Men at Arms

Vad är det som gör en berättelse bra? Och hur mycket dåliga saker kan en bra berättelse komma undan med?

Jag har tänkt mycket på filmen Superman vs Batman på sistone. I striden mellan de två titelhjältarna har Batman övertaget över Superman och skall avsluta jobbet, men Superman ber då honom att ’rädda Martha’, vilket är namnet på hans mor.

 

Detta får Batman att stanna upp, eftersom hans mor också heter Martha. Han kommer ur sin affekt och det leder till att han och Superman lägger sina meningsskiljaktigheter åt sidan.

 

När jag hörde talas om scenen första gången tyckte jag den lät fin och human, och kreativ dessutom. Men i allmänhetens ögon har detta blivit en scen man gör narr av – något extra skrattretande i en för övrigt dålig film.

 

Men jag tror att om resten av Superman v Batman varit en bra så hade man inte haft något emot den. Även om man ansett att scenen var objektivt dålig hade man haft överseende och låtit den passera obemärkt.

  

Men at Arms – andra delen i vaktserien – är en av de bättre böckerna i Discworld-serien, men har flera stora brister som fick mig att pausa mitt läsande. Det var som om skådespelarna glömde sina repliker och kulissen föll över ända. Men resten av boken är så bra så det soppades in under mattan. Varför?

 

Det är mycket som händer i Men At Arms. Nattvakten måste ta in nya rekryter för att bättre representera Ankh-Morporks varierade befolkning. Samtidigt håller Vimes på att pensionera sig och gör sig redo för ett främmande liv i överklassen. Och utöver det sker egendomliga mord i staden med ett nytt högteknologiskt vapen.

 

Jag hade tänkt att säga att alla de här sakerna hade räckt till en egen bok … och det stämmer i viss mån. De nya rekryterna representeras av dvärgar och troll, vilket självklart symboliserar minoriteter, och vid första anblicken skulle man kunna fylla en hel bok med den relationen … men risken är att det skulle blivit övertydligt, och symboliken obekväm.

 

Samma sak med pistolen, det så kallade högteknologiska vapnet. Det funkar i samband med resten av boken – och pistolen målas upp som farlig och mystisk – men det hade inte kunnat bära hela boken själv. Det hade känts töntigt efter ett tag. Jaja, en pistol – sådant ser jag på tv varje dag.

  

När jag försökt formulera för mig själv vad det är som får delarna att fungera tillsammans så är det att de hänger ihop med bokens överhängande tema. Boken handlar inte om minoriteter, nya vapen eller överklassen: den handlar om förändring.

 

Ankh-Morpork håller på att förändras och försöker anpassa sig efter sina nya innevånare, vilket inte är lätt eftersom många faktiskt är kriminella ligister. Och överklassen gör sitt yttersta för att hålla tillbaka förändringarna, inte för att de varken tycker de är rätt eller fel, utan för att det är bekvämt som det är just nu och inte värt att ta risken. Och samtidigt kommer pistolen påbörja en era av aldrig tidigare skådat våld där vem som helst – från vilket avstånd som helst – kan döda sin medmänniska.

 

Att helheten är större än delarna gör att man inte hålls tillbaka av bokens stora missar.

 

Något boken försöker göra är att sälja in hur fruktansvärd pistolmorden är. Inte pistolen i sig, utan att morden är så känslokalla och utan mening. Alla andra mord finns det förklaringar bakom – som att de är beställningsjobb för Lönnmördargillet – men bakom de här finns inget annat än motivlös nihilism.

 

Ankh-Morpork beskrivs alltid som en jävla skithåla full med skurkar och drägg. Menar du verkligen att det inte pågår planlösa mord och dråp hela tiden?

 

På tal om planlösa saker så är det mycket som bara händer av en lycklig slump, precis som i Guards! Guards!. har med de andra mystiska morden att göra. Det är inte som att den här kroppen har kulhål (som de andra), utan de vet att det är något skumt eftersom ingen skulle mörda någon utan orsak. Jaha du.

 

Även ledtrådar fås för lätt. En gång undersöker vakterna ett museum och går därifrån, och flera timmar senare får en av dem ont i foten. Det visar sig att en liten skylt – med tillhörande nål – fastnat i undersidan av skon. Och på en gång nickar de klokt med varandra och säger – ja – detta är en ledtråd från platsen vi var för flera timmar sedan. Det finns ingen chans i världen att den kommer från någon annanstans i den här gigantiska staden.

 

Jag blir frustrerad när jag tänker på de här sakerna, men … det gör ingenting. Hade boken varit dålig hade de lyfts fram i artiklar med namn som ”De fem mest korkade scenerna i Men at Arms” men nu glider de bara förbi. Och de gör sitt jobb. De får karaktärerna till de platser i storyn de behöver vara.

 

 

SAMMANFATTNING

 

Den här boken får mig att tänka mycket på teman. Är det egentligen något man skall bestämma i förväg som författare, eller kommer det av sig själv om man skriver bra berättelser med uttänkta narrativa strukturer, mångdimensionella karaktärer och unika idéerna.

 

I rangordningen sätter jag den precis över Moving Pictures. Den boken hade inga egentliga skavanker, men den här kändes mer relaterbar eftersom den handlar om mer verkliga saker än ett äktenskap mellan Hollywood och lovecraftianska tentakelmonster.

 

Det jag tar med mig som författare är att det inte går att skriva perfekta berättelser, men däremot tillräckligt bra för att det dåliga inte skall märkas.

 

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Wyrd Sisters
  4. Men at Arms
  5. Moving Pictures
  6. Witches Abroad
  7. Lords and Ladies
  8. Reaper Man
  9. Mort
  10. Pyramids
  11. Eric
  12. The Light Fantastic
  13. Equal Rites
  14. The Colour of Magic
  15. Sourcery

Warning: Undefined array key "HTTP_REFERER" in /customers/b/a/2/trevligascenarion.se/httpd.www/wordpress/wp-content/plugins/wp-back-button/wp-back-button.php on line 80
☜ Tillbaka