När jag blundar för min inre syn och föreställer mig urboken för hur man blir en bra spelledare så är det Robin’s Laws of Good Game Mastering (2002) som jag ser framför mig. Den är utgiven av Steve Jackson Games (kända för att stå bakom GURPS), men är en systemneutral handbok som vänder sig till alla spelledare oavsett tycke och smak. Författaren heter Robin Laws… och namnet driver mig till vansinne varje gång jag ser det. Laws i bokens titel syftar på ett fyndigt sätt på substantivet laws (lagar) istället för Robins efternamn, så jag har satt apostrofen fel varannan gång jag skrivit den här texten.

Inför första läsningen hade jag skyhöga förväntningar på boken, men blev förvånad över hur kort den var: mindre än 40 sidor. På detta kompakta utrymme går Robin Laws igenom:

• Spelartyper
• Val av regelsystem
• Kampanjdesign
• Äventyrsdesign
• Spontanitet och improvisation
• Stämning

Men efter att ha läst boken och satt mig ner för att skriva den här recensionen så insåg jag att nästan ingenting gjort något intryck. Jag har läst böcker som har revolutionerat hur jag skriver äventyr och kampanjer, men nu kunde jag knappt komma ihåg bokens poänger utan att tjuvkolla.

Ett problem är den minimala längden, för varje ämne går att skriva en helt egen bok om (till exempel Never Unprepared, som jag skrev om för länge sedan i ett annat sammanhang). Ett annat problem är att jag redan stött på de flesta tipsen på annat håll… men till bokens försvar så föreställer jag mig att de källorna i sin tur fått sina idéer från Robin’s Laws of Good Game Mastering.

Boken är en av de första i sitt slag, och ett exempel på hur den satt sin prägel på rollspelshobbyn är första kapitlet: spelartyper.

Det var inte Robin Laws som först kom på idén om spelarkategorier, men han var den som kodifierade dem för rollspelshobbyn. Några exempel är till exempel The Tactitian ( som vill bli utmanad av komplexa problem), The Storyteller (som tycker att berättelsen är viktigast och vill att allt skall följa en dramatisk kurva) och The Casual Gamer (som i första hand uppskattar de andra spelarnas sällskap).

Jag har alltid tyckt det varit svårt att kategorisera spelare på det här sättet. Efter att ha läst boken bestämde jag mig för att försöka definiera min egen spelgrupp men kunde inte artbestämma någon av dem. Boken var i och för sig tydlig med att spelare sällan tillhör en kategori utan kan doppa tårna I flera, men jag kunde ändå inte känna igen min spelgrupp på ett sätt son stämde överens med Robins Laws rutnät.

Men efter att ha jämfört varje spelare med de olika kategorierna under några dagar och frågat mig vad som tilltalade dem fick jag till slut svar på en annan fråga: vad de tyckte var roligast i mina rollspel. Till exempel älskar en av mina spelare att ta beslut och delegera dem till spelledarkaraktärer; det kan vara för att hon är en Tactitian som föredrar npcs som resurser, en Specialist som är fascinerad av ledartyper eller en Method Actor som njuter av att uppleva det komplexa ansvaret, men det gör ingenting att jag inte vet exakt. Bara att använda spelartypmodellen som analysverktyg har gjort mina rollspel mycket bättre anpassade till mina spelare.

SAMMANFATTNING

Om man är en erfaren spelledare som ser rollspel som sin främsta hobby och spenderar sin lediga tid med att lyssna på podcasts (som GM Word of the Week och Happy Jacks RPG Podcast, hint hint) i ämnet så tror jag man redan kan det mesta som den här boken har att erbjuda. Det beror mycket på bokens längd, för den hinner bara gå igenom de olika ämnena flyktigt.

Men för någon som precis blivit spelledare? En som precis genomfört några rätt dåliga – men ändå lärorika – sessioner och känner att man vill föra det till nästa nivå? Då är det här en perfekt bok för att ta fortsätta utvecklas. Ingen erfaren spelledare bör i alla fall vara sämre än den nivån som Robin Laws Rules’ of Good Game Mastering strävar efter.

Nästa gång kommer vi läsa om svensk rollspelshistoria kryddad med citat från en av mina rivaler.