Carpe Jugulum – Trevliga Scenarion

När jag började läsa Carpe Jugulum blev jag eld och lågor på ett sätt jag inte blivit med någon Pratchett-bok tidigare.

De första Discworld-böckerna handlade egentligen inte om något viktigt. De handlade om Dungeons & Dragons och Elric. Det var våldsamma dryader; explosiva, magiska dueller och gudomliga, dramatiska, snåriga intriger.

Men desto fler böcker som kom, desto mer började de handla om den värld där du och jag bor, vilket gjorde att det nyare Discworld inte riktigt liknade de första böckerna.

Det var inget konstnärligt grepp, utan istället något som växte fram av sig själv, så förändringen förklarades aldrig i böckerna. Men även tystnad är en typ av svar, och mellan raderna kunde man läsa hur Discworld höll på att moderniseras. Mäktig magi och fascinerande fantasyvarelser hade funnits i överflöd, men den vanliga befolkningen tyckte allt det där vara lite opraktiskt och töntigt och lät det fasas ut.

De flesta fantasyvärldar är statiska eftersom gott som alla människor ser sin egen värld som statisk. Vi har ingen koll på vår historia mer än en generation bakåt, och förändring är något skrämmande som vid ålderns höst kommer dra bort mattan under fötterna på oss.

Men vad har allt detta att göra med Carpe Jugulum?

I berättelsen blir en familj vampyrer inbjudna till Lancre och tar över stället. Familjeöverhuvudet har tröttnat på de gamla korkade traditioner som vampyrer har varit slavar under – vitlök, speglar, religiösa symboler – och helt enkelt slängt dem över bord. Han har jagat bort gammalmodiga fantasyvarelser – som kentaurer och pixies – från sitt hemland och istället skapat ett byråkratiska system där människor nu utgör en bekväm men kuvad underklass.

För mig handlade Carpe Jugulum varken om Dungeons & Dragons eller den verkliga världen, utan om Discworld som kulturellt fenomen. I alla fall till en början. Tyvärr höll boken inte hela vägen.

Granny Weatherwax är den på vars axlar det landar att försöka stå upp mot vampyrerna, och bokens i första halva målas de upp som en oöverkomlig övermakt. Weatherwax är för gammal, för svag och för mänsklig för att någonsin ha en chans – detta är en ny världsordning.

Men efter halva boken faller vampyrernas skräckvälde ihop som ett korthus … och jag är inte riktigt säker på vad boken vill säga.

Den metatextuella tolkningen – den om hur själva bokserien förändrats så att den inte längre liknar sin begynnelse – var det nog bara jag som gjorde. Och det finns ett annat verk inom Discworld-kanon, novellen Troll bridge, som tar upp den tematiken på riktigt.

Det första halvan av Carpe Jugulum egentligen handlar om är val; de flesta människor är rädda för att välja något och ta ansvar för det, men är nära till att peka ut de dåliga konsekvenserna av andras val.

En scen som fick mig att tänka ett extra varv är när Weatherwax minns tillbaka på hur hon blev den som skulle bestämma en barnamördares öde, och hon gör valet att låta byn hänga honom.

När jag läser böckerna på nytt, och tar lite extra tid på att försöka sätta ord vad det är som händer, tänker jag ofta på Disney och Batman eftersom de är med och formar så många ungdomars kulturella tänkande; i Disney och Batman behöver hjälten aldrig ta några ordentliga val – skurkarna dör oftast av sig själva på grund av kosmisk karma.

För det med val är att man kan aldrig vara säker på att man gör rätt, men det är viktigt att Göra Valet ändå.

Jag vill inte spoila hur Weatherwax besegrar vampyrerna. Ideén är cool och en läsglädje att upptäcka. Men den går för fort och för lätt, och det känns som att tankegångarna om vikten med val inte följer med.

SAMMANFATTNING

Ett evigt problem i litteratur är att hjältarna måste vinna. Visst, det finns undantag, men det är vad berättelser handlar om – att överkomma svårigheter och motstånd.

Men för att vinsten skall vara värt något måste de antagonistiska krafterna vara starkare än hjälten. Hur kan man få denna ekvation att gå ihop?

Svaret är att hjälten måste betala en kostnad, varav den vanligaste är att hon blivit förändrad och inte längre finner ro och glädje i det liv hon hade innan sin äventyrarbana. Men det finns mer mångfacetterade kostnader än så. I första Star Wars-filmen består Lukes kostnad, för att förstöra Dödsstjärnan, i att han inte längre är en blåögd bondpojke, men i tredje består den istället av av att hans far dör efter att äntligen ha lämnat mörkret bakom sig.

Weatherwax metod för att besegra vampyrerna är skrattretande enkel – om än snillrik – och för att det skulle fungera hade det behövts finnas en stor kostnad, gärna kopplad till något av bokens teman.

En genomgående tråd genom häxböckerna är att Weatherwax är rädd för att bli den klassiska sagans onda häxa. Det är en gräns som är lätt att gå över desto kraftfullare man blir, och Weatherwax har sakta men säkert blivit den mäktigaste häxan på skivvärlden.

Hade inte den slutgiltiga kostnaden kunnat vara hur hon valde att gå över gränsen och äntligen omfamna mörkret för att de få metoder och krafter hon behövde för att besegra vampyrerna?

Det hade gett de andra karaktärerna något att göra. Resten av ensemblen har börjat kännas allt mer oviktig i Weatherwax skugga. Men jag hade kunnat föreställa mig en slutscen där Ogg eller Garlick, eller varför inte Nitt, är den enda som kan nå in och besegra den nu mer klassiskt onda Weatherwax eftersom de är de enda som känner henne. Och innerst inne kanske Weatherwax vet att hon blivit ett monster för stort för denna värld och väljer att låta dem vinna.

Men låt oss lägga mina fanfiction-drömmar åt sidan och istället försöka välja var boken hamnar i rangordningen. Det här kommer bli en svår bok, för istället för att ha en jämn nivå består boken av flera toppar och dalar på samma sätt som Reaper Man. Eller nja – det är en topp (början) och en dal (andra halvan).

Den är bättre än Interesting Times. Men Pyramids? Där är det en liknande struktur – en stark första halva som faller mot slutet. Men Carpe Jugulum gjorde mig i slutändan mer besviken, så den får landa under Pyramids.