Terry Pratchett är min favoritförfattare. Han är (i huvudsak) fantasyförfattare. Men trots detta har jag svårt för fantasy som genre, och föredrar Stiftelsetrilogin framför Sagan om Ringen.
Det var inte förrän jag satte mig ner och läste om Feet of Clay som jag kunde konkretisera varför.
Den största skillnaden mellan fantasy och science fiction är inte att i den ena genren har man svärd och i den andra laserpistoler. Skillnaden är istället att de två genrerna är anpassade för olika typer av världssyn och budskap.
Alla berättelser har budskap, ibland rent av budskap som författaren inte tänkte sig. Men det är ändå något väsenskilt mellan berättelser där författaren haft ett aktivt arbete med ett budskap under skrivprocessen.
Tolkien sa själv flera gånger att Sagan om Ringen inte var en allegori för någonting. Striden om Midgård skulle inte spegla andra världskriget, och ringen skulle inte spegla atombomben. Skriver man fantasy så är man främst intresserad av att hitta på något nytt och skilja det från läsarens riktiga värld.
Istället tar science fiction det samhälle vi redan har och skjuter det framåt i en ny teoretisk riktning, så därför handlar science fiction ofta om något mer än själva handlingen. Genren avhandlar och kritiserar därför samhällets orättvisor och utmaningar. Trots att det var länge sedan jag läste Stiftelsetrilogin så resonerar den fortfarande i mig eftersom jag kan använda den som referens när jag ser på min omvärld och försöker vänja mig vid en värld som blivit för stor med kunskap är i förfall.
Men fantasy handlar inte om vårt samhälle och dess utmaningar. Där blickar man istället tillbaka till ett romantiskt ’det var bättre förr’ som aldrig existerat, där riddare var riddare och vackra prinsessor var vackra prinsessor. Att vara okritiskt värdekonservativ är en del av fantasyns dna.
Tänk om en ättling till Gustav Vasa hade stormat in i riksdagen och sagt att Sverige var hans att styra på grund av hans födslorätt? Även om han varit släkt med Gustav Vasa på riktigt hade han varit en vansinnig galning … men i fantasy hade han varit berättelsens huvudperson.
I Sagan om Ringen kommer Aragorn tillbaka till Gondor för att ta tillbaka sin rättmätiga tron. Den som hans förfader Isildur hade för tretusen år sedan. Han har inte ens någon särskild politisk eller statsmannakompetens, men det är ändå rätt för att hans blod är finare än alla andras.
Och det är väl något som gjort att jag fortsatt att läsa Pratchett i vuxen ålder. Han använder sina berättelser för att säga något om världen jag lever i, och jag upptäcker nya saker i hans böcker varje gång jag läser.
I jämförelse med förra boken är Feet of Clay fullproppad med innehåll, budskap och diskussion. Boken kan läsas som ett vanligt mordmysterium, och handlar då om hur krånglig världen är i jämförelse med de mysiga deckargåtor som Sherlock Holmes handlar om. Det har begåtts ett par mystiska mord som inte borde hänga ihop, men ledtrådarna säger motsatsen, och samtidigt håller även Ankh-Morporks härskare Vetinari på att sakta men säkert förgiftas – något som kommendör Vimes måste lösa innan det är försent.
Boken kan läsas som en berättelse om ett samhälle i förändring, om hur minoriteter av alla de slag behöver och kräver mer plats och andingsutrymme i en värld där folks instinkt är att vara nöjda så länge allt funkar (vilket förändring är ett hot mot). Utöver vanlig arbetskraft till staden i stort får även nattvakten allt mer unika rekryter, som dvärgen Cheery Littlebottom som utmanar även de mer toleranta karaktärernas idéer om genuskonventioner.
Boken kan läsas om ai och den kommande robotrevolutionen. Förlåt, sa jag robotar? Golems menade jag förstås. Golems är ostoppbara maskiner som kan göra allt en människa kan billigare, bättre och snabbare, och trots deras effektivitet avskyr folk dem på grund av hur de kommer byta ut oss förr eller senare. Och längs stadens mörka gator vandrar det runt en ny typ av golem, en golem inte byggd av människor utan istället av andra golems.
