Jag älskar roguelikes.

Roguelikes är en typ av tv-spel som använder sig av slumpgenererat innehåll och permadöd. Och för de som inte är välbevandrad i tv-spelstermer skall ge en kort förklaring:

I vanliga tv-spel är allt innehåll designat till minsta detalj; första banan ser alltid likadan ut oavsett hur många gånger du försöker, likaså resten av spelet. Och om du dör har du olika sätt att fortsätta från där du var med hjälp av extraliv, continues eller sparfiler.

Roguelikes fungerar tvärtom. Klarar du tre banor och dör så är det försöket slut. Du får börja om helt från början, och nu kommer saker och ting (som fiender, vapen och bandesign) vara annorlunda.

Namnet ’roguelike’ syftar på ett gammalt spel från 80-talet som hette just Rogue och var ett av de första i sitt slag i genren.

För vissa människor låter detta inte alls som ett vinnande koncept. Om jag dör en gång så förlorar jag alla mina framsteg och all tid jag lagt ner? Tänk om jag dör efter att ha spelet i tjugo timmar? Och om jag inte har extraliv eller kan ladda om sparfiler kommer jag aldrig att klara spelet.

För ett vanligt tv-spel är dessa farhågor helt korrekta. Ett vanligt spel kan ta mellan fyrtio och sextio timmar att klara av nu för tiden. Men att spel har varit blivit så långa är egentligen inte en bra sak – oftast är det bara utfyllnad och fetch quests för att man tror att kvantitet är viktigare än kvalitet.

Ett roguelike brukar däremot högst ta några timmar att spela igenom om man lyckas med sitt försök. Det är som att lägga en kväll med att spela ett bra brädspel; ibland vinner man och ibland förlorar man.

Jag har pratat om närbesläktade koncept tidigare, som iron man mode och nuzlockes. För mig – som inte har råd med 40-60 timmar per spel och är ute efter större spänning och variation – är roguelikes ett perfekt val. Och idag vill jag prata om ett av mina favoritspel i genren: FTL.

(För du roguelike-purister som följt med så här långt kan jag väl erkänna att det jag egentligen tyr mig till snarare äe rougelike-likes och rouge-lites än riktiga roguelikes. Men det finns en gräns i hur långt man skall dividera med specifika termer.)

FTL, som står för Faster Than Light, är ett spel där man är kapten över ett rymdskepp. Man bär på topphemlig information som måste till Federationens huvudsystem, men det är ingen lugn resa man har framför sig – efter sig har man en enorm våg av fiendeskepp som obevekligt närmas sig. För att ligga steget före hoppar man i panik från solsystem till solsystem, försöker hushålla med bränsle och vapen och gör sitt bästa för överleva rymdpirater och annat som vill en illa.

Om vi bortser från att detta inte är ett Star Trek-spel så är FTL det bästa Star Trek-spelet som någonsin gjorts. Det fångar känslan av att vara en kapten med ett tungt ansvar och ett omöjligt uppdrag perfekt. Missiler och torpeder tar slut, ström måste omdirigeras från livsuppehållande system för att hålla sköldar igång (hoppas besättningen kan hålla andan länge) och fiendestyrkor försöker borda ena ändan av skeppet medan andra delen av skeppet håller på att fatta eld.

Men det jag gillar mest med spelet är nog hur… ”organiskt” det känns. I andra strategiska spel så är det ofta bara siffror som skiljer olika taktiker från varandra – här gör det skillnad om jag satsar på tunga missiler, automatiserade drönare eller hackandet av fiendesystem.

Jag läser ofta om böcker, men jag återvänder mer sällan till gamla spel. Men det tar sällan emot att starta någon av de roguelike som jag besegrat för länge sedan. Kanske kan man prova en ny taktik eller högre svårighetsgrad, eller hoppas att man ser något nytt slumpgenererat innehåll som man aldrig stött på innan. Man där andra roguelikes (jag tittar på dig, Binding of Isaac) inte har långt till frustration, förstört självförtroende och magsår så har FTL en design och musik som inte är annat än rogivande, även när dina besättningsmedlemmar äts upp av utomjordingar och sprängs i småbitar.

Så skall du prova ett roguelike-spel, börja med FTL.