Pyramids

Förra boken av Pratchett, Wyrd Sisters, hade jag skyhöga förväntningar inför. Med Pyramids var det raka motsatsen. När min mor läste den högt för mig som barn tyckte jag den var trist och en av de sämre böckerna i serien.

Jag undrar vad det är som har förändrats med mig sedan dess – förutom att jag har blivit hårigare och längre – för jag fick ett helt annat intryck av boken den här gången. Den är inte lika tankeväckande som Wyrd Sisters eller unik som Mort, men däremot den roligaste i serien. Hur gick det till?

Boken handlar om prins P’Teppic som kommer från det urgamla riket Djelibeybi. Det var en gång i tiden ett av de mäktigaste länderna i världen, men är idag inte mycket mer än en flod hopklämd mellan två mycket större och mer framgångsrika imperier. Och just det ja – de har pyramider också. Pyramider som var så dyra att bygga att landet sakta men säkert krympte pågrund av att man sålde av mark.

När man inte har mycket annat blir ens traditioner det viktigaste, men P’Teppics far kände att det var något kvävande med hur landet utvecklades (eller snarare inte utvecklades) och valde att skicka sin som utomlands för att få den finaste utbildningen som gamla pengar kan ge: Lönnmördarnas Gilleskola i Ankh-Morpork.

Innan vi fortsätter med att prata om bokens story vill jag ta en liten avstickare just om skivvärldens lönnmördare, för precis på det sätt som Pratchett fått sina trollkarlar att kännas unika på ett kreativt (och lite töntigt) sätt så skiljer sig hans lönnmördare från de flesta andra man kan hitta.

Det viktiga med andra lönnmördare är egentligen bara hur de dödar folk. Men i Discworld kommer den aspekten i andra hand, om ens det – det som Pratchett sätter fokus på är istället lönnmördarnas image. På lönnmördargillet utbildas de i första hand till att bli belevade gentlemän som är kunniga inom litteratur och duktiga på att dansa. Det påminner mest om en engelsk boarding school – med roddtävlingar och pianolektioner – där man bara råkar lära sig hur man mördar sina medmänniskor. Och det är många föräldrar som skickar sina ungdomar till gillet bara för att skolan råkar ha ett så fint rykte; de flesta fortsätter inte sen att jobba som lönnmördare utan tar helt vanliga jobb på sina föräldrars firmor.

Visst – andra lönnmördare i andra böcker bryr sig väl också om sin image, men det är bara för att författaren vill att du skall tycka att de är coola. Discworlds lönnmördare är någonstans mittemellan fisförnäma gubbar och rikemansslyngel, och den coolhet de har är bara för att de råkar komma från högre socioekonomisk klass.

Pratchett skrev många böcker som fokuserade på trollkarlarna, men skrev aldrig någon mer som på samma sätt fördjupade sig i hans lönnmördare. De dyker fortfarande upp sporadiskt genom hela serien, men är aldrig huvudfokus igen, vilket är synd. P’Teppic hamnar, tillsammans med Esk, i lådan för koncept som förtjänade flera böcker.

Just det ja – P’Teppic.

När han är gott som färdig med sin utbildning får P’Teppic reda på att hans far har dött och att han måste återvända hem för att fullfölja sina plikter. Boken handlar sedan om den kulturkrock som uppstår när han med sitt moderna synsätt skall försöka anpassa sig till det gamla riket låsta vanor. Detta leder till en konflikt med landets överstepräst Dios, där P’Teppic försöker bräcka honom genom att beordra att hans döda far skall få den största pyramiden som någonsin skådats. En pyramid så stor så att den rent av börjar bända rummet och tidens lagar…

Bokens början på lönnmördargillet är bra, men den är som allra bäst när P’Teppic interagerar med Dios. Han är fascinerande, för han är precis som alla andra onda överstepräster, men mycket mer ändå – som om man smält ner alla i samma form och fått något helt nytt. Något verkligare och farligare.

Dios gjorde ett starkt intryck på mig även som ung (särkilt det öde han utsätts för i slutet), och nu som vuxen tycker jag att han är den bästa Discworld-skurken hittills… om inte den bästa vi kommer få i hela serien. Många andra av Pratchetts skurkar är mästerliga ränksmidare – större och intelligentare än vad som är möjligt och ett oöverkomligt hot för våra hjältar – men Dios är så simpel. Så enkel. Man sitter hela tiden och tänker att han egentligen inte är hemsk, kanske bara lite vid sidan om. Och har gör ju bara sitt jobb. Och han har det inte så lätt heller.

Dios får mig att tänka på hur mycket banal ondska som föds ur människans enkla rädsla för förändring.

Tyvärr tappar boken mot slutet, när P’Teppic flyr från Djelibeybi för att gömma sig i grannlandet Ephebe (en pastisch på antikens Grekland). Han återvänder hem till finalen igen, men möter knappt Dios mer vilket är synd eftersom det är han som bär hela boken.

Hm… det kanske inte gjorde så mycket att P’Teppic aldrig figurerade i några fler böcker, eftersom det bästa med honom var just Dios. Och precis som jag skrev i The Light Fantastic återanvände Pratchett aldrig några skurkar. Visst, jag kan ligga och drömma om hur en till bok med Dios hade kunnat se ut, men jag tar hellre de drömmarna än nya berättelser som urvattnat Dios slagkraft i den här boken.

 

SAMMANFATTNING

Det här var en positiv överraskning för mig, och jag tror att Pyramids kommer hålla sig kvar nära toppen. Det är inte Pratchetts intelligentaste eller djupaste bok, men desto mer lättillgänglig och rolig.

Det jag tar med mig som författare är Pratchetts lönnmördare.

Så mycket i kulturen handlar om våld och på vilket sätt folk har ihjäl varandra, men det är ju inte det som är det mest spännande. Jag bryr mig inte om ifall orcher eller samuraier eller robotar använder yxor eller svärd; jag vill veta vad de har för självbild. Tycker de om att slåss, eller är de tvingade? Vad får de för lön? Vem tvättar deras underkläder? Sådant ger en tyngd till de konflikter som skall agera dragplåster i all fiktion vi konsumerar.

  1. Wyrd Sisters
  2. Mort
  3. Pyramids
  4. The Light Fantastic
  5. Equal Rites
  6. The Colour of Magic
  7. Sourcery
This entry was posted in Nyheter and tagged , , , . Bookmark the permalink.