn och får huset från Trollkarlen från Oz kastat över sig.

Fast det är något som får den enklare humorn att funka på ett sätt som det inte gör i Rincewinds böcker, och det är att den har en tematisk baktanke.

Pratchett älskar att blanda in vetenskapens hårda kalla språk i mytologins rymliga särk, och här pratar han om hur berättelser är sin egen naturkraft. De formar verkligheten runt sig, lika starkt som tyngdkraften, och får särskilda händelseförlopp att återkomma gång på gång. Berättelser är starkare än verkligheten eftersom verkligheten inte syns utan berättelserna – utan berättelser är verkligheten bara snurrande atomer och tomhet.

Bokens antagonist, en häxa vid namn Lilith, förstår sig på berättelsemagi och utnyttjar den genom att hjälpa folk att bli huvudpersoner i olika sagor. Hon påstår att hon gör det för att hjälpa dem och ge dem lyckliga slut, men det blir snabbt tydligt att hon gör det för sin egen skull. Alla vet ju att det inte är cirkusartisterna som är de viktigaste på cirkus, utan han med den stora hatten i mitten av manegen.

Scenen där häxorna möter stora stygga vargen är ett hjärtskärande exempel på detta. Det är en vanlig varg som fått lite mänsklig intelligens av Lilith för att kunna spela skurken i den klassiska sagan, men den tänker nu för mycket för att kunna jaga effektivt och är inte tillräckligt smart för att klara sig hos människorna. Den tynar sakta bort på grund av svält och existentiell ångest, och trots att scenen är rolig slutar den med att vargen ber Granny Weatherwax att fort avsluta dess lidande.

I Rincewind-böckerna finns det ingen poäng med humorn, men här har (nästan) varje scen ett starkt band till bokens överhängande tema.

Så halva boken är en road trip med högt och lågt. Sedan börjar den riktiga storyn med konfrontationen mellan häxorna och Lilith i Genua. Och mitt intryck är lite blandat där med.

Först måste jag säga att det är uppfräschade att få besöka en annan plats än Ankh-Morpork. Som jag nämnt tidigare börjar Skivvärlden kännas som en liten plats där alla känner alla, och då är det behövligt med vidgade horisonter.

Men eftersom en så stor del av boken redan spenderats på annat så känns det här partiet stressigt och stundtals platt. Vi introduceras till den stackars prinsessan och en zombie som egentligen är Genuas rättmätiga härskare och … ja, det där var väl egentligen en spoiler, men jag brydde mig inte särskilt mycket om den karaktären när jag läste boken och gör det fortfarande inte. Det är sällan Pratchetts karaktärer bara får en axelryckning från mig.

Men trots allt detta så lyckas ändå boken med konststycket att producera två av mina favoritscener i hela Discworld-serien. Och denna gång vill jag absolut inte spoila, men om du redan läst boken kan du följa fotnoten för att se vilka två scener jag pratar om.**

SAMMANFATTNING

Jag är egentligen inte helt nöjd med Witches Abroad, men den får mig att tänka att inte alla böcker behöver vara perfekta. Den hade kanske varit bättre om den bara fokuserat på konflikten i Genua istället för resan dit, men bokens struktur lyckades ändå motivera fram en sådan kreativitet så att mina favoritscener finns här. De hade kanske fallit bort – eller inte känts lika mycket – om resten av boken varit bättre.

Det gör det lite svårt att rangordna boken… hm…

Precis som Reaper Man är den ojämn men med väldigt höga toppar, och Reaper Man har också några av mina favoritpartier (istället för bara favoritscener). Men dalarna är inte lika låga i Witches Abroad, och det känns som samma berättelse istället för två olika, så Witches Abroad får ta fjärdeplatsen.

*: Tar man däremot ut näsringen ur parodikontexten blir det plötsligt mycket roligare. Det är så absurt med en ring som man först måste fästa i näsan för att bli osynlig att den kan bära hur många scener som helst utan att behöva ha något med Tolkien att göra.

**: (Sättet Granny besegrar Gogols voododocka, och ”this one”.)