Och boken handlar även om monarkins vara och icke vara. För nu när Vetinari står vid dödens port är det ett perfekt tillfälle att installera en kung igen. ”Alla” vet att kapten Carrot är den rättmätige arvingen, men stadens mäktiga män och kvinnor har nu hittat bevis att det är den avskyvärde korpral Nobbs som har rätt till tronen. En man som kanske inte är lika stilig som Carrot, men som har en mycket bättre fördel: han kommer inte hindra överklassen att växa sig fetare, vilket är en av kungens främsta plikter.
Den här boken har inte bara fått mig att tänka på samhällets förändring, utan även hur jag själv förändrats som läsare. För när jag var liten var jag uppbragt över hur antagonisterna tänkte sno tronen från den ”rätta” kungen, Carrot.
Jag var så nyfiken och undrade hur Carrot skulle bli som kung, och var övertygad om att han skulle bli det i någon av de sista böckerna.
Något som både mitt nuvarande och unga jag hade gemensamt är kärleken till förändring i berättelser, och jag tyckte då att det skulle vara spännande att se hur kung Carrot skulle jämföras med den upplyste diktatorn Vetinari.
Nu i vuxen ålder är jag glad att det inte blev så; Carrot själv tycker att monarki är en dålig idé. Fast boken insinuerar fortfarande att han skulle blivit en ”bra” kung. Hade jag fått önska fritt hade Carrot fortfarande blivit kung (för jag älskar förändring), men sedan att Pratchett låtit Carrot misslyckas, för det hjälper inte att vara en god kung eftersom hela systemet ändå är fel i grunden.
Feet of Clay har allt jag önskar i en bok. Den vidareutvecklar tidigare böckers koncept och är kompakt med tankar och idéer, och i jämförelse med Interesting Times känns det att den har åldrats med värdighet och var före sin tid. Ja, förutom med en sak.
En av bokens karaktärer är en golem vid namn Dorfl. Han är inte mycket mer än en maskin i början av berättelsen, men blir allteftersom mer autonom och en egen individ … förutom att han inte har en själ egentligen … och … ja, de bitarna skulle man kunna diskutera i evigheter. Dorlf är en sympatisk karaktär, och det är meningen att man skall tycka om honom. Det är lätt att göra det.
Problemet är att det förekommer en scen kort efter att han vaknar till självmedvetande. Han går bärsärkagång och hämnas på flera av sina tidigare ägare, och det gör han genom att sexuellt misshandla dem. Man kanske hade kunnat förklara bort det med att han är nervös och arg i en värld som han inte riktigt förstår, men boken presenteras det istället som en humoristisk anekdot.
De tidigare ägarna behandlade inte ens Dorfl särskilt illa, så det var inte som att det var karmisk rättvisa. Och boken gör det tydligt att han även ger sig på några helt oskyldiga assistenter som inte hade med saken att göra.
Jag tycker inte att det finns ämnen som författare bör undvika, men att detta används för humor (och inte problematiseras på minsta sätt) gör mig ledsen. Dorfl ställs aldrig till svars för detta, eftersom det är roligt med gamla män som får saker uppkörda där bak med våld.
Nu kan man diskutera humoristiskt sexuellt våld i evigheter, men det som fick mig att börja fundera på det var den här filmen av Pop Culture Detective.
SAMMANFATTNING
Böcker måste handla om någonting, och gärna flera saker samtidigt.
En bok som bara handlar om en mordutredning kan vara kul, men är ingenting man kommer bära med sig länge. Men använder man en mordutredning för att berätta om stress och oro, eller samhällets systematiska ondska, så får du ett rikare narrativ.
Egentligen är Feet of Clay en perfekt bok, och den hade hamnat i topp tre om det inte var för scenen jag nämnde innan. Då hade jag rent av tyckt den var bättre än Guards! Guard!.
Hur hanterar man som läsare något som går emot ens egna värderingar?
Det jag tar med mig är att jag inte reagerade på scenen första gången jag läste den. Jag kom inte ens ihåg det, vilket gjorde mig så överraskad när jag läste om scenen. Men man förändras som läsare med åren. När jag läser om den igen om tio år kanske jag inte reagerar lika starkt, eller så är det något annat som får mig att ta en extra funderare.
Men som sagt är boken bra. Man är tillåten att tycka om saker även ifall det finns bitar man inte uppskattar. Den kvalar inte in på topp tre, men nästan.