Lords and Ladies

Vi har nu kommit till tredje häxboken*, och jag måste på en gång säga att jag är kluven.

Tittar man på storyn kan man vid första anblicken säga att den är enkel. Alver, mer lika skitstövlarna från Shakespeare än hjältarna från Tolkien, försöker ta över häxornas hemland Lancre, och häxorna.

Samtidigt har Granny Weatherwax blivit gammal och insett att hon snart skall dö. Alverna är övermäktiga, minnet börjar svika henne, och medan hon och de andra var bortresta i Witches Abroad har yngre och coolare häxor flyttat in och gjort anspråk på deras territorium.

Dessutom slutar Magrat som häxa. Hon skall gifta sig med Lancres kung – med stort bröllop och allt – men ingenting blir som hon har tänkt sig och hon kommer på kant med både sin blivande make och sina gamla häxkollegor.

Det låter kanske lite krångligt, men det är det egentligen inte. Boken är, på vissa plan, väldigt enkel i jämförelse med de andra.

Visst, den har fortfarande många djupa partier och tänkvärda scener. Precis som förra häxboken har Lords & Ladies en av mina favoritscener i hela serien**.

Men det här är första Discworld-boken som känns som en film, och det i negativ bemärkelse.

Visst, det har gjorts filmer av varierande kvalité på Discworld-böckerna, men jag talar nu om en som skulle bli godkänd av och överleva Hollywoods administrativa och ekonomiska maskineri. En vanlig enkel film.

Det är så mycket som pågår utöver det visuella i Pratchetts böcker, och de underskattar inte sina läsare, vilket gör det svårt att översätta dem till filmens värld. Särskilt skurkarna – och hur Pratchett använder dem för att fördjupa sig i olika typer av ondska – är ett bra exempel.

Låt oss titta på inkvisitorn*** Vorbis från förra boken, Small Gods. Det hemska med honom var inte hur farlig eller skrupelbefriad han var. Det boken istället lyfte fram var hur lätt han hade för att få andra ordinära människor att begå onda handlingar. Redan i början av boken beskriver Pratchett hur Vorbis förstått att det finns inget en psykopat kan göra som en vanlig man, som bara går till jobbet för att tjäna sina pengar och hänga med polarna, inte kan göra bättre.

Det finns inget bra sätt att visa det i ett visuellt medium; antagligen skulle man nöja sig med en brittisk berättarröst som sa det rakt ut till publiken. Men med Pratchetts böcker är det just så mycket som sker på det inre planet.

Och om vi ändå pratar om skurkar; jag tycker även alverna känns som filmskurkar.

Låt mig först säga att jag tycker att de är … ja … okej. Det är lite coolt att Pratchett beskriver dem nästan mer som fantasy-utomjordingar från en annan dimension än ett regelrätt fantasy-folkslag. Och de har en sann kärna av relaterbar ondska som är alldels för sann: att vi människor förlåter nästan vilket beteende som helst om en person är vacker. Ett av bokens bästa citat är:

““If cats looked like frogs we’d realize what nasty, cruel little bastards they are. Style. That’s what people remember.”

Men problemet är att alverna egentligen inte har någon riktig personlighet; de går inte att relatera till på samma sätt som överstepräst Dios eller hertig Felmet. Alverna är trista, och de gör mig ledsen att de är en av de få antagonister som kommer att återkomma i framtida böcker.

Det känns inte som att poängen med alverna är att vi skall lära oss något om ondska och mänsklighet. Det känns som om att vi skall bua på dem medan huvudpersonerna spöar upp dem en efter en.

Och det var också en sak som kändes konstigt – alverna för stryk till höger och vänster. De beskrivs som ett enormt hot – och hade faran känts konkret för läsaren hade det kunnat funka – men de är en grupp PG-13-töntar. Jag har precis läst boken, men jag kan ändå inte utesluta att någon alv blir sparkad mellan benen.

Men bokens största synd är att den handlar om att huvudkaraktären gör sig redo för döden … och sedan inte dör. Det skulle vara för sorgligt, och det kan vi inte ha i Hollywood.

När jag tänker på de tre saker som beskriver Granny Weaterwax för mig så är det att hon är en realist, att hon är gammal och att hon hade kunnat bli den farligaste onda häxan i världen. Att hon då valt – och accepterat – en naturlig och ödmjuk död hade perfekt knutit ihop säcken för hennes karaktär.

 

SAMMANFATTNING

Boken är inte dålig. Jag vill inte ens säga att den är ojämn. Det mesta är bra, och mycket är oerhört bra. Till exempel planteras det väldigt bra hur Granny överlever i slutet av boken, och det knyts snyggt ihop med de underliggande teman som boken har.

Men känslan och strukturen känns helt fel; den ligger som en tråkig hinna över hela boken.

Det jag tar med mig som författare är att man skall omfamna bokmediets starka sidor istället för att underlätta för en filmvan publik, och att om man låter bokens tema vara att huvudkaraktären gör sig redo för döden så är fusk att inte låta karaktären möta just döden..

Det var svårt att besluta mig om jag tyckte den här eller Reaper Man var bättre. Reaper Mans toppar är högre, men Lords and Ladies har egentligen inga riktiga dalar trots att den gör mig frustrerad. Men i slutändan är nog det viktigaste att man ändå känner för karaktärerna i Lords och Ladies, trots bokens brister, på ett sätt man inte känner för karaktärerna i de sämre partierna av Reaper Man.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Moving Pictures
  5. Witches Abroad
  6. Lords and Ladies
  7. Reaper Man
  8. Mort
  9. Pyramids
  10. Eric
  11. The Light Fantastic
  12. Equal Rites
  13. The Colour of Magic
  14. Sourcery

 

 

* Eller fjärde, om man räknar Equal Rites.

** Duellen mellan Weatherwax och Diamanda, och sättet som hon vinner och/eller förlorar den på.

*** Okej då, “exkvisitorn”.

This entry was posted in Nyheter and tagged , , , . Bookmark the permalink.