Denna gång har vi kommit till andra delen av böckerna om Döden, men istället för en lång sammanhängande berättelse (som i de flesta andra i serien) får vi två sammanlänkade berättelser.
I min barndom satte bokens ena parti starka spår i mig och är något av det bästa jag läst, medan det andra kom jag knappt ihåg. Inte ens huvudpersonens identitet hade fastnat.
Det ena spåret handlar om Döden och några av de få återkommande antagonisterna i bokserien: the auditors of reality. Till det yttre ser de ut som gråa transparenta kappor som fladdrar för vinden, men man kan egentligen inte kalla dem varelser eller ens individer – vårt mänskliga språk är inte tillräckligt avancerat för att riktigt förklara vad de är. Men deras ansvar är att alla trista naturlagar beter sig som de skall, för ingen skulle uppskatta om vatten började frysa vid hundra grader Celsius eller gravitationen fick för sig att köra sidledes.
Finns det något auditorierna har svårt för så är det levande varelser, i synnerhet människor, för det är svårt att få världen att fungera när fantasi och abstrakta koncept blandas in i bilden. Det finns till exempel ingen orsak att vara rädd för kyla eller mörker eftersom de inte ens existerar. Det enda som finns är frånvaro av värme och ljus, men människor har ändå mage att tillskriva mörkret och kylan personlighet och makt.
Döden började för länge sedan som en enkel representation av vad livets slut betydde för människorna, men mänsklighet smittar av sig och han har blivit mer och mer… personlig. Auditorerna ser till att Döden får gå i pensoon, och ger honom rent av lite liv att leva ut som tack för besväret. Berättelsen handlar om hur Döden förhåller sig till sin nya existens och insikten om att han skall dö – en insikt han förstår mycket bättre än alla andra.
Den andra berättelsen… ja… nu blir det rörigt.
Där får vi följa trollkarlen Windle Poons (som hade en ganska stor roll i Moving Pictures) efter att han har dött. Det tar ett tag för auditorerna att hitta ett nytt bra system efter Dödens tvångspensionering, så det sprudlar av extra livsenergi överallt. I Windle Poons fall leder detta till att hans ande reser tillbaka till hans kropp och gör honom till en zombie. Berättelsen är sedan en lustig historia om hur besvärligt det är att vara odöd. Folk kan… till exempel tycka att det är oartigt att man inte uppskattade sin begravning tillräckligt mycket?
Men samtidigt dyker det upp snöglober överallt… i alla fall bara i Ankh-Morpork*. Ni vet, den där trista turistprylen som man skakar så att det snöar i den? De är egentligen ägg som kläcks till kundvagnar, vilka är delar av en sorts parasitstäder som suger energi ur riktiga städer. Och kundvagnarna förvandlas till ett stort köpcentrum i slutet och… ja…
Om det inte redan är tydligt så är partiet med Döden den fantastiska delen av boken medan den med Windle Poons är den… roliga men rätt spretiga biten. Det här är andra (eller kanske rent av tredje) gången jag läser boken, och ändå var det svårt att hänga med ibland. Reaper Man är den första i serien som ibland fått mig att undra vad det är jag läst.
I Windle Poons final går han in i köpcentret och drar ner en svart sak ur taket… och det får hela varuhuset att gå under? Är detta någon brittisk metafor som jag inte fattar? Har alla varuhus i Storbritannien en sjävlförstörelseknapp i taket? Eller skulle det vara en discokula? En svart discokula?
Enligt Reddit** så är det en kamera eller en högtalare, men det känns trots förklaring snopet. Det är som om Luke Skywalker skulle förstöra Dödstjärnan genom att gå in i ett fik och knuffa omkull en kyl.
Egentligen är delen med Windle Poons inte dålig. Den är rätt kul. Han går med i en självhjälpsgrupp för vandöda som bland annat inkluderar en olycklig småfet medelklassvampyr och en banshee (vackert översatt till ’åkerspöke’ på svenska). Åkerspöket är så blygt att han bara vågar skjuta in lappar under folks dörrar där det med läskig handstil står ’oooOOOOooooOOOOooo’. Det är jättegulligt, men långt från lika bra som resten av boken, vilket jag tycker är något av det bästa Pratchett skrivit.
Det handlar om döden och orättvisan i att allt skall ta slut, men hur det ändå är vackert att vi har fått existera överhuvudtaget. Vi får scener med dagsländer som irriteras över nutidens ungdom och tycker allt var bättre i förr (för några timmar sen). Vi får scener med träd som lever i århundraden, där vintrarna blinkar förbi som sekunder och de inte ens ser de människor som dödar dem en efter en.
Redan från de första sidorna griper boken tag i en, för när Döden först får reda på att han är entledigad blir han först glad; han har aldrig haft ett eget liv innan. Han har varit den som väntat när folks tid tagit slut, men han har aldrig haft någon tid som varit hans.
Det är vackert, men glädjen förbyts snabbt i ångest när Döden måste inse hur slutgiltigt och kort livet är. Han försöker ha ett vanligt liv som dräng, men kan inte stå ut med hur vi människor frivilligt sätter upp klockor överallt. Vad är det för fel på oss? Varför vill vi ständigt påminnas om förfallet och entropin?
Sedan tar hans liv slut. Och den nya Döden kommer för att hämta honom…
SAMMANFATTNING
På alla de andra sammanfattningarna jag skrivit om Pratchetts böcker har jag nämnt något som jag tagit med mig som författare, men när jag läser Reaper Man vet jag inte vad jag skall säga. Jag tror aldrig jag kommer kunna skriva lika bra som om Döden och hans lidande.
Fast det är i och för sig Pratchetts nittonde bok, om man räknar med icke-Discworld som Good Omens och Bromelia-trilogin. Och det är bara halva som är så bra. Så det att ta med sig är kanske… att skriva så mycket som möjligt? En hoppfull tanke.
Men var skall jag placera den? Jag tycker att Döden-partierna i boken är det bästa Pratchett skrivit, mer givande för läsaren är både Guards! Guards! och Wyrd Sisters. Men det komiska Windle Poons-partiet är däremot sämre än både Moving Pictures och Pyramids.
I slutändan sätter jag den på en fjärdeplats, precis över Mort (vars styrka var att det var den första boken som kände unikt discworldig, men som inte riktigt har Reaper Mans djup eller humor).
- Guards! Guards!
- Wyrd Sisters
- Moving Pictures
- Reaper Man
- Mort
- Pyramids
- Eric
- The Light Fantastic
- Equal Rites
- The Colour of Magic
- Sourcery
*: I teorin borde de dyka överallt på Skivvärlden, antar jag, men vi får aldrig se något om hur alla andra städer faller för stadsparasiter. Antagligen tänkte inte Pratchett på det. Det var det jag pratade om förra gången – Skivvärlden börjar kännas liten. Det finns bara en viktig plats och ett fåtal viktiga personer, inte mer.
**: Jag skämde ut mig på Reddit genom att få för mig att varuhus blir warehouse på engelska. Fick många svar som förklarade att parasiten symboliserade en shopping mall. :-/