Fiasco är ett av de rollspel jag spelar alldeles för lite.

Fast enligt vissa så stämmer inte den meningen. Inte för att jag råkar spela för mycket Fiasco, utan snarare för att Fiasco kanske inte egentligen är ett rollspel. Kanske är det ett storyteller-spel, eller ett party-spel, istället.

Men oavsett vad Fiasco är så har det fått mig att expandera min verktygslåda till rollspel.

Innan Fiasco så var storyn i rollspel något som bara hände av sig själv, vilket ofta brukar räcka. Vi människor har en underförstådd känsla för berättelsers osynliga regler och följer ofta dem även när vi inte känner till dem. Men Fiasco fick mig att verkligen tänka på vad som är en konflikt i en rollspelsberättelse, och nu när jag har en mental bild av konceptet är det lättare att leka med.

Med vad är Fiasco då?

Det är som ett rollspel, men man har ingen spelledare. Istället har man en litet tabell – en playbook – som under strukturerade former låter en slumpa fram karaktärer, platser och drivkrafter.

Oftast representerar tabellerna banala och småbonniga saker. Här är det inga episka rymdoperor eller långa fantasyepos; det är släktmiddagar, bröllop och klassåterträffar som gäller. Men eftersom tabellerna är så noga med att baka in ordentliga konflikter i berättelserna blir de minst lika dramatiska och spännande som de rollspel där man slåss mot orcher eller robotar.

Som sagt spelar jag Fiasco för sällan, men jag fick turligt nog spela det nyligen med Geekpodden. Så har du varit nyfiken på spelet (eller blivit intresserad efter att ha läst mina ord om spelet) är det en perfekt möjlighet till att få mer smak av Fiasco.

Du kan lyssna på avsnittet här.