Skall jag vara kortfattad så är ’Game Angry : How to RPG the Angry Way’ den bästa bok med tips till spelledare jag någonsin har läst. Den vänder sig till totala nybörjare – med intentionen att man skall läsa den här boken innan man ens testar att spelleda första gången – och växlar sedan fort upp till en så avancerad nivå att jag själv måste sitta och föra anteckningar för att hänga med.

Men trots det kan jag inte helhjärtat rekommendera boken. Men låt oss först tala om vad som är bra med den.

’Game Angry’ är skriven Scott Rehm, även kallad the Angry GM. Och säg inte det här till någon – det här får bli din och min lilla hemlighet – men varje gång någon frågar mig om något gällande rollspel så tjuvkikar jag alltid på the Angry GMs blogg för att se om han skrivit något om det först. En gång frågade min fru mig efter ett kakrecept; jag gick då och kollade en av the Angry GMs artiklar och bytte helt enkelt bara ut alla monster mot kakingredienser. Så bra är han!

Bloggen har ett så stort arkiv av artiklar i specifika ämnen så jag inte kunnat räkna dem – det skulle ha tagit minst flera minuter – och i ’Game Angry’ har han kondenserat ner all denna kunskap i en lättillgänglig form.

Det förklaras vad rollspel är, hur tärningar används på bästa sätt, hur man får folk att glömma att man sitter runt ett bord och larvar sig och istället tro på den berättelse man upplever, val och konsekvenser, skådespeleri, berättelsestrukturer, ja – allt. Trots att boken är tunn är den matig och rak på sak.

Ett kapitel jag gillar extra mycket är det om spelledarens ansvar, och att man inbland behöver ta tråkiga beslut. Scott Rehm kan ibland vara hård, men jag gillar hur han förklarar att när man blir äldre blir ens tid allt mer dyrbar. Om man har en spelgrupp som träffas varannan vecka för att spela rollspel så har alla deltagare aktivt valt bort flera andra aktiviteter just för att spela rollspel – de väljer det framför att gå ut på krogen, lära sig ett nytt språk eller vara hemma och vila upp sig. Om man då har någon som kommer sent eller på annat sätt förstör så är det ett tråkigt men nödvändigt jobb att lösa detta eftersom alla redan offrat så mycket för att vara där.

Men trots allt positivt jag har att säga är det svårt att rekommendera boken till folk. Det första – och lite tråkiga – hindret är att den är så … ja … ful.

Jag gillar att teckna, och har tränar upp mig till en rätt bra nivå (följ mig gärna på Instagram för att se mina illustrationer). Men jag är fortfarande bara en amatör. Även om man  sätter mina teckningar bredvid en dålig professionell tecknare och mina illustrationer vid första anblicken verkar bättre, så kan fortfarande en dålig professionell tecknare en massa om komposition, färgskala och redigering, vilket jag inte har någon aning om. Och det som tar mig två timmar hårt arbeta att utföra kan en dålig professionell tecknare åstadkomma på en kvart.

Jag har sett mycket fula böcker i mina dagar, men det här var första gången jag kände att jag kunde ha gjort ett bättre jobb själv.

Jag vill inte klanka ner på en annan konstnärs arbete, men teckningar i en kommersiell produkt har ett viktigt uppdrag, och det är att inbjuda till läsning och ge produkten ett proffsigt utseende. Den här boken ser ut som något man hittat längst in i en kristen bokhandel på en nerlagd flygplats. Jag vet inte om Scott Rehm och illustratören är kompisar, eller har någon annan konstig relation, men han har inte fått valuta för sina pengar.

Jag kan inte släppa detta, men det skulle kännas skämmigt att ge bort boken åt någon i present. Så ful är den.

Ett annat problem som ligger boken i faten är att Scott Rehm kan vara otrevlig och nedlåtande. Han beter sig som att han är den enda som förstår hur saker egentligen ligger till och alla vi andra är ointelligenta i jämförelse. Jag kan väl hålla med om att han är intelligentare än alla oss andra, men då är det desto viktigare att vara ödmjuk.

Till bokens försvar är Scott mer from i just ’Game Angry’ än i andra sammanhang, men om man är bekant med honom sedan tidigare så känner man igen stilen. I boken tipsar han hela tiden om att man skall läsa vidare på hans blogg – där han hela tiden kallar folk för korkade idioter – så jag vet inte. Det kan vara att han försöker vara rolig, men jag tycker mest hans stil är pinsam.

Samtidigt verkar han ändå jättetrevlig när man hör honom prata. Det finns ett avsnitt av Happy Jacks RPG Podcast – där han bland annat pratar om den negativa arga  nördstereotypen – där han öppnar upp och berättar att Dorys förtvinande identitet i Hitta Nemo får honom att gråta. Kan otrevliga människor erkänna sådant? Eller är alla otrevliga människor mer mångbottnade än vad vi tror?

Nu har vi verkligen kommit ifrån ämnet, så jag skall försöka sammanfatta.

Boken är ful och har en stundtals tråkig och raljerande humor. Men om du tar rollspel på allvar, och verkligen vill förbättra ditt spelledarskap, så är Game Angry den absolut bästa boken du kan läsa. Och har du skinn på näsan kan du efter det fortsätta läsa vidare på Scott Rehms blogg The Angry GM.

Mer litteratur för spelledare:

Finna Dolda Ting | Never Unprepared | Odyssey | Robin’s Laws of Good Game Mastering