The Fifth Elephant |

Under min läsning av Discworld-serien har jag fått svårare att sätta ord på mina känslor. Eller så har känslorna haft svårare att komma upp till ytan. Man blir inte lika imponerad av de bra sakerna, för de har man sett förut, men inte heller lika provocerad av böckernas brister – även de bekanta ansikten.

Fast ändå lyckas The Fifth Elephant visa fram en Styrka och en Brist som tidigare inte setts i serien. Men innan vi går i detalj på det, låt oss titta på vad boken handlar om.

Vimes har genom böckerna gått från vaktkapten till kommendör till hertig, och nu landar han slutligen som Ankh-Morporks ambassadör i det mäktiga och gamla landet Überwald. Dvärgarna där skall välja en ny kung, och Vimes är på plats för att försäkra Ankh-Morporks ekonomiska intressen.

Problemet är att Überwald inte längre är världens största dvärgnation. På grund av all utvandring går den äran till Ankh-Morpork, och det gamla landets dvärgar ser inte med blida ögon på de moderna sederna som “nydvärgarna” anammar. Samtidigt som Vimes måste hantera denna blandning av agg och avund försöker samtidigt mäktiga varulvs- och vampyrfamiljer förverkliga sina egna ambitioner gällande dvärgarnas politik.

Och här kommer vi till bokens unika Styrka: det är den första som känns ordentligt discworldig.

Skivvärlden har i första hand varit en arena för Pratchetts idéer, och i andra hand en plats att drömma sig bort till. Den har aldrig varit lika genomtänkt som Narnia eller Midgård, vilket har betytt att det har skett en glidning genom bokserien. Den började som en pastisch på high fantasy för att allt mer bli satir på vår egen vardag.

Det var det jag kände att Carpe Jugulum handlade om: hur vi lämnade den gamla Skivvärlden för att landa i en riktig värld där dvärgar, vampyrer, varulvar, troll och människor måste försöka samsas med varandra.

Och detta leder osökt till bokens unika Brist: The Fifth Elephant är alldeles för lik Carpe Jugulum.

Det är samma spänningar mellan framåtskridande och konservatism. Det utspelar sig ute på landsbygden. Och det är varulvar och vampyrer överallt.

I och för sig är The Fifth Elephant bättre på alla sätt och vis, men det hindrar ändå inte att en mättnad sänker sig över en. Det är väl paradoxen med att skriva så mycket som Pratchett gjorde: för att bli bättre måste man göra samma sak om och om igen, men hade Carpe Jugulum stannat i byrålådan hade The Fifht Elephants läsupplevelse varit starkare.

SAMMANFATTNING

När jag läste The Fifth Elephant funderade jag inte så mycket på hur jag skulle ta mig an den som Författare, utan istället hur jag skulle bete mig som Läsare. Vad borde jag förvänta mig av en serie som aldrig vill ta slut? Borde jag inte prova något annat istället, som Jasper Fforde eller Frances Hardinge? Jag har ingen aning vilka de är, men de var de namn som kom upp när jag googlade “författare som Terry Prtachett” (ja, förutom den där Douglas då).

Fast trösten är att jag nog är hemmablind. Det är som att gå på lyxrestaurang varje dag. Det förlorar sin magi efter ett tag, men det slutar inte vara en lyxrestaurang för det. Och det räcker med att ta en avstickare till ett sunkigt hak för att se vilka professionella ingredienser man tagit för givna.