The Science of Discworld |

Man skall vara försiktig med sina önskningar.

Jag har läst om tjugofyra Discworld-böcker. Trots att jag gillar dem kan jag inte blunda för6 att de börjar bli snarlika, och jag sitter där i min ensamhet och vill inget hellre än att något bara skall skaka om mig i min liturgiska apati.

Och då kommer The Science of Discworld från ingenstans.

Hälften av boken är en förvånansvärt odramatisk berättelse om trollkarlarna på Unseen University. Det är ingen utfärd längs en okänd kontinent, ingen konspiration att avsätta Patriciern och inga intrång från andra dimensioner. Trollkarlarna har bara igång ett magisk experiment och käbblar med varandra.

Andra halvan är en serie populärvetenskapliga artiklar, skrivna tillsamman med Jack Cohen och Ian Stewart. Det börjar med universums begynnelse, går vidare till Jordens skapelse och sätter punkt efter att mänskligheten lämnat sin hemplanet bakom sig.

Sa jag hemplanet? Ja — det gjorde jag! Den mesta av boken utspelar sig inte alls på Discworld utan istället i något knäppt parodiuniversum utan varesig magi eller dramaturgi. Saker bara händer av sig själva, arter kommer och går på ett deprimerande sätt och världar består av korkade bollar istället för praktiska skivor på sköldpaddor.

Trollkarlararna kallar experimentet för Roundworld och det är inget mindre än vårat (läsarnas) universum. Trots sin titel handlar inte The Science of Discworld om hur Skivvärlden fungerar, utan boken använder istället Skivvärlden för att analysera verkliga vetenskapliga dilemman. Först får man ett lustigt litet kapitel som behandlar trollkarlarnas vardag, sedan följs det upp av ett kapitel som på ett mer akademiskt sätt diskuterar var det nu var för något trollkarlarna missförstod alldeles nyss.

Vänta lite … kapitel?

Just det, det här är faktiskt den första Discworld-boken med just kapitel. Det är också första gången vi får en framsida av en ny illustratör: Paul Kidby istället för Josh Kirby*. Detta är en bok som skiljer sig från mängden på alla sätt och vis.

Tyvärr är flera av vetenskapskapitlen trista. Men det är väl vad som händer när man har ett så brett spektra av ämnen. Jag hade svårt att hålla modet uppe när de pratade om vattens olika kokpunkter, men satt som på nålar när det handlade om kaosteori och Langtons myra. Men smaken är väl som baken.

Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till boken när jag läste den som barn. Men den gjorde fortfarande ett starkt intryck på mig, både som blivande författare och bibliotekarie. Den introducerade konceptet narrativium i mitt liv, den osynliga typ av materia som gör berättelser möjliga (ett ämne det inte tycks finnas något spår av i Roundworld, till trollkarlarnas förtret). The Science of Discworld satte ord på att berättelser följer andra lagar än verkligheten.

Hade Star Wars varit det minsta realistiskt så hade Luke Skywalker dödats av stormtroopers (även om man räknar med Lukes handikapp i form av the Force). Det handlar inte ens om att försöka hitta på konsekventa “regler” för hur the Force fungerar, som om det skulle ursäkta något, utan mer fundamentala saker som statistik och sannolikhet. Men berättelser är tillåtna att tumma på realismen, annars skulle de bli tråkiga — det värsta brott man kan begå i fiktionens värld.

Men tanken på narrativium låter oss också förstå vår egen värld (precis som trollkarlarna i boken gör) och varför berättelser är så viktiga. Alla beter sig som vi är dränkta i narrativium — som att man är huvudpersonen i sitt eget välregisserade epos — och använder detta för att försöka förstå och analysera den dystra verkligheten.

Spöken finns inte, men folk tror på dem eftersom det är en mer spännande berättelse att de finns än att det bara är grenar som gör konstiga ljud mot fönstret.

Gudar finns inte, men folk tror på dem för att det är mer spännande berättelse att det finns en publik som faktiskt bryr sig om vad vi gör.

Och — den springande punkten i dagens polariserade samhälle — konspirationsteorier finns inte, men folk tror på dem för det ger Ondskan ett ansikte som de kan skylla på.

Kunskapens mål — via vetenskap, litteratur och filosofi — är att hjälpa oss se världen som den verkligen är även när det verkar som att det är något fel på manuset. Inte ett dåligt budskap från en bok som till hälften handlar om tråkiga stenar.

SAMMANFATTNING

The Science of Discworld är tyvärr ojämn.

Jag gillade de fiktiva kapitlen. Det är inte lätt att ta i vanliga fall karaktärer byggda för drama och istället låta oss hänga med dem under avslappnade förhållanden; det var en frisk fläkt att inte få ännu bok som handlade om världens undergång.**

Och kan ni tänka er — jag tyckte till och med om Rincewind i den här boken. Nu när han inte längre behövde bära bördan som huvudroll funkade han mycket bättre som en bikaraktär med djup, humor och hjärta.

Men trots mina fina ord var det kämpigt att läsa om boken. Många av de vetenskapliga partierna gick in genom ena örat och ut ur det andra. Så trots att boken resonerade djupt inom mig redan som ung kan jag inte ge den en allt för hög placering i listan.

* Som vän av ordning behöver jag meddela att Josh Kirby per definition också var en ny tecknare. Den allra första utgåvan av The Colour of Magic tecknades av Alan Smith.

** Skivvärldens undergång, åtminstone. För de stackars arterna på Rundvärlden består existensen inte mycket mer än att vänta på nästa meteor eller naturkatastrof.