Jag har tidigare skrivit om hur det är, om än bara för ett ögonblick, att känna sig berömd. Jag råkade ut för något liknande under veckan.

Telefonen ringde. Det var Sveriges Radio och de ville prata med författaren Jonas Larsson. Självklart blev jag glad och vi började språka, men samtalet blev lite underligt eftersom de mest ville prata om den dikt jag skrivit på deras hemsida… vilket jag inte hade något minne av att ha gjort.

Efter mycket om och men förstod vi att det inte var mig de var ute efter, utan en annan författare som också hette Jonas Larsson. Som den bibliotekarie jag var (och paranoid konspirationsteoretiker) kände jag till den andra doppelgänger-Jonas och kunde ge Sveriges Radio lite ledtrådar om hur de skulle få tag i honom.

Jag hade tänkt skriva att det nu står 1-0 till den andra Jonas, men jag får hålla poängräkningen öppen tills den dag jag träffar honom. Det är inte helt omöjligt att han ständigt får samtal från Nobelkommittén, och inte fattar varför de bara frågar om hans fantasyböcker hela tiden. 😉