Jag är i en period där jag spelar mycket Dungeons & Dragons 4:th edition. Det finns dock ett spel som alltid drar i mitt hjärta och lockar mig tillbaka när jag varit otrogen – GURPS, av Steve Jackson Games. Det var GURPS som fick mig att äntligen fatta rollspel.

När jag var liten förstod jag mig inte på rollspelsböcker. Min pappa hade stora mängder böcker från Mutant och Drakar & Demoner och jag älskade att bläddra i dem och fantisera mig bort. Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att besöka dessa spännande världar närmare än att se dem från boksidorna. Allt verkade krångligt – det var mycket regler och tabeller – och jag kunde inte förstå hur jag skulle använda böckerna för att få fram de upplevelser jag ville ha.

Förhoppningsvis brukar man ha en bekant som var bättre spelledare än en själv och hjälpte en att fatta regler och rollspelsbeteenden, men jag var den enda i min kompisgrupp som brann för att spelleda. Lösningen blev att köra friform och använda bilderna som referensramar. Jag minns att jag tyckte om att använda magickort vid dessa tillfällen för att visa mina spelare hur olika karaktärer eller platser såg ut.

På den tiden fanns inte SF-Bokhandeln i Göteborg och det var en stor händelse när deras postorderkatalog kom. Eftersom inte heller Internet fanns så var man inte lika välinformerad som idag, så att ögna genom katalogen och välja vad man skulle beställa hem var en spännande upptäcktsfärd.

Bilder var viktiga för att väcka ens nyfikenhet och långt bak i katalogen fanns en stilfull bild föreställande Döden som spelare elgitarr. Det visade sig handla om ett rollspel för Discworld-böckerna av författaren Terry Pratchett (vilken jag var ett stort fan av), så det blev ett självklart köp. Innerst inne i mitt lilla pojkhjärta visste jag att jag antagligen inte skulle klara av att spela detta spel heller, men att drömma var alltid roligt och att drömma sig till Skivvärlden (som serien heter på svenska) var inte ett dåligt alternativ.

Till min stora förvåning var boken inte fylld sida upp och sida ner med matematiska regler, formler och krångel.  Den presenterade Skivvärlden enkelt och pedagogiskt och talade rollspelsuppslag och inspiration. Fick man en galen eller kreativ idé som man ville testa så var det bara att tuta och köra.

I slutet av boken fanns ett litet särskilt stycke som tog upp lite regler för något som kallades Generic Universal Roleplaying System, eller GURPS. Istället för att ha en uppsättning regler för fantasyäventyr, en för rymdäventyr och en för skräckäventyr så var tanken att man istället skulle kunna använda samma regler och referensramar varje gång.

Det var som en kalldusch. Jag hade suttit och försökt klämma mig mina inre bilder i ramar där trollkarlar av godtyckliga skäl inte kunde ha rustningar och barbaren inte kunde lära sig spela flöjt. De som skrivit böckerna hade redan en sorts berättelse i åtanke, och de innehöll inga musikaliska muskelberg. I GURPS var allt möjligt. I Discworld fanns det inget som hindrade att rollspelssessionerna blev om lönnmördare som slogs mot gudar, troll som arbetade som livvakter åt häxor och dvärgar som utkämpade politiska strider under jord.

(Sedan dess har jag lärt mig att även uppskatta regler och andra mäns och kvinnors visioner, som i Dungeons & Dragons, men det är en berättelse för en annan dag.)

Men tänk om jag skulle vilja ta steget längre? Vad hände om jag lät dessa lönnmördare, troll och dvärgar transporteras till napoleonkrigen, vilda västern eller  en avlägsen framtid? Eller föra vikingar, rappare och utomjordingar till Skivvärlden?

GURPS styrka, i alla fall förr i tiden, var dess fantastiska uppsjö av böcker och supplement proppfulla med idéer. De tog upp specifika tidsperioder och platser (som GURPS Russia), särskilda ämnen (som GURPS Undead), eller unikt knas som var svårt att hitta någon annanstans (som GURPS Bunnies & Burrows). Där andra rollspel försökte hjälpa dig att spelleda deras setting så bra som möjligt ville istället GURPS hjälpa dig med din setting.

Jag började med GURPS under deras tredje inkarnation. Nu är det inne på 4:th edition, vilket förde med sig några små regeländringar, de flesta till de bättre, men tyvärr är inte rollspelet vad det har varit. Borta är den gigantsiska uppsjö av böcker i roliga ämnen. Det släpps fortfarande en och annan nischad pdf (till exempel om Florens eller fantasyninjor [länkar]), men de känns trötta och återanvänder ofta illustrationer från tidigare GURPS-böcker.

Men styrkan med GURPS att man inte behöver så mycket så länge man har en aktiv fantasi. Har du köpt de två grundböckerna (Characters och Campaigns) så har du allt du behöver för resten av livet – allt annat är bara extra godis.

Särskilt när jag blivit äldre har jag tyckt att det varit mer besvärligt och tidskrävande att ta till mig nya regelsystem. Därför är jag glad att jag har lärt att känna GURPS. Till exempel tycker jag om att spela det svenska rollspelet Noir, men jag har bara snabbt bläddrat förbi dess regler och sagt att, ja, även denna gång kommer GURPS fungera utmärkt.

Vänta lite, säger kanske vän av ordning, hur kan du uppskatta GURPS när du har svårt för siffror och tabeller? GURPS har regler för allting! Vissa partier krävs en ingenjörsexamen att förstå sig på! Hur kan du sitta och prata om fantasi och berättelser, din skäggigt stilige nörd?

Åt den åsikten säger jag att det brukar sägas GURPS är som en ko. Man skär bara de bitar man vill ha, man skall inte äta hela kon… ja, om man inte är en glupsk civilingenjör förstås. Så ge GURPS en chans – använd systemet för att testa något nytt, omprova något gammalt eller varför inte spela just kor?

Jag måste dock erkänna att det finns ett nytt system som jag börjat snegla åt på senare tid. Det har ibland beskrivits som GURPS Light och är mer narrativt än simulativt (vilket betyder att det mer fokuserar på att berätta berättelser än att vara verklighetstroget). Det släpps en stor mängd böcker, från olika källor, och systemet visar prov på den uppfinningsrikedom jag saknat. Men även Savage Worlds är något jag får tala om en annan gång.