För några år sedan läste jag Discworld högt för min fru. Jag började med två första i Rincewind-serien – The Colour of Magic & The Light Fantastic – men valde att hoppa över Sourcery. Inför min omläsning här på bloggen undrade jag om jag kanske gjort henne orätt, men efter att ha kommit en bra bit in i boken insåg jag då tog rätt beslut.
Ett varningens ord: jag kommer att spoila handlingen och slutet mer än vanligt.
Som vi fick lära oss i Equal Rites så blir den åttonde sonen av en åttonde son alltid blir en mäktig trollkarl. Men om en åttonde son av en åttonde i sin tur får en åttonde son blir han mäktigare än vad som borde vara möjlig. Andra vanliga trollkarlar bara nyttjar de magiska krafter som ligger och skräpar här och var i världen, men den här typen av magiker blir istället urkällor till magi, mäktiga nog att klyva skivvärlden på mitten och skriva om fysikens lagar. De blir sourcerors.
Boken handlar om hur en sourcerer – en åttaårig pojke vid namn Coin – tar över Unseen University och gör det till sin bas för världsherravälde. Men han vill även ha den officiella titeln som ärkekansler, och man brukar då få en gammal hatt som symbol för ämbetet. Hatten har dock en egen vilja och tar kontakt med hjälten Conina – barbar och dotter till Cohen från de tidigare böckerna – som i sin tur tvångsrekryterar Rincewind. De flyr tillsammans över skivvärlden och har dråpliga äventyr.
Det här är en av bokens allra största brister: Rincewind befinner sig på resande fot för att ta sig bort från Coin och universitet i nästan hela berättelsen. Men bokens kärna – det som driver handlingen framåt – är just vad som händer på universitetet.
Kvar finns bland annat en stel skattmästare vid namn Spelter, och han är en av de första som välkomnar Coin (efter att andra mer korkade trollkarlar har försökt kasta ut honom och exploderat). Till en början ser han Coin som en möjlighet att ge trollkarlarna den respekt de alltid har förtjänat, men sakta inser han hur hemsk Coins nya värld är. Spelter försöker till slut göra något åt problemet och dör på grund av sina val och handlingar. Den delen av boken är spännande och man tycker om (och saknar) Spelter eftersom han var med och drev handlingen framåt.
Ingenting viktigt händer däremot Rincewind. Han reser bara motvilligt runt som i The Colour of Magic, men i den boken var det åtminstone resandet som var själva poängen.
Och det leder oss till den andra stora bristen: Sourcery bara upprepar saker som vi redan sett. Resandet har jag redan nämnt, men även denna gång består Rincewinds resesällskap av barbarparodier. Och vi har igen en scen där den inkompetente Rincewind lyckas kasta magi och förundras över detta, just som han gjorde i The Light Fantastic. Och Rincewind fattar ett beslut att gå i strid mot en övermäktig fiende som han inte kan besegra, också precis som i The Light Fantastic.
Men det allra värsta är att hela boken bara är slöseri med tid.
Rincewind åker som sagt iväg med ärkekanslerns hatt – mot sin vilja – så att Coin inte skall få tag i den. Sedan förlorar han hatten. Leder detta till någonting? Nej – hatten sprängs i luften utan att det påverkar berättelsen någonting.
Vad gör Rincewind efter att han förlorat hatten? Åker tillbaka till Unseen University utan att riktigt veta varför. Om det varken var viktigt för Rincewind eller berättelsen vad som hände med den korkade hatten, varför skulle det vara viktigt för oss läsare?
I slutet av boken konfronterar Rincewind till slut Coin, och skall jag vara ärlig är den biten inte jättedålig, för Rincewind och Coin har en fin personkemi. I och för sig lånar slutet oerhört mycket från The Light Fantastics slut, men det är ändå okej. Det fick mig dock tyvärr att inse att Rincewind är en urusel huvudperson.
