The Truth |

“What people think they want is News, but what they really crave is Olds.”

Med denna bok — passande nog den tjugofemte i ordningen — känns det som att vi påbörjat en ny era.

Det är roligt att diskutera eror, även om de är subjektiva. Precis som “generationer” ger eror ett mentalt ramverk till världen omkring en, och jag har försökt använda dem för att förstå Discworld bättre.

Den Klassiska Eran börjar med The Colour of Magic och slutar med Sourcery. Detta är den rika men vildvuxna grogrunden som inte riktigt känns som riktiga Discworld. Många saker, som parodierna och högfantastiken, håller inte i sig till de senare erorna.

Sedan, vid Wyrd Sisters, får vi den Gyllene Eran. Här går historierna från skojiga etyder till “Stor Litteratur. Discworlds koncept – både för den stora massan och för mig personligen – cementeras här.

Det är lite svårt att säga vad den Gyllene Eran slutar, men låt oss säga The Last Continet. Det är en av de få böckerna jag ogillar, så det funkar som det abrupta slutet på ett vinnande koncept.

Nästa bok, Maskerade, känns mer modern än sina föregångare. Discworld har alltid varit rätt frigjord från historisk korrekthet* , men ändå varit medeltida på låtsas. I och med Maskerade blir det allt mer vanligt med nymodiga koncept, till exempel operahus som flörtar met med Andrew Lloyd Webber som istället för att snegla på William Shakespeare (som teatern i Wyrd Sisters gjorde).

Jag hade tänkt kalla det här för Moderna Eran. Det är här Pratchett går från en lite knasig kultförfattare till en av världens bäst säljande författare, och det som skiljer Discworld från andra fantasyvärldar (som relationen mellan troll och dvärgar, de konstiga vampyrerna, magikerna som inte är mer än kastrerade hankatter med akademiska poäng) mejslas ut här.

Överlag är böckerna i Moderna Eran bättre än de i Gyllene. Fast de i Gyllene är bättre. Eller ja. Ni vet.

Här ovan ser ni något som många av Pratchetts översättare säkerligen råkat ut för.

Jag skriver vissa av de här bloggposterna först på engelska och översätter dem sedan tillbaka till svenska**. Där skrev jag att de Moderna är better, men de Gyllene är greater, och hade sedan en lång utläggning om de olika ordens betydelser. Böckerna i Moderna eran är bättre hantverk, men det är ändå något mera experimentellt och färgstarkt i de äldre böckerna som inte riktigt följde med. Ungefär som min tanke om ords betydelser inte följde med i den svenska översättningen.

Jag hade kunnat stryka det, eftersom det mest är en semantisk diskussion. Ord hit eller dit, liksom.

Men att ord i sig är viktiga, och att hur vi använder dem är viktigt, och det är ett av de underliggande teman i The Truth, första boken i Post-Moderna Eran (eftersom det skulle vara dumt att ha en Industriell Era efter en Modern).

I boken får vi följa William de Worde, en skrivare bosatt i Ankh-Morpork som försörjer sig genom att skicka nyhetsblad till politiker och härskare utomlands. Men efter att ha fått tillgång till en nyligen uppfunnen tryckpress utvecklar han nyhetsbladet till en hel tidning för att sälja till allmänheten. Detta får honom – och snart hela världen – att ta sina första stapplande steg in i informationsåldern.

Vad innebär det att alla kan lära sig allt? Vad innebär det att nyheter får en fast form istället för att mutera ryktesvägen? Och vad innebär det att vara den med makten att besluta vilka nyheter som är värda att läsa?

The Truth är en av de bästa böckerna hittills, varav en av orsakerna är att Pratchett jobbade som journalist en stor del av sitt liv. Berättelsen har åldrats bra och känns allt mer relevant i vår tid av fallande demokratier och fake news.

Särskilt den mörka bild som boken målar upp av den simpla människan är obehagligt träffsäker. När Patriciern blir anklagad för mord så är folk mer oroade för hur det skall gå för hans hund än över de politiska konsekvenserna. Och inte ens den oron håller i sig så länge – då hinner man inte titta på bilder av roliga grönsaker längst bak i tidningen.

Åh, just det. Än en gång är det med en konspiration om att döda/avsätta Patriciern.

Det här är en aspekt som ligger de Moderna och Post-Moderna böckerna i fatet: trots att de gjort sig av med så mycket från gamla Discworld så upprepar de ständigt story beats där ifrån. Men det kanske är förlåtligt, för den här gången är konspirationen fantastisk.

I de flesta så agerar antagonisterna inte mycket mer än motvikt till huvudpersonerna. Men i The Truth känns det stundtals som att det är skurkarna som är de riktiga huvudpersonerna och det där med tidningen bara är något larvigt vid sidan om.

Det som gör berättelser engagerande för mig är när man drar ur karaktärer från sina trygga miljöer för att se vad som händer när man sätter dem i nya situationer som stresstestar deras personligheter och värderingar. Det var något varenda karaktär utsattes för i Moving Pictures, vilket höjde boken för mig trots att den är rätt tramsig.

Skurkar är ofta förskonade detta. De brukar istället vara del av den “nya situationen” man utsätter hjältarna för. Men i The Truth får vi ynnesten att följa med våra två antagonister när de för första gången sätter fot i Ankh-Morpork.

Ankh-Morpork har utvecklats sedan serien började – mycket. Och i denna föränderliga stad finner vi The Firm: två klassiska filmgangsters. De är de bästa mördarna man kan köpa för pengar, men de upptäcker till sin bestörtning att de inte vet vad som är upp eller ner. Unika gilleslagar som försöker legalisera brottslighet? Vampyrer och zombier som har vanliga jobb som fotografer och advokater? Vad är det här för ställe?

Att vi får följa skurkarnas kamp att försöka förstå och anpassa sig, medan vi parallellt läser om huvudpersonernas utmaningar, gör det allt mer tillfredsställande när de två sidorna möts.

Sammanfattning

Mycket vi ser i den här boken är saker Pratchett sedan tidigare serverat från sitt skafferi. Men maten blir allt bättre tillagad, så det gör inte så mycket. En av sakerna som kanske får den här boken att höja sig är att Pratchett följer det gamla rådet att skriva om sådant du har god erfarenhet av (som journalistarbete).

Men hur blir det för dem som bara har småtrista erfarenheter?

Om det något som Pratchett visat i sina böcker så är det att det är det alldagliga som fascineras oss. Vi vill egentligen inte läsa om drakar – vi vill läsa om stackarna som höjer blicken för att skåda det majestätiska ovanför deras huvuden.

Varje aspekt av det trista vardagslivet är tillräckligt djup för att fylla hyllmeter med böcker, även enformiga saker som att “jobba på bibliotek” och “vara en pappa”.

Det som alltid skilt Discworld från annan fantasy är att det aldrig varit en port till en annan värld, utan en spegel som fått oss att se det magiska i vår egen.

* Trots att fantasy inte är historisk finns det ändå folk som tar illa vid sig när det äts potatis i fantasy.

** Pluggar engelska vid sidan om och skriver ibland bloggposterna istället för riktiga läxor.