Maskerade |

När man blir tillräckligt känd så kommer det ett skede då folk inte längre vågar säga när man gör fel. Ens lägstanivå kan fortfarande vara mycket hög – det är därför man har blivit känd – men ens verk börjar dra sig med onödigt fett.

Maskerade är den boken i Discworld-serien där jag började undra om Terry Pratchett nått den nivån där han hade mer makt över sina redaktörer än tvärtom.

Maskerade handlar om hur häxorna Granny Weatherwax och Nanny Ogg behöver få tag i en tredje häxa efter att Margrat blivit drottning i förra boken. En potentiell kandidat de haft ögonen på är Agnes Nitt, men hon har nyligen flyttat till storstaden Ankh-Morpork för att jobba som sångare på operan. De två äldre häxorna bestämmer sig för att resa ditt och tala lite förstånd med henne. Men när de anländer visar det sig att en mördare är lös och folk som arbetar på operan dör en efter en.

Och ja … det är inte mycket mer än så.

Det känns som Pratchett fick idén ”Hade det inte varit kul om Weatherwax och Ogg interagerade med en opera?”, och vid första anblicken låter det som en roligt koncept. Fast det leder inte till mycket mer om några skämt om hur knäppt opera är.

Frågan jag tycker man egentligen skulle ha ställt är ”Hade det inte varit kul om Weatherwax och Ogg interagerat med konstnärer (vilka i detta faller råkar vara operasångare)?”.

Det hade gett boken ett djup, med vilket jag menar att det skulle kunna gå att prata om bokens tankar med andra bokälskare. För det är ju något särskilt med konstnärer. Vad är det som egentligen får dem att slita och lida, ofta helt i onödan, istället för att ta ett vanligt åtta-till-femjobb? Är konsten ett hantverk, ett kall eller ett jobb? Hur bör man som människa förhålla sig till ära och berömmelse?

Men ingen sådan diskussion förs i Maskerade. Det bara händer lite saker och sen är det klart.

Men … ibland undrar jag om jag inte är lite sträng mot Maskerade. Har boken verkligen sämre djup än till exempel Wyrd Sisters, en bok som handlar om teater? Om man tar Maskerade och studerar den objektivt i ett vakuum, verkar den inte lite djupare då?

Fast det är problemet med konst, eller hur? Den existerar inte i ett vakuum. Maskerade är den femte häx-boken, och den tjugonde Discworld-boken. Även ifall boken är ”okej” så smakar det illa i jämförelse med de mer unika exemplar som kommit innan.

Fast även om detta varit den första häxboken, eller ens den första Discworld-boken, så finns det saker som jag hade reagerat på.

Agnes Nitt är gravt överviktig, ett av hennes främsta karaktärsdrag som hon brottats med hela sitt liv, men Terry Pratchett skriver som om han – och karaktärerna – aldrig har sett en tjock person förut. Varenda mening om Agnes börjar med att kommentera hennes kroppshydda och resten av karaktärerna behandlar henne och övriga överviktiga individer som ufon.

Fetma är en problematik, men jag känner inte att Pratchett hjälper mig att förstå och empatisera med problematiken. Låt oss jämföra med Small Gods, vilken tar upp religion. Religion är i bästa fall godtycklig hitte-på för vuxna och i sämsta fall ett aktivt verktyg för att göra världen sämre. Men trots det så behandlar Pratchett – en hård ateist – ämnet med både stor respekt och kunskap.

Det enda jag tänker efter att ha läst Maskerade är ”gu’ va knasigt med tjockisar”.

En annan besvikelse är bokens antagonist, eller snarare hot-eskaleringen från tidigare böcker.

I första häxboken slåss häxorna mot en galen hertig. I andra boken slåss de mot Esme Weatherwaxs magikunniga syster. I tredje boken slåss de mot alver som försöker invadera deras hem. Varje gång har det varit en stegring som känts farligare än förra gången.

I Maskerade? Här slåss de mot en frustrerad opera-direktör som inte är särskilt bra på någonting.

Stegringar av antagonisters hotnivå är något man kan diskutera länge, och utan att gå in på det för mycket kan vi åtminstone säga är att det inte går att öka farlighetsnivån på nya skurkar i det oändliga. Man urvattnar tidigare antagonister, och får tillslut en hjälte som blir tvungen att fråga sig vad man skall göra efter man räddat hela universum.

Men istället för att göra en skurk farligare kan man göra honom viktig. Alla skurkarna i de tre tidigare böckerna var på ett personligt plan viktiga för Weaterwax att övervinna. Vad har hon att bevisa för läsaren i att överlista en tråkig opera-direktör? Det finns inget i hans personlighet som testar, frustrerar eller utmanar henne. Hela konflikten känns som något som passat i en prolog till en mer relevant berättelse.

Men trots att varken humorn eller skurken känns viktigt så råkar berättelsen vara viktigt. Jag pratade om det i Sourcery: även en dålig berättelse räddas av om den visar en viktig episod i en karaktärs liv. Detta är en av de få saker Maskerade lyckas med.

Huvudhäxorna har förlorat en av sina medlemmar, och måste få en ny: Agnes Nitt. Det är i den här boken Nitts framtida öde stakas ut utan återvändo, och jag är tacksam över att vi som läsare fick vara med när det hände.

SAMMANFATTNING

Det här boken gjorde inget intryck på mig.

Försöker jag nysta i varför så är det bland annat för att humorn inte funkar. Den bara pekar på något och säger att det är roligt, men den visar inte vad som är roligt.

Skurken och den underliggande tematiken känns inte heller viktig eller engagerade. Visst, boken visar upp en viktig tidsperiod i en av karaktärernas liv, men jag önskar att boken handlar mer om det. Nu bara råkar episoden hända samtidigt som en tråkig komplott i ett operahus.

Boken hamnar näst sist på listan, precis över Sourcery.