Small Gods

Jag undrar vad Terry Pratchett hade skrivit om vår samtid ifall han fortfarande varit vid liv och vid sinnes fulla bruk. Alla generationer känner kanske likadant, men ibland är det svårt att inte tro att världens undergång står för dörren med ökade samhällsklyftor, fascismens återkomst och klimathotet.

Small Gods tar upp det trigger-inbjudande ämnet religion, men inte på ett provocerande sätt utan snarare respektfullt men naket.

Jag kommer ihåg att när jag var barn – ett ganska korkat och självgott barn – så hur chockad jag blev när jag läste boken. I en kort passage pratar den om hur alla stora gudar – Zeus, Oden, Jehova, Allah – är stora skägg i himlen, och att det beror på att det är vad våra fäder var när vi var små: stora skägg långt där uppe. Det var första gången jag förstod att det var vi människor som hittade på gudarna, och inte tvärtom.

Och det är vad Small Gods handlar om: hur vi skapar våra kyrkor och gudar, och vad det innebär.

Fast detta är egentligen inte det viktigaste med boken. Small Gods är ingen essä eller argumentationstext – det är en berättelse.

Small Gods utspelar sig i teokratin Omnia (långt från tidigare böckers Ankh-Morpork och Ramtopparna) och handlar om novisen Brutha. Han är godtrogen, långsam och lite småfet, och hans egentligen enda positiva egenskap är att han har ett fotografiskt minne. Boken börjar med att han hör en mystisk röst när han arbetar i grönsakslandet. Först tror han att det är en demon som försöker besudla hans själ (Bruthas lärare har varnat om detta flera gånger), men det verkar vid första anblicken bara vara en simpel sköldpadda som vill ha hans uppmärksamhet.

Fast det visar sig att sköldpaddan egentligen är Bruthas gud – Om – och att han har varit fångad som en sköldpadda de dödligas värld i flera år, vilket är konstigt eftersom Om är allsmäktig och därför borde kunna förvandla tillbaka sig hur lätt som helst.

På Skivvärlden är det så att gudar får sin makt genom att folk tror på dem. Desto mer troende du har – desto mäktigare mirakel kan du utföra. Fast en risk är att om du blir för stor – för mäktig – så är det inte längre dig folk tror på. Allt görs fortfarande i ditt namn, men det är kyrkan och dess ritualer och makt som håller folk i ett järngrepp.

Man kanske åkallar dig när man har syndat, men man tror inte att du personligen skall komma och knacka på dörren för att slita dig till helvetet – och det är kyrkans män och inkvisitionen du fruktar.

Det Om hade tänkt var att komma ner som en majestätisk tjur, eller kanske en flammande eldspelare och välja ut en profet, men blev istället en simpel sköldpadda. Han har nämligen väldigt få troende kvar… eller mer exakt sagt bara en troende kvar… och det är den patetiske Brutha.

Så Om behöver lista ut vad som har gått fel och hålla Brutha till liv tills han fått lite sexigare troende igen. Men samtidigt planerar ledaren för inkvisitionen – bokens antagonist Vorbis – att inleda ett heligt krig mot grannationen, och han har en plan som bygger på att någon har ett perfekt fotografisk minne. Någon som Brutha.

Men allra mest handlar boken om hur Brutha växer som person – hur han handskas med Vorbis utstuderande ondska och Oms banala inbilskhet – och det får mig nog att gilla den här boken mer än både Guards! Guards! och Wyrd Sisters.

Jag visste att Small Gods skulle nå till toppen, men jag var inte alls säker på hur den skulle stå sig mot den yttersta eliten av Discworld-böcker. Det finns vissa minimala brister i boken – i samma magnitud som hur konstlad slumpen är i Guards! Guards! och hur platt romansen är i Wyrd Sisters – men Small Gods har fortfarande något de andra inte har: en fullbordad berättelse.

Med Vimes och Granny Weatherwax känns det som om Pratchett redan föreställt sig att det skulle komma uppföljare, så karaktärerna ändras inte så extremt, men Bruthas berättelse blir färdig i Small Gods. Mer böcker med Vimes och Weatherwax var självklart välkomna, men mer böcker om Brutha behövdes inte.

Just nu känns det som jag är i guldåldern av Discworld-böcker. Senare böcker är inte dåliga, men jag undrar om jag inte kommer bli trött på Vimes och Weatherwax efter ett tag. Något jag aldrig kommer att bli på Brutha.

SAMMANFATTNING

Jag skulle kunna prata så mycket mer om Small Gods. Till exempel om hur Vorbis står sig som skurk mot Dios, vad historiemunkarna tillför eller hur unika en gudomlig sköldpadda och en fåne med fotografiskt minne är som huvudpersoner, men det behövs inte. Det viktigaste är hur Brutha förändras genom boken och att hans berättelse blir klar, vilket är det jag tar med som författare denna gång.

Jag skrev ju rent av samma sak om Sourcery: hade händelserna påverkat Rincewind, och i grunden förändrat honom, så hade det räddat det som i slutändan blev den sämsta Discworld-boken.

När jag började läsa så föreställde jag mig att Small Gods skulle hamna på en tredjeplats, men nu när jag läst klart och funderat så blir det en förstaplats ändå. För mig är det här den bästa Discworld-boken. Jag behöver dock lägga till att det är väldigt tätt mellan böckerna. Hade jag läst dem i ett vakuum, och inte haft fler häx- och vaktböcker framför mig att läsa.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Moving Pictures
  5. Witches Abroad
  6. Reaper Man
  7. Mort
  8. Pyramids
  9. Eric
  10. The Light Fantastic
  11. Equal Rites
  12. The Colour of Magic
  13. Sourcery
Warning: Undefined array key "HTTP_REFERER" in /customers/b/a/2/trevligascenarion.se/httpd.www/wordpress/wp-content/plugins/wp-back-button/wp-back-button.php on line 80
☜ Tillbaka