Interesting Times

Vi har nu kommit till det som i mina ögon är den bästa Rincewind-boken, men det säger kanske inte så mycket.

Det är mycket jag gillar med Interesting Times. Den handlar om hur Rincewind blir skickad till The Agatean Empire, en enorm diktatur bakbunden av byråkrati och traditioner – ämnen som Pratchett behandlar med vanlig uppseendeväckande bravur.

När jag läste boken – en av de första jag läste själv istället för att få uppläst för mig – så var jag bara bekant med Stora Onda Imperier liknande Tolkiens orcher och Star Wars galaktiska rymdhär. Dramaturgiskt hade de en ytterst enkel roll – att vara Stora och Onda för att visa vilken farlig situation hjältarna befinner sig i – men det berättades aldrig mycket mer än så. Men redan som barn var jag intresserad av de socioekonomiska aspekterna och försökte föreställa mig hur ett samhälle skulle se ut ifall det Onda Imperiet verkligen tog över makten. Vilken typ av politik skulle de föra? Hur skulle jobben se ut?

Med dessa socioekonomiska funderingar var det en stark upplevelse att få se bakom draperiet på the Agatean Empire och se att det mesta där var skit eftersom fina ämbeten delades ut till folk på grund av deras efternamn, och de som faktiskt behövde bevisa någon hantverksmässig kunskap fick skriva uppsatser i poesiform istället för att faktiskt lära sig hantverket på riktigt. Terry Pratchett introducerade mig till meritokrati och nepotism långt innan jag visste att orden fanns.

Men nu har vi bara pratat om de stora tankarna. Vad handlar egentligen boken om? Varför åker Rincewind till the Agatean Empire?

Meh. Det är inte så viktigt.

Det bästa sättet att beskriva handlingen är ’krystad’ eller ’konstlad’.

Först blir Rincewind med krånglig magi tvångsteleporterad från ena sidan världen till det magiska universitetet som han lämnade i Sourcery. Sedan blir han teleporterad en gång till för att hamna i the Agatean Empire. Av en slump råkar han hamna precis där hans gamla kompis Cohen (från The Light Fantastic) befinner sig. Efter ett tag lämnar Rincewind Cohen för att bli kidnappad av landets motståndsrörelse, vilka ser honom som ett helgon. Han flyr, men blir kidnappad av dem igen. Hela boken bygger sedan mot en stor episk belägring vilken Rincewind flyr ifrån för att ramla ner i ett hål och hitta en magisk armé med golems som löser hela konflikten. När alla har tröttnat skall han teleporteras hem igen, men något blir fel och han hamnar istället på en helt ny kontinent så att han kan få vara med i nästa bok.

I Sourcery pratade jag om att en av de saker jag inte gillade med Rincewind var att han aldrig utvecklades, men i och med den här boken behöver jag nyansera den tanken lite. Det är ju så att en karaktär inte måste utvecklas och ha en character arc för att vara bra eller läsvärd. Jag tycker fortfarande att karaktärer som utvecklas och förändras är bättre, men en karaktär kan istället – i rätt typ av berättelse – få vara ikonisk och statisk.

I den typen av berättelser är det inte karaktärens resa som är det viktiga, utan det som händer runt omkring. Karaktären ändras inte, men efter berättelsen har karaktärens närvaro istället förändrat sin omgivning. Mitt favoritexempel är Lucky Luke. Han är egentligen rätt trist – likadan varje gång – men han låter oss som läsare följa med och uppleva knasiga städer och kreativa antagonister. Det är inte hjälten som är the selling point – det är allt annat.

Men vet du vad som skiljer Rincewind från andra ikoniska och statiska karaktärer? De vill vara med i berättelsen. Rincewind gör allt för att undvika den, och kan inte driva berättelsen framåt för egen maskin. Istället måste författaren röra upp himmel och helvete för att tvinga Rincewind att vara med trots att han inte tillför något.

De två första Rincewind-böckerna var en parodi på rollspel, och Interesting Times känns som värsta sortens spelledare som försöker railroada en obstinat spelare som gjorde en wizard utan magic istället för något vettigt som en ambitiös barbarian.

Jag önskar faktiskt att det var Cohen som boken handlat om. Han har allt en huvudkaraktär behöver.

Redan i The Light Fantastic var Cohen gammal, och i Interesting Times har han insett att hans liv inte fungerar längre. Han bestämmer sig därför för att försöka utvecklas och göra något stort, något viktigt, genom att försöka ta över hela agateanska imperiet och bli ny kejsare. Det betyder att han har ett mål, vilket berättelsen kan kretsa kring, och befinner sig i ett nytt skeende i sitt liv som skiljer sig från de vi tidigare sett honom vid; åldern har kommit ifatt, och på sitt eget direkta sätt försöker han anpassa sig till detta genom att höja insatserna.

