Jaaa… vad skall jag säga?
Eric är inte sämre än Sourcery i alla fall. Men den är lätt en av de mest udda böckerna i serien. Den gavs från början ut på ett annat förlag, var illustrerad och mycket kortare än de andra. Men det är inte bara omständigheterna som sticker ut, även berättelsen i sig gör det.
Böckerna om Rincewind har oftast bara känts som en serie olycksaliga incidenter som Rincewind utsätts för, men berättelsekänslan har ändå funnits i bakgrunden. Eric känns istället som en rad Monty Python-sketcher.
Men vad handlar boken egentligen om?
Senast vi såg Rincewind så förpassades han till the dungeon dimensions, och trots att Sourcery enligt mig är den sämsta Discworld-boken så tyckte jag ändå det var ett passande avslut för karaktären. Men det blir helt ogjort, för här börjar det med att en demonologist (vid namn Eric) försöker framkalla en demon för att uppfylla sina önskningar och råkar få en Rincewind istället.
Det är synd att en av de få sakerna jag gillade med Sourcery inte räknas längre, men skall jag vara ärlig så är ändå inledningsscenen i Eric mycket bra. Eric är inte mer ett barn (utklädd till gubbe med lösskägg) och tror bara att Rincewind är en demon som fejkar eftersom en riktig människa aldrig skulle kunna verka så patetisk på riktigt. Men tyvärr lyckas inte boken fortsätta vara lika hysterisk som inledningen, för resten är extremt ojämn.
Hindra mig om ni har hört den här förut: Eric och Rincewind anländer till ett primitivt samhälle och blir på en gång behandlade som kungar trots att de knappt förstår vad folk säger. Kan det vara så att deras värder tänker offra dem på något sätt? Ett skämt som redan var gammalt på Looney Tunes tid?
Boken slutar med att de hamnar i helvetet, och här lyckas boken nästan bli genial. Bokens antagonist – demonkungen Astflg – har insett att man skött helvetet på fel sätt. Döda människor har ju egentligen inga nerver kvar för att känna smärta, så när man torterat dem så har de mest låtit sig bli plågade av gammal hävd. För att skapa ett riktigt helvete vill därför Astfgl låna det värsta från människors moderna samhälle och utsätta sina offer för den förkrossande själsdödande ångest man bara kan få av ett riktigt tråkigt kontorsjobb. I hans helvete skall inte Sisyfos knuffa upp en sten i all evighet – Sisyfos skall gå på vidareutbildning i stenlogistik.
Astflg är det bästa med boken och hans berättelse är mycket intressantare än Rincewinds. Han är nytänkande, men ingen av de andra demonerna gillar honom och hans idéer eftersom han är så besvärlig, och de vägrar inse att det egentligen är han som har rätt. Hans helvete är mycket hemskare än något de andra fantasilösa demonerna kan hitta på. Astfgl har utvecklats medan de andra demonerna har stått still.
Och här har vi skrapat på en av bristerna i Pratchetts författarskap, en som är extra tydlig just med Rincewind: han utvecklas aldrig.
Rincewind borde ha blivit traumatiserad efter sin tid i the dungeon dimensions, men han är fortfarande samma karaktär som i The Colour of Magic. Det enda man skulle kunna säga är att han blivit mer extrem. I The Colour of Magic var han en vanlig tönt, men i the Eric är han bokstavligen universums mest otursbenägna person. I The Colour of Magic var Rincewind berest – i senare böcker har han mot sin vilja besökt alla kontinenter, flytt från helvetet och the dungeon dimensions, varit med om skivvärldens skapelse, åkt till månen och sist men inte minst till och med fastnat i våran egen värld (Roundworld, som vi kommer prata om längre fram).
Nu har jag inte kommit så långt i de andra serierna än… men av vad jag minns är det likadant med Vimes och Weaterwax. De blir bara mer extrema karaktärsporträtt, men deras situationer förändras åtminstone. Vaktstyrkan och det politiska läget förändras ständigt runt Vimes och tvingar honom att agera annorlunda än i tidigare böcker, medan Weaterwax omgärdas av nya kompanjoner i ett Lancre som i alla fall försöker bli mer och mer modernt. Rincewinds situation förändras aldrig – han springer runt och vill hem.
Nu är ju i och för sig inte böckerna rena uppföljare till varandra. De är självstående och det går – i viss mån – att börja med vilken bok man vill. Det är ju en fördel i sig, men det skulle knappast funka med Eric. Har man aldrig läst en Rincewind-bok innan så är det nog svårt att smälta trollkarlen som inte är en demon och hans konstiga låda med ben.
SAMMANFATTNING
Det finns saker med den här boken jag gillar, och jag tycker rent av att den är roligare än The Colour of Magic och The Light Fantastic. Men trots att helvetet och Astfgl är litterärt uppfriskande så känner jag mig ändå lite tömd efter att ha läst boken. Tänk om det hade kunnat vara så att Rincewind blivit en mer heroisk person, mer mån om andras väl och ve, efter hur han stått upp mot Coin i förra boken? Hade det inte varit mer intressant att läsa om den förändrande Rincewind än samma som vi alltid fått?
Det hade rentav gjort Sourcery retroaktivt bättre. Man hade inte behövt ändra någonting. Hade Rincewind varit en ny man i Eric pågrund av Sourcery hade den blivit mer läsvärd eftersom den då skulle handla om en viktig period i hans liv. Men Sourcery handlar inte om någont viktigt i Rincewinds levnadsbana, och egentligen inte Eric heller.
Det får bli det jag tar med mig som författare denna gång: fokusera på de viktigaste bitarna av dina karaktärers liv. Om det inte är viktigt för dem, varför skulle det vara viktigt för oss?