Som jag har nämnt tidigare är Nuns on the Run ett av min frus favoritspel. Jag skall försöka förklara varför, och även varför det är ett av de spel jag oftast tar fram på mina spelkvällar.

De flesta spelarna är noviser i ett nunnekloster. De har som mål att smyga ut från sina celler, hämta ett särskilt utvalt föremål i en annat del av klostret och ta det tillbaka till sin cell. Föremålen är av komisk natur och består av böcker i svartmagi, konfiskerade födelsedagstårtor eller lugnande medel, och den som först lyckas återvända med sitt föremål vinner.

En spelare tar dock även rollen som klostrets föreståndande nunnor. Denne har som mål att hindra de andra spelarna och gör allt i sin makt för att fånga de olydiga små flickorna på förbjudna uppdrag. Nunnespelaren vinner om hen lyckas fånga noviserna tillräckligt många gånger (en siffra beroende på hur många spelare som är med), eller ifall ett visst antal turer passerat utan att någon annan spelare uppnått sitt mål.

Spelets särdrag är att noviserna inte flyttar runt sina spelmarkörer på brädet. Istället är alla rutor man kan gå till numrerade, och spelarna skriver i smyg upp var någonstans han eller hon befinner sig. Föreståndarinnorna styr dock runt sina pjäser som vanligt på brädet och försöker gissa var de andra spelarna befinner sig.

Eftersom nunnorna inte får se var noviserna befinner sig så används ljud istället. Varje gång en novis rör sig slår hon en tärning, och desto högre man slår, desto större är chansen att föreståndarinnorna får veta åt vilket håll novisen befinner sig. Novisen kan välja att gå långsammare och få minus på sitt tärningsslag (vilket gör den svårare att hitta för föreståndarinnorna), men eftersom de tävlar mot de andra noviserna om att hinna först så är det alltid spännande och väl vägda taktiska val man står inför.

En av spelets stora styrkor är att det går fort, vilket bidrar till ett nervkittlande tempo. Eftersom noviserna skriver upp sina rörelser var för sig så behöver man inte och sitta och vänta på sin tur, alla gör det samtidigt och det enda som görs under ordnade former är att slå ifall nunnorna hör en.

Detta är väl också spelets enda brist; att det inte blir lite interaktion mellan spelarna. Noviserna förhåller sig enbart till nunnorna och har väldigt små medel att påverka varandras spel. Visst är det roligt att gömma sig i ett biktbås och hoppas att nunnan utanför inte hör en därinne, men det hade varit olidligt spännande att tvingas gömma sig med en annan novis och hoppas att den tjockbenta kossan inte avslöjar ens position.

(Det finns i och för sig inget som hindrar att noviserna jämför sina förflyttningsanteckningar och på så vis håller reda på ifall man råkar gömma sig i närheten av varandra, men det är ganska bökigt).

Trots bristen på interaktion är detta en av mina stora favoriter. Det är nervpirrande och svettigt och ett av de få spel där jag av positiv stress står upp det mesta av tiden. I och med att man bokför sina förflyttningar verkar det väldigt krångligt utan att egentligen vara det – det betyder att det inte är några som helst problem att introducera till folk ovana vid brädspel, och som bonus kommer de bli hänförda av en så ovanlig upplevelse som starkt skiljer sig från Monopol och annat trist. Mina varmaste rekommendationer till Nuns on the Run.