Hogfather |

Nu har jag kommit så långt i min läsning av Discworld att jag måste fråga mig varför jag fortsätter. Självklart handlar det mycket om en trygghet och det säkra i att återvända till samma författares värld gång på gång. Men vad är det egentligen läsningen ger mig? Det finns tusentals fantastiska böcker av nya författare, varför skall jag läsa en till att Terry Pratchett?

Hogfather handlar om hur verklighetens auditorer kommit på en plan att äntligen få till sitt perfekta universum genom att mörda Hogfather (Discworlds motsvarighet till Jultomten).

Självklart kan de inte avlägsna Hogfather för egen maskin, men det finns inga regler som hindrar dem från att köpa en tjänst från Ankh-Morporks lönnmördargille och låta människor göra grovjobbet. Och det är här vi hittar kärnan i varför jag fortfarande tröskar igenom böckerna.

Pratchett brukar antingen vara extremt metafysisk (som i Döden-böckerna) eller lågmält socialrealistisk (som i vakt-böckerna), men i Hogfather är det första gången han verkligen väver samman de två världarna i en och samma berättelse.

En av bokens bästa citat beskriver både handlingen, men även bokens paradoxala existens, på ett bra sätt:

HUMANS NEED FANTASY TO BE HUMAN. TO BE THE PLACE WHERE THE FALLING ANGEL MEETS THE RISING APE.

I Hogfather får vi en unik mix av det jordnära och det fantastiska i att en grupp hamnbusar och mördare åker till tandfens palats för att mörda jultomten. Vid första anblicken går det inte att förstå varför antagonisterna åker till just tandfen, men det de är ute efter hos henne är alla barns sparade tänder. Med hjälp av dem kan de använda uråldrig magi för att få dem att helt enket sluta tro på tomten, och på så vis få honom att samtidigt sluta existera.

Men barn – och vuxna – behöver något att tro på, även om det inte är sant, för annars slutar världen vara den fantastiska plats den faktiskt är. Solen kommer inte längre vara solen, utan bara ett stort brinnande gasmoln ute i rymden. Ett perfekt universum för auditorerna, där människor mitt sitt abstrakta tänkande slutar att definiera saker som egentligen inte finns.

Låt mig ge ett nytt citat, som egentligen bara är en fortsättning på det föregående:

YOU HAVE TO START OUT LEARNING TO BELIEVE THE LITTLE LIES.

“So we can believe the big ones?”

YES. JUSTICE. MERCY. DUTY. THAT SORT OF THING.

“They’re not the same at all!”

YOU THINK SO? THEN TAKE THE UNIVERSE AND GRIND IT DOWN TO THE FINEST POWDER AND SIEVE IT THROUGH THE FINEST SIEVE AND THEN SHOW ME ONE ATOM OF JUSTICE, ONE MOLECULE OF MERCY. AND YET—Death waved a hand. AND YET YOU ACT AS IF THERE IS SOME IDEAL ORDER IN THE WORLD, AS IF THERE IS SOME…SOME RIGHTNESS IN THE UNIVERSE BY WHICH IT MAY BE JUDGED.

Jag tänker ofta tillbaka på det här citatet. Frihet och godhet finns egentligen inte. Det är skrämmande när man tänker på det, men samtidigt hoppfullt att vi kunde hitta på det.

Och det är väl därför jag fortfarande läser Pratchett, för att han ger något unikt som ingen annan kan ge: en salig röra av en heist movie, en romantisk julkomedi och en filosofisk utläggning som aktivt får mig att tänka över min moraliska karta.

Jag brukar brodera ut de här bloggposterna om Discworld, men jag tror jag redan har sagt allt jag har att säga om bokens kärna. Om man läser citaten ovan så vet man sedan om detta är en bok man behöver läsa eller ej.

Den går ju att läsa fristående … och jag undrar om det inte är bättre så. För det är små saker i Discworld-serien som börjat gnaga. Många partier, som de med trollkarlarna eller nattvaktens besök på köpcentret, behövs egentligen inte. Scenerna är roliga, men de för varken fram berättelsen eller budskapet.

Är detta den enda Discworld-bok man läser så påverkas man inte av vinjetterna, men efter att ha läst hela biblioteket känner man igen dem och tycker att de urvattnar berättelsen. De hade passat bättre som noveller man läste vid sidan om.

SAMMANFATTNING

Discworld-böckerna blir allt svårare att rangordna. Det är mer andra titlar att förhålla sig till, och en viss mättnad börjar krypa över mig desto längre jag kommer. Som ensamstående bok är Hogfather bättre, men i relation till hela Discworld-serien blir den lite sämre.

Men eftersom de saker som urvattnar boken finns i alla Discworld-böcker lyckas den ändå ta tredjeplatsen. Den är unik, den är spännande och den får mig att växa som människa.

Och vad tar jag för lärdom med mig som författare? Ja … skriv inte för mycket böcker? Någonstans blir refrängen för lång.