Guards! Guards! – Trevliga Scenarion

Ankh-Morpork är den största och farligaste staden i världen, och en sak man har gjort för att stävja brottsligheten är att helt enkelt legalisera allt kriminellt. Tjuvarnas Gille är nu en del av stadsapparaten med kvoter på hur mycket brott de får utföra och måste rent av betala skatt på sina intäkter.

Staten tjänar på detta. Tjuvarna tjänar på detta. Till och med medborgarna tjänar på det, nu när den ”olagliga” brottsligheten gått ner och man kan betala premier direkt till Tjuvarnas Gille för att slippa problem.

De enda förlorarna är stadsvakten. En gång i tidens stadens hjältar – nu bara en samling nollor som fått sina jobb som straff. De är ledda av kapten Samuel Vimes, en alkoholiserad mansspillra med trasiga skor som fick sin post eftersom han sa fel saker vid fel tillfälle. En man utan framtid och ambitioner.

Men när det kommer en drake till staden undrar Vimes om det inte är dags för hans stadsvakt att ändå resa sig. När hjältar, trollkarlar och politiker har misslyckats, vilka finns då kvar att beskydda allmänheten förutom Stadsvakten?

När folk förr i tiden frågat mig vilken som är den absolut bästa Discworld-boken har jag alltid svarat ’Guards! Guards!’. Men efter att ha börjat blogga om Discworld – och blivit så hänförd av Wyrd Sisters – blev jag osäker om boken skulle kunna hålla sig kvar högst upp på prispallen.

Men när jag tänker Pratchett, då tänker jag ’Guards! Guards!’, för den här boken har verkligen allt som är så representant för hans författarstil.

Den är genreöverskridande: Huvudpersonen Vimes känns som om han kommer från en polisdeckare snarare än den high fantasy-roman han är fast i.

Det finns en hänförelse för de hårda vetenskaperna: Pratchett var ingen introvert språkprofessor. Han jobbade på ett kärnkraftverk och hans fantasy doppar ofta tårna i kvantmekanik och andra matematiska dimensioner. Hur kan man annars förklara hur en drake kringår square-cube law och böcker bänder rummet och tiden i l-space?

Det är diskbänkrealism, men av den töntiga verkliga sorten: Livet är töntig och tafatt, och man har inga problem att förställa sig något av Pratchetts karaktärer på toaletten när pappret är slut.

Det är annorlunda: Drakar bor i berg och besegras av riddare. Var förutom hos Pratchett kan man läsa om en drake som försöker anpassa sig efter en urban miljö och slåss mot poliser?

Det här är inte bara en av mina favoritböcker i Discworld-serien, utan en av mina favoriter alla kategorier. Men efter att ha läst om den igen kan jag inte förneka att det fanns några små brister jag störde mig på.

Till exempel råkar stadsvakten befinna sig där draken materialiserar sig varje gång. Visst, en av gångerna är det befogat (draken åkallas då för att förstöra vakthuset), men vid alla andra tillfällen är det bara ren slump; den typen av slump som bara huvudpersoner är bortskämda med.

Dessutom är Vimes och de andra inte så drivande i berättelsen. Draken är mera en naturkatastrof som de försöker överleva. Det är egentligen bara tur som gör att draken till slut lämnar Ankh-Morpork, och även om Vimes är indirekt inblandad så hade det nog slutat på samma sätt även om han spenderat hela boken med att ligga i rännstenen och tycka synd om sig själv. Det är inte Vimes list eller svåra karaktärsval som vinner dagen.

Eller i och för sig… desto mer jag tänker efter… det bakomliggande problemet är att det är någon med magi som frammanar draken, och Vimes listar ut vem det är efter att draken klarats av. Och det är inte som i vissa mycket sämre böcker där draken dödas av en bågskytt som inte nämnts tidigare, inte ens när huvudpersonen och alla de onödiga dvärgarna var i bågskyttens hemstad några kapitel tidigare!

Det jag egentligen tänkt komma till att trots att ’Guards! Guards!’ brister är obetydligt små så har ’Wyrd Sisters’ inga liknande skavanker, vilket gör ’Guards! Guards!’ till den sämre boken. Men samtidigt… medan jag skriver… så var i och för sig romansen i ’Wyrd Sisters’ rätt platt, medan den i ’Guards! Guards!’ är roligare (och mer verklighetstrogen) på alla sätt och vis. Och jag blev gladare ’Guards! Guards!’, medan jag i ’Wyrd Sisters’ mer blev beklämd över mänsklighetens begränsnigar.

Åh, vad svårt det är att bestämma sig!

SAMMANFATTNING

Det jag tar med mig som författare är hur enkelt det är att göra något nytt genom att bara blanda något bekant. Vi har alla läst som hjältar som jagar drakar ute i bergen, men vad händer när det istället handlar om poliser mitt inne i stan? Istället för att skriva om orch-arméer som tar över världen, varför inte skriva om orcher som sysslar med hostile takeovers av stadens värdshus?

Men vilken är bäst? Wyrd Sisters eller Guards! Guards!?

Wyrd Sisters är en bättre bok, men Guards! Guards! är en bättre [i]discworld[/i]-bok. Wyrd Sisters känns mera relevant och utmanande, men Guards Guards har mer av det som är representativt för serien. Jag skulle kunna se en annan författare skriva Wyrd Sisters, men bara Pratchett skulle kunna ha kommit på Guards! Guards!

Jag har i sista minuten velat fram och tillbaka… och det finns bara ett sätt att bestämma sig.

Om jag var tvungen att nu – exakt just nu – ta en av böckerna och läsa den från pärm till pärm, vilken skulle jag ta då?

Då skulle det bli ’Guards! Guards!’.