En person som bidraget till denna förändring är den före detta läraren Saveloy. Efter att han mötte Cohen bestämde han sig för att lämna lärarlivet bakom sig och också bli barbar. Saveloy håller också på att förändras, och att se hur han och Cohen interagerar och speglar varandra är fascinerande.

Det är just förändringen som gör det så intressant. Det betyder att man inte vet var någonstans deras berättelser och karaktärsark kommer sluta. Det är bara att jämföra när RIncewind möter en av de få karaktärer som borde räknas som en gammal vän: Two-Flower, turisten som drog igång berättelsen i The Colour of Magic. De känns precis likadana som när vi såg dem senast, och därför väcker det inga känslor hos läsaren som Cohens nya kamp med sitt åldrande.

Och på tal om ålder – är det något Intersting Times inte har gjort så är det att åldras med värdighet.

The Agatean Empire är inte en genomtänkt och mångfacetterad plats som Ankh-Morpork. Det är bara Discworld-Asien, skriven av och för västerlänningar som stirrar på det på håll och tycker att det är lite knäppt. Hi hi – de äter hundar i Asien, och har du sett hur feta deras brottare är?

Det känns onödigt och slappt. När jag läste de två första Rincewind-böckerna kändes inte Two-Flower ens asiatisk – istället kändes han exotisk, vilket en asiatisk person skulle ha gjort för en euroinspirerad person från Ankh-Morpork. Och det är ju så man skall hantera verkliga kulturer i fantasykontext: inte kopiera kulturen, utan ta ut den aspekt som är viktig för berättelsen.

Låt oss ta Animal Farm, till exempel. Egentligen handlar den om Ryssland och stalinismen, med grisarna som representanter för kommunisternas diktatur. Men boken handlar inte om Ryssland – grisarna heter inte saker som Piganof och är inte ett gäng fyllbultar som blivit redlösa på vodka. Orwell tittade istället på vad som hände i Ryssland, vad det politiska läget handlade om och lyfte ut det.

Det går att läsa Animal Farm utan att veta att det är Ryssland som är förebilden, och det går att lyfta ut bokens teman och applicera på andra diktaturer och orättvisor.

 

SAMMANFATTNING

Det är mycket som inte funkar i boken, men det fanns ändå saker jag gillade. Cohen och Saveloy är bäst, och egentligen är Rincewind bättre i den här boken än de andra han varit med i. Han kan inte som andra hjältar lösa problem med övervåld, så när han inte bara flyr (eller får allt löst genom deus ex machina) är det kul att se hur han hanterar olika motgångar. I den här boken ser jag att han är en bra karaktär på pappret – han är bara ingen bra huvudperson.

The Agatean Empire passar in i Discworld alls. Det känns inte som en riktig och unik plats som Ankh-Morpork, och det är konstigt att ställa dem sida vid sida. Frågan är dock hur man skall … hur skall jag uttrycka mig? … bli inspirerad av andra kulturer när man skriver fantastik.

Det man skall akta sig för är att bara kopiera kulturen rent av och göra en spegling av den. Istället skall man se vad det är som är fascinerande med kulturen – vad som kulturen skulle handla om ifall den var en litterär karaktär – och lyfta ut det, eftersom det kan  omtolkas på många sätt utan att exkludera grundkällan.

Nästa gång vi kommer möta Rincewind kommer han vara i Discworlds motsvarighet till Australien. Och vet ni vad den boken hade kunnat handla om? Ett land som tidigare var en fängelsekoloni. Ett land där alla djur är livsfarligt giftiga. Ett land med marginaliserad ursprungsbefolkning. Istället får vi bumeranger, kängurus och högljudda personer som dricker öl.

Det var svårt att placera boken på listan.

Som jag sa i början är detta den bästa Rincewind-boken, men samtidigt tycker jag den blivit sämre med åren … medan Eric däremot blivit bättre. Men trots sina brister har Interesting Times en fullgod berättelse, medan Eric bara består av komiska vinjetter.

(Jag undrar förresten om jag får ändra i listan i efterhand? Funderar på knuffa ner Lords and Ladies några snäpp.)

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Men at Arms
  5. Moving Pictures
  6. Witches Abroad
  7. Soul Music
  8. Lords and Ladies
  9. Reaper Man
  10. Mort
  11. Pyramids
  12. Interesting Times
  13. Eric
  14. The Light Fantastic
  15. Equal Rites
  16. The Colour of Magic
  17. Sourcery

Warning: Undefined array key "HTTP_REFERER" in /customers/b/a/2/trevligascenarion.se/httpd.www/wordpress/wp-content/plugins/wp-back-button/wp-back-button.php on line 80
☜ Tillbaka