Jag är feminist.

Eller i alla fall strävar jag efter att vara det; det är en laddad term som tolkas på många sätt, även av de som förstår den, och på grund av min uppfostran har jag tyvärr icke-feministiska beteenden som jag inte tänker på.

En av de många saker feminism handlar om är hur kvinnor framställs i kulturen, och när jag själv funderat på bra kvinnliga karaktärer har jag alltid ansett Terry Pratchetts häxor som de allra bästa.

Många försök på bra kvinnliga karaktärer handlar om hur de ”lånar” sådant som anses vara klassiskt manliga egenskaper och lämnar de klassiskt kvinnliga bakom sig: kvinnor som är lika bra att uppfinna saker som män, kvinnor som är lika bra på att tjäna pengar som män, kvinnor som är lika bra på att kriga som män.

Ett indirekt problem är ju att man sätter ett mindre värde på det klassisk kvinnliga egenskaper – att det bästa en fiktionell kvinna kan hoppas på är att lämna tramsiga saker som empati, uttrycksfullhet och omhändertagande bakom sig. Det är därför man sällan försöker skriva ”bra manliga karaktärer” genom att låta dem vara duktiga på matlagning eller sömnad, tyvärr.

Efter att ha skrivit två böcker om Rincewind bestämde sig Terry Pratchett för att börja en ny bokserie – fortfarande under Discworld-paraplyet – som skulle handla om landsbygdens häxor. Istället för att sträva efter att låta dem härma manliga hjältar tillät Pratchett sina häxor anamma och äga de kvinnliga kunskaperna om hur man tar hand om folk och får samhällen att må bra, utan att glömma att det som gör en karaktär bra är att den är drivande och handlinskraftig (vilket oftast bara män tillåts vara).

En detalj jag alltid uppskattat – och fascinerats över – med Pratchetts häxor är hur fula han tillät dem att vara. Det är också ett privilegium mest förunnat manliga karaktärer – att de kan få se ut lite hur som helst, medan kvinnor fortfarande måste vara behagande för ögat för att vi skall stå ut med dem (om de inte är onda förstås, då är det okej om de är lite fula).

Det var därför med stor nyfikenhet jag med vuxna ögon återvände till Equal Rites – den första boken i häxserien – vilken jag tyckte var ganska trist när jag läste den som barn.

Tyvärr är den… fortfarande rätt trist. 🙁

Boken handlar om den unga landsbygdflickan Esk som är det åttonde barnet till en åttonde son. På skivvärlden är det sagt att den åttonde sonen av en åttonde son alltid blir en stor och mäktig trollkarl, men man vet inte riktigt vad som händer när den åttonde sonen råkar bli en dotter istället. Det bestäms att hon skall gå i lära hos den lokala häxan – Granny Weatherwax – men det funkar inte och Weatherwax försöker då se till att Esk istället kommer in på Unseen University (en viktig plats från de två föregående böckerna) för att få en riktig trollkarsutbildning. Problemet är att det är otänkbart att ta in kvinnor, för så har man aldrig gjort.

Esks situation är nedslående och relevant för den läsande omvärlden, men det blir aldrig roligt och spännande som i Pratchetts andra böcker. Visst, att folk i Esks omgivning hindrar henne från att följa sina livsdrömmar utan att ha ordentliga skäl – utan istället bara är för lata och ignoranta för att orka bry sig – är hjärtskärande på ett teoretiskt plan, men boken lyckas aldrig engagera mig i Esks motgångar.

En av orsakerna till att jag inte känner lika starkt för den här boken, som för Pratchetts andra, är att jag aldrig behövt uppleva samma passiva ojämnlikhet som Esk, men jag tycker att det märks att Pratchett inte heller har gjort det. Den fantastiska klarsynthet han använder för att presentera verkligheten saknas här, och trots det han berättar fortfarande är sant och korrekt känner jag mig inte mer upplyst eller intelligent efter att ha läst boken.

Långt senare i serien kommer det en till bok med feministiska teman – Monstrous Regiment – och jag kommer ihåg att jag inte var vidare förtjust i den heller, vilket är svårt att förlika med min feministiska självbild.

Jag tror även Pratchett tyckte att Equal Rites var trist, för när han valde att göra en till bok i häxserien övergav han Esk utan ett ord och valde istället att följa mentorn Granny Weatherwax. Som barn tyckte jag detta var synd; trots att boken i sig var träig var Esk fascinerande. Trollkarlarna och häxorna var alltid ett av skivvärldens mest fänglsande inslag, och jag hade älskat att se mer av den kvinnliga trollkarlen som vågade bryta könsnormen (och som till råga på eländet var den berömda Weatherwaxs första lärjunge).

Men i samband med att jag började min genomläsning av Discworld har jag fått reda på att Esk kommer tillbaka i de allra sista böckerna. Jag har inte läst så långt än, och det är med bävan och sorg jag blickar fram emot slutet; det sägs att i den jag det inte längre går att undgå att se spåren av alzheimern som till slut tog Terry Pratchetts liv.

Men vi får prata mer om Esk när vi – långt in i framtiden – kommer dit. Nu vill jag prata mer om Granny Weatherwax istället.

Tillsammans med kommendör Vimes (som vi kommer möta i en senare bok) är Granny Weatherwax min favoritkaraktär på skivvärlden, om inte rent av inom all fiktion. Hon är en naturlig ledare med bitter järnvilja som hellre uppmuntrar folk att själva göra något åt sin egen situation än att blanda sig i och som föredrar psykologi framför ren magi (om du kan nöja dig med att övertyga någon att hen är en groda behöver du inte slösa massa onödig magi på att faktiskt förvandla personen). Ibland har hon gränsat till att vara en mary sue eller power fantasy (en karaktär som är så mäktig och bra att hon blir trist), men det har balanserats av att hon varit så simpel, jordnära och ålderstigen.

Men i Equal Rites går det knappt att känna igen henne. Hon är osäker, trevande och försiktig på ett sätt som skulle fått Granny Weatherwax från de senare böckerna att skämmas. Granny Weatherwax från böckerna Wyrd Sisters eller Lords & Ladies skulle ha fått in Esk på Unseen University innan ens första akten var slut och dessutom övertygat alla trollkarlarna (eller snarare indirekt gjort ingenting medan de själva kom på idén) att te är bättre än öl och vin.

Det är inget fel med denna oerfarna Granny Weatherwax, men det känns konstigt att läsa om henne. Man skulle kunna ursäkta sig med att hon är yngre och ännu inte blivit den naturkraft som hon blir i de senare böckerna, men man känner på sig som läsare att det inte var någon planerad karaktärsutveckling från Pratchetts sida. Snarare hade han inte tänkt klart vad han ville att Weatherwax skulle vara.

SAMMANFATTNING 

När jag säger att Equal Rites är en tråkig bok så får jag nog klargöra att den är tråkig i jämförelse med resten av Discworld-serien; även en dålig Pratchett-bok är bättre än det mesta som skrivs.

Men som sagt, tyvärr är den trist trots att bokens tema borde vara motsatsen. Om jag skulle göra en (ännu rätt kort) lista på bästa till sämsta boken placerar sig Equal Rites under The Light Fantastic men över The Colour of Magic.

Jag är fortfarande glad att jag läste om boken, och att Terry Pratchett skrev den, och som författare tar jag med mig att även om man inte alltid lyckas är det fortfarande värt att försöka skriva om sådant du inte upplevt själv i första hand (som det patriarkala förtrycket detta fall).