I scenen innan anländer Rincewind till Unseen University och vet inte vad han har där att göra. Då kommer skolans bibliotekarie (en före detta trollkarl som förvandlats till orangutang) och övertygar Rincewind om att han måste försöka besegra Coin trots att han antagligen kommer misslyckas. Rincewind tvekar men kommer sedan till slutsatsen att det är hans plikt att göra detta.
Men finns det egentligen någon orsak i hela världen att någon skulle be Rincewind att agera hjälte? Han är korkad, feg och den minst kvalificerade personen som går att hitta. Bibliotekarien hade kunnat gå och fråga vem som helst på gatan och då hittat någon med större chans att besegra Coin.
Okej – nu är jag orättvis mot Rincewind. Han är inte helt värdelös på allt. Han är bra på språk och han är en av de få som förstår vad bibliotekarien (en apa, som sagt) säger. Hade det varit så att bibliotekarien bara vände sig till Rincewind på grund av att ingen av de riktiga hjältarna han frågade först förstod vad han ville hade det varit roligt. Men det enda skälet till att Rincewind blir tillfrågad är för att bibliotekarien antagligen har läst manus och vet att Rincewind är bokens huvudperson.
Det hade rent av varit mer vettigt att bibliotekarien försökte besegra Coin själv: han är utbildad magiker, har läst tusentals böcker och har en orangutangs styrka (vilket Pratchett ofta själv beskriver som ”tillräckligt stark för att dra loss en vuxen mans arm från kroppen”). Han har till och med en motivation eftersom han vill beskydda sina böcker. Det enda Rincewind vill är att vara ifred.
Men hade det här varit den sista Rincewind-boken hade jag accepterat den för alla dess brister. Låt mig förklara varför:
Efter att Rincewind besegrar Coin så inser Coin att det han har gjort är fel och väljer att radera allas minnen av händelserna. Ingen kommer ihåg någonting och allt är som förut… vilket i och för sig får boken att kännas mer poänglös eftersom det verkligen är som inget av värde har hänt.
Men en av få konsekvenser är att Rincewind fastnar i The Dungeon Dimensions: det avskyvärda existensplan under vår egen verklighet där lovecraftianska har som hemvist. Där kommer han vara dömd att fly för resten av sitt liv eller råka ut för ett öde värre än döden.
Ni kommer ihåg hur jag tyckte det var synd att Rincewind kom tillbaka efter sitt olyckliga öde i The Colour of Magic? Det som ändrades retroaktivt i The Light Fantastic? Slutet i Sourcery funkar nästan lika bra och hade varit ett fullgott avsked till Terry Pratchett mest tragiska karaktär. Vi hade förfasats – men även skrattat – och ständigt påmints om hur farlig magi egentligen är.
Men Rincewind kom tillbaka efter bara några böcker, helt opåverkad av sina traumatiska händelser som den tvådimensionella sidokaraktär han egentligen är. Så även slutet – vilket hade kunnat ge boken ett lite större värde – även det meningslöst.
SAMMANFATTNING
Jag har varit rätt tydlig med vad jag tycker om Sourcery: boken bidrar inte med någonting och går utan problem att hoppa över. Vill man fortsätta läsa om Rincewind kan man istället direkt till Interesting Times – det märks inte det minsta att Sourcery (och en bok till) är emellan.
Men vad tar jag med mig som författare av den här upplevelsen?
Varje bok i en serie måste föra någonting framåt, och gärna förändra något. Och man skall inte vara rädd för att ge sina karaktärer avslut. Särskilt inom fantasyvärlden finns det en förkärlek till att ständigt återkomma till sina karaktärer och förlänga deras bokserier i det oändliga, vilket är något jag tror skadat vår genres anseende.
Jag behöver inte tänka efter för att utnämna Sourcery till den sämsta Discworld-boken hittills, och det är inte omöjligt att den behåller den platsen ända till slutet:
1. Mort
2. The Light Fantastic
3. Equal Rites
4. The Colour of Magic
5. Sourcery