Wyrd Sisters – Trevliga Scenarion

Inför genomläsningen av Discworld var Wyrd Sisters en av böckerna jag såg mest fram emot. Jag har alltid hållit den i hög dager, och sett den som en av mina absoluta favoriter i serien. Men skulle den fortfarande hålla?

Spoiler: Ja.

Wyrd Sisters handlar om skivvärldens häxor och är en uppföljare till Equal Rites, men egentligen bara på pappret. Granny Weatherwax figurerar i båda böckerna, men Wyrd Sisters känns ändå som den första ”riktiga” häxboken. Det går att hoppa över Equal Rites utan problem; det är bättre och se den som en konstig prequel.

Boken utspelar sig i kungariket Lancre, en pinsamt bonnig plats som mest består av berg och skog. Kungen har nyligen mördats av en av sina hertigar, och tre häxor blir ombedda att gömma hans nyfödda son från hertigens soldater. De förbarmar sig över barnet och ser till att han blir adopterad av ett resande teatersällskap.

Man skulle sen kunna säga att resten av boken handlar om hur häxorna konspirerar för att få bort hertigen från tronen så att den rättmätige arvingen kan komma tillbaka. Och visst… boken handlar om det också… men egentligen handlar den mest om hur häxorna försöker förhålla sig till hela affären.

Jag nämnde i Mort att det som är mest fascinerande med Pratchetts trollkarlar är att de helst av allt undviker att använda magi. Detta stämmer om häxorna också, men där trollkarlar inte vill använda magi eftersom det i slutändan är för mycket arbete så har häxorna en annan inställning.

Häxorna förstår att om de får bort Felmet med våld så eskaleras situationen, och att nyttja magi är som använda atomvapen för att besegra ett motorcykelgäng. Visst, motorcykelgänget är borta, men du kommer ha en gigantisk radioaktiv krater kvar och du vill inte veta vad motorcykelgängets släktingar och vänner tar med sig för bomber för att hämnas.

Något jag också nämnde i Mort är att Pratchtett är som bäst när han antingen är extremt filosofisk och metafysisk eller väldigt jordnära och verklighetsförankrad, men Wyrd Sisters lyckas ringa in båda områdena. Boken tar upp avancerade frågor om maktens rätt och konstens relation till verkligheten, och den hade stått bra på egna ben med bara det här, men boken lyckas perfekt med karaktärsspelet också.

De tre häxorna har en fascinerande spänning emellan sig eftersom de egentligen inte tycker om varandra, men ändå är tvungna att respektera varandra eftersom det enda som är värre än häxor är icke-häxor. Även deras relation till hertigen engagerar en som läsare. Han förstår att häxorna inte vågar ta bort honom med våld, och han vet att de vet att han vet, så han börjar istället arbeta på att förstöra deras rykte.

För det är egentligen det som är häxornas bästa vapen: inte magin de har (som låter dem spränga droskor bara genom att peka) utan den aktning och fruktan folk känner för dem.

Vissa böcker växer desto mer man läser dem, och frågorna Wyrd Sisters tog upp kändes mer relevanta för mig idag än när jag läste den första gången. För är det inte så här vi har planerat att få bort terrorism, genom att döda alla terrorister? Och när hertigen i boken anställer en författare för att skriva en pjäs som skall få folket att anse att den gamla kungen egentligen var ond – och att häxorna var hans demoniska lakejer – så behöver jag bara lyfta blicken från sidorna en kort stund för att hitta paralleller till dagens informationskrig via fake news och sociala medier.

SAMMANFATTNING

Många berättelser är för enkla. Spränger vi bara Dödstjärnan så löser allt sig sen. För så funkar det i verkligheten, eller hur? Det har aldrig blivit några komplikationer när vi bestämt oss för att gå in och mörda en diktator? Hade fler berättelser varit som Wyrd Sisters tror jag att vi hade levt i en bättre värld.

Wyrd Sisters placerar sig utan problem som den bästa Discworld-boken än så länge. Mort är inte långt efter, och är på sätt och vis mer unik, men Wyrd Sisters är fortfarande än bättre inkörsport till Pratchetts värld.